EU-budgeten 2013 – svenska regeringen röstade nej – deras EU-parlamentariker ja

I Strasbourg röstade EU-parlamentet i onsdags 12/12 om budgeten för EU 2013.

Sverige var ett av fyra länder som röstade nej till den i ministerrådet. Men bland EU-parlamentariker är det en annan sak.

Gunnar Hökmark (M) skrev följande inför decembersessionen på sin hemsida:

„Till slut har vi uppnått en ökad kompromissvilja i EPP-gruppen som gjorde det möjligt med den gångna veckans överenskommelse mellan råd och parlament. Det ger en vettig budgetnivå och en något bättre fördelning av utgifterna.”

Detta citat ovan säger lite om hur svenska EU-parlamentariker gärna säljer ut sig i EU-parlamentets korridorer och går med på kompromisser som ligger långt från vad man diskuterar hemma i Sverige. Längst från en enad svensk politisk linje på hemmaplan ligger Göran Färm (S), som representerar Socialistgruppen i dess helhet i EU-parlamentets budgetförhandlingar. De svenska Socialdemokraterna i övrigt verkar sätta som riktlinje att inte ta ställning i denna grundläggande viktiga politiska fråga. Vad gör de då i EU-parlamentet överhuvudtaget?

Nedan en sammanställning av omröstningarna i EU-parlamentet om EU-budgeten för år 2013:

Andra behandlingen av 2013 års EU-budget – Onsdag 12 december 2012 i Strasbourg

Det var tre intressanta omröstningar denna dag.

1. Om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 6/2012 för budgetåret 2012, avsnitt III – Kommissionen

Betänkande: Francesca Balzani (A7-0409/2012)

EU-parlamentet återupprepade att 2,9 miljarder euro i extra betalningar borde ha auktoriserats 2012 för att möta de betalningskrav som ansågs finnas i 2012 års budget.

Resolutionen antogs med 514 ja-röster mot 68 nej-röster och 82 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engtröm (PP).

Närvarande, men ej röstat: Fjellner (M).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0410/2012)

Omröstningar med namnupprop 2 och 4.

2. Ett ändringsförslag (nr 1) från konservativa gruppen ECR ville tillägga följande i resolutionen:

2a. Europaparlamentet anser dock att det i det rådande ekonomiska klimatet skulle ha varit bättre med en frysning av budgeten, särskilt i ljuset av den pågående smarta budgetkonsolideringen i medlemsstaterna, trots de begränsningar som vissa av dem erfar på grund av ansträngningarna att korrigera underskott och skuldavvikelser i de nationella budgetarna, vilket krävs i unionens förfarande vid alltför stora underskott.

Detta förslag avslogs med 85 ja-röster mot 549 nej-röster och 39 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

4. Resolutionen i dess helhet innehåller bland annat en klagan att EU-parlamentet oroar sig för att denna anslagsnivå kommer att vara otillräcklig för att täcka de verkliga betalningsbehoven under nästa år.

Sverige och några nettobetalande medlemsländer ytterligare röstade nej i ministerrådet till den budget som nu EU-parlamentet röstade om.

Resolutionen antogs med 498 ja-röster mot 162 nej-röster och 12 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Andersdotter (PP), Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Observera att i skrivande situation (13/12) kan ledamöter anmäla att de har röstat fel. Vi har ännu ej heller tillgång till eventuella tal och röstförklaringar där de motiverar sitt sätt att rösta.

Första behandlingen av 2013 års EU-budget – Tisdag 23 oktober 2012 i Strasbourg

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0311/2012)

EU-parlamentet kräver 6,8 procent ökning av 2013 års EU-budget.

492 ledamoter röstade ja, 123 nej och 82 avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engtröm (PP), Lövin (MP).

Frånvarande: Paulsen (FP), Gustafsson (V).

Statsminister Reinfeldt kritiserade hur en del svenska EU-parlamentariker röstat i EU-parlamentet 23/10. Hans lista var något annorlunda över hur svenskarna hade röstat. Det kan dock bero på att hans talskrivare plockat något röstresultat i omröstningen om budgetlinjerna. Slutomröstningen om resolutionen ovan menar jag dock är den intressanta att hänvisa till då den slår fast den övergripande politiska inriktningen om budgethöjningar från EU-parlamentet.

Jan A Johansson

EU-federalisterna (S+M+KD+C+FP) håller ihop i EU-parlamentet

Tankesmedjan Organization for European Interstate Cooperation (OEIC) har undersökt hur partigrupperna i EU-parlamentet röstar. Socialistgruppen – S&D (där svenska S ingår) och Kristdemokraterna - PPE (där M och KD från Sverige ingår) röstar lika i 97,1 % av slutvoteringarna. Socialisterna och Liberalerna - ALDE (där FP och C ingår) röstar lika till 97,5 %. Kristdemokraterna och Liberalerna röstar lika i 98,1 % av slutvoteringarna.

Pressmeddelandet finns att läsa här:

http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=453

Själva rapporten finns att läsa här:

http://www.oeiceurope.com/attachment/finalvotes2010_oeic.pdf

Siffror från slutomröstningarna i EU-parlamentet 2008 gav ungefär samma resultat så 2010 var ingalunda ett unikt år.

De tre stora grupperna håller ihop för att skapa ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som EU:s högsta politiskt beslutande instans samt vill införa en direkt EU-skatt, utöka EU:s budget kraftigt, bygga EU:s utrikestjänst med mera.

