torsdag 19 maj 2011

Nationella parlamentens inflytande i EU – funkar inte

När det gjordes propaganda inför antagandet av Lissabonfördraget (i princip identiskt med EU:s konstitutionella fördrag som röstades ner i ett par folkomröstningar innan den processen stoppades) sades det att de nationella parlamentens roll i EU kommer att stärkas genom det nya fördraget. De nationella parlamenten skulle få en ”nödbroms” att dra i, eller vifta med det gula kortet som en del uttrycker det, när EU-kommissionen lägger alltför EU-centraliserade förslag. Det brukar kallas att värna ”närhetsprincipen”, men det är mest ett propagandaord från EU, ty det är alltid EU:s institutioner som avgör vilken politisk nivå som är bäst lämpad för politiskt beslutsfattande – och det blir sist och slutligen EU-nivån som drar det längsta strået. ”Närhetsprincipen” kan också kallas ”subsidiaritetsprincipen” eller bäst av allt ”underordningsprincipen”, ty det är vad det handlar om – att underordna sig EU:s beslutsfattande.
Varje nationellt parlament har åtta veckor på sig (ett kvartal om förslaget är inom området frihet, säkerhet och rättvisa) att lämna ett yttrande om ett lagstiftningsförslag anses som oförenligt med subsidiaritetsprincipen. Om en tredjedel av medlemsstaterna framför protester skall lagstiftningsförslaget åter tas upp till behandling i EU-kommissionen. Dock, EU-kommissionen kan om de så vill lägga exakt samma förslag igen.
Men att samordna de nationella parlamentens protester inom åtta veckor har visat sig svårare än man kan tro. Olika handläggningstider, semestertider med mera har gjort att det fungerar dåligt att skrapa ihop tillräckligt motstånd bland de nationella parlamenten även när en fråga har varit kontroversiell.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 fram till den 14 april 2011 har det bara varit fem lagstiftningsförslag där EU-kommissionen har mottagit mer än två yttranden som ansett att förslaget inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen.
Kort sagt: De nationella parlamentens inflytande i EU-systemet stärktes inte med Lissabonfördraget. Tiden för dem att protestera måste förlängas och det måste accepteras att det är färre än en tredjedel som invänder, en fjärdedel bör räcka. Dessutom måste då EU-kommissionen bli tvungna att modifiera sitt förslag.
Gör om Lissabonfördraget – Gör rätt.
Jan A Johansson

fredag 13 maj 2011

EU:s utrikestjänst vill ha mer och mer pengar

Att EU:s institutioner märker föga av finans- och eurokrisen vet vi sedan
tidigare. Det markerades återigen när EU:s utrikesminister Catherine Ashton
till nästa års budget nu har begärt en 5,8 % ökning.
Hon vill ha ytterligare 27 miljoner euro till EU:s diplomatkår, the
European External Action Service (EEAS). En EU-kommissionsföreträdare anmärkte att kostnaderna för EEAS drar iväg när det har varit för många befordringar, alltför många högre tjänstemän och likaså alltför många chefer på EEAS. Varje befordran innebär att löne- och pensionskostnader går upp. Brittisk press har också pekat på att omkring 100 av EEAS:s anställda diplomater tjänar mer än vad Storbritanniens utrikesminister gör.
EEAS med 7000 anställda var en produkt av Lissabonfördraget och syftar till att stärka EU:s roll i världen. Det har dock pekats på att mycket lite har hänt inom EU:s politik på detta område, framförallt under upproren i Nordafrika och Mellanöstern
EEAS har en total budget på cirka 7 miljarder euro, inkluderande fredsbevarande aktioner, bistånd och utveckling. Lady Ashton, brittisk Labourpolitiker, har en lön på drygt 3 miljoner kronor per år. Hon är den högst betalda kvinnliga politikern i världen. Inte illa att slå USA:s utrikesminister Hilary Clinton och Tysklands förbundskansler Angela Merkel i den ligan.
EEAS har också gjort sig kända för att spendera 32 miljoner euro på skottsäkra limousiner. Även PR-budgeten för EEAS har med Brysselmått mätt slagit nya rekord, vilket inte säger litet.
Inte undra på att EU behöver ta in en egen skatt då medlemsländerna klagar över utgiftspolitiken hos EU:s institutioner. I slutet av juni skall EU-kommissionen presentera ett förslag till EU-skatt för att bättre klara sina finanser och storvulna planer när medlemsländerna inte vill släppa till pengar.
Jan A Johansson