EU-domstolen
i Luxemburg dömde den 19/11 att EU:s ministerråd hade sin fulla rätt att
avvisa EU-kommissionens förslag om löneförhöjningar för EU-personalen år 2011.
EU-kommissionen ville höja lönerna med 1,7%, men ministerrådet var inte villiga
till det. Kristider samt att EU-personalen redan är en välbetald och
priviligierad yrkeskår gjorde att motivationen till utgiftsökningar inte fanns
hos ministerrådet.
Personalreglerna
för EU-tjänstemännen angav fram till 2012 att ministerrådet skulle besluta, på
förslag av EU-kommissionen för varje års slut om justering av löner och
pensioner genom att använda sig av en ”justeringsmetod”. Denna metod bygger på
beräkningar av levnadsomkostnaderna i Bryssel och köpkraften hos nationellt
anställda tjänstemän på centrala regeringskanslier i åtta medlemsländer.
Dock,
personalreglerna har också ett undantag som säger att vid en allvarlig och
plötslig nedgång i den ekonomiska och sociala situationen i EU så kan
EU-parlamentet och ministerrådet tillsammans besluta om lönerna utan hänsyn
till justeringsmetoden. I denna situation skall EU-kommissionen bidra med
objektiv information för att visa på att en ekonomisk kris faktiskt existerar.
Men det var inte specificerat vilken institution som skulle vara ansvarig för
att undersöka denna information.
2011
var EU-kommissionen och ministerrådet oense om det var en plötslig nedgång i
den ekonomiska och sociala situationen i EU och som därmed i konsekvens skulle
påverka EU-anställdas löner och pensioner. EU-kommissionen ansåg inte att det
var en sådan ekonomisk kris att EU-anställda skulle mista sin lönejustering.
EU-kommissionen
gick till EU-domstolen och fick stöd av EU-parlamentet. De politiska
ledningarna i dessa två institutioner är alla djupt involverade i att
EU-personalen skall få behålla sina generösa löner och förmåner.
Men
nu har alltså EU-domstolen avvisat EU-kommissionens krav och beslutat att
ministerrådet år 2011, på grundval av information från EU-kommissionen, fann
att det existerade en allvarlig och plötslig nedgång och därför inte var
förpliktigade att anta EU-kommissionens förslag, som var baserat på
justeringsmetoden för det året.
Storbritannien,
Frankrike, Tyskland, Spanien, Lettland, Nederländerna, Irland, Tjeckien och
Danmark stödde ministerrådets beslut i EU-domstolen. Varför fanns inte Sverige
med i denna grupp?
Totalt
skall det vara lönejusteringar för tre år som nu de med EU-löner ”snuvades” på
genom domslutet. För EU:s utrikesminister Ashton var det en förlust på cirka 12
000 pund i utebliven löneförhöjning. För EU-parlamentarikerna handlade det om
cirka 5 000 euro för var och en som försvann.
Domslutet
var faktiskt lite överraskande. EU-personalen hävdade att ministerrådet satt
sig över ingångna avtal om lönejusteringar. En generaladvokat i EU-domstolen
hade också i sitt yttrande i september inför domen uttalat sitt stöd för
EU-kommissionens linje.
Det
är möjligt att domarna i EU-domstolen faktiskt här också gjorde en politisk
bedömning. Att ställa sig på samma sida som en välbetald tjänstemannaelit i EU
skulle sänka EU-institutionernas popularitet ute bland folk. När det gällde
fallet med det svenska Systembolagets monopolställning precis efter att Sverige
blev medlem av EU gick EU-domstolen på Sveriges linje, trots att en dansk
generaladvokat yttrat sig i precis motsatt riktning samt trots att EU-domstolen
i vanliga fall brukar döma för en öppen marknad.
Kort
sagt – EU-personal lever inte i en bubbla där lönerna ständigt måste gå upp, de
kan ibland påverkas av att det faktiskt är kris för vanligt folk.
Jan Å Johansson
