Toppmötet II: Euroländerna – styrda av Sarkozy och Merkel

Euroländerna hade et särskilt möte i Bryssel under toppmötet. Jag har inte hört någon i Sverige klaga på att Sverige inte fick vara med. Det är inte lämpligt att säga det. När euroländerna har krismöte i sin klubb kan det ju lika gärna kvitta vad gäller deltagande.
Nu blev det också så att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy hade ett förmöte inför euroländernas krismöte och i praktiken fattade besluten. De andra euroländerna bekräftade sedan Frankrikes och Tysklands beslut.
EU:s medlemsstater skall nu själva få bestämma om de vill låna ut pengar till Grekland. Förutom dessa frivilliga lån skall också den internationella valutafonden, IMF, att låna ut pengar till Grekland. Detta förutsatt att Grekland genomför olika åtgärder för att komma till rätta med sin ekonomi.
Men oron är stor att snart också Portugal knackar på porten hos euroländerna och vill ha lån. Portugal har till skillnad från Grekland inte fuskat med statistik för att få komma med i euroklubben. Portugal har helt enkelt drabbats hårt av att bland annat att räntepolitiken avgörs i tyska Frankfurt am Main.
Som skrivits tidigare – var och en i Sverige - tänk efter om du vill dela ekonomi med dessa länder innan du talar för att Sverige ska ge upp kronan och gå med i euron. Euromötet visar också vilka som bestämmer i klubben. Vill du ge dem beslutanderätten över svensk penningpolitik och allt som följer därutav?

Jan Å Johansson

Toppmötet I: Reinfeldt bortspelad om svensk generaldirektör i EU – typisk svensk blåögdhet

Som tidigare skrivits om på denna blogg tvingades den svenske generaldirektören Jörgen Holmquist bort från sin post som generaldirektör för inre marknadsdirektoratet i EU-kommissionen i samband med en politisk revirstrid mellan Frankrike och Storbritannien. Vare sig i svensk media eller i svensk EU-debatt har man tagit upp frågan i någon större omfattning.
Kommissionsordförande Barroso gjorde som Sarkozy och Brown ville. Från Reinfeldt verkar det ha varit tyst eller kommit någon svag invändning. Barroso ska då ha yttrat något om att ge Holmquist något motsvarande jobb. Men motsvarande jobb till den höga ställning Holmquist hade var upptagna och inget annat land ville få ”sin” generaldirektör förflyttad. Så det fanns ingen plats för Holmquist. Sveriges statsminister ställdes nu inför fullbordat faktum – petningen är gjord och ersättning utgår inte.
Sverige har nu inte längre någon generaldirektör i EU-kommissionen.
Reinfeldt var med och stödde Barrosos återval, men Reinfeldt var för blyg för att kräva återbetalning. Den typiska svenska formalistiska inställning är att en statsminister skall formellt sett inte lägga sig i ett internt personalärende i EU-kommissionen. En typisk svenskt blåögd inställning som få, om ens någon, av de andra regeringscheferna i EU har.
Sverige har nu varit med i EU i femton år. Men fortfarande har våra svenska ledande politiker en naiv inställning om att ”alla måste se till helheten i EU/ och vi från Sverige skall visa hur den inställningen utövas i praktisk handling”. Därför blir vi alltid blåsta i budgetförhandlingar på såväl inkomstsidan som utgiftssidan, i tjänstetillsättningar och i EU:s handelsförhandlingar med omvärlden.

Jan Å Johansson

En hedersman har gått ur tiden

I DN igår (22/3) publicerades en minnesruna över Björn von der Esch. Jag vill också passa på att hylla denne hedersman. Björn von der Esch verkade politiskt för vad han trodde på. Han tänkte inte på politisk karriär utan hade integritet att tänka själv och verka politiskt utifrån det. Tyvärr blir detta allt mer sällsynt idag, särskilt inom Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna.
Björn von der Esch fick ibland betala priset för sin politiska integritet. I EU-valet 1995 ställde han upp med Fria EU-kritiker. Moderaterna visade ingen nåd utan han blev utesluten. Han fick också beskedet att han heller inte skulle få en återinträdesansökan behandlad förrän tidigast efter fyra år, då det då sittande EU-parlamentets mandatperiod var över. Tydligen var Björn von der Esch fruktad av den moderata partiledningen och de ville bli av med honom.
Björn von der Esch sista kampanj var för Junilistan. 79 år gammal visade han att det visst kan vara en lämplig ålder för att vara fortsatt politiskt aktiv. Visa upp Björn von der Eschs integritet som ett föredöme i modern svensk politisk historia för kommande generationer. Det tror jag att demokratin och det partipolitiska livet vinner på.

