lördag 27 februari 2010

Nigel Farage (UKIP) - enda oppositionsrösten i EU-parlamentet

Uppslutningen bakom EU-president Van Rompuy är total från kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater i EU-parlamentet. Vad än EU-presidenten gör eller inte gör är rätt. Nu gäller det att sluta upp bakom honom och det nya Lissabonfördragets tillämpande, resonerar de stora partifamiljerna. De Gröna och vänstern vill också vara en del av samlingsstyret och maktdelningen i EU så de ligger lågt, en del av de Gröna tillhör dessutom det EU-federalistiska lägret.

Därför blir det så att när det är debatt i EU-parlamentet om vad EU-presidenten bör göra och inte göra så är det Nigel Farage från UK Independence Party som lyser upp tillställningarna.

Se Farages inlägg i EU-parlamentet för ett par dagar sedan på
http://www.youtube.com/watch?v=bypLwI5AQvY

Oavsett vad så behöver en demokrati en debatt. När partierna (S), (M), (KD), (C), (FP) samt även (MP) och (V) håller tyst så behövs sådana som Nigel Farage. Någon måste tala om för kejsaren att han är naken. Många har noterat det som Farage säger om Belgien – det är på väg att bli en icke-nation. Men få vågar säga det öppet inom den politiska diplomatin.

Jan A Johansson

onsdag 24 februari 2010

EU-elitens lönekonflikt - fortsättning

Som rapporterats tidigare har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet.

EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien och Grekland med mera.

Nu rapporteras det från EU-tjänstemännens personalorganisation mycket besviket att EU:s domstol i Luxemburg vägrar att behandla stämningen från EU-kommission och EU-parlamentet i en snabbare procedur än i vanliga fall. Lönestriden kan därmed dra ut ett par år.

Låt oss hoppas att EU:s skattebetalare kan tjäna p detta och att EU-elitens lönekrav skjuts framåt i tiden (och i bästa fall underkänns).

Jan A Johansson

tisdag 16 februari 2010

EU-parlamentsvalet – det minst intressanta valet för väljarna

Undertecknad har skrivit en rapport för det EU-kritiska EU-partiet EU Democrats om valdeltagandet i EU-parlamentsvalen i jämförelse med andra val och folkomröstningar i samtliga EU:s 27 medlemsländer.
Den rapporten finns på följande länk:
http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=226

Sammantaget kan sägas att i samtliga medlemsländer ligger EU-parlamentsvalet i princip sämst till av alla val och folkomröstningar när det gäller intresse. Endast några få undantag med lägre valdeltagande i andra val/folkomröstningar finns. Till exempel i folkomröstningar i begränsade särintressefrågor, eller i lokal- eller regionalval som endast arrangeras i vissa delar av ett land och då inte får särskilt mycket medial uppmärksamhet, har lägre valdeltagande än EU-parlamentsvalet förekommit.

I Estland och Sverige ökade valdeltagandet i EU-valet 2009 när man underlättade möjligheten att förrösta. Men i flera medlemsländer ökade valdeltagandet i EU-parlamentsvalet beroende på om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2009 men inte med EU-valet 2004, eller föll om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2004 men inte med EU-valet 2009.
I Tyskland var det ett ovanligt bra valdeltagande i EU-valet i gamla Öst-Tyskland, men inte i gamla Väst-Tyskland. I valet till förbundsdagen i september 2009 var det tvärtom. Det ovanligt höga valdeltagandet i östra Tyskand i EU-valet berodde helt enkelt på att flera av de delstaterna hade kommunalval samtidigt och då orkade fler väljare att rösta i EU-valet.

EU-parlamentet satsade 18 miljoner euro (cirka 180 miljoner kronor) på en reklamkampanj för att få medborgarna till valurnorna. Men valdeltagandet i hela EU sjönk än en gång, denna gång från 45,5 % 2004 till 43 % 2009.

