Några intressanta omröstningar i EU-parlamentet på aprilsessionen

1/ Fiskeavtal med afrikanska länder
På tisdagen 16 april röstade man om ett partnerskapsavtal om fiske mellan Mauritius och EU. Som bekant har det varit mycket kritik mot dessa fiskeavtal på grund av rovdrift, EU:s utnyttjande av fattiga länder som inte kan säga nej av olika skäl med mera. Nu kan det alltid hävdas att EU är på gång att reformera sin fiskeripolitik och att just Mauritius inte är det värsta fallet när det gäller problem samt att beloppet för ersättning från EU till det landet har höjts. Dock, den övergripande frågan är fortsatt – är det inte bättre att lämna Mauritius i fred och låta dem utveckla sin egen fiskenäring?
Betänkandet om partnerskapsavtalet antogs med överväldigande majoritet (som vanligt). Alla svenskar röstade ja med undantag av Gustafsson (V) som avstod.

2/ EU:s propagandafond

På tisdagen var det också tre stycken omröstningar om EU:s fond för justering för globaliseringseffekter. Denna fond handlar mer om att propagera för att EU är goda givare till platser som drabbats av arbetslöshet på grund av rationaliseringar till följd av globaliseringen. Om bidraget gett några långsiktiga resultat vill man inte utvärdera. Men det ser snyggt ut för EU. Egentligen är det ju medlemsländers eller regioners politiska uppgift att ta ett samhällsansvar och se till att de som blir arbetslösa omskolas eller hittar andra arbeten. Svenska regeringen har varit skeptisk till denna EU-fonds existens, men givetvis har EU-kommissionen och EU-parlamentet varit starka förespråkare av dess existens och ekonomiska anslag.
Så gott som samtliga svenskar röstade ja till dessa utbetalningar. Men några skiljde ut sig. Schlyter (MP) röstade nej i alla tre fallen, Fjellner (M) röstade inte alls på de tre ärendena, men röstade i ärenden direkt före och efter. I det tredje ärendet som gällde anslag till förmån för tidigare anställda vid en tobaksfabrik i Österrike avstod den gröna/regionalistiska gruppen och den linjen följdes av Andersdotter (PP), Engström (PP) och Lövin (PP).
Men i detta fall med de tre omröstningarna om EU-fonden för justering för globaliseringseffekter är det bara Schlyter (MP) som får godkänt. Varför Fjellner (M) ”försvann” från dessa omröstningar kan man fråga sig.

3/ Utsläppsrätter och partitrohet

En tredje intressant fråga som man röstade om på tisdagen gällde tidsschemat för auktioner av utsläppsrätter för växthusgaser. Den svenska regeringen var en stark anhängare av förslaget. Men det var ett medbeslutandeärende i första behandling och EU-parlamentet förkastade förslaget med 334 röster för förkastande, 315 mot och 63 nedlagda röster. Dock, EU-parlamentets omröstningar är snabba så alla ledamöter hänger inte med. På måndag kväll en vecka efter omröstningen har 14 ledamöter anmält felröstning och med deras anmälda intentioner att rösta skulle resultatet ha varit 328-323-61. Nu förändrar inte det resultatet i efterhand, men hade man tagit det lugnare med denna omröstning kunde slumpen hade gått åt andra hållet. Av svenskarna röstade bara Moderaterna för förkastandet av förslaget, och mot sin egen regering och partilinje hemmavid, alla andra svenskar stödde förslaget.
Utan att ta ställning i sakfrågan i sig är det intressant att notera att de fyra moderaterna följde sin PPE-grupps linje (fast många av gruppens ledamöter följde inte gruppiskan) och vägrade att lyssna på partilinjen hemifrån. Det är intressant att notera då det trots allt är Moderaterna i Sverige som nominerar kandidater till M-listan 2014 och de svenska väljarna som röstar fram dem. Skall man rösta på ledamöter som inte lyssnar till sin hemmavalkrets?
Problemet med EU-parlamentet är ofta att de glömmer vad man säger hemmavid och bara tar in ett Brysselperspektiv på saker.
Cecilia Wikström (FP) har tidigare deklarerat att hennes partiledare heter Guy Verhofstadt (ALDE-gruppens ledare i EU-parlamentet) och inte Jan Björklund (Europaportalen 14/2 2013).
Det är just detta ovan som är kärnan i problematiken runt EU-parlamentet. När personer väljs som ledamöter fångas de in i en isolerad egen miljö långt från verkligheten, blir politiska besserwissers i allt och bara skriker efter mer skattepengar till EU, trots kristider.
Jan Å Johansson

EU-parlamentet ute och cyklar - som vanligt

För en gångs skull uppmärksammades i viss mån en omröstning i EU-parlamentet under dess marssession. Det hade föreslagits något som kunde tolkas som ett förbud mot pornografi i tryckta och digitala medier inom EU. I ett betänkande från kvinnoutskottet om avskaffande av könsstereotyper i EU (A7-0401/2012- ett eget initiativ av EU-parlamentet, alltså bara ett tyckande) föreslogs följande skrivning i punkt 17: ”Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.”