Jan Å Johansson

Finansministermötet i Bryssel

Ett par intressanta saker finns att notera från finansministrarnas möte i början av veckan. Räddningspaketet till Grekland var väntat. Nu försöker man klara den debatten i respective hemländer. Angela Merkel sa i tyska förbundsdagen igår att det i framtiden bör vara möjligt att utesluta länder ur eurosamarbetet. Hur det skulle gå till rent praktiskt kan man fråga sig och vad skulle det innebära för ett land? Har man väl gått med i EMU är det nästan oåterkalleligt, särskilt om ett land nästan är bankrutt som Grekland. Ett sådant land skulle vid uteslutning ur euron tvingas ta lån som dömde det till svält och evig fattigdom. Men nåväl där är inte Grekland än och de får nu hjälp efter att ha misskött sig. Vilken lärdom drar andra länder av det?
Men en annan fråga som har fått mycket uppmärksamhet i Storbritannien är förslaget till direktiv för hedgefonder. Varför detta skall regleras på EU-nivå kan man undra, men en del länder tar finanskrisen som ursäkt. Storbritannien har 80 % av EU:s hedgefondsmarknad och är inte glada över det. USA:s hedgefonder skulle hindras från att verka i EU och USA har hotat med vedergällning.
Storbritannien är ju ett stort medlemsland så de fick direktivet struket från dagordningen inför finansministermötet 16/3. Frankrike och Tyskland insåg väl det orimliga i att man skulle rösta ned ett så stort medlemsland. Här kommer återigen frågan om EU:s “effektivitet” in i bilden. Ska ett medlemsland ha rätten, och förtroendet, att kunna fatta sina egna beslut på detta område och deras självständighet erkännas eller ska EU:s överstatlighet gälla?
Som sagt, Storbritannien är ett stort medlemsland och kunde bita ifrån sig. Men hade Sverige kunnat göra det om EU ville reglera något där vi har 80 % av marknaden?

En valutafond för EU?

Som vanligt när man i EU startar ett projekt, en institution eller dylikt visar det sig att den nya institutionen orsakar en mängd nya problem som har som konsekvens att ytterligare EU-projekt eller nya EU-institutioner behöver startas. På så vis stannar utvecklingen av EU-staten aldrig av utan det bara rullar på med skapandet av ny byråkrati.

Att euron i sig inte skulle hålla utan en gemensam finanspolitik har länge påpekats av eurons kritiker. Tidigare sades det att stabilitetspakten mellan euroländerna skulle hålla samman europrojektet. Men nu visar det sig ju att ingen, inte ens Tyskland som presenterade pakten, håller sig till den när det verkligen gäller. Konvergenskriterierna som en gång var heliga lättades också upp. Det viktiga var att ett land som gick med i euron rörde sig i riktning mot konvergenskriteriernas uppfyllande, inte att de uppfyllt dem, ty det visade sig för svårt för en del länder att nå dit när euron sattes i sjön.

Nu har den tyske finansministern Schäuble anslutit sig till och lagt fram ett nytt projektförslag – att skapa en EU-motsvarighet till Internationella Valutafonden (IMF).

Det finns dock redan i EU bland annat en Europeisk Investeringsbank (EIB), samt en Europeisk Centralbank (ECB) samt European Bank for Reconstruction and Development (EBRD). Men detta räcker alltså nu inte. Eftersom euroländer utnyttjar kryphål i reglerna och inte sköter sina skulder och lån måste alltså ett säkerhetsnät upprättas för att rädda de som missköter sig.

Vad kommer upprättandet av en EU valutafond att kosta vad gäller själva administrationen, men framförallt i form av kapital som behöver sättas in från medlemsländerna? Hur mycket pengar behövs i fonden för att kunna assistera ett helt land i kris som Grekland eller något annat land som råkat ut för en extern ekonomisk chock som typ Finland i början av 1990-talet i samband med Sovjets fall? Nya förhandlingar måste till mellan EU-länderna om skapandet av en sådan här institution och det kommer också att ta tid och resurser.