Det allvarligaste i hela saken med valdeltagandet är att i varje nytt EU-fördrag har EU-parlamentet fått allt mer medbeslutande i lagstiftningsfrågor men samtidigt har medborgarnas intresse att rösta i EU-valen bara sjunkit. Det är fortsatt som så att väljarna är mestadels fokuserade på valen till de nationella parlamenten, med ett par undantag för en del länders presidentval, och det är därför där som den högsta lagstiftande politiska makten måste ligga om den representativa demokratin i Europa skall kunna fungera.

Jan A Johansson

måndag 15 februari 2010

Många koppar kaffe får man bjuda EU på

EU-kommissionens reseutgifter och representationskostnader för 2009 har publicerats av den nederländska TV-kanalen RTL. Totalt uppgick de 27 EU-kommissionärernas representationskostnader till 355 338 euro (cirka 3,55 miljoner kronor). Kommissionärernas samlade reseutgifter uppgick till 3 553 053 euro (cirka 35,5 miljoner kronor). Totalt spenderade alltså kommissionärerna nästan 40 miljoner svenska kronor på resor och representation under år 2009.

Kommissionens ordförande Barroso gjorde av med 32 457 euro på representation och 697 000 euro på resor. Han gjorde 56 representationsresor inom EU och tio i icke-EU-länder. Totalt gjorde Barroso alltså av med 730 230 euro (cirka 7,3 miljoner svenska kronor). Margot Wallström ligger på 20:e plats i kommissionen i utgifter med totalt 65 869 euro (cirka 660 000 kronor) varav 3 087 euro i representation (lägst bland kommissionärerna).
Ferrero Waldner, utrikespolitiska kommissionären gjorde av med 428 900 euro på 60 resor, varav 21 resor till icke-EU-länder. Hennes representation uppgick dock ”bara” till 5 000 euro.

Med anledning av EU-institutionernas kostnader som EU:s skattebetalare får stå för gör jag en reflektion. När Junilistan i EU-parlamentet drev frågan om nedläggandet av den helt onödiga Ekonomiska och Sociala Kommittén (ESK), försvarade en (S)-ledamot kommittén med att den kostar bara var och en av EU:s medborgare en kopp kaffe per år och det borde de ha råd med. Visst, ESK kostar en miljard svenska kronor per år, men slår man ut det över cirka en halv miljard människor kostar den inte mycket. Men samtidigt finns det många liknande onödiga utgiftsposter i EU:s budget, som när EU-parlamentet firade EU:s nya grundlag med champagne. Så det blir många koppar kaffe EU:s medborgare måste betala till EU:s byråkrater under ett år.

Hos EU:s institutioner råder det inte några problem med nedskärningar i verksamheten - tvärtom. Antalet medlemsländer växer och alltså behövs det mer pengar “för Europa” som Barroso brukar uttrycka det. Man tar helt enkelt lite från var och en i den gråa massan av EU-medborgare. När man tar lite från många brukar det inte märkas särskilt mycket.

Jan A Johansson

tisdag 9 februari 2010

Helt rätt med kronan

Stefan de Vylder (kandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2004) skriver idag (9/2 -10) en alldeles utmärkt debattare i SvD Brännpunkt - se länk
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tufft-lage-for-flera-lander-i-emu_4231611.svd

Stefan de Vylder bevisar klart som vatten hur EMU-skeptikerna har haft rätt i punkt efter punkt om vi ser till den debatt som var 2003 och hur det har blivit i verkligheten efteråt.

En viktig poäng som de Vylder lyfter fram - skulle Sverige gå med i EMU nu skulle vi göra EMU:s problemländer en björntjänst. Länder som Grekland och Spanien behöver minst av allt just nu få in en ny medlem i deras klubb som har starkare ekonomi än de själva.

Om nu finansminister Borg, EU-minister Ohlsson med flera vill vara solidariska med Grekland och andra EMU-länder så är inte svaret att gå med i EMU. Dessa politiker bör istället föreslå att Sverige ger ett direkt budgetstöd till de svagare EMU-länderna för att Sverige ska visa den solidaritet inom EU som dessa politiker talar sig varma för.

