Ytterligare ett totalt onödigt EU-projekt startas – EU:s kulturmärke

Frågan om ett särskilt EU-kulturmärke har diskuterats en tid inom EU:s institutioner. Onsdagen den 16 november 2011 röstade EU-parlamentet om frågan i en andra behandling efter att ministerrådet sagt ja till projektet.
Motiveringen till ett sådant projekt har varit rent skrattretande. När ärendet var uppe i EU-parlamentet 2010 skrev föredraganden Chrysoula Paliadeli (grekiska PASOK, S&D-gruppen) i sin motivering till betänkandet följande:
„Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för
Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa bred sammanhållning och solidaritet.
Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till
Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess multinationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.“
Även önskan att höja valdeltagandet i EU-parlamentsvalen dras av föredraganden Paliadeli in i resonemanget om behovet av ett särskilt kulturarvsmärke i EU. Hon skriver också fölnade i motiveringen:
„Föredraganden delar den åsikt som kommer till uttryck i konsekvensanalysen, nämligen att ”(det gamla) kulturarvsmärket ensamt inte kan överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU” men att ”det mer blygsamt var tänkt att vid sidan av andra initiativ bidra till att åtgärda samma problem”. Hon instämmer också i anmärkningarna i samma text om ”det sorgligt låga deltagandet i EU-valet i juni 2009”, och resultaten av ett antal Eurobarometrar som ”visar att bilden av EU inte har blivit mer positiv under de senaste åren, utan tvärtom ligger antalet EU-medborgare med en positiv uppfattning om EU (45 %) på den lägsta nivån sedan hösten 2005”.
EU:s institutioner har fortfarande mycket kvar att göra på viktigare områden om de ska kunna ändra på detta. Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Värden som demokrati och frihet, med rötter i Europas kulturella förflutna, är lika viktiga som öppenhet och solidaritet och behövs lika mycket idag, eftersom vi behöver och önskar överbrygga klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarna i EU:s medlemsstater.“
Huruvida EU:s kulturarvsmärke kommer att påverka valdeltagandet i EU-parlamentsvalen vart femte år får var och en fundera över.
Det finns kulturarvsmärken både i medlemsländerna samt FN-organet UNESCO har en världsarvslista. Men det räcker alltså inte enligt EU-parlamentets majoritet. Detta EU-kulturarvsmärke har en summa avsatt uppgående till 650 000 euro i EU:s budget 2012-2013. Dessutom skall mycket arbetstid läggas av EU:s institutioner på projektet. En europeisk jury skall tillsättas och listan över kulturarv skall diskuteras i EU-kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och i Regionskommittén. Många pannor skall läggas i djupa veck under utarbetandet av en logotyp och ett regleverk. På detta vis har EU-byråkratin hittat ytterligare en „viktig“ arbetsuppgift och mening åt sig själva.
EU-parlamentets omröstning
Vid EU-parlamentets omröstning 16/11 röstade 59 ledamöter ja till att avvisa förslaget, 517 röstade nej till det och stödde därmed förslaget medan 63 avstod.
Men en del EU-parlamentariker var nog lite förvirrade över hur de skulle rösta. Just detta att man skulle rösta ja när man var emot ett förslag förvirrar alltid några av de röstande. 12 stycken har i efterhand anmält felröstning. En ledamot röstade motsatt till vad hans röstförklaring anger. Fler borde ha röstat för att avvisa Ministerrådets ståndpunkt, till exempel de brittiska konservativa avstod.
EU-parlamentsgrupperna röstade som följer:
Liberala ALDE: 3 ja, 72 nej, 1 avstod.
Konservativa ECR: 2 ja, 1 nej, 48 avstod.
EU-kritiska EFD: 11 ja, 14 nej, 2 avstod.
Vänstern GUE/NGL: 2 ja, 19 nej, 8 avstod.
Grupplösa: 13 ja, 6 nej, 2 avstod.
Kristdemokratiska PPE: 18 ja, 200 nej, 1 avstod.
Socialdemokratiska S&D: 9 ja, 157 nej, 0 avstod.
Gröna/Regionalisterna: 1 ja, 48 nej, 1 avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Fjellner (M), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M) (röstade ja men anmälde i efterhand att han skulle ha röstat nej), Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP).
Avstod: Gustafsson (V).
Frånvarande: Corazza Bildt (M), Ibrisagic (M), Lövin (MP) (var försenad).
Moderaternas inställning är svår att förstå sig på. Tydligen fanns ingen riktig partilinje då Hökmark röständrat.
Den enda svenska ledamoten som fogat sin inställning till protokollet är Mikael Gustafsson (V). Han skriver i en röstförklaring följande:
„Jag lade ned min röst i omröstningen om betänkandet. Det står uttalat att syftet med förslaget är att stärka européernas känsla av att tillhöra Europeiska unionen. Detta är en av många konstlade symbolakter för att skapa en EU-identitet hos medborgarna. Att lägga ned sin röst är inget försvar för nationalismen, utan ett ställningstagande mot EU:s försök att skapa konstgjorda kulturella identiteter för att motivera stormaktsbygge.“
Med denna goda inställning borde Gustafsson ha röstat ja till att avvisa förslaget och inte avstått.
Jan Å Johansson