Tidigare talades det ju i Sverige om skapandet av en buffertfond vid EMU-medlemskap. Men resurserna i den konstaterades skulle ändå vara en droppe i havet som tillgång i samband med ekonomiska kriser. Göran Persson (S) avfärdade också denna ”fondsocialism” så projektet självdog. Persson kanske dock inte skulle säga samma sak om ett EU-IMF. Men en underlig konstruktion blir det. Man måste alltså utgå från att alla euroländer inte sköter sina åtaganden och skapa något för dem att falla tillbaka på. Vilken bra grund för ett förtroendefullt samarbete mellan euroländerna detta EU-IMF-förslag är.

Farage (UKIP) måste böta 30 000 kronor (3 000 euro)

Nigel Farage uttalanden i EU-parlamentet i förra veckan då han kallade EU-president Van Rompuy en våt trasa och liknade dennes uppträdande med en lägre banktjänstemans samt sade att Belgien i mångt och mycket är ett icke-land, har fått konsekvenser – för Farage.
Farage har av EU-parlamentets talman Buzek dömts till 3 000 euro i böter (tio dagars indraget traktamente) för ”oparlamentariska och kränkande” kommentarer.
Det har begärts att Farage skall be om ursäkt till Van Rompuy, till EU-parlamentet och till Belgiens invånare. Farage har dock endast bett om ursäkt till banktjänstemännen i hela världen för att de liknades med Van Rompuy.
Talmannen Buzek anser att gäster i EU-parlamentet inte ska bli personligt förolämpade (Berlusconi kallade dock en tysk EU-parlamentariker för koncentrationslägerkapo för några år sedan).
Farage konstaterar att yttrandefrihet är dyrt i EU-parlamentet. Han anser inte att hans kommentarer var ”oparlamentariska” och hänvisar till att det det han sade var ganska milt i jämförelse med vad som händer i till exempel House of Commons och i det australiska parlamentet.

Jan A Johansson

Mer pengar till EU-parlamentet

Som rapporterades på denna blogg i slutet av januari 2010 anser EU-parlamentet att de behöver mer pengar och mer personalresurser för att nu klara av den ökade arbetsbörda som Lissabonfördraget innebär för EU-parlamentet. Genom åren har EU-parlamentet tagit steg för steg när det gäller att utöka förmåner, anställningar, lokaler etc för sig själva.

I torsdags (25/2 2010) röstade EU-parlamentet om en ändringsbudget för att de skulle få mer pengar ur EU-budgeten. Totalt ligger EU-parlamentets budget på 1,6 miljarder euro, dvs cirka 16 miljarder svenska kronor.
EU-parlamentets majoritet godkände 25/2 pengar till 150 nya tjänster och ökade budgetanslag för att anställa assistenter till EU-parlamentarikerna. Den totala kostnaden för dessa nya "Lissabontjänster" skulle bli 13,4 miljoner euro. För att kompensera de ökade kostnaderna, beslutade parlamentet att minska sin budget för fastighetskostnader med fyra miljoner euro. På så vis kan EU-parlamentet stanna inom den budgetgräns som de själva har satt upp: max 20 procent av den sammanlagda budgeten för alla EU-institutioners administration. Men med torsdagens beslut vill de alltså vara noga med att öka anslagen till denna eget satta maxgräns.
Det skall noteras att torsdagens omröstning inte var det slutgiltiga beslutet. För detta krävs att resolutionen tas med i ett formellt budgetförslag från kommissionen, som sedan behöver godkännas av både ministerrådet och parlamentet. Kommissionen lär dock knappast invända, troligen inte heller ministerrådet.

I den omröstning med namnupprop (ONU) om budgetökningen, Mankabetänkandet (A7-0017/2010), torsdag 25/2 2010 röstade 430 ledamöter ja, 117 nej och 58 avstod. Av grupperna röstade socialisterna S&D och kristdemokraterna PPE samt ungefär hälften av liberalerna ALDE samt större delen av de gröna ja. Nej röstade främst den konservativa gruppen samt större delen grupperna vänstern GUE/NGL och EU-skeptikerna EFD. Många i liberala ALDE-gruppen avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Färm (S), Ludvigsson (S), Engström (PP).
Nej: E-B Svensson (V), Hedh (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), Hökmark (M) (den sistnämnde skall ha röstat fel enligt mediauppgifter).
Avstod: Ek (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Westlund (S).
Frånvarande: Alf Svensson (KD), Wikström (FP).
Närvarande, men ej röstat: Lövin (MP) (röstade i ONU före och efter denna ONU).