De fem svenska politiska partierna agerar stödtrupper till denna utveckling så länge de ingår i de tre grupperna ovan. En del svenskar är mer aktiva än andra i detta bygge av en federal EU-stat. Göran Färm (S) som konsekvent arbetat för en växande EU-budget (nedskärningar i det offentliga gäller aldrig EU) bör få priset som årets svenske EU-federalist.

Jan A Johansson

Att vara konsekvent emot EU:s utökade maktutövning

Att vara konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).

Men samtidigt, när EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga av dem inte riktigt konsekventa.

EU-parlamentets kulturutskott har ett betänkande till Novembersessionen om att skydda barn i den digitala världen. Det är säkert en behjärtansvärd fråga, men är det av vikt att EU-parlamentariker ägnar sin tid och skattebetalarnas pengar till detta? Vad har EU-parlamentet för nytt att säga i detta? Vad har frågan med EU:s inre marknad att göra?

Men den mest aktuella frågan just nu är ändå om EU skall gå in och lagstifta om kvinnors representation i privata bolags styrelser. En EU-kritiker som Anna Hedh, EU-parlamentariker (S), har applåderat detta. Men själva principfrågan här är dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha beslutsmakten?

Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet röstade 23 maj 2012 ja till helheten i Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.

De vill ha en finansiell transaktionsskatt av princip, även om det nu i verklighetens värld blir så att skatteinkomsterna från denna går in i ett EU-system vars utgifter de i det stora hela är emot. Dessutom ger de skatterätt till ett EU som kommer att befästa sina möjligheter att öka skatten för att ständigt öka sin budget.

Att säga ja till en skatt bara för att man vill ha den av princip samtidigt som man vet att den inte kommer att gå till att finansiera något man anser vara av godo – ja, det är dels att göra sig själv en otjänst, men också att gå direkt emot de egna politiska strävandena.

Plocka russinen ur EU-kakan

Jag tror att om man försöker plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.

Vill man att andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik, en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.

Det finns idag ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över allt från dessa nämnda nivåer.

Denna maktöverföring till EU måste konsekvent kritiseras – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och EU-kritiker inom Socialdemokraterna har som anförts i exemplen ovan släppt sin konsekvens och intagit en mer funktionalistisk syn. De vill gtydligen numera att EU skall få makt på de områden det passar dem. Vilket jag anser är att bita sig själv i svansen.

Till sist vill jag rekommendera de tre skrifterna jag skrivit som utvärderar det svenska EU-medlemskapet under perioden 1995-2012. Skrifterna finns i pdf på följande adress:

http://www.oeiceurope.com/?pageID=publications

Jan A Johansson

Den EU-politiska klassen vill inte vara kopplad till verkligheten

I onsdags (7/11) var jag på ett möte med EU:s politiska partier och till dem kopplade stiftelser. De flesta av EU-partierna är registrerade i Belgien. Generalsekreteraren för PPE (det europeiska kristdemokratiska partiet där M och KD ingår) klagade över att eftersom de är registrerade i Belgien gäller det lönestopp Belgien har infört för alla belgiska arbetsgivare även för EU-partierna och deras stiftelser. Representanterna från socialisterna och de gröna instämde.

Intressant att notera att de utan att skämmas klagade över att också de drabbas av något som alla vanliga belgare bara måste acceptera. De anställda på de stora EU-partierna anser sig tydligen vara förmer än andra och att de har en speciell rätt att stå över vanligt folk i tider av kris.

Nåväl, det är inga nyheter att denna „stå över alla andra“-mentalitet gäller bland de EU-anställda. I torsdags (8/11) strejkade en del EU-tjänstemän på ministerrådet och EU-kommissionen i protest mot att de inte får sina automatiska löneförhöjningar. Dessa löneförhöjningar menar de EU-anställda är skrivna i sten och oberoende av nedskärningar och eurokris.

Till sitt försvar hävdar en av fackföreningarna för EU-anställda att deras löneökningar „bara“ kostar var och en av medborgarna i EU-länderna tvä eurocent (cirka 17 öre) per dag.

Vilket är den vanliga argumentationen från EU när man vill ta pengar från cirka 390 miljoner vuxna medborgare i EU-länderna. Till exempel den totalt onödiga EU-institutionen Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommitten kostar „bara“ motsvarande en kopp kaffe per år för medborgarna i EU-länderna.

Tack vare att EU:s institutioner befinner sig så långt från medborgarna så anser sig de EU-anställda utgöra en speciell klass av välutbildat och välbetalt folk som står över problemen ute i verkligheten.

Det måste bli ett slut på denna EU-mentalitet – sparkniven behöver gå fram rejält över EU:s budget.

Jan A Johansson

Sluta jiddra om bankunion Reinfeldt – just drop it!

Varför skall Reinfeldt vara så tillmötesgående och förhandla om att gå med i EU:s bankunion?

Det finns inget sätt att undgå faktumet att om man går med i bankunionen måste man vara med och betala andra länders bankkonkurser – det är ju det som är huvudidén med bankunionen.

Att gå med i bankunionen är lika huvudlöst som att gå med i EMU – då måste man vara beredd att dela sina pengar med de som är med i klubben.

