Efter att Irland nu också har bett om ett multimiljardlån från euroländer/EU-länder och Internationella valutafonden står det än mer klart att euron är ett strukturfel.
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.
Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.
Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.
Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.
Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.
De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.
Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.
Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.
Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.
Vad är rätt och riktigt i denna fråga?
Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.
Jan Å Johansson
måndag 22 november 2010
torsdag 18 november 2010
Göran Färm (S) i SvD - EU ska ha egen skatt och mer pengar
Färm, EU-federalist (S), skriver idag (18/11) i SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd
Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.
Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.
Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.
Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.
Jan Å Johansson
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd
Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.
Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.
Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.
Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.
Jan Å Johansson
torsdag 11 november 2010
EU-parlamentets krav – högre utgifter och införande av EU-skatt
EU-parlamentet driver inte bara en större EU-budget för nästa år. De vill också införa en EU-skatt för att göra sina inkomster oberoende av medlemsstaternas vilja att betala EU:s ökande utgifter och nya projekt. Idén om en EU-skatt har sett lite olika ut genom åren. Denna gång föreslås en utredning om en skatt på
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.
Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.
Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.
EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.
Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.
Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.
Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.
Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.
De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.
Jan Å Johansson
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.
Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.
Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.
EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.
Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.
Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.
Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.
Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.
De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.
Jan Å Johansson
måndag 8 november 2010
Dags att modernisera valsystemet
I dagens GP skriver två tidigare anställda på Junilistans Brysselkansli om det svenska valsedelssystemets brister. Synpunkter som även Junilistan framförde i ett remissvar till Grundlagsutredningen för ett par år sedan. Debattartikeln lyder som följer:
--------------------------------
Dags att modernisera valsystemet
Systemet med skilda valsedlar för partierna är orimligt och hotar valhemligheten. Det hävdar Jan Å Johansson och Markus Nyman, utredare och statsvetare.
Rösträkningen vid riksdagsvalet avslöjade brister i valsystemet och hur lätt slarv kan påverka valresultatet, även kanske rentav avgöra ett val som till exempel i Göteborgs valkrets. Det är därmed dags för partierna att se över valsystemet och att överväga förändringar som förbättrar valprocessen. En grundlagsutredning har tidigare tillsatts, men den presenterar inte lösningar på de brister som finns.
Systemet med separata valsedlar för partierna är orimligt. Det finns en rad exempel på hur väljare slänger politiska motståndares valsedlar eller blandar egna valsedlar med konkurrenternas, för att väljarna ska ta fel. I vallokalerna saknas dessutom ofta valsedlar för flera partier. Valmyndigheten finansierar och distribuerar endast valsedlar (utan kandidatnamn) för de partier som har fått minst en procent i ett av de två senaste valen. En av de främsta uppgifterna för politiska utmanare består i att trycka och distribuera valsedlar. Vid de tre olika valen 2010 trycktes totalt 540,2 miljoner valsedlar, men bara drygt 18 miljoner användes. Valsedelssystemet är ett effektivt sätt att hindra nya partier att organisera sig och bedriva valkampanj, då de måste finansiera tryckning av valsedlar och distribuera dessa.
Om väljaren inte hittar den tänkta valsedeln ökar sannolikheten att han/hon röstar på ett parti som har valsedlarna på plats. För betydande väljargrupper, inte bara äldre människor eller personer med funktionsnedsättningar, kan det vara svårt att utan bekymmer skriva partinamnet på en blank valsedel, om de tryckta valsedlarna saknas. Detta leder också till att röster underkänns vid sammanräkningen.
Systemet med skilda valsedlar för partierna hotar även valhemligheten. Väljarna som tar valsedlar på plats i vallokalen har ofta andra väljare och valfunktionärer runtomkring. Man kan självfallet välja flera valsedlar och därmed inte visa sina preferenser. Det kan dock visa vilka partier man inte röstar på (om man väljer ett fåtal valsedlar) eller leda till misstankar om att man stöder ett ytterlighetsparti (om man tar alla valsedlar). Vi har sett hur valarbetare, även Mona Sahlin, har följt med de som ska rösta och kunnat iaktta vilka valsedlar väljarna plockar.
