EUnyheter

EU-parlamentet har valt en ny talman som skall driva EU-federalism (som vanligt)

2012-02-02T05:21:00.000-08:00

EU-parlamentet valde vid sin januarisession en ny talman för återstoden av den femåriga mandatperioden. I enlighet med samarbetsavtalet mellan kristdemokraterna (där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår) och Socialist & Demokratgruppen (där Socialdemokraterna ingår) avlöstes en polsk kristdemokrat av en tysk socialdemokrat. Den tyske socialdemokraten Martin Schulz valdes och besegrade en brittisk Liberaldemokrat och en brittisk konservativ som kandiderade emot honom.
EU-parlamentets talman står inte över partierna på samma sätt som i Sveriges Riksdag. En talman i EU-parlamentet är alltid en megafon på EU:s toppmöten och i media för mer makt till EU och särskilt då till EU-parlamentet samt försvarar den politiska plattform (=ökad EU-överstatsutveckling) som EU-parlamentets majoritet antagit. Traditionella höger-vänsterfrågor är mycket nedprioriterade. I EU-parlamentets gäller samarbete mellan socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler för att bygga ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som högste politiska instans.
Martin Schulz invigningstal var typiskt för denna traditionella politiska linje. Schulz underströk till exempel på tal om det mellanstatliga avtalet för att stärka euroländernas budgetdisciplin att parlamentarisk granskning (det vill säga av EU-parlamentet) är en förutsättning för demokratisk legitimitet. Schulz sade citat: ”Resultatet av en politik som inte är tillräckligt parlamentariskt förankrad uppfattas som diktat från Bryssel. Priset för det betalas av EU som helhet. Det är en grogrund för EU-negativa stämningar. Detta kommer Europaparlamentet inte att fortsätta att bevittna stillatigande! Den som tror att man kan åstadkomma mer för Europa med mindre parlamentarism tar jag gärna en debatt med!”
Han sade också citat: ”Vårt uppdrag är att företräda människornas intressen. Jag vill vara tydlig: De väljare som genom att rösta på oss har gett oss sitt förtroende väntar sig att vi ska kämpa för dem.”
Typiskt struntprat
Detta är typiskt selektivt struntprat från en EU-parlamentariker. EU-parlamentet valdes 2009 med ett valdeltagande på cirka 43 %, det vill säga 57 % av de röstberättigade röstade inte. Men som vanligt är det bara de som avlagt sin röst som man talar om. De väljare som inte röstar finns helt enkelt inte för de som har blivit valda till EU-parlamentet. Detta EU-parlaments demokratiska legitimitet finns inte. Valen till de nationella parlamenten i medlemsländerna ligger i alla fall runt 60-95 % valdeltagande. Det är de nationella parlamenten som har den demokratiska legitimiteten – inte EU-parlamentet. Detta bör de nationella parlamentarikerna debattera med EU-parlamentets nye talman!
EU-parlamentstalman – toppen och slutet är uppnått
Att bli vald till talman i EU-parlamentet brukar vara toppen och slutet av en politisk karriär. I regel kommer en talman från ett av de större medlemsländerna och en av de två största partigrupperna. Något undantag har funnits som till exempel Pat Cox, en irländsk liberal som var talman 2002-2004
Några som har blivit EU-parlamentets talman har haft en karriär i nationell politik, ibland en misslyckad sådan, och sedan blivit EU-parlamentariker. Andra, som Schulz, är ”nobodies” i sina medlemsländer och fick sitt första uppdrag som EU-parlamentariker och har avancerat inom sin parlamentsgrupp till att nå talmansposten. Men gemensamt för båda dessa grupper är att har man väl varit talman så är man en ”före detta” i EU-parlamentet och går där och väntar på sin pensionering. Någon annan politisk karriär i sitt hemland och i sitt nationella parti har en före detta EU-parlamentstalman inte, ty där är man sidsteppad av en annan maktstruktur. Detta är EU-parlamentarikerna smärtsamt medvetna om och det är en del av anledningen till deras dåliga politiska självkänsla.
Jan Å Johansson

EU:s fiskeavtal med Marocko – medlemsländernas särintressen styr

2012-01-22T08:49:00.000-08:00

Under decembersessionen i Strasbourg röstade EU-parlamentet om fiskepartnerskapsavtalet mellan EU och Marocko. Det handlar rent konkret om att EU:s fiskeflotta skall få fiska på Marockos samt på det av Marocko ockuperade Västsaharas fiskevatten. För det skall EU betala EU 36,1 miljoner euro per år.
Det är sagt att detta ”partnerskap” skall utveckla fiskesektorn i Marocko. Så har inte skett. Fisket från EU-flottan skall också stadga EU:s konsumenters tillgång till fisk. Men detta fiske bidrar bara marginellt till tillgången på fisk på EU:s inre marknad. En del fiskarter i de aktuella fiskevattnen är också överexploaterade och en del av det allmänna problemet med överfiske i världen. Det är också, trots starka krav från i alla fall en del politiska krafter i EU, om Västsaharas befolkning på något sätt gynnas socio-ekonomiskt av de pengar som EU betalar för fisket i Västsaharas del av fiskevattnen.
Det är främst spanska fartyg som fiskat i dessa vatten. Vid ett tillfälle i mitten av 1990-talet sade Marocko ensidigt upp fiskeavtalet. Det ledde till att EU fick betala dyrt för fiskeavtal i Mauretanien för spanjorerna samt lägga in stora pengar för att den del av den spanska fiskeflottan som blev sysslolös skulle kunna gå på EU-bidrag istället. Det är främst EU:s Medelhavsländer som gynnas av EU:s fiskeavtal med framförallt länder i Afrika.
Men fiskeavtalet med Marocko har helt enkelt gått för långt in i absurditetens land. Nu var förslaget att fiskeavtalet med Marocko skulle förlängas till februari 2015.
Men en majoritet i EU-parlamentet sansade sig till slut vid en omröstning den 14 december 2012 och röstade nej till fiskeavtalet med 326 nej-röster mot 296 ja-röster och 58 nedlagda.
Det pratas mycket om att ”vi är alla européer och ser till de europeiska intressena”. Men denna omröstning gick helt klart efter nationella särintressen. De stora grupperna kristdemokraterna EPP, socialdemokraterna S&D samt liberalerna ALDE splittrades. De gröna och vänstern GUE/NGL röstade dock nej så gott som enhälligt med undantag av några ledamöter från dessa grupper som lade ned sina röster.
Ser man röstfördelningen utifrån länder så röstade de allra flesta av ledamöterna från Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Tjeckien, Danmark, Sverige, Finland och Estland nej. Det är länder som i regel inte fiskar i Afrika och som har i regel en medvetenhet om överfiskets hot mot den globala miljön.
De länder vars ledamöter röstade ja till fiskeavtalet var Frankrike, Spanien, Italien, Grekland, Malta, Portugal, Polen och Rumänien. Det är länder som i regel gynnas av att EU sluter fiskeavtal med de afrikanska länderna eller som på andra sätt är nettomottagare av EU-stöd och därför backar upp de länder som gynnas av fiskeavtalen enligt talesättet ”I scratch your back if you scratch mine”.
De idag 20 svenska ledamöterna röstade alla nej till fiskeavtalet. Men Olle Schmidt (FP) meddelade i efterhand att han avsett att rösta ja?! Men det var säkerligen bara ett konstigt misstag då han på sin blogg var tydlig med sitt motstånd mot fiskeavtalet.
Noterat av Jan Å Johansson

Ytterligare ett totalt onödigt EU-projekt startas – EU:s kulturmärke

2011-12-15T01:38:00.000-08:00

Frågan om ett särskilt EU-kulturmärke har diskuterats en tid inom EU:s institutioner. Onsdagen den 16 november 2011 röstade EU-parlamentet om frågan i en andra behandling efter att ministerrådet sagt ja till projektet.
Motiveringen till ett sådant projekt har varit rent skrattretande. När ärendet var uppe i EU-parlamentet 2010 skrev föredraganden Chrysoula Paliadeli (grekiska PASOK, S&D-gruppen) i sin motivering till betänkandet följande:
„Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för
Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa bred sammanhållning och solidaritet.
Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till
Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess multinationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.“
Även önskan att höja valdeltagandet i EU-parlamentsvalen dras av föredraganden Paliadeli in i resonemanget om behovet av ett särskilt kulturarvsmärke i EU. Hon skriver också fölnade i motiveringen:
„Föredraganden delar den åsikt som kommer till uttryck i konsekvensanalysen, nämligen att ”(det gamla) kulturarvsmärket ensamt inte kan överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU” men att ”det mer blygsamt var tänkt att vid sidan av andra initiativ bidra till att åtgärda samma problem”. Hon instämmer också i anmärkningarna i samma text om ”det sorgligt låga deltagandet i EU-valet i juni 2009”, och resultaten av ett antal Eurobarometrar som ”visar att bilden av EU inte har blivit mer positiv under de senaste åren, utan tvärtom ligger antalet EU-medborgare med en positiv uppfattning om EU (45 %) på den lägsta nivån sedan hösten 2005”.
EU:s institutioner har fortfarande mycket kvar att göra på viktigare områden om de ska kunna ändra på detta. Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Värden som demokrati och frihet, med rötter i Europas kulturella förflutna, är lika viktiga som öppenhet och solidaritet och behövs lika mycket idag, eftersom vi behöver och önskar överbrygga klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarna i EU:s medlemsstater.“
Huruvida EU:s kulturarvsmärke kommer att påverka valdeltagandet i EU-parlamentsvalen vart femte år får var och en fundera över.
Det finns kulturarvsmärken både i medlemsländerna samt FN-organet UNESCO har en världsarvslista. Men det räcker alltså inte enligt EU-parlamentets majoritet. Detta EU-kulturarvsmärke har en summa avsatt uppgående till 650 000 euro i EU:s budget 2012-2013. Dessutom skall mycket arbetstid läggas av EU:s institutioner på projektet. En europeisk jury skall tillsättas och listan över kulturarv skall diskuteras i EU-kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och i Regionskommittén. Många pannor skall läggas i djupa veck under utarbetandet av en logotyp och ett regleverk. På detta vis har EU-byråkratin hittat ytterligare en „viktig“ arbetsuppgift och mening åt sig själva.
EU-parlamentets omröstning
Vid EU-parlamentets omröstning 16/11 röstade 59 ledamöter ja till att avvisa förslaget, 517 röstade nej till det och stödde därmed förslaget medan 63 avstod.
Men en del EU-parlamentariker var nog lite förvirrade över hur de skulle rösta. Just detta att man skulle rösta ja när man var emot ett förslag förvirrar alltid några av de röstande. 12 stycken har i efterhand anmält felröstning. En ledamot röstade motsatt till vad hans röstförklaring anger. Fler borde ha röstat för att avvisa Ministerrådets ståndpunkt, till exempel de brittiska konservativa avstod.
EU-parlamentsgrupperna röstade som följer:
Liberala ALDE: 3 ja, 72 nej, 1 avstod.
Konservativa ECR: 2 ja, 1 nej, 48 avstod.
EU-kritiska EFD: 11 ja, 14 nej, 2 avstod.
Vänstern GUE/NGL: 2 ja, 19 nej, 8 avstod.
Grupplösa: 13 ja, 6 nej, 2 avstod.
Kristdemokratiska PPE: 18 ja, 200 nej, 1 avstod.
Socialdemokratiska S&D: 9 ja, 157 nej, 0 avstod.
Gröna/Regionalisterna: 1 ja, 48 nej, 1 avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Fjellner (M), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M) (röstade ja men anmälde i efterhand att han skulle ha röstat nej), Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP).
Avstod: Gustafsson (V).
Frånvarande: Corazza Bildt (M), Ibrisagic (M), Lövin (MP) (var försenad).
Moderaternas inställning är svår att förstå sig på. Tydligen fanns ingen riktig partilinje då Hökmark röständrat.
Den enda svenska ledamoten som fogat sin inställning till protokollet är Mikael Gustafsson (V). Han skriver i en röstförklaring följande:
„Jag lade ned min röst i omröstningen om betänkandet. Det står uttalat att syftet med förslaget är att stärka européernas känsla av att tillhöra Europeiska unionen. Detta är en av många konstlade symbolakter för att skapa en EU-identitet hos medborgarna. Att lägga ned sin röst är inget försvar för nationalismen, utan ett ställningstagande mot EU:s försök att skapa konstgjorda kulturella identiteter för att motivera stormaktsbygge.“
Med denna goda inställning borde Gustafsson ha röstat ja till att avvisa förslaget och inte avstått.
Jan Å Johansson

Är EU-parlamentariker tillräckligt ansvarsfulla för att få ett större politiskt inflytande

2011-11-30T06:18:00.000-08:00

Jag presenterade den 28 november en rapport om EU-parlamentarikernas närvaro under omröstningen de hade den 23 juni detta år i Bryssel. Rapporten finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.

Finns det svenska EU-parlamentariker som stödjer EU:s fiskeavtalspolitik?

2011-11-24T09:24:00.001-08:00

Tisdagen den 27 september röstade EU-parlamentet om ett partnerskapsavtal om fiske mellan EU och Kap Verde (Gallagherbetänkandet A7-0299/2011). Det var ett godkännandeförfarande från EU-parlamentets sida, vilket ger EU-parlamentet vetorätt. EU:s ministerråd kan inte negligera EU-parlamentets inställning.
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?

Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson

Vad vet ledamöterna i EU-parlamentet om verkligheten?

2011-11-17T17:02:00.000-08:00

Hur väl representerar de folkvalda sina medborgare? Vad vet de folkvalda om villkoren för dem som har svårt att klara av att betala sina räkningar i slutet av månaden och de bakomliggande orsakerna till detta? Vad vet de folkvalda om levnadsvillkoren som arbetslös, långtidssjukskriven eller socialbidragstagare?
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson

Fischer klarspråk om att EU måste bli ett Europas förenta stater

2011-11-01T05:32:00.000-07:00

Joschka Fischer, tysk grön före detta utrikesminister, hade en intressant kolumn i DN måndag 31/10. Intressant på så vis att han ville tala klarspråk om att ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog, enligt honom, att förhindra den hotande katastrof som eurokrisen orsakar.
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson

EU-skatt på finansiella transaktioner uppe i riksdagens EU-nämnd

2011-10-05T11:22:00.000-07:00

Riksdagens EU-nämnd behandlade frågan om en EU-skatt på finansiella transaktioner (FTT) fredagen den 30 september. Den borgerliga regeringen är emot förslaget och fick stöd av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna uttalade sig positivt om en sådan EU-skatt under förutsättning att den inte innebär att EU ges beskattningsrätt eller intäkterna.
Två EU-parlamentariker (S), Färm och Ludvigsson, har på SvD:s debattsida skrivit om skatten förtjänster. Men de undviker att nämna att skatten skall gå till att bevara nuvarande jordbrukspolitik i EU, öka EU:s budget på utrikesområdet, nya EU-byråkrattjänster med mera. Dessutom skulle EU-kommissionen och EU-parlamentet få tillgång till egna intäktskällor och därmed få en julafton i möjligheten att år för år öka EU-budgetens omfattning eftersom ”snåla” medlemsstater skulle få mindre påverkansmöjlighet att begränsa EU:s inkomster.
Det verkar finnas de som förespråkar Tobinskatt (FTT) oavsett vad den skall gå till eller om EU blir ensamma om att införa den (vilket är en debatt i sig att fundera över om det blir konsekvenser i form av en flytt av finansmarknaden till exempel till Schweiz).
Är S-V-MP-linjen verkligen ett nej till EU-skatt eller kommer de att bli bortdribblade i EU:s förhandlingsspel? Ett scenario kan bli att en FTT införs men EU-kommissionen lovar minskade EU-medlemsavgifter. Men i slutändan ökar ändå EU-budgeten så mycket att EU-avgiften ändå inte sjunker. Sådant imponerande politiskt försåt har setts förut när man på toppmöten utlovat sänka EU-avgifter men istället har det blivit ökningar år efter år.
För att kringgå medlemsländers redan varslade veto mot införandet av en EU-skatt går det rykten att EU:s skattekommissionär Semeta redan har börjat arbeta med ett förslag att lägga fram FTT som en moms, vilket skall kunna införas utan enhällighet och därmed köra över enskilda länder som vill lägga veto.
Som sagt – EU-kommissionen har många kort i bakfickan för att lura motsträviga medlemsländer och nationella partier dit man vill för att få en direkt skattefinansiering av EU-budgeten.
Jan Å Johansson

Triljoner euro behövs till euroområdets rädddningsfond

2011-09-27T12:30:00.001-07:00

Nya astronomisk summor diskuteras för att rädda euroländer i kris. Det skall skapas “brandgator” runt krisländerna Grekand, Portugal och Grekland. Samtidigt skall pengar finnas i beredskap för kriserna som är under utveckling i Spanien och Italien.
Två triljoner euro nämns som summa, men det finns de som talar om att det dubbla behövs. Men varifrån skall pengarna tas?
Tanken leder vidare till att under den svenska EMU-folkomröstningskampanjen 2003 drev några vilsna fackföreningsledare på ja-sidan att det skulle inrättas buffertfonder i Sverige att använda vid externa chocker. Men de fick släppa det under kampanjen och Göran Perssson (S) tog avstånd från tankar på „fondsocialism“.
Under EMU-folkomröstningskampanjen 2003 var det svårt att rekrytera yrkespolitiker till nej-sidan från S, M, KD och FP. Men nu börjar EMU-anhängarsidan att vackla. S-ledningen har gjort det och nu senast både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg under helgen 10-11 september.
„I det läget vi är i nu kan man säga att det är rätt skönt att vi inte är med i euron“, sade Borg i Agenda söndag den 11 september. På frågan om han är glad att han förlorade folkomröstningen svarade finansminister Borg citat: „I det läget vi är nu känns det inte som en nackdel för Sverige.“
I Ekots lördagsintervju 10 september sade Fredrik Reinfeldt att han inte vill se en ny folkomröstning innan Socialdemokraterna är med på det. Reinfeldt konstaterade också att det var rätt att behålla kronan. Detta citatet skall sparas och framhållas: „Ja det är klart, att vi har ett beslut från svenska folket att stå utanför euron har tjänat oss bättre i tider av oro och mycket stort tryck mot euron, det erkänner jag.“
Jan A Johansson

Kris och åter kris – eurons trovärdighet som politiskt project helt sänkt – när svänger Moderaterna?

2011-08-24T07:49:00.001-07:00

Kris sedan tidigare i Grekland, Portugal och Irland. Kris i Spanien och blinkande varningssignalerna för Italien, nu senast också för Frankrike.
Sarkozy och Merkel har haft sitt „toppmöte“ och föreslår en EU-skatt på finansiella transaktioner. Det är dock fortfarande oklart om de vill att dessa skatteinkomster skall gå till EU-kassan, som EU-kommissionen har föreslagit, eller om den skall gå till medlemsstaterna för att hjälpa dem hantera sina finanskriser. Frankrike och Tyskland skall återkomma med ett mer detaljerat förslag i september.
Ett par folkpartister skrev i SvD om “solidaritet” och hur bra euron är, men de missar att solidaritet bygger på att de som är med tar ansvar efter förmåga. Det har inte Grekland gjort, de både fuskade sig med i EMU och fortsatte sitt politiska belöningssystem med offentliga jobb till partimedlemmar. Italien har till exempel inte tagit ansvar vare sig för att man har en pensionsbomb framför sig eller för att effektivisera sin skatteuppbörd. Det gäller för övrigt fler EMU-länder än dem.
Vi måste som alltid fråga oss när det gäller ett eventuellt svenskt framtida EMU-medlemskap – vilka vill vi dela pengar med? Kommer de som vi ska dela pengar med att visa sitt ansvar i „solidaritetens“ namn? Hittills har många av dem definitivt inte gjort det och deras ledande politiker har bevisat många gånger att de inte är att lita på – vare sig från deras väljares sida eller från de andra medlemsländerna i EU och EMU.
Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomsik-politiska talesperson, uttalade 22 augusti att de avskriver medlemskap i euron för lång tid framöver. Bra, det har jag väntat på länge.
Men när svänger Moderaterna? Det är nästa ja till-eurofästning att inta. Kristdemokraternas partiledning måste också pressas att svänga snarast möjligt. KD har alltid haft en liten krets av euromotståndare som nu bör kunna vädra morgonluft.
Om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt nej till euron bör de också se till att driva att Sverige i EU:s fördrag får ett fördragsfäst undantag vad gäller euromedlemskap.
Signerat Jan A Johansson

Omröstningen i EU-parlamentet 8 juni 2011 om en ökad långtidsbudget och införandet av en EU-skatt

2011-07-05T10:13:00.000-07:00

Garriga-Polledobetänkandet (A7-0193/2011) om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla
Onsdag 8 juni 2011

Betänkandet i korthet
Detta var ett eget initiativ av EU-parlamentet, det vill saga ett tyckande utanför lagstiftningen. Den federalistiska (överstatligt inriktade) majoriteten i EU-parlamentet röstade igenom sina förslag för den nästkommande långtidsbudgeten i EU för åren 2014-2020. Federalistmajoriteten begär en 5-procentig ökning jämfört med innevarande budgetperiod 2007-2013. De uppmanar också till att alla rabatter på medlemsstaternas bidrag till EU:s budget skall skrotas samt att en EU-skatt inrättas för att ge en direktfinansiering till EU-budgeten.

Intressanta omröstningar med namnupprop (ONU)
Det var flera intressanta omröstningar med namnupprop, men av utrymmesskäl är det bäst att koncentrera sig på de viktigaste.
Ställ EU-parlamentarikerna till ansvar för hur de har röstat!

Ändringsförslag 18 – begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)
Ändringsförslag 18 från den liberala ALDE-gruppen ville ändra punkt 81 om den gemensamma jordbrukspolitiken. I förslaget till betänkande från utskottet skrev man följande:
“81. Europaparlamentet insisterar på att med tanke på den stora variationen uppgifter och mål som den gemensamma jordbrukspolitiken står inför, bör man avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till GJP för nästa budgetperiod.”

ALDE-gruppen ville istället att denna punkt skulle lyda som följer:
”81. Europaparlamentet insisterar på att det kan bli möjligt att göra begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken beroende på resultatet av den pågående reformeringen av politiken.”

Dock, en del ledamöter kan ha röstat nej till detta förslag då det inte var tillräckligt ambitiöst i sin inriktning att skära I den gemensamma jordbrukspolitiken.

Resultat av ONU på ändringsförslag 18
140 ja, 513 nej och 14 avstod. 69 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom från en majoritet av den liberala ALDE-gruppen och en majoritet av den konservativa ECR-gruppen. Nej-rösterna kom från den kristdemokratiska EPP-gruppen, den socialistiska S&D-gruppen och den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att han avsett att rösta ja), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Färm (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).

Ändringsförslag 15 – Minskning av nästa långtidsbudget med åtminstone 2,8 %
Det fanns krav på en minskning av den framtida EU-budgeten. Ändringsförslag 15 lades av Marta Andreasen från den EU-skeptiska EFD-gruppen.
Punkt 162 i förslaget till betänkande löd som följer:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet påpekar att även med en ökning av resursnivån för nästa fleråriga budgetram med fem procent jämfört med 2013 års nivå kan bara ett begränsat bidrag lämnas för att unionens avtalade mål och åtaganden ska kunna uppnås och för att principen om solidaritet inom unionen ska kunna respekteras. Parlamentet är därför övertygat om att åtminstone fem procents ökning av resurserna är nödvändiga för nästa fleråriga budgetram. Parlamentet uppmanar rådet – om det inte delar denna uppfattning – att tydligt visa vilka av dess politiska prioriteringar eller projekt som kan överges helt och hållet, trots deras dokumenterade europeiska mervärde.”

Denna skrivning ville Marta Andreasen ändra genom ändringsförslag 15 till följande:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att nästa fleråriga budgetram bör minskas med åtminstone 2,8 procent jämfört med 2013 års nivå, och denna procentandel motsvarar genomsnittet för de oegentligheter som revisionsrätten har konstaterat i EU:s årsbokslut. Parlamentet noterar kommissionens oförmåga att vidta åtgärder för att stoppa dessa oegentligheter. Parlamentet påpekar att det med hänsyn till den pågående krisen är ännu viktigare att garantera att skattebetalarnas pengar används korrekt. Parlamentet anser dessutom att medlemsstaterna i så fall kanske inte klarar av att medfinansiera vissa projekt och detta gör det ännu svårare att vara mindre ambitiös i kraven på budgetanslag för den perioden.”

Resultat av ONU på ändringsförslag 15
52 ja, 613 nej och 4 avstod. 67 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den EU-skeptiska EFD-gruppen och grupplösa ledamöter.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Ibrisagic (M, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).

Ändringsförslag 7 – EU:s långtidsbudget skall inte överskrida 2013 års nivå med en tillväxt under inflationsnivån
Detta ändringsförslag lades av den konservativa ECR-gruppen. En del som röstade ja till ändringsförslag 15 stödde inte detta ”svagare” förslag.
Originalförslaget till skrivning i punkt 162 kan läsas ovan. ECR:s ändringsförslag 7 löd som följer:
“162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet välkomnar skrivelsen från de fem regeringscheferna – Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands, Nederländernas och Finlands – och delar uppfattningen att åtagandebemyndigandena under nästa fleråriga budgetram inte bör överskrida 2013 års nivå, med en tillväxttakt som är lägre än inflationen.”

Resultat av ONU på ändringsförslag 7
104 ja, 540 nej och 27 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen och från den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter. En del EFD-ledamöter som röstade ja till ändringsförslag 15 röstade nej till ändringsförslag 7.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).

Ändringsförslag 11S – att stryka punkt 166 om att slopa medlemsländernas rabatter
Detta ändringsförslag från den konservativa ECR-gruppen ville stryka punkt 166 i betänkandet som löd som följer:
“166. Europaparlamentet anser att det främsta målet med reformen är att uppnå ett autonomt, rimligare, mer transparent, enklare och rättvist system, som medborgarna lättare kan förstå, samt att tydliggöra deras bidrag till EU budgeten. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang till ett slut på de befintliga rabatterna, undantagen och korrigeringsmekanismerna och är övertygat om att införandet av ett eller flera verkliga egna medel för unionen, i syfte att ersätta det BNI baserade systemet, är absolut nödvändigt om unionen någonsin ska få den budget den behöver för att på ett avgörande sätt bidra till finansiell stabilitet och ekonomisk återhämtning. Parlamentet påminner om att eventuella förändringar av de egna medlen bör genomföras i enlighet med medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Parlamentet betonar i detta sammanhang att unionen bör kunna uppbära sina egna medel direkt och oberoende av nationella budgetar.”