Den andra delen som börjar med ”som krävde...” röstades dock ned på sessionen. Efter kritiken från omvärlden verkar de flesta grupperna ha släppt det textförslaget. Tryckfrihetsfrågor tillhör medlemsländernas lagstiftningsområde och EU-parlamentet har inte med detta att göra.

Ett typexempel på hur EU-parlamentet vill tycka till om allt

Dock, betänkandet om avskaffande av könsstereotyper i EU är en intressant del av en debatt om vad EU och särskilt EU-kommissionen och EU-parlamentet skall syssla med. EU skall som bas ägna sig åt de fyra friheterna – fri röstlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Enbart i detta tolkas oerhört mycket. Sedan tillkommer frågan om EU som värderingsunion. I denna värderingsunion öppnas än mer för att EU skall syssla med allt.

EU-parlamentariker som sitter de utskott som inte är särskilt involverade i EU:s lagstiftningsfrågor har alldeles för lite att göra. Med Lissabonfördragets antagande gav EU-parlamentarikerna sig själva mer pengar till att anställa personal därför att de blivit än mer "viktiga och upptagna" politiker. Att EU-parlamentet är valt med ett mycket lägre valdeltagande (43%) än alla andra valda församlingar på samtliga olika nivåer i samtliga medlemsländer och därmed har ett mycket svagt politiskt mandat att förse sig med politiskt makt på de andras bekostnad talas det inte om.

Något måste undersysselsatta EU-parlamentariker göra med sin tid. I princip handlar det då att sitta och spåna hej vilt om saker som EU skulle kunna lägga sig i och dränera medlemsländerna än mer på politisk makt, men också faktiskt om att lägga sig i medborgarnas vardag än mer.

Kulturutskottet och utrikesutskottet – vem skulle sakna dem?

Som till exempel 2008 föreslog EU-parlamentets kulturutskott att man skulle registrera och kontrollera alla bloggare på nätet (Mikkobetänkandet A6-0303/2008).

EU-kommissionen föreslog 2010 ”inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket”. EU-parlamentets kulturutskott blev givetvis mycket entusiastiska och motiverade idén med att det är ett led i strävan att ge medborgarna i EU-länderna en europeisk identitet och därmed öka det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen (Paliadelibetänkandet A7-0311/2010). Det finns redan kulturarvsmärken såväl nationellt som i Förenta Nationerna. Men att EU nu också skall ha det kostar 650 000 euro i EU:s budget för åren 2012-2013.

EU-parlamentet utskott för utrikesfrågor är ett annat exempel på ett utskott som är ständigt i arbete för att fundera över hur EU skall styra över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I utskottet vimlar det av före detta premiärministrar och före detta utrikesministrar. Men det är bara tyckanden de producerar. EU-parlamentets antagna rapporter i utrikesfrågor finns alltid på dagordningen på utrikesministermötena i ministerrådet. Men de brukar bara stämpla in att de fått dem och aldrig ens diskutera dem.

Det finns gott om andra exempel på förslag för att utöka EU:s verksamhet inom nuvarande politiska ram, som till exempel när EU-parlamentet på jordbruksutskottets förslag, har uttalat att biodling skall inkorporeras som bidragsberättigat i den gemensamma jordbrukspolitiken (resolution B5-0410/2003, antagen 2003-10-09).

Finns ingen gräns för EU-centralisering

EU-parlamentet i dess helhet är otroliga politiska besserwissers, till exempel när de önskar reglera idrotten som skolämne i hela EU (Schmittbetänkandet A6-0415/2007).

Man kan göra en välvillig tolkning av EU-parlamentets alla uttalanden som att det bara är viljeuttryck och att de vill alla människor väl. Men problemet är att det finns inte reglerat någon gräns för hur långt EU:s politiska övertagande skall gå. Tvärtom har för varje nytt EU-fördrag allt fler politiska områden centraliserats till EU.

Just denna vilja av EU-institutioner att ständigt arbeta för att centralisera politiskt beslutsfattande till EU-nivån finns givetvis också i EU-kommissionen. Där är det till och med ännu farligare, ty EU-kommissionen har reell förslagsmakt och styr den politiska agendan.

Krav måste ställas på att det i EU:s fördrag sätts en gräns för hur långt EU:s makt skall sträcka sig in i medlemsländerna. EU-kommissionen och EU-parlamentet vill inte endast ha en federal EU-stat, ty de vill inte indela i beslutsnivåer i denna stat. Snarare vill dessa EU-institutioner att EU skall vara en hårt centraliserad enhetsstat, i alla fall om man skall döma av alla de förslag de lägger om att EU skall styra i högt och lågt.

Jan Å Johansson