Vi vill av dessa skäl att Sverige inför en gemensam valsedel för alla partier. Det har de flesta demokratiska länder redan infört. Detta skyddar valhemligheten. Det finns ingen risk att något partis valsedlar saknas, slängs eller är undangömda. Väljarna kan enkelt kryssa sin kandidat och inte riskera att komma till en vallokal som saknar valsedlar med kandidatnamn. Partier ska bilda opinion, inte bevaka valsedlar i vallokaler.
Den fria nomineringsrätten måste också omprövas. Alla kandidater borde registreras innan valet. I flera kommuner blir partier invalda trots att de saknar kandidater. Därmed röstar väljarna in tomma stolar i fullmäktige. I andra fall skriver väljare ner namn på valsedlar utan kandidatnamn. Företrädare har därmed blivit invalda för ett parti, trots att de inte sympatiserar med partiet ifråga. Ibland utses ledamöter genom lottdragning, eftersom flera personer har fått lika många nomineringar på handskrivna valsedlar. I årets val satte ett extremparti upp partiledare i andra partier och medlemmar av kungahuset på en riksdagslista utan dessa personers medgivande. Detta är tyvärr helt enligt nuvarande regler.
Vidare har väljare även i detta val nekats att rösta, då de redan prickats av i röstlängden. Det har åter hänt att det funnits fler röster i urnan än röstande. Vi behöver bättre rutiner och utbildning av valförrättare. Det är oacceptabelt att det slarvas med rutinen för underkända röster, att förtidsröster inte kommer iväg till hemkommunerna eller hittas långt i efterhand. När valförrättarna får frågor om de mindre partiernas valsedlar finns fall där de står handfallna.
Riksdagsvalet gav dessutom en skev mandatfördelning. Systemet med fasta mandat och utjämningsmandat måste ses över. Grundlagsutredningen gjorde inte sitt jobb ordentligt. De flesta i utredningen tycks ha sett till sina egna partiers intressen. Gör om och gör rätt! Tillsätt obundna statsvetare som kan tänka nytt och fritt samt föreslå reformer utan att snegla på partiintressen.
Det bästa vore om man i ett antal kommuner redan 2014 kan pröva att använda endast en gemensam valsedel för samtliga partier som ställer upp. Det innebär att de som vill trycka valsedlar måste ha större framförhållning i anmälan av kandidater och att partier som ställer upp måste registreras på ett annat sätt än idag. Men i sin helhet blir det en vinst för en fungerande demokrati. Detta kan vara en början till en bättre valprocedur i Sverige.
Jan Å Johansson
Markus Nyman
utredare och statsvetare verksamma i Bryssel
--------------------------------
Dags att modernisera valsystemet
Systemet med skilda valsedlar för partierna är orimligt och hotar valhemligheten. Det hävdar Jan Å Johansson och Markus Nyman, utredare och statsvetare.
Rösträkningen vid riksdagsvalet avslöjade brister i valsystemet och hur lätt slarv kan påverka valresultatet, även kanske rentav avgöra ett val som till exempel i Göteborgs valkrets. Det är därmed dags för partierna att se över valsystemet och att överväga förändringar som förbättrar valprocessen. En grundlagsutredning har tidigare tillsatts, men den presenterar inte lösningar på de brister som finns.
Systemet med separata valsedlar för partierna är orimligt. Det finns en rad exempel på hur väljare slänger politiska motståndares valsedlar eller blandar egna valsedlar med konkurrenternas, för att väljarna ska ta fel. I vallokalerna saknas dessutom ofta valsedlar för flera partier. Valmyndigheten finansierar och distribuerar endast valsedlar (utan kandidatnamn) för de partier som har fått minst en procent i ett av de två senaste valen. En av de främsta uppgifterna för politiska utmanare består i att trycka och distribuera valsedlar. Vid de tre olika valen 2010 trycktes totalt 540,2 miljoner valsedlar, men bara drygt 18 miljoner användes. Valsedelssystemet är ett effektivt sätt att hindra nya partier att organisera sig och bedriva valkampanj, då de måste finansiera tryckning av valsedlar och distribuera dessa.
