torsdag 24 februari 2011

Fiskeavtalet EU-Marocko – det orimligaste av de orimliga

Fiskeavtalen mellan EU och framförallt de afrikanska länderna är orimliga av flera orsaker, som till exempel utfiskning och utsugning av ett fattigt lands naturtillgångar. Orimligast av dem alla är fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Detta avtal har varit en ständig huvudvärk av flera skäl. Fiskeavtalet som EG/EU och Marocko tecknade för perioden 1992-05-01-1996-04-30 sades ensidigt upp av Marocko 1995. De sistnämnda hade helt enkelt sålt mer fisk än vad som fanns i deras farvatten. Följden blev stora utgifter för EU på andra sätt. Man köpte för ett absurt pris istället kompletterande fiskerättigheter i Mauretaniens farvatten samt betalade sysslolösa spanska fiskare andra sorters EU-stöd som kompensation.
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson

torsdag 17 februari 2011

Kampanj mot EU-parlamentets flyttcirkus

En grupp EU-parlamentariker driver frågan om att stoppa EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Det har gjorts förr men inget sker om inte Frankrike ger med sig.
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?