Att slopa rabatterna drabbar inte bara Storbritannien utan även Sverige, som har en rabatt tillsammans med Tyskland och Nederländerna då vi är så stora nettobetalare till EU-budgeten i dess helhet.

Resultat av ONU på ändringsförslag 11S
134 ja (det vill säga ja till att stryka punkt 166), 526 nej och 11 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja röstade främst ledamöterna från konservativa ECR-gruppen, EU-skeptiska EFD-gruppen samt enstaka ledamöter från andra grupper.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Avstår: Hedh (S, S&D).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).

Punkt 169 – Införandet av en EU-skatt (EU:s egna resurser)
Punkt 169 i förslaget till betänkande från utskottet var mycket klargörande I att majoriteten I EU-parlamentet vill att en EU-skatt skall införas, även om de döljer detta genom att kalla det för “EU:s egna resurser”. Men, punkt 169 radar upp de olika idéerna hur man skall kunna beskatta folken i den Europeiska unionen och löd som följer:
“169. Europaparlamentet noterar de potentiella nya egna medel som föreslås av kommissionen i dess meddelande om budgetöversynen (beskattning av den finansiella sektorn, auktion inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, EU-avgifter på luftfartsområdet, mervärdesskatt, energiskatt, bolagsskatt). Parlamentet inväntar slutsatserna av konsekvensanalysen av dessa alternativ, inbegripet en genomförbarhetsstudie om olika alternativ för en EU-skatt på finansiella transaktioner, som även bör omfatta de dithörande insamlingsmekanismerna, med tanke på att kommissionen ska lägga fram ett lagstiftningsförslag till den 1 juli 2011.”

Resultat i ONU om punkt 169
560 ja, 103 nej och 10 avstod. 63 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Nej-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen, den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Alf Svensson (KD, EPP).

Slutomröstningen om betänkandet/resolutionen i dess helhet
Till sist i omröstningen om detta betänkande var det ONU på resolutionen i dess helhet. Då röstade ledamöterna om hela ”paketet”.
Skälen till att rösta nej varierade, en del ledamöter var till exempel för en EU-skatt men ville att EU-parlamentet skulle ha varit mer specifikt i sina prioriteringar, till exempel angående jordbrukspolitiken och regionalpolitiken (alltså de vill att mer pengar skall betalas tillbaka till deras respektive medlemsländer)..

Resultat i slutomröstningen (ONU)
468 ja, 134 nej och 54 avstod. 80 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
En majoritet av den liberala ALDE-gruppen röstade jam en kvalificerad majoritet av den konservativa ECR-gruppen röstade nej, samma förhållande i den EU-skeptiska EFD-gruppen, de flesta av de grupplösa ledamöterna röstade nej, den stora majoriteten av den kristdemokratiska EPP-gruppen röstade ja, det samma i den socialistiska S&D-gruppen och i den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.

De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP).
Avstår: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Hedh (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att hon avsett att avstå), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).

Från debatten på förmiddagen onsdagen den 8:e kan citeras ett intressant utdrag ur Göran Färms (S, S&D) tal. Han sade:
”... Vi i SURE-utskottet förstår att det kan verka egendomligt att när många medlemsstater skär i sina egna budgetar, då begär vi mer pengar till EU:s budget efter 2013. Men samtidigt vore det helt orimligt att bortse från de här utmaningarna, att ge efter för EU-skepsisen och överge de politiska ambitioner som medlemsstaterna har gett oss bl.a. genom Lissabonfördraget. Man ska också komma ihåg att stora nedskärningar inte gynnar de mest utsatta, Grekland, Irland och Portugal, utan tvärtom minskar det EU:s möjlighet att stödja dem. ...”

Ett antal svenska ledamöter lämnade också in skriftliga röstförklaringar. Röstförklaringarna från C och FP har sållats bort då de inte är direkt relevanta i EU-skattefrågan. De övriga svenskarnas röstförklaringar kan läsas nedan:

Anna Hedh (S, S&D), skriftlig. − Jag anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill jag framhålla att EU bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget, jag anser inte att den totala storleken behöver öka. Helst skulle jag vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Jag anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Jag anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Jag anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Jag ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.

Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (samtliga S, S&D), skriftlig. − Vi anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill vi framhålla att EU så långt som möjligt bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget. Helst skulle vi vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Vi anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Vi anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Vi anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Vi ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.

Gunnar Hökmark (M, PPE), skriftlig. − Vi moderater i Europaparlamentet valde vid omröstningen om betänkandet om EU:s långtidsbudget i Strasbourg den 8 juni 2011 att rösta emot förslaget. Vi gjorde så eftersom förslaget saknar de prioriteringar mellan viktiga och mindre viktiga utgifter som vi anser nödvändiga. Istället för att visa ledarskap och satsa på det som ger Europa tillväxt och konkurrenskraft kräver förslaget en höjning av budgeten med fem procent för att på så vis kringgå behovet att prioritera. I ett läge där EU:s medlemsstater kämpar mot stora budgetunderskott och växande statsskulder väljer Europaparlamentet att kräva mer pengar till EU. Det är en linje som vi inte kan stödja. Istället borde vi fasa ut stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) och strukturfonderna, men dessvärre går förslaget som röstades igenom i motsatt riktning. Samtidigt som vi röstade emot betänkandet i dess helhet välkomnar vi den skrivning som finns i förslaget om att en "signifikant ökning" av anslagen till vetenskap och forskning ska genomföras. Detta är något vi jobbat hårt för och att detta finns med är ett steg i rätt riktning.

Alf Svensson (KD, PPE), skriftlig. − När Europaparlamentet igår, onsdagen den 8 juni, röstade om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla, valde jag att rösta emot. I en tid då EU:s medlemsstater befinner sig under allvarlig budgetpress är det med besvikelse jag konstaterar att Europaparlamentet istället för att prioritera, väljer att öka budgeten med minst 5 procent. Europaparlamentet röstade för fortsatta bidrag inom områden som låser fast den europeiska ekonomin i gamla mönster, bland annat genom att avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vidare motsätter jag mig Europaparlamentets förslag att reformera EU:s finansiering genom att införa ett system för egna medel. Medel som bland annat skulle komma från en skatt på finansiella transaktioner (FTT).

Storbritannien och EU-skatten
Det kan också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna och Labourledamöterna röstade ja till en EU-skatt, medan Liberaldemokraterna röstade mot ändringsförslaget som ville behålla rabatterna för medlemsländerna. Om Liberaldemokraterna skulle få som de vill skulle både Storbritanniens brutto- (på grund av budgetökningen) såväl som nettoinbetalningar (på grund av slopad rabatt) öka betydligt.
Det skall också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna i sitt valmanifest inför EU-parlamentsvalet 2009 skrev följande:
”Vi ser inget behov, i nuvarande förhållanden, för någon betydlig ökning i budgetens storlek, eller avskaffande av den brittiska rabatten.”
Liberaldemokraterna röstade sedan tvärtom i EU-parlamentet två år senare.

Ställ till politiskt ansvar!
Många fler ledamöter i EU-parlamentet röstade för något de inte vågar debattera med sina väljare. Införandet av en EU-skatt är något de vill implementera från toppen till botten utan att ta en debatt med väljarna.
Därför, studien ovan om hur de svenska ledamöterna av EU-parlamentet har röstat måste var och en föra till torgs och ställa dem som rösta ja till politiskt ansvar!

Lobbyepostbrev mot införandet av EU-skatt skickat till riksdagsledamöter – åtta återkom med positiv respons

2011-06-28T02:31:00.000-07:00

Den 23 maj 2011 skickade vi följande epost till 329 ledamöter av riksdagen.
”Hej riksdagsledamot
Vi skriver till dig för att göra dig medveten om en kommande politisk fråga. I slutet av juni, alltså kommande månad, skall EU-kommissionen presentera ett formellt förslag om att införa en EU-skatt (missledande kallat ”EU:s egna resurser” eller ”EU:s egna medel”). Den exakta utformningen av förslaget är inte känt i dagsläget, men syftet är farligt enkelt: EU vill köra över medlemsstaterna genom att få en direkt inkomstkälla till EU:s kassakista.
Det är sagt att denna skatt skall vara ”skatteneutral”, att den inte skall öka skattebördorna på EU-ländernas medborgare, men basfakta inom ekonomi säger en annan sak. Vilken ny skatt som helst, vare sig det är genom moms, på flygtrafik eller inom banksektorn, kommer sist och slutligen att betalas av den enskilde.
Vi tror att denna skatt bara kommer att öka skattebördan för folken genom att de måste betala dubbla räkningar. EU:s budget har ofta kritiserats både för slöseri och dåligt utfall. Vi behöver inte en EU-skatt, vi behöver bättre kontroll av den nuvarande EU-budgeten.
Dessutom, av princip, är vi av den uppfattningen att EU skall styras av medlemsländerna, inte det motsatta. Därför skall inte den Europeiska unionen ha rätten att beskatta medborgarna i medlemsstaterna.
Förslaget om EU-skatt har vissa starka anhängare i Sverige, bland annat EU-parlamentariker Göran Färm (S). Det är viktigt att ta debatten med honom samt upplysa allmänheten i denna fråga.
Var finns det folkliga kravet och stödet för införandet av en EU-skatt? Framförs det i insändarspalterna eller bland kraven i demonstrationståg? Motioneras det om frågan till partiernas stämmor, kongresser och landsmöten?
Svaret är nej. Detta förslag är ett typiskt exempel på ett ”uppifrånförslag” från EU-parlamentets federalistiska majoritet. Även om denna majoritet ställt kravet i mer än tio år har det inte framförts eller debatterats ens i valrörelserna till EU-parlamentet. Sådana här dåligt förankrade förslag gynnar inte precis folkens syn på EU som ett elitprojekt och Brysselstyre.
Vi ber dig att göra vad du kan för att opponera dig mot idén om införandet av en EU-skatt.
Kommittén mot införandet av en EU-skatt”

Reaktioner:
Totalt har åtta riksdagsledamöter har återkommit.

En moderat ledamot, Karl Sigfrid, återkom med en fråga om EU-skatten och fick material sig tillsänt. Han var intresserad av att länka till det.
Fyra andra riksdagsledamöter för Moderaterna, Jan Ericson, Henrik Ripa, Elisabeth Svantesson och Susanna Haby har epostat tillbaka och klart meddelat att de motsätter sig införandet av en direkt EU-skatt.

Eva Adolfsson Elgestam (S) har också svarat och skriver citat: “Vi socialdemokrater bestrider varje gång frågan om gemensam skatt inom olika sektorer och hävdar att det är en nationell angelägenhet.”
Ett mycket bra svar. Vi får nu hoppas att hon och hennes meningsfränder inom S kan stå emot EU-parlamentariker Göran Färm (S) som driver just införandet av EU-skatt.

Jonas Sjöstedt (V) svarar citat: ”Jag är helt enig med er.”

Från Miljöpartiet har Helena Leander svarat. Hon skriver bland annat citat:
”Som miljöpartist är min grundinställning att beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt. Det innebär att jag tycker att EU ska ta det försiktigt med att lägga sig i medlemsländernas beskattning. Därför sa jag nej till EU-kommissionens förslag om gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) när den subsidiaritetsprövades i skatteutskottet häromveckan. Däremot ser jag att vissa frågor är genuint gränsöverskridande och därför kan kräva ett visst mått av överstatlighet. Klimatfrågan är en typisk sån fråga, där enskilda medlemsländers beslut att göra eller inte göra något åt sina utsläpp inte bara påverkar det egna landet utan också i högsta grad andra länder. I såna lägen tycker jag att det är befogat att EU t ex beslutar att alla medlemsländer måste införa en koldioxidskatt som lägst uppgår till en viss nivå. Dessa skatteintäkter går dock fortfarande till de enskilda medlemsländerna.”

Vi tackar för de positiva svaren och kan konstatera att dessa riksdagsledamöter bör sändas en god tanke. Vi hoppas nu att de får sina partier med sig på den linje de förespråkar.
Vi har däremot inte fått in några reaktioner från någon riksdagsledamot som representerar KD, FP och C. Vad tycker de i frågan om införandet av en direkt EU-skatt?