Om väljaren inte hittar den tänkta valsedeln ökar sannolikheten att han/hon röstar på ett parti som har valsedlarna på plats. För betydande väljargrupper, inte bara äldre människor eller personer med funktionsnedsättningar, kan det vara svårt att utan bekymmer skriva partinamnet på en blank valsedel, om de tryckta valsedlarna saknas. Detta leder också till att röster underkänns vid sammanräkningen.
Systemet med skilda valsedlar för partierna hotar även valhemligheten. Väljarna som tar valsedlar på plats i vallokalen har ofta andra väljare och valfunktionärer runtomkring. Man kan självfallet välja flera valsedlar och därmed inte visa sina preferenser. Det kan dock visa vilka partier man inte röstar på (om man väljer ett fåtal valsedlar) eller leda till misstankar om att man stöder ett ytterlighetsparti (om man tar alla valsedlar). Vi har sett hur valarbetare, även Mona Sahlin, har följt med de som ska rösta och kunnat iaktta vilka valsedlar väljarna plockar.
Vi vill av dessa skäl att Sverige inför en gemensam valsedel för alla partier. Det har de flesta demokratiska länder redan infört. Detta skyddar valhemligheten. Det finns ingen risk att något partis valsedlar saknas, slängs eller är undangömda. Väljarna kan enkelt kryssa sin kandidat och inte riskera att komma till en vallokal som saknar valsedlar med kandidatnamn. Partier ska bilda opinion, inte bevaka valsedlar i vallokaler.
Den fria nomineringsrätten måste också omprövas. Alla kandidater borde registreras innan valet. I flera kommuner blir partier invalda trots att de saknar kandidater. Därmed röstar väljarna in tomma stolar i fullmäktige. I andra fall skriver väljare ner namn på valsedlar utan kandidatnamn. Företrädare har därmed blivit invalda för ett parti, trots att de inte sympatiserar med partiet ifråga. Ibland utses ledamöter genom lottdragning, eftersom flera personer har fått lika många nomineringar på handskrivna valsedlar. I årets val satte ett extremparti upp partiledare i andra partier och medlemmar av kungahuset på en riksdagslista utan dessa personers medgivande. Detta är tyvärr helt enligt nuvarande regler.
Vidare har väljare även i detta val nekats att rösta, då de redan prickats av i röstlängden. Det har åter hänt att det funnits fler röster i urnan än röstande. Vi behöver bättre rutiner och utbildning av valförrättare. Det är oacceptabelt att det slarvas med rutinen för underkända röster, att förtidsröster inte kommer iväg till hemkommunerna eller hittas långt i efterhand. När valförrättarna får frågor om de mindre partiernas valsedlar finns fall där de står handfallna.
Riksdagsvalet gav dessutom en skev mandatfördelning. Systemet med fasta mandat och utjämningsmandat måste ses över. Grundlagsutredningen gjorde inte sitt jobb ordentligt. De flesta i utredningen tycks ha sett till sina egna partiers intressen. Gör om och gör rätt! Tillsätt obundna statsvetare som kan tänka nytt och fritt samt föreslå reformer utan att snegla på partiintressen.
Det bästa vore om man i ett antal kommuner redan 2014 kan pröva att använda endast en gemensam valsedel för samtliga partier som ställer upp. Det innebär att de som vill trycka valsedlar måste ha större framförhållning i anmälan av kandidater och att partier som ställer upp måste registreras på ett annat sätt än idag. Men i sin helhet blir det en vinst för en fungerande demokrati. Detta kan vara en början till en bättre valprocedur i Sverige.
Jan Å Johansson
Markus Nyman
utredare och statsvetare verksamma i Bryssel
tisdag 2 november 2010
EU-toppmötets bud – “bara” 2,9 % höjning av EU-budgeten 2011
Storbritanniens premiärminister David Cameron fick ge upp och kompromissa. Elva medlemsstater utgjorde i alla fall på toppmötet en blockerande minoritet gentemot EU-parlamentets krav på 5,9 % budgetökning.
EU-parlamentariker Elmar Brok (tyska CDU) uttalade sig i BBC en kväll i förra veckan och sa att EU behöver mer pengar på grund av utökningen av dess kompetens. Intressant är dock att fråga sig - minskar då inte medlemsstaternas kompetensområden och därmed bör de kunna skära motsvarande summor i sina budgetar?