Det svenska folket måste få veta vad summan skulle vara för att gå med i bankunionen i form av att lägga in pengar i en fond som sedan används till att stötta banker i kris, just nu till exempel i Belgien och Katalonien? I Sverige har vi insättningsgaranti och investerarskydd – skall dessa inordnas under bankunionen eller skall bankunionen skapa ett parallellt system? Det sistnämnda är nog troligast – men vilka summor talar vi om?

Vad är prislappen? Detta måste klargöras av den som eftersträvar att Sverige skall med i bankunionen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt måste rimligen säga till det svenska folket vad kostnaden kan bli eftersom han nu håller på att förhandla om ett svenskt medlemskap (med vissa oklara reservationer). Det är ett stort ansvar den gode Reinfeldt tar på sig i denna fråga – vill han ens inse det?

Men den borgerliga regeringen och det största oppositionspartiet S vill desperat inte stänga dörren till ett svenskt EMU-medlemskap. Därför ser de som sin plikt att haka på allt vad det heter som European StabilitetsMekanism, fiskal pakt med mera.

Jan A Johansson

EU:s motsvarigheter till KD/M och S vill öka Sveriges EU-avgift – rejält!

På EU-parlamentets Strasbourgsession i september höll EU-kommissionens ordförande Barroso sitt “State of the Union”-tal (EU-federalisterna har en barnslig fallenhet att vilja likna USA och USA:s presidents motsvarande tal till kongressen varje år).

Bland annat talade Barroso om att inför nästa EU-parlamentsval 2014 kan EU:s kristdemokrater, PPE, (där M och KD ingår) och EU:s socialdemokrater, PSE, ställa upp en kandidat vardera med var sitt valprogram till EU-kommissionens ordförandepost.

Men - EU:s kristdemokrater (med Barroso i spetsen) och socialdemokrater tycker ju samma sak. Båda vill öka EU-budget och finansiera den med en direkt EU-skatt samt stärka EU:s kontroll över all ekonomisk politik. Så vad skulle dessa båda partiers kandidater till EU-kommissionsordförandeposten säga som skiljer dem åt i en EU-parlamentsvalrörelse? S (PSE) + M (PPE) i EU = sant.

Som ett konkret exempel på vad Barrosos krav på en större EU-budget innebär kan tas som exempel den eventuella ökning av EU-avgiften som Sverige står inför. Sverige får i dag runt 5,5 miljarder kronor i rabatt och betalar drygt 30 miljarder i avgift.

I veckan rapporterades det i media att Sveriges finansdepartement uppskattar att EU-avgiften kan komma att öka med 10 miljarder kronor om året.

Detta därför att Barroso vill banta Sveriges rabatt på EU-avgiften kraftigt. Dessutom vill han att EU:s budget ska öka med åtta procent i den kommande långtidsbudgeten 2014-2020, jämfört med nuvarande sjuårsperiod. För Sverige och andra länder som är stora nettobetalare innebär det rejält ökade kostnader.

Sveriges finansminister Borg sade om sin PPE-kollega Barroso att Barrosos krav skulle göra honom till Borgs dyraste minister. Som vanligt, överallt skall det skäras ner utom i EU-institutionerna.

„Det är ingen utgift i budgeten som ökar så mycket de närmaste åren, som kommissionens budgetförslag gör“ i ett direkt citat från finansminister Borg.

Men har M inget att säga till inom i sitt EU-parti PPE i frågan om EU:s dyra budgetexpansion? Troligen har man förlorat i den frågan inom PPE-partiet för länge sedan och nu får man istället försöka att hålla emot i ministerrådet.

Jan A Johansson

Seminarium om Euron i Almedalen

Fredagen den 6 juli 2012 genomförde EUDemocrats och Junilistan ett seminarium om euron i Almedalen. Det var mycket välbesökt, men täckningen av media kunde ha varit bättre.
Det är att konstatera att panelen var oerhört imponerande och deras argument mot svenskt euromedlemskap skulle ingen euroanhängare klara av att bemöta.
Seminariet leddes av Birgitta Swedenborg och medverkade gjorde Rune Andersson, Nils Lundgren, Anne-Marie Pålsson och Stefan de Vylder.
Material från seminariet håller på att läggas ut på Youtube. Stefan de Vylders inlägg finns här: http://www.youtube.com/watch?v=MdXiiZxlGFM
Bland annat kom frågan om svenska företags växlingskostnader upp. Men det avfärdades av Rune Andersson och Stefan de Vylder att växlingskostnader skulle vara ett problem. Till exempel är inte länder som Norge, USA och Kina medlemmar av euron.
Jan Å Johansson

EU-parlamentets federalister vill ha EU-skatt – del II

Åter till när EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner onsdagen den 23 maj 2012 i Strasbourg.
Det var fem stycken omröstningar med namnupprop (ONU) där jag menar att en svensk EU-kritiker bör ha röstat annorlunda än de EU-kramande federalisterna som utgör huvuddelen av EU-parlamentarikerna.