En intressant nyhet från toppmötet – om ett stort medlemsland som stenhårt tar sina nationella intressen till vara

2011-06-26T07:38:00.000-07:00

Undertecknad har många gånger i EU-parlamentet hört federalister tala om att det viktiga är en persons kompetens, inte personens nationella tillhörighet när tjänster skall besättas i EU:s institutioner.
Men på toppmötet torsdag-fredag manifesterades återigen att det nationella intresset väger tyngre, i alla fall hos en del medlemsstater.
Den mest oberoende EU-institutionen skall vara Europeiska Centralbanken (ECB). Men när nu fransmannen J-C Trichet avgår i höst och ersätts av Italiens nuvarande riksbankschef M Draghi skulle det inte längre finnas någon fransman i ECB:s ledning. Det kunde inte Frankrike acceptera. Däremot skulle Italien ha två representanter där då B Smaghi har suttit i ledningen sedan 2005. Frankrike ville därför att Smaghi skulle avgå, men han vägrade. Men på toppmötets andra dag ringde B Smaghi EU-president Van Rompuy och meddelade att han avgick ”frivilligt”.
Frankrike får nu in en ny medlem i ECB-ledningen. Smaghi skall dock inte ha gått lottlös ur striden. Han skall tydligen få överta M Draghis post som Italiens riksbankchef.
Helt klart är att EU-president Van Rompuy sidosatt ECB:s ”oberoende” och kokat ihop en kompromiss mellan Frankrike och Italien. Som vanligt kan konstateras att de stora länderna kan göra som de behagar inom EU:s institutioner och talet om att ”se till hela Europas intressen” bara är tomt prat.
Jan A Johansson

Nationella parlamentens inflytande i EU – funkar inte

2011-05-19T12:25:00.000-07:00

När det gjordes propaganda inför antagandet av Lissabonfördraget (i princip identiskt med EU:s konstitutionella fördrag som röstades ner i ett par folkomröstningar innan den processen stoppades) sades det att de nationella parlamentens roll i EU kommer att stärkas genom det nya fördraget. De nationella parlamenten skulle få en ”nödbroms” att dra i, eller vifta med det gula kortet som en del uttrycker det, när EU-kommissionen lägger alltför EU-centraliserade förslag. Det brukar kallas att värna ”närhetsprincipen”, men det är mest ett propagandaord från EU, ty det är alltid EU:s institutioner som avgör vilken politisk nivå som är bäst lämpad för politiskt beslutsfattande – och det blir sist och slutligen EU-nivån som drar det längsta strået. ”Närhetsprincipen” kan också kallas ”subsidiaritetsprincipen” eller bäst av allt ”underordningsprincipen”, ty det är vad det handlar om – att underordna sig EU:s beslutsfattande.
Varje nationellt parlament har åtta veckor på sig (ett kvartal om förslaget är inom området frihet, säkerhet och rättvisa) att lämna ett yttrande om ett lagstiftningsförslag anses som oförenligt med subsidiaritetsprincipen. Om en tredjedel av medlemsstaterna framför protester skall lagstiftningsförslaget åter tas upp till behandling i EU-kommissionen. Dock, EU-kommissionen kan om de så vill lägga exakt samma förslag igen.
Men att samordna de nationella parlamentens protester inom åtta veckor har visat sig svårare än man kan tro. Olika handläggningstider, semestertider med mera har gjort att det fungerar dåligt att skrapa ihop tillräckligt motstånd bland de nationella parlamenten även när en fråga har varit kontroversiell.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 fram till den 14 april 2011 har det bara varit fem lagstiftningsförslag där EU-kommissionen har mottagit mer än två yttranden som ansett att förslaget inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen.
Kort sagt: De nationella parlamentens inflytande i EU-systemet stärktes inte med Lissabonfördraget. Tiden för dem att protestera måste förlängas och det måste accepteras att det är färre än en tredjedel som invänder, en fjärdedel bör räcka. Dessutom måste då EU-kommissionen bli tvungna att modifiera sitt förslag.
Gör om Lissabonfördraget – Gör rätt.
Jan A Johansson

EU:s utrikestjänst vill ha mer och mer pengar

2011-05-13T10:30:00.000-07:00

Att EU:s institutioner märker föga av finans- och eurokrisen vet vi sedan
tidigare. Det markerades återigen när EU:s utrikesminister Catherine Ashton
till nästa års budget nu har begärt en 5,8 % ökning.
Hon vill ha ytterligare 27 miljoner euro till EU:s diplomatkår, the
European External Action Service (EEAS). En EU-kommissionsföreträdare anmärkte att kostnaderna för EEAS drar iväg när det har varit för många befordringar, alltför många högre tjänstemän och likaså alltför många chefer på EEAS. Varje befordran innebär att löne- och pensionskostnader går upp. Brittisk press har också pekat på att omkring 100 av EEAS:s anställda diplomater tjänar mer än vad Storbritanniens utrikesminister gör.
EEAS med 7000 anställda var en produkt av Lissabonfördraget och syftar till att stärka EU:s roll i världen. Det har dock pekats på att mycket lite har hänt inom EU:s politik på detta område, framförallt under upproren i Nordafrika och Mellanöstern
EEAS har en total budget på cirka 7 miljarder euro, inkluderande fredsbevarande aktioner, bistånd och utveckling. Lady Ashton, brittisk Labourpolitiker, har en lön på drygt 3 miljoner kronor per år. Hon är den högst betalda kvinnliga politikern i världen. Inte illa att slå USA:s utrikesminister Hilary Clinton och Tysklands förbundskansler Angela Merkel i den ligan.
EEAS har också gjort sig kända för att spendera 32 miljoner euro på skottsäkra limousiner. Även PR-budgeten för EEAS har med Brysselmått mätt slagit nya rekord, vilket inte säger litet.
Inte undra på att EU behöver ta in en egen skatt då medlemsländerna klagar över utgiftspolitiken hos EU:s institutioner. I slutet av juni skall EU-kommissionen presentera ett förslag till EU-skatt för att bättre klara sina finanser och storvulna planer när medlemsländerna inte vill släppa till pengar.
Jan A Johansson

EU-parlamentariker vägrar att spara in

2011-04-20T03:06:00.001-07:00

På Strasbourgsessionen i april röstade EU-parlamentets majoritet ja till att öka sin budget med 2,3 procent för år 2012. Den föredragande, kristdemokratiske portugisen JM Fernandes, försvarade ökningen med att EU:s nuvarande inflationstakt är 2,8 procent och att ytterligare besparingar skall ske under implementeringen av budgeten. Ministerrådet har för sin del deklarerat att de siktar på att skära ned sin budget med 4,4 procent.
Ändringsförslag som syftade till besparingar, lagda av ledamöter från de Gröna, vänstern och de konservativa, röstades ner av de styrande grupperna kristdemokraterna-socialisterna-liberalerna. Dessa ändringsförslag hade inneburit betydande besparingar. Bland annat föreslogs att EU-parlamentariker och högre EU-parlamentstjänstemän skall resa i ekonomiklass på resor under fyra timmar. Det skulle innebära en besparing på mellan 15 och 20 miljoner euro per år. Men de stora grupperna stödde inte detta. De ursäktade sig med att en förändring av reseregelverket inte skall ske i budgetprocessen utan genom en förändring av ledamöternas stadga.
Undertecknad kommer ihåg när en svensk partidelegation beslöt att deras reseöverskott skulle återbetalas till EU-systemet och inte behållas av ledamöterna. Då slutade de att resa i ekonomiklass och reste i affärsklassen i stället. Så visst fungerar det för EU-parlamentariker att resa i ekonomiklass bland ”folket”, det handlar bara om motivation.
Kristdemokrater, socialister och liberaler röstade också nej till en formulering om att besparingar i EU-parlamentet skall börja bland dess egna medlemmar och att inga ökningar skulle ske av ledamöternas löner och olika ersättningar. Likaså röstades ett tredje ändringsförslag ned om att EU-parlamentariker inte skall kunna erhålla betalning för att vara i EU-parlamentet samma dag som de reser till och från det. Det har vid ett flertal tillfällen avslöjats hur till exempel ledamöter skriver in sig tidigit på fredagsmorgonen i EU-parlamentet som närvarande och sedan tar flyget direkt hem. Då får de både dagstraktamentet för vistelsen i Bryssel samt en reseersättning.
Samtidigt som EU-parlamentet inte vill spara in på sina egna kostnader satsar de på nya projekt. Planerna går vidare på inrättandet av ett Europeiskt historiehus som skall skildra Europas historia efter 1945. Det skall kosta cirka 60 miljoner euro att upprätta detta hus, men kostnaderna har sprungit iväg och det talas om att de ökat nästan 100 procent mot budget. Det kommer att kosta omkring 13,5 miljoner euro per år i driftskostnader. Ordföranden i EU-parlamentets budgetutskott, den franske kristdemokraten Alain Lamassoure sitter också med i styrelsen för detta historiehus och det har pekats på en intressekonflikt mellan bidragsgivare och utförare.
Det är bland annat på grund av ovanstående verksamhet som EU inte är värdigt att få ta in sina egna skatter, oavsett om det gäller Tobinskatt eller koldioxidskatt eller någon annan sorts skatt. Vi skattebetalare skall inte tvingas betala skatter direkt till ett EU-system som inte tar ansvar för att hushålla med sin egen budget.
Jan A Johansson

EU:s överstatliga styrning av Sverige i vardagen

2011-04-05T01:51:00.001-07:00

Jag var den 24 mars i London på ett intressant möte med ”the Bruges Group”. Det sades där att United Kingdom styrs av folket genom deras parlament, även om the Supreme Court finns med på ett hörn som uttolkare av lagen. Jag önskar att de hade rätt. Ty som medlem av EU styrs vare sig United Kingdom eller Sverige av sina egna folk helt och hållet. Omfattningen av EU:s styre över medlemsländerna kan diskuteras huruvida det är omfattande eller begränsat. Utvecklingen går dock hela tiden i riktning mot det förstnämnda. Om EU:s institutioner säger annorlunda, sist och slutligen EU-domstolen i Luxemburg, måste Sverige rätta sig efter det även om så hela den röstberättigade befolkningen och samtliga riksdagsledamöter motsätter sig vad EU anbefaller.
Detta blev nu mycket tydligt när EU-kommissionen i slutet av mars avslog den svenska regeringens ansökan om en momsgräns för ideella föreningar. I dag är hela den svenska ideella sektorn undantagen från moms. Undantaget strider mot EU:s lagstiftning och EU-kommissionen har försökt få bort undantaget.
Den svenska regeringen har deklarerat att de tänker bestrida EU-kommissionens avslag till det bittra slutet. Tills dess denna fråga är avgjord, vilket kan ta flera år, kommer de nuvarande reglerna för momsfrihet för ideella föreningar att gälla. Sverige är visserligen inte ensamt om att driva frågan gentemot EU-kommissionen. Flera andra länder, som Österrike, Finland, Danmark och Nederländerna är av samma åsikt. Men dessa utgör inte ens tillsammans en majoritet av medlemsländerna. Dessutom, i EU-domstolen dömer man enligt tolkningen av existerande fördrag, inte utifrån politiska majoriteter i ministerrådet.
Enligt uppgift från det svenska finansdepartementet finns det omkring 120 000 ideella föreningar i Sverige. Detta föreningsliv spelar en oerhört stor roll för samhället och för att det ska fungera. Det är knappast av samhällsintresse att föreningarna skall ägna sina kvällar åt momsregistrering. Det är svårt att se att EU-kommissionen skulle ha rätt i sin argumentation om att momsfriheten skulle vara ett konkurrensproblem. Att det till exempel säljs korv och hamburgare på sportevenemang är knappast ett problem då det inte är en försäljning annat än under själva evenemangen.
Idrottsrörelsen fruktar att EU:s momsregler blir ett hårt slag mot deras ideella verksamhet. Dyrare korv och kaffe ger sämre inkomster till föreningarna. De måste då höja medlemsavgifterna och/eller försämra föreningsservicen, vilket i förlängningen orsakar både ledarbrist och medlemsflykt. Föreningarna får också en ökad administrativ börda att bäras av de ideella krafterna. I sammandrag dräneras hela föreningslivet.
Som sagt: Bland det svenska folket är föreningslivets momsbefrielse med säkerhet starkt förankrad, så även i de svenska politiska kretsarna. Men vad gör det – det är EU som bestämmer över Sverige!
Jan Å Johansson

Lobbyism kontra förtroendevalda som vill tjäna en extra hacka

2011-03-22T13:12:00.000-07:00

Finansföretagens lobbyism gentemot politiska beslutsfattare är en het fråga i dessa finanskrisens dagar när ny lagstiftning debatteras för finanssektorn.
Sunday Times hade i söndags (20/3) en intressant artikel om tre EU-parlamentariker, samtliga före detta ministrar i sina respektive hemländer, som mot utlovad ekonomisk ersättning lagt ändringsförslag i EU-parlamentets utskottsarbete.
Att sådant sker är inget förvånande och det finns alltid en gråzon. Till exempel finns det EU-parlamentariker som kommer från jordbruksnäringen och fortfarande uppbär olika ekonomiska ersättningar därifrån samtidigt som de sitter i jordbruksutskottet och försvarar dagens generösa jordbrukspolitik. Men troligen representerar de på ett tydligt sätt de väljare som röstat fram dem till förtroendeuppdragen och är i regel politiskt tydliga med att detta är deras uppdrag.
Att förtroendevalda politiker har sidouppdrag i företag och organisationer kan inte förhindras, men ett ovillkorligt krav är att deras uppdrag och inkomster för dessa deklareras öppet. Det är sedan upp till de politiska partierna att nominera fram dessa personer och sist och slutligen upp till väljarna att rösta fram dessa personer till uppdragen.
Vad som nu har hänt är att Sunday Times har avslöjat att det finns EU-parlamentariker som är beredda att lägga fram ändringsförslag i lagstiftningsprocessen som är direkta kopior frän lobbyister utan att EU-parlamentarikerna i fråga reflekterar politiskt över dem och sedan fakturerar lobbyistföretaget för ”konsultuppdraget”. Detta är inte enligt min mening att representera väljarnas intressen på ett ansvarsfull sätt.
Att erkänna att man gått i en fälla riggad av journalister är inte roligt. Två av de tre utpekade EU-parlamentarikerna, österrikaren (kristdemokrat) och slovenen (socialdemokrat), anförde till sitt försvar att de vetat om att de lobbyister som erbjudit pengar mot att att lägga ändringsförslag egentligen var journalister. Dessa två EU-parlamentariker har nu avgått .
Den rumänske ledamoten (socialdemokrat), som fakturerade 12 000 euro för inlämnade ändringsförslag enligt ”lobbyisternas” önskan, hävdar att vad han gjort inte är ovanligt i EU-parlamentet.
Ledamoten i fråga uteslöts från socialistgruppen redan i måndags (21/3). Hans parti PSD i Rumänien, där politiska korruptionsskandaler i allmänhet är mycket vanliga, kräver också hans avgång. Att bli fast med fingrarna i syltburken på detta sätt bedöms som omöjligt att försvara även i Rumänien. Det skall tilläggas att ledamoten i fråga inte är någon fattig man. Han har enligt den rumänska tidningen Cotidianul bland annat banktillgångar på 843 285 euro, cirka 36 000 UD dollar och 234 500 RON (rumänska lei= cirka 470 000 kronor).
”Cash for amendments” kan aldrig försvaras och om inte de politiska partierna tar tag i sådana här dolda inkomstsätt bland sina förtroendevalda skadas den politiska demokratin allvarligt. Låt oss hoppas att de etiska reglerna för deras förtroendevalda skrivs än mer tydligt så att man rensar upp en gång för alla så att politiskt arbete sker öppet och transparent.
Jan A Johansson

