Demokrati, öppenhet och rättvisa gäller inte i praktiken i EU-parlamentet

Många har rätteligen upprörts över att EU-parlamentets talman Martin Schulz (tysk socialdemokrat) har förteslagit att EU-parlamentet skall ha en hemlig omröstning om man skall godkänna rådets förslag till långtidsbudget för EU eller inte. Detta för att de folkvalda EU-parlamentarikerna skall slippa tryck på sig från sina valkretsar där de valdes 2009. EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att de inte har fått tillräckligt av skattebetalarnas pengar.

Att EU-parlamentet blundar för vad väljarna tycker är inte första gången. När det konstitutionella fördraget avvisades i maj/juni 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna (fler länder hade röstat nej i kommande planerade folkomröstningar som ställdes in) sade Schulz i EU-parlamentet att fördragets innehåll måste räddas. Och så blev det - till 99 % återfanns det avvisade konstitutionella fördraget i Lissabonfördraget (detta fördrag hölls det bara en folkomröstning om – irländarna röstade nej).
Demokrati gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

En sluten omröstning i EU-parlamentet om långtidsbudgeten skjuter också den så omtalade öppenheten i sank. Men det är inte första gången. När EU-parlament har behandlat frågorna om hur deras politiska grupper har skött sina räkenskaper, hur EU-parlamentariker har skött sina reseersättningar och frikostiga kostnadsersättningar, hur Regionkommittén har skött sina räkenskaper – då gäller inte heller öppenhet därför att de tre stora politiska grupperna är själva inblandade i oegentligheter och regelbrott.

Öppenhet gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Rättvisa mellan politiska partier i ett demokratiskt system kan också ses som något självklart. Men inte i EU-parlamentet. Just nu behandlas i EU-parlamentets konstitutionella utskott Giannakoubetänkandet om EU-partiernas stadgar. Dels försöker de tre stora grupperna döda de mindre EU-partierna genom att öka kraven på antal medlemmar i olika länder, räkna bort en folkvalda i en del regionala parlament från inräkningen i kvoten med mera. Men framförallt lägger de utan diskussion ett förslag om att allokera om pengarna i EU:s partianslagsbudget till förmån för de tre största partierna (som redan idag tar det mesta av anslaget).

Rättvisa gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Hur kan de tre stora grupperna i EU-parlamentet komma undan med detta?

EU-parlamentet ligger på långt avstånd från väljarna, det har dålig mediabevakning och det har fem års mandatperiod. Därför ligger EU-parlamentet långt ner i det politiska minnet då mycket annat hinner hända politiskt i medlemsländerna under en femårsperiod. I EU-parlamentsvalrörelserna kan de stora politiska partierna köra med tomt retoriksnack om fred, miljö, företagande och sysselsättning i Europa utan att behöva konfronteras med kritiska frågor om att de faktiskt vill öka en EU-budget som har problem med slöseri och oegentligheter, samt att de faktiskt vill införa en direkt beskattning av alla medlemsländers medborgare.

Vi ser nu som direkt exempel hur Lars Adaktusson skall kandidera för KD i EU-parlamentsvalet. Han säger sig vilja jobba för bland annat ­yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, demokratiutveckling och fattigdoms­bekämpning. Han har också uttalat kritik mot EU:s centralisering. Men… han anser även att Sverige ska gå med i eurosamarbetet - själv röstade han ja i EMU-omröstningen 2003. Är man för EMU måste man också i konsekvensens namn vara för att åtgärda eurons nackdelar och vara för EU:s centraliseringspolitik i form av en EU-finanspolitik samt övervakning av medlemsstaternas budgetarbete, bankunion, ökad EU-budget för stöd till krisdrabbade medlemsländer, med mera.
Kommer Adaktusson att ställas mot väggen att han motsäger sig själv när han är mot EU:s centralisering men för Sveriges medlemskap i EMU? Är han för att EU skall få en direkt skatteinkomst? Är han för att EU:s långtidsbudget skall öka så som EU-parlamentet i detta nu driver?

Han och många andra ”wannabe”-kandidater som ställer upp för en plats i EU-parlamentet i den kristdemokratiska, den socialdemokratiska eller den liberala gruppen måste ställas till ansvar om de kommer att följa sina gruppers nuvarande politiska riktlinjer av idag enligt ovan.

Jan Å Johansson

EU-direktiv och verkligheten - vem rättar till när det går fel och vem har ansvaret?

Den 1 februari 2013 införde bland annat Stockholms Lokaltrafik och Östgötatrafiken ett nytt system för köp av sms-biljetter. Det krånglade givetvis direkt.

Istället för att sms:a till ett nummer rakt av för att betala sin biljett för resa med lokaltrafiken måste man först registrera sig som kund, till exempel på de två nämnda trafikbolagens hemsidor. Det kan kännas onödigt om man till exempel bara är i Östergötland på tillfälligt besök och skall ta en lokalbuss. Betalningen blir ett hinder för att resa.

Registreringen är en följd av den nya svenska betaltjänstlagen som säger att den som tillhandahåller en betaltjänst också ska veta vilka det är som utnyttjar tjänsten. Den lagen bygger på i sin tur på ett EU-direktiv.

Frågan är om man kan tolka EU-direktivet på ett annat sätt än vad Sverige har gjort. EU-direktivet vill förhindra penningtvätt och den svenska lagen har då skrivits med det syftet. Men vem tvättar svarta pengar med att köpa lokaltrafiksbiljetter för att sedan sälja dem vidare?

Vi har sett förr hur till exempel personuppgiftslagen, som byggde på ett EU-direktiv, orsakade förvirring i Sverige omkring 1999 över vad man fick skriva på hemsidorna på nätet. Den svenska lagen ändrades också en gång, trots att man skrev av ett och samma direktiv. Om det också i det här fallet handlar om att svenska lagskrivare har övertolkat direktivtexten när man skrev lagen eller om EU-direktivet faktiskt leder till en opraktisk verklighet återstår att se.

EU-kramare skyller gärna på svenska byråkrater, men det är inte alltid det är de som gör fel. När bullbakning och kyrkkaffe 2006 kolliderade med EU:s direktiv om livsmedelshygien skylldes svensk regelhantering på vår egen byråkrati, men det var EU-kommissionen och EU-domstolen som sist och slutligen tolkade och bestämde över direktivets tillämpning och de kunde inte säga att man i Sverige på något sätt gjorde fel.

Men som alltid slutar det i frågan - vem kan man utkräva ansvar av när något går fel? Alla skyller på varandra. Ett EU-direktiv tar det också många år att ändra om det är där felet ligger. Man kanske inte heller kan ändra det därför att EU:s inställning är att det skall vara så här. Det demokratiska ansvarsutkrävandet av samhällets beslutsfattare funderar helt enkelt inte i dessa sammanhang. Sveriges riksdag gummistämplar i princip bara en lag som ett EU-direktiv anbefaller skall antagas. I EU i sin tur finns ingen EU-institution som bär hela ansvaret för beslut som fattas och EU-parlamentet bryr sig få om både när de sammanträder och när det är val på gång till det.

Jan A Johansson