1. I första ONU röstade man om ändringsförslag 40 att förkasta EU-kommissionens förslag till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.
Om man är emot en EU-skatt på finansiella transaktioner bör man ha röstat ja.
Totalt röstade 112 ledamöter ja till att förkasta förslaget, 557 röstade nej och sju lade ned sina röster.
Den konservativa ECR-gruppen fanns enhälligt bland de som ville förkasta förslaget, i övrigt var det små minoriteter från nästan alla grupper som röstade ja.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M) (röstade först nej men anmälde felröstning), Hökmark (M), Svensson (KD).
Nej: Wikström (FP), Gustafsson (V), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Frånvarande: Ibrisagic (M) (kom försent)

2. Nästa intressanta ONU för en EU-kritiker var om ändringsförslag 38 från Marta Andreasen (engelska UKIP) som föreslog tillägget: “Alla intäkter från en skatt på finansiella transaktioner ska vara tillgängliga för medlemsstaternas skattemyndigheter. Ingen del av denna skatt får öronmärkas för EU:s budget.”
Till detta röstade 176 ledamöter ja, 479 nej och 18 lade ned sina röster.
Det verkar som hela den gröna/regionalistiska gruppen med 43 ledamöter röstade fel när de röstade ja till förslaget. 29 av dem har i efterhand anmält felröstning till nej. Förutom ECR-gruppen utgjordes ja-röstarna av små minoriteter i grupperna.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Hedh (S), Ulvskog (S), Andersdotter (PP), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Svensson (KD), Färm (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Westlund (S).
Frånvarande: Ibrisagic (M) (kom försent)

3. Ändringsförslag 36 var också från Marta Andreasen (engelska UKIP). Det föreslog följande tilläggstext: “(1a) Alla villkor och bestämmelser som rör medlemsstaternas beskattning kräver enhällighet i rådet. Befogenheten att ta ut skatter hör till medlemsstaternas exklusiva behörighet och befogenheten att besluta om hur skatterna ska fördelas hör till medlemsstaternas exklusiva behörighet.”
Ja till detta förslag röstade 137 ledamöter, nej röstade 526 medan 15 ledamöter lade ned sina röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Svensson (KD), Andersdotter (PP), Engström (PP).
Frånvarande: Ibrisagic (M) (kom försent)

4. Ändringsförslag 41 kom från Wolf Klinz (tyska FDP) i liberala ALDE-gruppen. Det föreslogs ett tillägg som löd som följer: „(18a) Kommissionen bör även undersöka alternativa lösningar, t.ex. möjligheten att införa en skatt med Förenade kungarikets stämpelskatt som förlaga, med en utökad omfattning som inbegriper aktier, obligationer och derivat.“
Stämpelskatten har sett som en något mildare form av EU-skatt att kunna pressa igenom även om det förslaget också har fått kritik för att ha snedfördelade effekter.
Detta förslag röstades ned med 260 ja-röster mot 351 nej-röster och 72 nedlagda röster. Förslaget hade dock stöd av stora majoriteter i den liberala ALDE-gruppen och iden kristdemokratiska PPE-gruppen.
Undertecknad är av den meningen att man även här som EU-kritiker skall rösta nej.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Färm (S), Hedh (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Svensson (KD), Ludvigsson (S), Andersdotter (PP), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Avstår: Gustafsson (V).
Frånvarande: Ibrisagic (M) (kom försent)

5. Till sist var det ONU på den antagna texten i dess helhet.
Resolutionstexten antogs med 487 ja-röster mot 152 nej-röster och 46 nedlagda röster.
Nej-rösterna kom från ECR-gruppen samt en majoritet av ALDE-gruppen samt små minoriteter i övriga grupper. Ja-röstarna utgjorde av PPE-gruppen, socialist och demokratgruppen S&D samt gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S) (anmälde i efterhand att han skulle ha röstat ja), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Svensson (KD).
Frånvarande: Ibrisagic (M) (kom försent)

En EU-kritiker borde i de fem ONU ovan ha röstat ja-ja- ja-nej-nej. Den sista omröstningen är dock egentligen viktigare än de andra då den handlar om helheten.

I en EU-kritisk tabell över hur „EU-kritiska“ de svenska EU-parlamentarikerna är genom denna fråga finner man följande:
3 poäng får MP, M och KD.
2 poäng får V, PP, C, Paulsen (FP), Schmidt (FP), Hedh (S), Ludvigsson (S) (dock kan han ha röstat fel på ändringsförslag 41 utan att anmäla det efteråt), Ulvskog (S).
1 poäng får Wikström (FP), Färm (S), Nilsson (S), Westlund (S).
Anmärkning för att ha missat omröstningen: Ibrisagic (M).

De som ligger på 1 poäng är uttalade “EU-kramare”, vilket visar att resultatet inte är förvånande. Piratpartiet (PP) har ingen politik på detta område. De följer den Gröna gruppen som är för EU-skatten. Att PP hamnar på 2 poäng är en ren slump. Den gröna gruppen röstade fel i en ONU och de flesta av deras ledamöter anmälde felröstning efteråt, men det har PP säkerligen missat eftersom de inte har något engagemang i frågan.