Eller ger sig EU in på helt nya områden som nu måste täckas av skattebetalarna?
EU-parlamentets talman Jerzy Buzek attackerade Cameron för att vara ”anti-europeisk”. Angela Merkel svarade att hon hade precis skurit i den tyska budgeten och undrade om det gjorde henne ”anti-tysk”.
Vad går pengarna i EU-budgeten till?
Till exempel skrev brittisk press om alla de EU-diplomater (European External Action Service, EEAS) som nu skall sändas ut i omvärlden som till exempel 46 EU-diplomater till Barbados, 57 till Vietnam, 95 till Ukraina, även lilla Vanuatu får sex EU-diplomater stationerade hos sig.
Återstår att se hur mycket medlemsstaterna som till exempel Frankrike kommer att skära ned personalen på sina utlandsambassader. Enbart 150 nya bombsäkra limousiner till EEAS-ambassadörerna kostar cirka 290 miljoner svenska kronor.
En annan idé, föreslagen av EU-kommissionen och som nyligen behandlats i EU-parlamentets kulturutskott, som det tydligen finns pengar till är planen för ett ”Europeiskt kulturarvsmärke”. Detta program skall ges 6,9 miljoner svenska kronor årligen i sex år.
Som motivering i Paliadelibetänkandet från kulturutskottet för detta kulturarvsmärkes införande anges citat:
”Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke – ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av att dela ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget – som en ständigt pågående process...”
Man beklagar det dåliga valdetagandet i EU-parlamentsvalet och anser att detta program och dess kostnader kan få folk att gå och rösta i större utsträckning i EU-parlamentsvalen.
Vem tror på det?
Faktum är att EU-budgeten innehåller mycket strunt som en rejäl osthyvel borde kunna gå över och medborgarna i medlemsstaterna skulle inte märka överhuvudtaget att nedskärningar har gjorts!
Jan A Johansson
EU-parlamentariker Elmar Brok (tyska CDU) uttalade sig i BBC en kväll i förra veckan och sa att EU behöver mer pengar på grund av utökningen av dess kompetens. Intressant är dock att fråga sig - minskar då inte medlemsstaternas kompetensområden och därmed bör de kunna skära motsvarande summor i sina budgetar?
Eller ger sig EU in på helt nya områden som nu måste täckas av skattebetalarna?
EU-parlamentets talman Jerzy Buzek attackerade Cameron för att vara ”anti-europeisk”. Angela Merkel svarade att hon hade precis skurit i den tyska budgeten och undrade om det gjorde henne ”anti-tysk”.
Vad går pengarna i EU-budgeten till?
Till exempel skrev brittisk press om alla de EU-diplomater (European External Action Service, EEAS) som nu skall sändas ut i omvärlden som till exempel 46 EU-diplomater till Barbados, 57 till Vietnam, 95 till Ukraina, även lilla Vanuatu får sex EU-diplomater stationerade hos sig.
Återstår att se hur mycket medlemsstaterna som till exempel Frankrike kommer att skära ned personalen på sina utlandsambassader. Enbart 150 nya bombsäkra limousiner till EEAS-ambassadörerna kostar cirka 290 miljoner svenska kronor.
En annan idé, föreslagen av EU-kommissionen och som nyligen behandlats i EU-parlamentets kulturutskott, som det tydligen finns pengar till är planen för ett ”Europeiskt kulturarvsmärke”. Detta program skall ges 6,9 miljoner svenska kronor årligen i sex år.
Som motivering i Paliadelibetänkandet från kulturutskottet för detta kulturarvsmärkes införande anges citat:
”Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke – ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av att dela ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget – som en ständigt pågående process...”
Man beklagar det dåliga valdetagandet i EU-parlamentsvalet och anser att detta program och dess kostnader kan få folk att gå och rösta i större utsträckning i EU-parlamentsvalen.
Vem tror på det?
Faktum är att EU-budgeten innehåller mycket strunt som en rejäl osthyvel borde kunna gå över och medborgarna i medlemsstaterna skulle inte märka överhuvudtaget att nedskärningar har gjorts!
Jan A Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)