tisdag 20 november 2012

Att vara konsekvent emot EU:s utökade maktutövning


Att vara konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).
Men samtidigt, när EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga av dem inte riktigt konsekventa.
EU-parlamentets kulturutskott har ett betänkande till Novembersessionen om att skydda barn i den digitala världen. Det är säkert en behjärtansvärd fråga, men är det av vikt att EU-parlamentariker ägnar sin tid och skattebetalarnas pengar till detta? Vad har EU-parlamentet för nytt att säga i detta? Vad har frågan med EU:s inre marknad att göra?
Men den mest aktuella frågan just nu är ändå om EU skall gå in och lagstifta om kvinnors representation i privata bolags styrelser. En EU-kritiker som Anna Hedh, EU-parlamentariker (S), har applåderat detta. Men själva principfrågan här är dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha beslutsmakten?
Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet röstade 23 maj 2012 ja till helheten i Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.
De vill ha en finansiell transaktionsskatt av princip, även om det nu i verklighetens värld blir så att skatteinkomsterna från denna går in i ett EU-system vars utgifter de i det stora hela är emot. Dessutom ger de skatterätt till ett EU som kommer att befästa sina möjligheter att öka skatten för att ständigt öka sin budget.
Att säga ja till en skatt bara för att man vill ha den av princip samtidigt som man vet att den inte kommer att gå till att finansiera något man anser vara av godo – ja, det är dels att göra sig själv en otjänst, men också att gå direkt emot de egna politiska strävandena.
Plocka russinen ur EU-kakan
Jag tror att om man försöker plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.
Vill man att andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik, en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.
Det finns idag ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över allt från dessa nämnda nivåer.
Denna maktöverföring till EU måste konsekvent kritiseras – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och EU-kritiker inom Socialdemokraterna har som anförts i exemplen ovan släppt sin konsekvens och intagit en mer funktionalistisk syn. De vill gtydligen numera att EU skall få makt på de områden det passar dem. Vilket jag anser är att bita sig själv i svansen.
Till sist vill jag rekommendera de tre skrifterna jag skrivit som utvärderar det svenska EU-medlemskapet under perioden 1995-2012. Skrifterna finns i pdf på följande adress:
Jan A Johansson

fredag 9 november 2012

Den EU-politiska klassen vill inte vara kopplad till verkligheten


I onsdags (7/11) var jag på ett möte med EU:s politiska partier och till dem kopplade stiftelser. De flesta av EU-partierna är registrerade i Belgien. Generalsekreteraren för PPE (det europeiska kristdemokratiska partiet där M och KD ingår) klagade över att eftersom de är registrerade i Belgien gäller det lönestopp Belgien har infört för alla belgiska arbetsgivare även för EU-partierna och deras stiftelser. Representanterna från socialisterna och de gröna instämde.
Intressant att notera att de utan att skämmas klagade över att också de drabbas av något som alla vanliga belgare bara måste acceptera. De anställda på de stora EU-partierna anser sig tydligen vara förmer än andra och att de har en speciell rätt att stå över vanligt folk i tider av kris.
Nåväl, det är inga nyheter att denna „stå över alla andra“-mentalitet gäller bland de EU-anställda. I torsdags (8/11) strejkade en del EU-tjänstemän på ministerrådet och EU-kommissionen i protest mot att de inte får sina automatiska löneförhöjningar. Dessa löneförhöjningar menar de EU-anställda är skrivna i sten och oberoende av nedskärningar och eurokris.
Till sitt försvar hävdar en av fackföreningarna för EU-anställda att deras löneökningar „bara“ kostar var och en av medborgarna i EU-länderna tvä eurocent (cirka 17 öre) per dag.
Vilket är den vanliga argumentationen från EU när man vill ta pengar från cirka 390 miljoner vuxna medborgare i EU-länderna. Till exempel den totalt onödiga EU-institutionen Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommitten kostar „bara“ motsvarande en kopp kaffe per år för medborgarna i EU-länderna.
Tack vare att EU:s institutioner befinner sig så långt från medborgarna så anser sig de EU-anställda utgöra en speciell klass av välutbildat och välbetalt folk som står över problemen ute i verkligheten.
Det måste bli ett slut på denna EU-mentalitet – sparkniven behöver gå fram rejält över EU:s budget.
Jan A Johansson