I övrigt när det gäller tal och röstförklaringar under debatten finns följande inlägg i debattprotokollet från denna dag:

Tal
Olle Schmidt (FP):
„Herr talman, ärade minister och kommissionär! Det är inte konstigt att många medborgare i Europa är upprörda över bankernas lomhördhet inför krav på måttlighet och rim och reson vad gäller ersättningar och risktagande. En transaktionsskatt är emellertid inte svaret på medborgarnas ilska. Det är en dålig skatt som riskerar att öka utgifterna för vanliga bankkunder, försvåra för investeringar i Europa, skada tillväxten och därigenom riskera jobben. Jag tror dessutom att beräkningen av intäkterna är osäker.
I 40 år har detta förslag diskuterats, och det har införts en gång i Europa, i mitt hemland Sverige. Resultatet blev att huvuddelen av aktiehandeln flyttade från Stockholm till London. Om en transaktionsskatt ska införas, måste den införas globalt eller åtminstone inom hela EU. Dock tycker jag att den finansiella sektorn ska bidra med mer skatteintäkter. En bättre modell är till exempel att införa en stabilitetsavgift för alla banker.
För att göra en mycket kort sammanfattning: Jag tycker att banksektorn och den finansiella sektorn ska betala skatter. Det är inte ett problem för mig, men detta är en dålig skatt som kommer att vara kontraproduktiv. Mr Commissioner, try again, make a new effort.”
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

Arlene McCarthy (brittiska New Labour), “blue-card question”:
“Mr Schmidt, would you not accept that the design of the FTT is fundamental, and therefore would you not accept that the Swedish model failed because it was based on the residence principle, which we are correcting by putting in the issuing principle, and that this is why there was relocation outside Sweden?”

Olle Schmidt (FP), “blue-card answer”:
“Yes, Mrs McCarthy, but you do not know how that is going to work in practice. You do not know that because it is open to question; you may argue, but it is open to question. There are too many questions here. The Minister said that in her introductory remarks. Why cannot we be sure whether this is a good tax or is a counterproductive tax?
Mrs McCarthy, I think I pay more taxes than you have done. I am prepared to pay more taxes but they have to be fair and they have to be good taxes. This is a bad solution.”

Gunnar Hökmark (M) (som talade på engelska)::
“Mr President, there are a number of reasons for Parliament to vote against the financial transaction tax. Firstly, Sweden tried this in the 1980s and it failed. It undermined Swedish financial markets and the City of London gained. It also caused more speculation, and all the experience shows that it did not help. Also, this was at a time when the financial markets were less global and less mobile. Now, the opposite is true.
Secondly, even the Commission recognises that the financial transaction tax will lead to less growth. The discussion is about how much less growth, but it will give less growth, which is contrary to what Europe needs today. We need more growth and we need reforms that support economic growth and dynamic financial markets in Europe.
Thirdly, the financial transaction tax is not providing us with new money. It will be paid by customers – those who are going to invest and those who trust in their future pension schemes. It will be paid by all of us, because there are no taxes paid by anyone apart from the citizens of Europe. This tax will not help in the Europe of today, so we should vote ‘no’.”

Röstförklaringar
Svenska S, V samt KD lämnade in röstförklaringar. När det gäller röstförklaringarna från S och V svänger de sig om sina ja-röster och hävdar att kommande process kommer att leda till att det blir en finansiell transaktionsskatt som just de vill ha den. Men i princip legitimerar de den EU-skatt som den EU-federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill ha.

Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Jens Nilsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (samtliga S), skriftlig:
„Finanssektorn är underbeskattad. Den har en skattefördel av att vara undantagen moms som enligt EU-kommissionen motsvarar ca 0,11-0,17 procent av BNP. Resultatet blir en snedfördelning av resurser. Riskkapital som borde hamna i andra sektorer används i stället på ett mindre samhällsnyttigt vis av finansföretagen.
Det finns alltjämt många frågetecken kring denna skatt, men det är ändå rimligt att se den som ett av de alternativ som bör finnas med i den fortsatta debatten om hur underbeskattningen av finanssektorn ska rättas till.
Om en transaktionsskatt ska införas måste den tydliga inriktningen vara att detta ska ske på global nivå. Möjligheten att EU går före ska inte avfärdas, men detta ska i så fall i första hand ses som ett steg på vägen mot en global skatt.
Vad vi idag tagit ställning till är inte någon EU-skatt, utan ett ramverk för transaktionsbeskattning där skattekompetensen helt och hållet stannar på det nationella planet. Att flytta skattekompetens till EU-nivån är för vår del uteslutet.
Dagens omröstning har i allt väsentligt handlat om transaktionsskatten som sådan, inte om hur de nationella intäkterna ska användas. Intäktsaspekterna hanteras separat i andra politiska processer.“

Mikael Gustafsson (V), skriftlig:
“Jag har röstat för betänkandet. Det är viktigt att införa skatt på finansiella transaktioner. De avreglerade finansmarknaderna är en av huvudorsakerna till den globala ekonomiska krisen. Jag anser att betänkandet kunde ha gått längre både vad gäller omfattningen och skattesatsernas storlek. Jag hade också velat se tydligare formuleringar om att intäkterna ska används till bistånd, miljöinsatser och sociala projekt i utvecklingsländerna.
Vidare hade jag även gärna sett kompletterande skattesatser i händelse av snabba och ökande finansiella transaktionsrörelser genom användande av automatiska skattesatser kopplade till takten på de finansiella rörelserna. Men eftersom ett införande av denna skatt ändå är ett steg i rätt riktning har jag röstat ja.
Avslutningsvis vill jag understryka att jag, till skillnad från vad som framförs i betänkandet, inte anser att skatteintäkterna ska gå till EU:s budget, utan fördelas till medlemsstaterna.“