Nu är det ju visserligen så att vi i Sverige per capita betalar mest i nettobidrag till EU:s kassa redan. Men det kanske inte räcker för de politiker som vill att Sverige skall tillhöra "EU:s kärna". Ett sätt för dem att tillhöra denna kärna är att ständigt vara dumsnäll och beredd att pynta upp när andra, som inte kan sköta sina pengar, så begär.

Jan A Johansson

fredag 5 februari 2010

Lissabonfördragets misslyckande

USA:s president Obama kommer inte till EU:s toppmöte i Madrid i maj. En orsak skall vara att USA:s president inte förstod vem som skulle vara värd för mötet. Är det Spaniens premiärminister Zapatero som representant för EU:s rullande ordförandeskap i ministerrådet eller Europeiska rådets president van Rompuy eller EU:s utrikesminister Ashton eller EU-kommissionens ordförande Barroso?

Med Lissabonfördraget skulle allt bli enklare påstod dess anhängare - EU:s ledning skulle styras upp så att Washington och Peking bara behövde ringa en person i EU för att förhandla.
I praktiken har det inte all blivit så. När det väl kom till kritan vill inte existerande strukturer i medlemsstaterna, kommissionen och ministerrådet förlora makt och inflytande.

Det finns de som nu ropar att det är dags att istället välja en president för EU. En exekutiv presidentmakt à la USA skulle alltså lösa problemet med EU:s roll i omvärlden och folkens demokratiska representation i EU. EU-federalisterna blir aldrig nöjda och vill efter varje nytt fördrag se ännu ett nytt fördrag som ger än mer makt till EU. EU ses som en cykel - överstatlighetens utveckling måste rulla på framåt annars välter EU-cykeln.

Är det istället inte dags att backa och erkänna att Lissabonfördraget var ett misstag? Europas är ett lapptäcke och en mångfald av olika stater där medborgarna i huvudsak ser sig som medborgare av en stat och inte av EU. EU:s medlemsstater kan inte representeras av en enda röst i FN eller i internationella sammanhang då länderna har olika historia och politiska traditioner. EU:s supermaktsambitioner har inte politiskt stöd bland medborgarna, i vart fall inte i Storbritannien och Skandinavien, möjligen i stater som Italien och Belgien där det inte precis går lysande i den nationella politiken. Valdeltagandet i EU-parlamentsvalen sjunker och sjunker, vilket också är ett mycket talande exempel på väljarnas bristande engagemang för ett överstatligt EU-projekt.

Slopa Lissabonfördraget och skapa ett nytt fördrag för EU som bygger på ett mellanstatligt samarbete i EU.

Jan Å Johansson

måndag 1 februari 2010

EMU:s kris

I söndag 31/1 2010 hade Aftonbladet en bra ledare om EMU skriven av Olle Svenning. Den kan läsas här:
http://www.aftonbladet.se/ledare/article6520733.ab
Att Olle Svenning är skeptisk till EMU är ingen nyhet. Däremot är det intressant att Aftonbladet tar in en ledare som är så uttalat EMU-skeptisk. Tidningens ledarsida har tidigare förespråkat svenskt EMU-medlemskap och stödjer ju ett parti vars officiella linje är att Sverige ska gå med. Men att Svenning blev publicerad visar på att EMU-anhängarna är trängda i argument och inte särskilt karska just nu.
Ett viktigt argument mot EMU-medlemskap som Svenning lyfter fram är att i EU:s centrum, särskilt i Tyskland, råder ordning (nåväl, det kan diskuteras om det verkligen går bra ekonomiskt för Tyskland), men i periferin, i länder som Irland, Spanien, Portugal och Grekland leder EMU-reglerna till ekonomisk katastrof.

Precis som nej-sidan hävdade i EMU-debatten 2003; EMU:s termostat finns i Frankfurt am Main, den känner inte av kylan i EMU:s yttre områden.
Detta är ett viktigt argument att ständigt föra fram i svensk EMU-debatt. Hur länge skall partiledningarna i S och M fortsätta att vara blinda för euroområdets kris och orsakerna till den?

Jan Å Johansson