Kampanjen mot EU-skatt lanserad – www.noeutaxcom

2011-03-16T06:13:00.001-07:00

EU-parlamentets federalistiska majoritet driver på för att EU skall få en egen skattekälla – en EU-skatt. I Sverige har visserligen Fredrik Reinfeldt uttalat sig mot detta. Det gäller att se till att han inte pressas att byta position. Den svenska Socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet driver frågan om en EU-skatt. Det gäller nu att sätta press på Socialdemokraterna i Sverige så att de säger nej till ett införande av en EU-skatt.
En EU-skatt skulle effektivt förhindra en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s institutioner behöver då inte heller anstränga sig för att åtgärda dagens slöseri och bedrägerier med EU:s pengar.
I dagens läge när alla politiska nivåer – utom EU – tvingas gå fram med osthyveln över utgifterna expanderar EU-budgeten oavbrutet. Det är inte vård, skola och omsorg som EU-budgeten går till. EU-parlamentet skulle än mer kunna driva en utökning av EU:s budget till nya politikområden då de lättare kan höja EU-skatten och inte behöver stångas med ”snåla” finansministrar varje år.
EU-skatten måste stoppas!
Mer information finner ni på den europeiska kampanjsajten: www.noeutax.com
Sprid informationen vidare.
Det finns också en grupp på Facebook kopplad till denna. Gå gärna med där.
Och framförallt – AGERA. Skriv gärna insändare, eposta riksdagsledamöter och EU-parlamentariker. Material finns på hemsidan ovan.
Jan Å Johansson

EU-parlamentet försöker genom att föreslå ”Tobinskatt” införa en EU-skatt

2011-03-10T10:10:00.000-08:00

Missledda personer från Attac och Latinamerikagrupperna skrev i SvD 6 mars 2001 att nu finns chansen att införa en skatt på finansiella transfereringar, en så kallad Tobinskatt, genom ett uttalande på gång i EU-parlamentet. Men är dessa förespråkare för skatten av princip oavsett vad den skulle gå till? Är det OK för Attac och Latinamerikagrupperna att den skatt som införs går till att bibehålla EU:s jordbruks- och regionalpolitik av idag samt det slöseri de bedrägerier med EU:s utgiftsprojekt som avslöjas då och då?
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver nämligen Tobinskatt just för att de här ser en möjlighet att införa en direkt EU-skatt utan alltför mycket motstånd från folkopinionen och medlemsstaterna. Att införa EU-moms eller EU-avgift på mobiltelefoner eller dylikt skulle troligen möta större protester. Huruvida Tobinskatt är bra eller inte avstår jag från att ta ställning till här. Dock, bankerna som skulle komma att betala denna Tobinskatt är troligen inte senfärdiga med att vältra över dessa kostnader på sina kunder om man inte gör något specifikt åt just det problemet.
EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0036/2011) om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå på tisdagen 8 mars. Betänkandet var ett eget initiativ från EU-parlamentet och alltså bara ett uttalande med ett opinionsbildande syfte. EU-parlamentet är desperat på jakt efter att hitta inkomstkällor för en bibehållen jordbrukspolitik och en ständigt svällande EU-budget fylld av nya politiska projekt. I punkt 29 i förslaget till betänkande ser vi var skon klämmer. Där skriver man citat: ”… Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. …”
Anhängarna av Tobinskatt måste fråga sig om de verkligen vill stödja införandet av en Tobinskatt som går till EU:s kassa.
Podimatabetänkandet antogs med 529 ja-röster mot 127 nej-röster samt 18 nedlagda röster. Nej-rösterna kom främst från konservativa ECR, en del liberaler, EU-kritiker, några från vänstern i GUE/NGL och grupplösa. De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Färm (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP), Schlyter (MP), Löving (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Alf Svensson (KD).
Nedlagda röster: Schmidt (FP), Wikström (FP) (Wikström röstade ja men anmälde felröstning och avsåg att avstå).
Frånvarande: Hedh (S), EB Svensson (V).
Intressant är att de svenska Socialdemokraterna lämnade in en röstförklaring där de flitigt använder sig av uttrycket ”EU-skatt”. De skriver:
”Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.”
Nu avser svenska S mestadels att EU ensidigt skall införa Tobinskatt även om inte övriga världen gör det. Men intressant att de så gärna använder sig av begreppet "EU-skatt" i syfte att bereda väg för detta politiska projekt.
Gunnar Hökmark (M) talade under debatten. Men sade i princip ingenting annat än att det blir bankkunderna som får betala denna Tobinskatt samt att ”finansvalpskatten” i Sverige ledde till att aktiehandeln flyttade till London. Om EU-skatten i sig sade han inget. Mit6t intryck är att Moderaterna ligger lågt här. Hökmark sade också i avslutningen att han stödde sin grupp, den kristdemokratiska EPP, i denna fråga. Vilket är konstigt då EPP-gruppen röstade för betänkandet och Moderaterna emot. Men det kan ha varit ett sätt att smyga i frågan för Hökmark.
Sammantaget måste än en gång framhållas. Får EU-kommissionen och EU-parlamentet lägga vantarna på en Tobinskatt blir det ett fortsatt EU-slöseri som idag och ingen skärpning av budgetpolitik och budgetkontroll i EU. Reform av jordbrukspolitiken behövs inte heller ty EU kan lugnt svälla med egna skatteinkomster.
Jan Å Johansson

Fiskeavtalet EU-Marocko – det orimligaste av de orimliga

2011-02-24T03:26:00.001-08:00

Fiskeavtalen mellan EU och framförallt de afrikanska länderna är orimliga av flera orsaker, som till exempel utfiskning och utsugning av ett fattigt lands naturtillgångar. Orimligast av dem alla är fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Detta avtal har varit en ständig huvudvärk av flera skäl. Fiskeavtalet som EG/EU och Marocko tecknade för perioden 1992-05-01-1996-04-30 sades ensidigt upp av Marocko 1995. De sistnämnda hade helt enkelt sålt mer fisk än vad som fanns i deras farvatten. Följden blev stora utgifter för EU på andra sätt. Man köpte för ett absurt pris istället kompletterande fiskerättigheter i Mauretaniens farvatten samt betalade sysslolösa spanska fiskare andra sorters EU-stöd som kompensation.
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson

Kampanj mot EU-parlamentets flyttcirkus

2011-02-17T02:41:00.000-08:00

En grupp EU-parlamentariker driver frågan om att stoppa EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Det har gjorts förr men inget sker om inte Frankrike ger med sig.
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?

Liberalerna (ALDE) imponerar i alla fall på ett sätt

2011-01-26T06:34:00.000-08:00

Det är inte ofta jag berömmer den liberala ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Men det händer dock. De är visserligen mycket federalistiskt inriktade, men samtidigt är de mer ärliga om sin positiva syn på EU:s federalistiska utveckling och har en större självkänsla, vilket gör att de erkänner brister som finns i EU-systemet. Kristdemokraterna och socialisterna brukar bara lägga locket på när det gäller såväl riktningen mot EU-federalism som skandaler eller verksamheter inom EU som fungerar dåligt.
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.

Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson

Euronews – propagandakanal, genomsubventionerad, nästan inga tittare

2011-01-16T11:53:00.000-08:00

Sedan 1998 finns Euronews att tillgå hos i princip alla hushåll i Europa som har kabel-TV. Under kanalens första tre år satsade EU-kommissionen cirka 100 miljoner kronor på att ge kanalen en bra start. EU och Euronews innehar ensamrätt på mångfaldigande och återutsändningar. På så sätt övervakar kommissionen att Euronews svarar för att den information som sänds enligt dem är ”balanserad”, särskilt beträffande de europeiska institutionernas ställning och verksamhet.
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson

Sören Wibe har avlidit

2011-01-04T04:32:00.001-08:00

En av Junilistans två ordförande och toppkandidaten för Junilistan i EU-valet 2009, Sören Wibe, har som tidigare meddelats avlidit. Det finns många goda och glade minnen av Sören.
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson

Dubbla strukturer inom EU-institutionerna – skattebetalarna står för notan

2010-12-22T05:00:00.000-08:00

Brittiska Sunday Telegraph hade en intressant artikel 19/12 2010 om dubbla strukturer av utredande tjänstemän och presservice inom EU-institutionerna.
EU-president Van Rompuy har anställt mer än 20 höga tjänstemän som experter på utrikespolitik till en kostnad av 15 miljoner pund över de kommande nio åren. Detta trots eller på grund av att EU:s utrikesminister Catherine Ashton startar sin utrikestjänst EEAS med 7 000 tjänstemän den 3 januari.
Samtidigt startar EU:s utrikesminister Ashton sin egen presservice, den fjärde vid sidan av kommissionens, rådet och EU-parlamentets. Hon har inte nått genomslag ibland annat den brittiska pressen (annat än negativ press) och ska nu anställa en toppavlönad ”spin doctor” (lön cirka 200 000 brittiska pund om året) som skall hjälpa till med att påverka redaktörerna i den brittiska pressen att ge henne uppmärksamhet.
För att återvända till Van Rompuy. En ny luxuös kontorsbyggnad för 280 miljoner brittiska pund är på gång för honom. Men han har redan ett fullt ommöblerat lyxkontor med de dyraste sofforna, trendigaste konsten på väggarna samt den bästa kökstjänst och vinsorter som Bryssel kan erbjuda. Sekonden till Van Rompuy, Pierre de Boisseau, var oroad över att man förlorat alltför mycket makt till Ashton. Därför anställda man en egen stab av utrikespolitiska rådgivare som skall föra protokoll och förbereda dagordningen för utrikesministermötena. Det är bara det att Ashton också har anställt personal för precis detta ändamål.
Denna maktkamp och konkurrens om lyxpaketeringar av kontor, numerär av anställd stabspersonal och storlek på presservicen kommer bara att fortsätta och fortsätta. De blir dyra notor för skattebetalarna. Men som alltid – om man slår ut det blir det bara till kostnaden av en kopp kaffe per var och en av de cirka 500 miljoner invånarna i EU. Det anses medborgarna ha råd med, även om det blir många koppar kaffe man får bjuda på under ett år.
Jan Å Johansson

EU:s budgetutgifter – dubbla strukturer byggs?

2010-12-17T05:29:00.000-08:00

EU:s budget för år 2011 är nu antagen. Det blev en budgetökning på 2,9 %. Intressant i sammanhanget är att man i Sveriges riksdag häromveckan röstade för en nedskärning på det svenska regeringskansliet. Det var oppositionen som besegrade den borgerliga regeringen och utrikesminister Bildt var inte glad. Han sade att det blir aktuellt med besparingar på Utrikesdepartementet.,
Men, hallå, nu när EU:s budget för år 2011 är klar och EU upprättar sin utrikestjänst EEAS då är det väl läge att spara på den svenska utrikesrepresentationen. Det är väl själva idén att EU tar över medlemsstaternas utrikesrepresentation på många områden? Det är väl inte så att skattebetalarna skall betala för dubbla strukturer? Bäst vore att skrota EEAS, anser jag.
I övrigt skall EU-kommissionen återkomma om förslag om EU-skatt under sommaren 2011. Det är ju något som EU-parlamentet, bland annat Göran Färm (S) har tjatat om.
Jan Å Johansson

EU-institutionerna håller ihop – EU-tjänstemänen får sin löneökning på 3,7 %

2010-12-06T08:58:00.000-08:00

Som rapporterats tidigare på denna blogg har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet genom att dra de sistnämnda inför EU-domstolen i Luxemburg.

EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien, Portugal och Grekland med mera.
EU-tjänstemännen vill ha den löneökning på 3,7 % som EU-kommissionen föreslog 2009, vilket backades upp av EU-parlamentet. Ministerrådet ansågs ”snåla”, de ville ”bara” ge 1,85% med hänvisning till kristiderna.