Alf Svensson (KD), skriftlig:
„När Europaparlamentet i dag röstade om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner valde jag att rösta emot. Det är mer än förbluffande att en majoritet av Europaparlamentets ledamöter hyser tilltro till en ”skatt på finansiella transaktioner”, som förfäktas i betänkandet om införandet av en financial transaction tax (FTT).
Inställningen har under gånget år förändrats dramatiskt bland partigrupper och ledamöter. Föreställningen att en FTT skulle inbringa summor med vars hjälp i stort sett alla ekonomiska bekymmer kan lösas, har bitit sig fast och framstår som nära nog parodisk. Det är angeläget att erinra om att en Tobinskatt prövats i Sverige och bevisats vara till förfång. Transaktioner flyttas från Sverige. Det är också – en självklarhet – angeläget att understryka att kostnaden för FTT drabbar den allmänna konsumenten och att ekonomisk tillväxt hämmas.“

Sammanställt av Jan A Johansson

EU-parlamentet propsar än en gång på en EU-skatt – del I

I Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner och om ändring av direktiv 2008/7/EG tar EU-parlamentet än en gång upp frågan om införandet av en direkt skatt som skall tillfalla EU:s institutioner. EU-kommissionen och Euparlamentet har stora ambitioner när det gäller olika utgifter i kommande EU-budgetar och är i desperat behov av att ta in egna skattepengar. De vill inte vara beroende av medlemsländernas avgifter, som ju riskerar att gå ned nu när nedskärningar sker i eurokrisens spår. EU-parlamentet har ända sedan 1994 tjatat om införandet av en EU-skatt (se min skrift på engelska om EU-institutionerna länga kamp för EU skatt här: http://www.oeiceurope.com/attachment/180416_-_no_to_eu_tax_-_the_strive_to_tax_us.pdf) Givetvis har EU-parlamentarikerna alldrig velat beröra frågan i valkampanjerna till EU-parlamentet. Här har kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler varit överens och därför tigit. I Podimatabetänkandet försöker EU-parlamentet fokusera på att finanssektorn är underbeskattad och borde betala en transaktionsskatt. Det går alltid hem hos folk som känner sig utnyttjade av banksystemet. Men vad den finansiella transaktionsskatten skall gå till försöker man vara diskreta med. På ett par ställen i betänkandet berör man det dock. Följande är citerat från den sista delen i betänkandets motiveringsdel: “Förvaltning av intäkterna Kommissionen tar i sitt förslag inte direkt upp förvaltningen av intäkterna. I rapporten konstaterar kommissionen att den i ett lagstiftningsförslag om den fleråriga budgetramen för 2014–2020 som för närvarande diskuteras planerar att låta en del av intäkterna av skatten på finansiella transaktioner ingå i EU:s egna medel. Intäkterna av skatten på finansiella transaktioner kan också användas för specifika EU-politikområden och allmänna nyttigheter, bland annat finansiering av utvecklingsbiståndsmål, bekämpning av klimatförändringar, hållbar utveckling och EU:s sociala trygghetssystem eller finansiering av de nationella budgetarna, inte minst som ett sätt att stödja åtgärder i fråga om budgetkonsolidering.“ I princip är EU-kommissionen och EU-parlamentet ute efter att lägga tassarna på hela inkomsten. EU-kommissionens ordförande Barroso har talat om att man kan minska medlemsländernas årliga avgifter till EU istället. Men har EU-kommissionen och EU-parlamentet väl fått en skattekällla har de möjlighet att höja skatten efter eget tycke när utgifter pockar på. Till exempel är EU-parlamentets politiska linje glasklar – man vill inte reformera den gemensamma jordbrukspolitiken utan öka bidragen i denna sektorn, man vill öka EU:s utrikestjänsts (EEAS) verksamhet samt satsa på nya projekt som ett rymdprogram för EU. Jag återkommer senare med rapport om hur svenska EU-parlamentariker röstade i de olika omröstningarna med namnupprop på betänkandet ovan. Jan A Johansson

Bra diskussion om EU-skatt – men fler EU-länder behöver ha den debatten

I måndags 23 april deltog jag i en diskussion på Timbro om EU:s jakt på att ta in egna skatter. Ett mycket allvarligt ämne. Martin Kyed från den danska tankesmedjan Cepos och Fredrik Sculte, riksdagsledamot (M), medverkade också. Den finns på nätet på: http://www.facebook.com/philiplerulf/posts/391728537526103 Som alltid tycker jag diskussionstiden var för kort och att det finns mer att säga. Dock, viktigast av allt, i Sverige finns det få som förespråkar en direkt EU-skatt. De båda socialdemokratiska EU-parlamentarikerna Göran Färm och Olle Ludvigsson har skrivit debattartiklar och propagerat för en finansiell transaktionsskatt på EU-nivå. Men de undviker nogsamt att skriva om att skatten skall gå till fortsatt oreformerad jordbrukspolitik på EU-nivå och allt annat slöseri och dåliga resultat som EU:s regionalpolitik tyvärr allt för ofta kännetecknats av. Det är dock så att Sverige är ett litet EU-land. Här kan vi ta hem debatten i motståndet mot direkt EU-skatt. Men hur påverkar vi franska borgerliga UMP (Sarkozys parti) och franska socialistpartiet att också säga nej? Hur får vi de tyska partierna CDU, SPD och FDP att motsätta sig direkt EU-skatt? Jan Å Johansson

Duffrapporten om “Super-Meppar” – EU-parlamentet fegar igen (bra!)

EU-federalisten och Liberaldemokraten Andrew Duff har via EU-parlamentets konstitutionella utskott presenterat sitt andra betänkande (det första fick han dra tillbaka) om ett förslag till ändring av akten av den 20 september 1976 om allmänna
direkta val av ledamöter av EU-parlamentet (A7-0027/2012). Det skulle ha kommit upp på marssessionen i Strasbourg men drogs tillbaka från arbetsordningen då grupperna återigen fick kalla fötter. EU-parlamentets konstitutionella utskott består av fanatiska EU-federalister och deras “skapa en EU-stat nu meddetsamma-linje” har inte alltid full täckning i mittfåran i EU-parlamentet.
I betänkandet föreslås att 25 parlamentsledamöter väljs av en valkrets som omfattar hela EU. „Alleuropeiska“ listor skall vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna. Varje väljare skall då ha två röster och kunna lägga en röst på en kandidat från den EU-gemensamma listan utöver rösten på en kandidat från den nationella eller regionala listan.
Det föreslås också att det inrättas en valmyndighet på EU-nivå (ännu en EU-myndighet, EU-parlamentet får aldrig nog) som skall reglera genomförandet av valet av ledamöter från den „alleuropeiska“ listan samt verifiera valresultatet.
Utöver de 751 platserna från medlemsstaterna i EU-parlamentet skall alltså 25 platser läggas till. Dessa 25 „Super-Meppar“ (MEP = Members of the European Parliament) kommer troligen mestadels på topplatserna ha kandidater från de stora medlemsstaterna då det är där de stora röstetalen finns. Det måste också vara kända politiker som nomineras för att locka väljarna (därigenom hoppas man höja EU-parlamentarikernas status) som typ Tony Blair eller kanske Dominique Strauss-Kahn, den sistnämnde har trots allt sina trogna anhängare bland de franska socialisterna och därför mycket väl kan bli vald.
Redan tidigare har man i EU-parlamentet uttalat att 10 procent av platserna borde väljas i en EU-valkrets. Men det uttalandet gjordes för flera år sedan och har nu glömts bort. På den tiden var EU-parlamentet ännu mer marginellt än idag. Nu känner EU-federalisterna att deras ställningstagande kan vara mer kontroversiellt och de våndas över om de vågar ta denna position.
EU-parlamentet erkänner i betänkandet sina brister, de brukar inte ta upp det särskilt ofta. Valkampanjerna inför EU-parlamentsvalet bedrivs mer på nationell nivå än på EU-nivå. Partiernas program på EU-nivå bryr sig ingen om. EU-parlamentets arbete är föremål för en varierande, för att inte säga bristande medierapportering. Det konstateras också att det allmänna deltagandet i valet till EU-parlamentet har stadigt sjunkit, från 63 procent 1979 till 43 procent 2009. Valdeltagandet i EU-parlamentet har faktiskt det lägsta valdeltagandet av alla olika sorters val i var och en av medlemsstaterna.
Jack Straw, en ledande brittisk Labourpolitiker, uttalade för omkring en månad sedan att man borde skrota valet till EU-parlamentet och utse ledamöterna via de nationella parlamenten. De som protesterade mot detta var givetvis nuvarande och före detta EU-parlamentariker.
Faktum återstår – EU-parlamentet är ointressant för väljarna och dess politiska inflytande borde begränsas medan de nationella parlamentens inflytande i EU-samarbetet måste utökas.
Jan A Johansson

EU-parlamentet har valt en ny talman som skall driva EU-federalism (som vanligt)

EU-parlamentet valde vid sin januarisession en ny talman för återstoden av den femåriga mandatperioden. I enlighet med samarbetsavtalet mellan kristdemokraterna (där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår) och Socialist & Demokratgruppen (där Socialdemokraterna ingår) avlöstes en polsk kristdemokrat av en tysk socialdemokrat. Den tyske socialdemokraten Martin Schulz valdes och besegrade en brittisk Liberaldemokrat och en brittisk konservativ som kandiderade emot honom.
EU-parlamentets talman står inte över partierna på samma sätt som i Sveriges Riksdag. En talman i EU-parlamentet är alltid en megafon på EU:s toppmöten och i media för mer makt till EU och särskilt då till EU-parlamentet samt försvarar den politiska plattform (=ökad EU-överstatsutveckling) som EU-parlamentets majoritet antagit. Traditionella höger-vänsterfrågor är mycket nedprioriterade. I EU-parlamentets gäller samarbete mellan socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler för att bygga ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som högste politiska instans.
Martin Schulz invigningstal var typiskt för denna traditionella politiska linje. Schulz underströk till exempel på tal om det mellanstatliga avtalet för att stärka euroländernas budgetdisciplin att parlamentarisk granskning (det vill säga av EU-parlamentet) är en förutsättning för demokratisk legitimitet. Schulz sade citat: ”Resultatet av en politik som inte är tillräckligt parlamentariskt förankrad uppfattas som diktat från Bryssel. Priset för det betalas av EU som helhet. Det är en grogrund för EU-negativa stämningar. Detta kommer Europaparlamentet inte att fortsätta att bevittna stillatigande! Den som tror att man kan åstadkomma mer för Europa med mindre parlamentarism tar jag gärna en debatt med!”
Han sade också citat: ”Vårt uppdrag är att företräda människornas intressen. Jag vill vara tydlig: De väljare som genom att rösta på oss har gett oss sitt förtroende väntar sig att vi ska kämpa för dem.”
Typiskt struntprat
Detta är typiskt selektivt struntprat från en EU-parlamentariker. EU-parlamentet valdes 2009 med ett valdeltagande på cirka 43 %, det vill säga 57 % av de röstberättigade röstade inte. Men som vanligt är det bara de som avlagt sin röst som man talar om. De väljare som inte röstar finns helt enkelt inte för de som har blivit valda till EU-parlamentet. Detta EU-parlaments demokratiska legitimitet finns inte. Valen till de nationella parlamenten i medlemsländerna ligger i alla fall runt 60-95 % valdeltagande. Det är de nationella parlamenten som har den demokratiska legitimiteten – inte EU-parlamentet. Detta bör de nationella parlamentarikerna debattera med EU-parlamentets nye talman!
EU-parlamentstalman – toppen och slutet är uppnått
Att bli vald till talman i EU-parlamentet brukar vara toppen och slutet av en politisk karriär. I regel kommer en talman från ett av de större medlemsländerna och en av de två största partigrupperna. Något undantag har funnits som till exempel Pat Cox, en irländsk liberal som var talman 2002-2004
Några som har blivit EU-parlamentets talman har haft en karriär i nationell politik, ibland en misslyckad sådan, och sedan blivit EU-parlamentariker. Andra, som Schulz, är ”nobodies” i sina medlemsländer och fick sitt första uppdrag som EU-parlamentariker och har avancerat inom sin parlamentsgrupp till att nå talmansposten. Men gemensamt för båda dessa grupper är att har man väl varit talman så är man en ”före detta” i EU-parlamentet och går där och väntar på sin pensionering. Någon annan politisk karriär i sitt hemland och i sitt nationella parti har en före detta EU-parlamentstalman inte, ty där är man sidsteppad av en annan maktstruktur. Detta är EU-parlamentarikerna smärtsamt medvetna om och det är en del av anledningen till deras dåliga politiska självkänsla.
Jan Å Johansson