Den 24 november 2010 meddelade EU-domstolen sin dom (ärende C-40/10). De meddelar att ministerrådet inte har beslutsrätt att besluta om någon lönejustering annorlunda än den som föreslagits av EU-kommissionen.
Jojo, EU-institutionerna håller ihop gentemot medlemsstaterna som måste stå för fiolerna. Men det klart om EU-kommissionen och EU-parlamentet lyckas driva igenom att det skall införas en EU-skatt (de kallar det dock egna medel för att lura medborgarna) kan de ju höja sina löner bäst det passar sedan. Det är ju bara för dem att sakta men säkert höja EU-skatten den när den väl är införd.

Jan A Johansson

Länders suveränitet när de behöver låna pengar

2010-12-02T12:31:00.000-08:00

”Den som är satt i skuld är icke fri” sade en tidigare svensk statsminister.
Grekland och Irland lånar nu pengar av både euro-länder och icke-euro-länder på grund av sina akuta kriser där euron spelar en betydande roll.
Kan då de långivande länderna ställa krav på de länder de ger lån?

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) ogillar starkt Leif Pagrotskys (S) krav på att Irland måste höja sin bolagsskatt för att få ekonomiskt stöd från EU. På sin blogg har han skrivit citat:
”Pagrotskys uppfattning är också ett uttryck för hur löst respekten för suveränitet sitter även bland de socialdemokrater som varit emot utvecklingen av EU-samarbetet.”

Någon som heter Peter Johansson har undersökt vad Hökmark skrev då krisstöd till Grekland var aktuellt. Hökmarks position då var citat:
”Det är det svåra arbetet som nu måste göras. Reformer som stärker konkurrenskraften och stimulerar investeringar. Besparingar som minskar underskott och offentlig upplåning.”

Tala om att en politikers största fiende är hans egna tidigare uttalanden.
Hökmark vill alltså gärna ställa krav på låntagande länder om de går hans politiska väg (nedskärningar) men om de inte gör det (skattehöjningar) anser han att man måste ha respekt för deras suveränitet.

Nåväl så enkelt är det inte. Att ställa krav på Grekland för att skall få lån att de då måste sluta med traditionen att styrande parti i den offentliga sektorn anställer och betalar ut löner till sina partimedlemmar som inte inte ens behöver arbeta för pengarna – det måste ses som självklart.

Att ett land vars regering anser att Irland dumpat bolagsskattenivån i Europa med sin lågt satta nivå därför inte vill låna ut pengar till Irland om de inte höjer bolagsskatten – det bör man väl också kunna förstå även om det kan vara lite mer kontroversiellt. Irland får väl om de vill behålla sin låga bolagsskatt försöka låna enbart av de länder som inte känner sig pressade av Irlands skattepolitik.

Dock, som sagt, den som är satt i skuld är icke fri. Om ett land av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi är man inte politiskt fria att göra vad man vill. Den beska medicinen har många länder i världen i åratal fått erfara när de lånat av IMF.

Jan A Johansson

Irlands kris – ännu mer av strukturkris för euron

2010-11-22T07:38:00.000-08:00

Efter att Irland nu också har bett om ett multimiljardlån från euroländer/EU-länder och Internationella valutafonden står det än mer klart att euron är ett strukturfel.
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.

Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.

Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.

Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.

Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.

De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.

Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.

Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.

Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.

Vad är rätt och riktigt i denna fråga?

Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.

Jan Å Johansson

Göran Färm (S) i SvD - EU ska ha egen skatt och mer pengar

2010-11-18T07:06:00.000-08:00

Färm, EU-federalist (S), skriver idag (18/11) i SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd

Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.

Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.

Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.

Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.

Jan Å Johansson

EU-parlamentets krav – högre utgifter och införande av EU-skatt

2010-11-11T13:09:00.000-08:00

EU-parlamentet driver inte bara en större EU-budget för nästa år. De vill också införa en EU-skatt för att göra sina inkomster oberoende av medlemsstaternas vilja att betala EU:s ökande utgifter och nya projekt. Idén om en EU-skatt har sett lite olika ut genom åren. Denna gång föreslås en utredning om en skatt på
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.

Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.

Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.

EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.

Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.

Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.

Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.

Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.

De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.

Jan Å Johansson

Dags att modernisera valsystemet

2010-11-08T03:07:00.000-08:00

I dagens GP skriver två tidigare anställda på Junilistans Brysselkansli om det svenska valsedelssystemets brister. Synpunkter som även Junilistan framförde i ett remissvar till Grundlagsutredningen för ett par år sedan. Debattartikeln lyder som följer:
--------------------------------

Dags att modernisera valsystemet
Systemet med skilda valsedlar för partierna är orimligt och hotar valhemligheten. Det hävdar Jan Å Johansson och Markus Nyman, utredare och statsvetare.

Rösträkningen vid riksdagsvalet avslöjade brister i valsystemet och hur lätt slarv kan påverka valresultatet, även kanske rentav avgöra ett val som till exempel i Göteborgs valkrets. Det är därmed dags för partierna att se över valsystemet och att överväga förändringar som förbättrar valprocessen. En grundlagsutredning har tidigare tillsatts, men den presenterar inte lösningar på de brister som finns.

Systemet med separata valsedlar för partierna är orimligt. Det finns en rad exempel på hur väljare slänger politiska motståndares valsedlar eller blandar egna valsedlar med konkurrenternas, för att väljarna ska ta fel. I vallokalerna saknas dessutom ofta valsedlar för flera partier. Valmyndigheten finansierar och distribuerar endast valsedlar (utan kandidatnamn) för de partier som har fått minst en procent i ett av de två senaste valen. En av de främsta uppgifterna för politiska utmanare består i att trycka och distribuera valsedlar. Vid de tre olika valen 2010 trycktes totalt 540,2 miljoner valsedlar, men bara drygt 18 miljoner användes. Valsedelssystemet är ett effektivt sätt att hindra nya partier att organisera sig och bedriva valkampanj, då de måste finansiera tryckning av valsedlar och distribuera dessa.

Om väljaren inte hittar den tänkta valsedeln ökar sannolikheten att han/hon röstar på ett parti som har valsedlarna på plats. För betydande väljargrupper, inte bara äldre människor eller personer med funktionsnedsättningar, kan det vara svårt att utan bekymmer skriva partinamnet på en blank valsedel, om de tryckta valsedlarna saknas. Detta leder också till att röster underkänns vid sammanräkningen.

Systemet med skilda valsedlar för partierna hotar även valhemligheten. Väljarna som tar valsedlar på plats i vallokalen har ofta andra väljare och valfunktionärer runtomkring. Man kan självfallet välja flera valsedlar och därmed inte visa sina preferenser. Det kan dock visa vilka partier man inte röstar på (om man väljer ett fåtal valsedlar) eller leda till misstankar om att man stöder ett ytterlighetsparti (om man tar alla valsedlar). Vi har sett hur valarbetare, även Mona Sahlin, har följt med de som ska rösta och kunnat iaktta vilka valsedlar väljarna plockar.

Vi vill av dessa skäl att Sverige inför en gemensam valsedel för alla partier. Det har de flesta demokratiska länder redan infört. Detta skyddar valhemligheten. Det finns ingen risk att något partis valsedlar saknas, slängs eller är undangömda. Väljarna kan enkelt kryssa sin kandidat och inte riskera att komma till en vallokal som saknar valsedlar med kandidatnamn. Partier ska bilda opinion, inte bevaka valsedlar i vallokaler.

Den fria nomineringsrätten måste också omprövas. Alla kandidater borde registreras innan valet. I flera kommuner blir partier invalda trots att de saknar kandidater. Därmed röstar väljarna in tomma stolar i fullmäktige. I andra fall skriver väljare ner namn på valsedlar utan kandidatnamn. Företrädare har därmed blivit invalda för ett parti, trots att de inte sympatiserar med partiet ifråga. Ibland utses ledamöter genom lottdragning, eftersom flera personer har fått lika många nomineringar på handskrivna valsedlar. I årets val satte ett extremparti upp partiledare i andra partier och medlemmar av kungahuset på en riksdagslista utan dessa personers medgivande. Detta är tyvärr helt enligt nuvarande regler.

Vidare har väljare även i detta val nekats att rösta, då de redan prickats av i röstlängden. Det har åter hänt att det funnits fler röster i urnan än röstande. Vi behöver bättre rutiner och utbildning av valförrättare. Det är oacceptabelt att det slarvas med rutinen för underkända röster, att förtidsröster inte kommer iväg till hemkommunerna eller hittas långt i efterhand. När valförrättarna får frågor om de mindre partiernas valsedlar finns fall där de står handfallna.

Riksdagsvalet gav dessutom en skev mandatfördelning. Systemet med fasta mandat och utjämningsmandat måste ses över. Grundlagsutredningen gjorde inte sitt jobb ordentligt. De flesta i utredningen tycks ha sett till sina egna partiers intressen. Gör om och gör rätt! Tillsätt obundna statsvetare som kan tänka nytt och fritt samt föreslå reformer utan att snegla på partiintressen.

Det bästa vore om man i ett antal kommuner redan 2014 kan pröva att använda endast en gemensam valsedel för samtliga partier som ställer upp. Det innebär att de som vill trycka valsedlar måste ha större framförhållning i anmälan av kandidater och att partier som ställer upp måste registreras på ett annat sätt än idag. Men i sin helhet blir det en vinst för en fungerande demokrati. Detta kan vara en början till en bättre valprocedur i Sverige.

Jan Å Johansson

Markus Nyman

utredare och statsvetare verksamma i Bryssel

EU-toppmötets bud – “bara” 2,9 % höjning av EU-budgeten 2011

2010-11-02T13:05:00.000-07:00

Storbritanniens premiärminister David Cameron fick ge upp och kompromissa. Elva medlemsstater utgjorde i alla fall på toppmötet en blockerande minoritet gentemot EU-parlamentets krav på 5,9 % budgetökning.

EU-parlamentariker Elmar Brok (tyska CDU) uttalade sig i BBC en kväll i förra veckan och sa att EU behöver mer pengar på grund av utökningen av dess kompetens. Intressant är dock att fråga sig - minskar då inte medlemsstaternas kompetensområden och därmed bör de kunna skära motsvarande summor i sina budgetar?
Eller ger sig EU in på helt nya områden som nu måste täckas av skattebetalarna?
EU-parlamentets talman Jerzy Buzek attackerade Cameron för att vara ”anti-europeisk”. Angela Merkel svarade att hon hade precis skurit i den tyska budgeten och undrade om det gjorde henne ”anti-tysk”.

Vad går pengarna i EU-budgeten till?
Till exempel skrev brittisk press om alla de EU-diplomater (European External Action Service, EEAS) som nu skall sändas ut i omvärlden som till exempel 46 EU-diplomater till Barbados, 57 till Vietnam, 95 till Ukraina, även lilla Vanuatu får sex EU-diplomater stationerade hos sig.
Återstår att se hur mycket medlemsstaterna som till exempel Frankrike kommer att skära ned personalen på sina utlandsambassader. Enbart 150 nya bombsäkra limousiner till EEAS-ambassadörerna kostar cirka 290 miljoner svenska kronor.
En annan idé, föreslagen av EU-kommissionen och som nyligen behandlats i EU-parlamentets kulturutskott, som det tydligen finns pengar till är planen för ett ”Europeiskt kulturarvsmärke”. Detta program skall ges 6,9 miljoner svenska kronor årligen i sex år.
Som motivering i Paliadelibetänkandet från kulturutskottet för detta kulturarvsmärkes införande anges citat:
”Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke – ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av att dela ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget – som en ständigt pågående process...”
Man beklagar det dåliga valdetagandet i EU-parlamentsvalet och anser att detta program och dess kostnader kan få folk att gå och rösta i större utsträckning i EU-parlamentsvalen.
Vem tror på det?
Faktum är att EU-budgeten innehåller mycket strunt som en rejäl osthyvel borde kunna gå över och medborgarna i medlemsstaterna skulle inte märka överhuvudtaget att nedskärningar har gjorts!
Jan A Johansson

EU-parlamentet drar på – 5,9% budgetökning

2010-10-26T07:38:00.001-07:00

Samma dag (20/10) som det i Storbritannien annonserades stora nedskärningar i statsbudgeten röstade EU-parlamentet igenom en ökning av EU:s budget för 2011 med 5,9 % upp till 130 miljarder euro. Storbritanniens bruttoökning av medlemsavgiften blir till följd av detta mer än 840 miljoner pund. EU-parlamentet självt ökar på antalet anställda med ytterligare 388 tjänster och ökar sina ledamöters sekretariatsutgifter.

EU-parlamentets resolution om rådets ståndpunkt om förslaget till EU:s allmänna budget för budgetåret 2011 behandlades i Jędrzejewska/Trüpelbetänkandet (A7-0284/2010). Det finns ett par omröstningar med namnupprop som är särskilt intressanta att notera.

I förslaget till resolution punkt 6 stod det:
6. Europaparlamentet förstår den oro som vissa delegationer i rådet uttryckt över att trycket på medlemsstaternas budgetar är särskilt stort för budgetåret 2011 och att besparingar är allt nödvändigare, men anser ändå att godtyckliga minskningar i betalningsbemyndigandena inte ligger i linje med sund budgetering och att godtyckliga minskningar i åtagandebemyndigandena dessutom äventyrar genomförandet av unionens redan överenskomna åtgärder och program.

Det är ju intressant att EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att förslagen till utgiftsminskningar vara ”godtyckliga”. Många som motsätter sig nedskärningar i medlemsstaternas budgetarbete anser säkerligen också att nedskärningsförslagen är ”godtyckliga”.