EU:s fiskeavtal med Marocko – medlemsländernas särintressen styr

Under decembersessionen i Strasbourg röstade EU-parlamentet om fiskepartnerskapsavtalet mellan EU och Marocko. Det handlar rent konkret om att EU:s fiskeflotta skall få fiska på Marockos samt på det av Marocko ockuperade Västsaharas fiskevatten. För det skall EU betala EU 36,1 miljoner euro per år.
Det är sagt att detta ”partnerskap” skall utveckla fiskesektorn i Marocko. Så har inte skett. Fisket från EU-flottan skall också stadga EU:s konsumenters tillgång till fisk. Men detta fiske bidrar bara marginellt till tillgången på fisk på EU:s inre marknad. En del fiskarter i de aktuella fiskevattnen är också överexploaterade och en del av det allmänna problemet med överfiske i världen. Det är också, trots starka krav från i alla fall en del politiska krafter i EU, om Västsaharas befolkning på något sätt gynnas socio-ekonomiskt av de pengar som EU betalar för fisket i Västsaharas del av fiskevattnen.
Det är främst spanska fartyg som fiskat i dessa vatten. Vid ett tillfälle i mitten av 1990-talet sade Marocko ensidigt upp fiskeavtalet. Det ledde till att EU fick betala dyrt för fiskeavtal i Mauretanien för spanjorerna samt lägga in stora pengar för att den del av den spanska fiskeflottan som blev sysslolös skulle kunna gå på EU-bidrag istället. Det är främst EU:s Medelhavsländer som gynnas av EU:s fiskeavtal med framförallt länder i Afrika.
Men fiskeavtalet med Marocko har helt enkelt gått för långt in i absurditetens land. Nu var förslaget att fiskeavtalet med Marocko skulle förlängas till februari 2015.
Men en majoritet i EU-parlamentet sansade sig till slut vid en omröstning den 14 december 2012 och röstade nej till fiskeavtalet med 326 nej-röster mot 296 ja-röster och 58 nedlagda.
Det pratas mycket om att ”vi är alla européer och ser till de europeiska intressena”. Men denna omröstning gick helt klart efter nationella särintressen. De stora grupperna kristdemokraterna EPP, socialdemokraterna S&D samt liberalerna ALDE splittrades. De gröna och vänstern GUE/NGL röstade dock nej så gott som enhälligt med undantag av några ledamöter från dessa grupper som lade ned sina röster.
Ser man röstfördelningen utifrån länder så röstade de allra flesta av ledamöterna från Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Tjeckien, Danmark, Sverige, Finland och Estland nej. Det är länder som i regel inte fiskar i Afrika och som har i regel en medvetenhet om överfiskets hot mot den globala miljön.
De länder vars ledamöter röstade ja till fiskeavtalet var Frankrike, Spanien, Italien, Grekland, Malta, Portugal, Polen och Rumänien. Det är länder som i regel gynnas av att EU sluter fiskeavtal med de afrikanska länderna eller som på andra sätt är nettomottagare av EU-stöd och därför backar upp de länder som gynnas av fiskeavtalen enligt talesättet ”I scratch your back if you scratch mine”.
De idag 20 svenska ledamöterna röstade alla nej till fiskeavtalet. Men Olle Schmidt (FP) meddelade i efterhand att han avsett att rösta ja?! Men det var säkerligen bara ett konstigt misstag då han på sin blogg var tydlig med sitt motstånd mot fiskeavtalet.
Noterat av Jan Å Johansson