Skrivning ovan ville den konservativa ECR-gruppen ändra (ändringsförslag 12) till följande skrivning:
6. Europaparlamentet förstår den oro som vissa delegationer i rådet uttryckt över att trycket på medlemsstaternas budgetar är särskilt stort för budgetåret 2011 och att besparingar är allt nödvändigare. Åtskilliga medlemsstater skär ner sina budgetar (till exempel Tyskland och Förenade kungariket). Parlamentet anser att ökningarna inte snabbt bör pressas igenom i detta särskilt svåra läge för EU och medlemsstaterna. Av denna anledning är en frysning på 2010 års nivåer den enda ansvarsfulla metoden långsiktigt.

Totalt röstade 92 ledamöter ja till ECR:s ändringsförslag, 564 röstade nej och 8 avstod.
Av ja-rösterna kom 12 från liberala ALDE-gruppen, 35 från konservativa ECR-gruppen, 22 från EU-skeptiska EFD-gruppen, 2 från vänstergruppen GUE/NGL, 14 från de grupplösa, 2 från kristdemokratiska PPE, 1 från socialistiska S&D samt 4 från Gröna/regionalistgruppen.
De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Schmidt (FP), Wikström (FP), E-B Svensson (V), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Paulsen (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), A Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP).
Avstod: Ek (C).
Frånvarande: Westlund (S).
Det kan noteras att Haglund från Finlands Svenska Folkpartiet röstade nej medan Jäättenmäki från finska Centerpartiet röstade ja.

Punkt 6 i förslaget stod alltså kvar. Resolutionen i dess helhet med förslaget om budgetökningen antogs med 546 ja-röster mot 88 nej-röster och 39 ledamöter avstod. Alltså röstade 673 ledamöter i slutomröstningen av 736 valda ledamöter = 91,4 % röstdeltagande.
De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), A Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP), Lövin (MP).
Nej: Schlyter (MP).
Avstod: E-B Svensson (V).
Frånvarande: Westlund (S).

Av nej-rösterna kom 9 från liberala ALDE-gruppen, 34 från konservativa ECR-gruppen, 14 från EU-skeptiska EFD-gruppen, 5 från vänstergruppen GUE/NGL, 15 från de grupplösa, 10 från socialistiska S&D (brittiska Labourpartiet) samt 1 från Gröna/regionalistgruppen.

Sammantaget kan sägas att även om Färm (S) och Hökmark (M) debatterat olikheter mellan dem i SvD nyligen röstar både S och M för budgetökningen på EU-nivå. Fast med lite olika motiveringar. Intressant att notera att brittiska Labourpartiet inte kunde rösta för budgetresolutionen medan svenska S-ledamöter gjorde det.

Federalistmajoriteten i EU-parlamentet hävdar att utgiftsökningen är mycket liten i förhållande till de 27 medlemssstaternas nationella budgetar. Men som alltid - många små bäckar blir till en stor å. EU-nivån borde föregå med gott exempel och skära ned i många program och politikområden som är starkt kritiserade, till exempel inom kulturområdet och många onödiga kommitteer, som Ekonomiska och Sociala Kommitteen.

EU:s budget skall nu förhandlas med ministerrådet. Som inte har velat öka budgeten. Det är toppmöte i Bryssel torsdag-fredag 28-29 oktober och under kommande tre veckor är det meningen att man skall försöka förhandla fram en kompromiss om budgeten mellan medlemsstaterna och EU-parlamentet.
Jan A Johansson

Nedskärningar och kristider? – inte i EU-budgeten

2010-10-15T04:35:00.000-07:00

I en tid av lågkonjunktur med bland annat stora demonstrationer i
Frankrike mot höjd pensionsålder, tuffa regeringsförhandlingar i Portugal
med förslag om stora nedskärningar och skattehöjningar, Storbritannien går
i väntan på annonseringen av ett drakoniskt nedskärningsprogram när det
gäller offentliga utgifter med mera - så finns det ändå en politisk nivå
där det aldrig diskuteras nedskärningar.
Det är på EU-institutionernas nivå. Där är det varje år ökning av
budgeten, nya tjänster som skall inrättas, löner som skall höjas och en
ständig förhoppning om införandet av en särskild EU-skatt.
EU-kommissionen vill öka EU:s budget med 5,9 % för år 2011.
EU-parlamentets budgetutskotts förslag går i princip på samma linje. Det
har särskilt påpekats att EU-parlamentet dubblar sin budget för
champagnemottagningar kommande år.
EU-parlamentets ordförande i budgetutskottet, fransmannen Alain
Lamassoure, skall dock ha antytt att man kan tänka sig att reducera sina
krav på ökning om man kan öppna för principen att EU får en
direktfinansiering från EU-medborgarna. Men det får inte kallas en
”EU-skatt” sade Lamaasoure. Man kanske mer vill kalla det ”EU-donationer”
eller ”EU-gåvor” eller finna annat dylikt innovativt nyspråk?
Ministerrådet, mer tydligt dess finansministrar, är de som skall öppna
plånboken för EU-kommissionens och EU-parlamentets önskelistor på
EU-utgifter. De är inte särskilt samarbetsvilliga till detta. Även om deras
förslag innebär utgiftsökningar på 2,9 %.
Men EU-parlamentet har fått utökade befogenheter med Lissabonfördraget.
Man har två månader på sig att förhandla mellan råd och EU-parlament. Nås
inte en uppgörelse får 2011 års utgifter gå på 2010 års budgetram. Kanske
inte helt fel jämfört med alternativet med utgiftsökningar?
Är det per automatik fel med utgiftsökningar på EU-nivå? Kanske inte, men
vore det inte bättre att medlemsstaterna behöll pengar och antingen avstod
från att ta ut dem i skatt från medborgarna eller spenderade dem själva i
stället för att de processas genom ännu en politisk nivå i Bryssel?
Varför ska EU satsa pengar på ”frihet och säkerhet” när medlemsstaterna
skär ned på sina anslag till den nationella polisen? Varför skall EU:s
byråkrati utökas när medlemsstaterna sparkar offentliganställda?
EU-parlamentariker från olika länder driver också sina
favoritutgiftsökningar som ökade anslag till mjölkbönder, mer pengar till
utdelning av frukt i skolorna (för att öka försäljningen av frukt), ökade
anslag till biodlare med mera. Det mesta inom ramen för den kritiserade
gemensamma jordbrukspolitik som man sedan länge lovat att reformera men där
föga har hänt.

Fråga din EU-parlamentariker om EU:s utgiftsökning!
Det finns 736 EU-parlamentariker, valda i ett särskilt val med ett
valdeltagande under 50 %. Dessa EU-parlamentariker har dock ändå ett mycket
stort inflytande över EU:s kostnader i förhållande till sina
politikerkollegor i de nationella regeringarna och parlamenten.
EU-parlamentarikerna begär alltid mer pengar till EU och behöver aldrig stå
för att betala räkningarna. Visst, de vill ta in egna pengar i form av en
EU-skatt typ som en del av momsen. Men hittills har de inte fått det nöjet.
E-posta din EU-parlamentariker och fråga han/hon om han/hon ställer upp på
1/ En ökning av EU:s budget
2/ Införandet av en EU-skatt
EU-parlamentarikerna kan lätt gömma sig på grund av anonymiteten och bakom
topparna i EU-parlamentet. Men topparna i EU-parlamentet är beroende av
sina ledamöter. Konfrontera dem! Vilka är EU-parlamentarikerna från ditt
land som tänker rösta för en rejäl utgiftsökning av EU-budgeten samtidigt
som nästan varje medlemsland måste skära ned sina utgiftsbudgetar och i en
del fall höja skatterna?
Bör inte de osm anser sig utgöra den högsta politiska nivån i EU (om det är
sant kan debatteras) föregå med gott exempel och inte utöka sina förmåner
i en tid av ekonomisk kris?

Enkät utförd om riksdagskandidaters inställning till svenskt euromedlemskap

2010-09-09T07:01:00.000-07:00

Enkät utförd om riksdagskandidaters inställning till svenskt euromedlemskap
– C på väg att ompröva sitt euromotstånd?
– Motståndet mot euron starkt inom S

Centerpartiets ledning ”vet inte” om Euron skall införas eller ej. Motståndet mot euron mycket starkt inom S, men S-ledningen tiger. Detta enligt en enkät bland riksdagspartiernas kandidater.

Riksdagskandidaters åsikter om ett svenskt euromedlemskap har undersökts av ett nätverk av organisationer från nej-sidan i EMU-folkomröstningen (nätverket består av Junilistan, Medborgare mot EMU, Nej till EU, Miljöpartiet och Vänsterpartiet). Undersökningen var en e-postenkät bland 781 kandidater (för de sju riksdagspartierna) på valbar plats.
Antalet kandidater som tillfrågades per parti var 260 S, 194 M, 69 FP, 66 MP, 65 KD, 64 V, 63 C. Den totala svarsfrekvensen var 56 %. En detaljerad sammanställning av svaren finns på www.eurofraganivalet.blogspot.com

Den första frågan löd: ”Anser du att Sverige rent principiellt under nästa mandatperiod eller längre fram bör ansluta sig till EMU och byta ut kronan mot euron?”

Här svarade Centerpartiets ledning (bland andra Maud Olofsson samt partisekreteraren) ”vet inte”, något som är uppseendeväckande mot bakgrund av de många entydiga beslut som tagits på ett antal centerstämmor. Bland C-kandidaterna som helhet svarade dock fler ”nej” (43,6%) än ”ja” (30,8% ).

Bland S-kandidaterna var motståndet starkt. 52,2% av dessa svarade ”nej” på frågan. Svarsfrekvensen för S-kandidaterna varierade dock med den position man intog 2003: Kända euromotståndare (Leif Pagrotsky, Morgan Johansson med flera) svarade på enkäten, medan kända euroanhängare (Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Ylva Johansson med flera) vägrade att överhuvud taget besvara enkäten. I det starkt EMU-kritiska Jämtland svarade till exempel inte en enda S-kandidat.

Miljöpartiet har en 100%-ig anslutning till nej-linjen bland de tillfrågade kandidaterna. Vänsterpartiet har endast en kandidat på valbar plats som är för euron. Bland Moderaterna svarade 76% ”ja” och 8% ”nej”, hos Folkpartiet svarade 96% ”ja” och 2% ”nej”, och hos Kristdemokraterna svarade 63% ”ja” och 30% ”nej”.

En rimlig tolkning av enkäten är att ledningen för Centerpartiet vill ompröva partiets euromotstånd samt att Socialdemokraternas ledning inom överskådlig framtid inte kommer att driva sin ja-linje.

Eurofrågor till riksdagskandidater

2010-06-15T02:16:00.000-07:00

En enkät med tre frågor om inställningen till euron genomförs nu bland riksdagspartiernas kandidater på valbar plats
Dagens SCB-undersökning om euroopinionen visar att en klar majoritet av svenska folket är motståndare till euron. 60 procent säger nej, 28 procent ja och 12 procent vet ej.
Vid folkomröstningen om euron 2003 var det slående hur stor majoriteten var emot euron i själva folkomröstningen, samtidigt som stödet för euron var mycket starkt bland riksdagsledamöterna.
Politiskt är det den svenska riksdagen som äger beslutanderätten i frågan.
Det är därför viktigt att väljarna får besked från kandidaterna.
Den pågående debatten om krona eller euro lämnar också en hel del oklarheter.
Folkpartiet driver att en ny folkomröstning skall äga rum under den kommande mandatperioden, men de övriga tre borgerliga partiernas inställning till detta är oklar.
Tillsättandet av en ny EMU-utredning har också föreslagits, vilket kan ge utrymme för en del partier att omstarta sina ja till euron-kampanjer med vad de ser som gott samvete.
Enkäten med de tre frågorna om inställningen till EMU, om en ny folkomröstning eller inte samt om en eventuellt ny EMU-utredning genomförs med stöd av Medborgare mot EMU, Nej till EU, Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Junilistan. De tre frågorna återfinns nedan.
De tre enkätfrågorna:
Fråga 1
Anser du att Sverige rent principiellt under nästa mandatperiod eller
längre fram bör ansluta sig till EMU och byta ut kronan mot euron?
Ja/Nej/Vet ej
Fråga 2
Anser du att Sverige under kommande mandatperiod 2010-2014 bör anordna en
folkomröstning om EMU-medlemskap?
Ja/Nej/Vet ej
Fråga 3
Anser du att det behövs en ny svensk EMU-utredning under kommande mandatperiod om ifall Sverige ska gå med i EMU?
Ja/Nej/Vet ej

Sören Wibe omvald som ordförande för europeiska EU-kritiker

2010-06-07T06:58:00.000-07:00

PRESSMEDDELANDE från EUDemocrats/Junilistan

Sören Wibe omvald som ordförande för europeiska EU-kritiker

Sören Wibe omvaldes som ordförande i EUDemocrats och irländskan Patricia
McKenna valdes till vice ordförande vid helgens kongress i Ljubljana,
Slovenien.

EUDemocrats (EUD) är en allians av EU-kritiska partier och organisationer i Europa. EUD vill minska EU makt och arbetar för att återföra beslutsrätt nationella och regionala parlament. EUD omfattar inga högerextrema partier och tar bestämt avstånd från alla former av rasism och främlingsfientlighet.

Sören Wibe är en av två partiledare för Junilistan i Sverige och tidigare
riksdagsledamot och EU-parlamentariker. Han ledde också Socialdemokrater
mot EMU i folkomröstningen i Sverige 2003.

Patricia McKenna valdes som den första gröna ledamoten från Irland till
EU-parlamentet 1994 och omvaldes 1999. Hon är en stark förespråkare av
irländsk neutralitet.

Rapport från en omröstning i EU-parlamentet – EU-parlamentets budgetökning onsdag 19/5 2010

2010-06-01T06:53:00.001-07:00

Som det skrivits om tidigare på denna blogg har EU-parlamentet drivit igenom ett ökat anslag på cirka 94 miljoner kronor samtidigt som medlemsstaterna gör stora nedskärningar i sina utgifter samt demonstrationer och generalstrejker i protest mot detta skakar flera stater.

Onsdagen den 19 maj 2010 i Strasbourg röstade EU-parlamentet om ändringsbudgeten med det ökade anslaget (Mankabetänkandet A7-0158/2010).
Först röstade man om ett ändringsförslag framlagt av 40 enskilda ledamöter som var emot anslagsökningen och föreslog en besparing. Detta ändringsförslag (nr 1) erhöll 165 ja-röster, 476 nej-röster och 20 nedlagda röster. De som röstade ja till detta utgjordes av den konservativa gruppen ECR, en majoritet av vänstergruppen GUE/NGL samla halva EU-skeptiska gruppen EFD samt spridda ledamöter från andra grupper. De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), de tre FP-ledamöterna, Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), EB Svensson (V) (EBS röstade nej men anmälde felröstning till ja).
Nej: De fyra moderata ledamöterna, A Svensson (KD), Färm (S), Engström (PP).

Vid omröstningen om resolutionen i dess helhet röstade 509 ja, 111 nej och 31 ledamöter lade ned sina röster. Röstfördelningen mellan grupperna var ungefär samma som i föregående omröstning. De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: De fyra moderata ledamöterna, A Svensson (KD), Ludvigsson (S), Färm (S), Engström (PP).
Nej: Hedh (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), EB Svensson (V).
Nedlagda röster: Ek (C) och de tre FP-ledamöterna.

Westlund (S) och Lövin (MP) var frånvarande. Underligt nog var Lövin (MP) närvarande tisdag och torsdag i Strasbourg men inte under onsdagen. Lite underligt resemönster om hon reste från Sverige.

Främst bör alltså Moderaterna, Kristdemokraterna, Piratpartiet och Färm (S) hängas ut som EU-entusiaster och EU-egoister för deras stöd till högre offentliga utgifter som går till dem själva. Piratpartiet har visserligen sagt att de röstar som sin grupp i allt som inte rör deras datafrågor, men då ser vi också konsekvensen av detta. Piratpartiet borde i alla fall följa Schlyter (MP) i sådana här frågor.

Jan A Johansson

Kristider – ECB:s nya skrytbygge spräcker sin budget rejält

2010-05-28T04:30:00.000-07:00

När EU-länderna nu har kris och euron backar satsar Europeiska Centralbanken (ECB) på ett nytt skrytbygge. Hängande trädgårdar i ett atrium skall koppla samma tvillingtorn. Påminner om Babels torn.

I en invigningsceremoni sade den österrikiska arkitekten Prix att ECB behöver en slående byggnad så att folk som ser den ska säga “Aha, det här är ECB. Det kommer att bli en ikon för EU på grund av sin komplexa geometri.”

Intressant att detta bygge invigs bara ett par veckor efter det att skattebetalarna har hostat upp 500 miljarder euro för att rädda eurozonen.

ECB:s byggprojekt har drabbats av stora förseningar. De är tre år efter i tidsschemat och kostnadsberäkningen har stigit från cirka 4 902 miljoner kronor till 8 436 miljoner kronor! Det har varit lokala protester mot att Frankfurt am Mains historiska frukt- och grönsaksmarknad försvinner i och med det nya bygget.

Svenska skattepengar går också till detta ECB-bygge då Sverige har en andel i ECB även om vi inte är medlemmar av euron.

Jan A Johansson

EU-parlamentet vill ha ökade anslag - som vanligt

2010-05-21T03:51:00.000-07:00

I Storbritannien har den nya regeringen lagt fram ett sparpaket på sex miljarder pund.

I Danmark har regeringen lagt fram ett konsolideringsprogram som ska spara respektive öka inkomster till värde av tio miljarder danska kronor för att få rum på satsningar i hälsovården. Danmarks ministrar går ned 5% i lön och det är ju sällan sådant händer.

I Rumänien har 50 000 människor, arbetare och pensionärer mestadels, den 19 maj deltagit i de största demonstrationerna sedan Ceausescus fall mot nedskärningar som den Internationella valutafonden ställt som krav på landet. En generalstrejk ska äga rum i Rumänien den 31 maj.

I Grekland demonstrerade igår (20/5) 25 000 mot nedskärningarna, ändå få jämfört med att 50 000 deltog i den förra demonstrationen den 5 maj.

I princip inget EU-land har pengar över att spendera. Besparingar och åter besparingar har gällt i princip sedan många, många år. Utom i EU förstås. Där expanderar utgifterna år för år.

På EU-parlamentets session i Strasbourg röstade EU-parlamentarikerna ja till att de ska få en höjd sekretariatsersättning med 1 500 euro per ledamot. Totalt vill deöka sin budget med 9,4 miljoner euro (94 miljoner svenska kronor).

EU-parlamentet röstade däremot nej till ett besparingsförslag. Den konservativa ECR-gruppen hade föreslagit att man skulle pressa in två Strasbourgsession på en vecka, vilket hade sparat både resekostnader och miljön. ECR-gruppen argumenterade för att en sådan åtgärd innebar att EU-parlamentet skulle kunna spara 17 miljoner euro per år (170 miljoner svenska kronor). Men det avslogs alltså.

Som sagt – vissa är mer jämlika än andra. Finanskrisen ska inte drabba EU:s institutioner annat än att de skall få ökade anslag för att ”åtgärda” finanskrisen.

Jan Å Johansson

S och M blir alltmer osäkra om euron verkligen har förtjänster

2010-05-12T07:26:00.000-07:00

Sven-Erik Österberg (S) försöker att ta politiska poänger på eurofrågan gentemot FP i en debattartikel på Politikerbloggen (11/5). Bra på ett sätt. De som är för svensk euroanslutning måste ställas mot väggen och frågan måste upp i den svenska valrörelsen. Österbergs egen åsikt blir jag dock inte klok på. Han skriver att han röstade för ett inträde i folkomröstningen 2003 men att eurokrisen visar på tydliga brister i det finansiella ramverket inom eurosamarbetet och radar upp argument mot eurointräde.
Hur är det? Har Österberg bytt åsikt om euron, är han numera emot en anslutning? Vad vill han (annat än ta en tillfälig politisk poäng gentemot FP och den borgerliga regeringen)?

Statsminister Fredrik Reinfeldt har reagerat på Österbergs debattinlägg i ett pressmeddelande samma dag (11/5). Reinfeldt tycker att S nu försöker att göra billiga partipolitiska poänger. Men också Reinfeldts åsikt om svensk euroanslutning försöker att bluddras bort.
Reinfeldt tycker att de som inför 2003 års folkomröstning tyckte att Sverige skulle gå in i euron har ett gemensamt ansvar. Det vill säga Reinfeldt vill inte ensam stå med hundhuvudet för den gamla ja-sidan.

Reinfeldt efterlyser också en analys av hur euron och kronan fungerat under de föränderliga konjunkturerna och finanskris och hur ramverket följts. Han anser att det finns mycket ny kunskap att fördjupa sig i. Det vill säga att Reinfeldt vacklar och nu är han beredd att ta till sig fakta om euron som han tidigare bortsåg ifrån.

Reinfeldt uttalar dock att han fortfarande sympatiserar med euron som politisk idé och tror att det finns ekonomiska och handelspolitiskt goda argument, men påpekar att man som politiker alltid måste vara beredd att ompröva sin inställning utifrån ny kunskap. Det vill säga för tillfället vill och vågar inte Reinfeldt ta politisk strid för svensk euroanslutning. Blir det än värre i eurozonen kanske han till och med, i alla fall för en tid, kan vara emot ett svenskt euromedlemskap?
Det är intressant att notera vilket dåligt politiskt självförtroende svenska euroanhängare har idag.

Jan A Johansson

Euron och kommande valrörelse

2010-05-05T04:17:00.000-07:00

Räddningspaketet till Grekland kan bli en het potatis i inrikespolitiken i många av euroländerna. Slovenien tvingas låna för att bidra till räddningspaketet. De planerar att ge ut statsobligationer eller ta lån på den internationella marknaden för att därefter låna ut pengarna till Grekland med en procent högre ränta. Lycka till med den risktagningen.
Danmark väntas däremot göra stor förtjänst på den grekiska krisen. Deras krona är kopplad till euron, som har fallit i värde mot bland annat den svenska kronan. Det är en fördel för dansk exporten eftersom deras varor blir billigare. Kort sagt, Danmark gjorde rätt som röstade nej till euron år 2000. Sedan har deras bindning till euron kostat dem mycket genom åren. Men det är en annan historia.

Eurofrågan har varit uppe i den brittiska valrörelsen. Liberaldemokraterna har tvingats backa och säga att tiden för anslutning inte är rätt och oavsett vad skall man i United Kingdom hålla folkomröstning om en eventuell euroanslutning. Ingen vågar försvara euron i Storbritannien idag.

I SvD igår (4/5) http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/krisen-eldar-pa-euromotstand_4661591.svd uttalar sig några svenskar om euron. Nils Lundgren anser att euron är en domedagsmaskin. Det svenska folket och de etablerade partierna borde verkligen tacka honom och de andra på nej-sidan för att de gjorde Sverige en sådan tjänst 2003 när de vann eurofolkomröstningen.
Folkpartiets Carl Hamilton är som vanligt oförbätterlig och skyller på Grekland. Undrar om han kommer att skylla på Portugal och Spanien också då deras problem ökar i omfattning allt mer. Enligt Hamilton är det inte fel på euron utan på alla andra. En sak är dock Hamilton tydlig med – detta kommer att leda till mer EU-överstatlighet på finansområdet, dvs EU-skatter, direkt EU-moms, svällande EU-budget med bidrag till medlemsländer i mycket större omfattning etc. Tydligt uttalat i alla fall från FP, är M och S av den meningen också?

KD:s talesman Attefall talar i samma artikel om utredning och utvärdering av euron. Bra, kanske de börjar vackla i KD. Men folkomröstning om euron vill de ha kommande mandatperiod. Bra, kom an bara.

Det gäller nu i kommande riksdagsval att ställa partierna mot väggen om vad de tycker om svensk euroanslutning. De skall inte få slippa undan den ödesfrågan! 2003 bevisade det politiska etablissemanget att de kan vara som en flock flamingos som följer varandra och inte vågar säga till fast de ser att kejsaren är naken. Yrkespolitiker inom S och de borgerliga partierna vågar inte riskera sina karriärer även om de ser att projektet är käpprätt åt helsike.

Jan Å Johansson

18 nya ”spök-EU-parlamentariker” kostar skattebetalarna 300 miljoner kronor

2010-04-29T08:18:00.000-07:00

Spökskrivare har man hört talas om, men nu kommer också spökparlamentariker. Med Lissabonfördraget utökas EU-parlamentet med 18 mandat. Bland annat får Sverige två mandat, vilket korrigerar den usla förhandlingen i samband med Nicefördraget då svenska förhandlare såg till att Sverige fick en underrepresentation i EU-parlamentet i förhållande till folkmängd.
När nu Lissabonfördraget (EU-grundlagen) trumfats igenom av politikeretablissemanget trots nederlag i en rad folkomröstningar så visar det sig bli en massa problem. Turerna om de nya EU-parlamentarikerna har varit många. För Sveriges del är det enkelt, mandat 19 och 20 finns att fördela utifrån valresultatet 2009. Hade Sverige inte haft en 4%-spärr hade Junilistan erhållit mandat 19.
Men länder som Frankrike hade inte tänkt till här. De borde egentligen ha kunnat avgöra redan inför valet 2009 vilka av deras valkretsar som stod på tur att få mandat 73 och 74 utifrån väljarunderlag. Men det ordnade de inte. Istället drev Frankrike att de skulle utse sina kommande extra EU-parlamentariker genom nationalförsamlingen. Kanske var detta en del av ett inrikespolitiskt spel där de stora partierna lättare kunde ta in dessa mandat.

De 18 spökparlamentarikerna kommer nu inte att få rösträtt i EU-parlamentet. De kommer att få sin höga EU-lön med låg EU-skatt, sin sekretariatsersättning så att de kan anställa typ tre personer vardera minst (en höjning av det anslaget är på gång). Spökparlamentarikerna får givetvis sitt trakta mente på runt 300 euro skattefritt per dag de är i Bryssel eller Strasbourg, de får sina businessclass-biljetter på flyget, allmänna kostnadsersättningar och andra förmåner EU-parlamentarikerna har. Dessa löner oh förmåner står EU för fram till 2014 då spökparlamentarikerna skall ersättas av riktiga parlamentariker.

The Parliament-magasinet rapporterar att den totala kostnaden för dessa spökparlamentariker ligger på cirka 300 miljoner kronor fram till år 2014. Nåväl, sista ordet är inte sagt här, men skall det bli spökparlamentariker som skall sitta i EU-parlamentet så undrar man om dessa kostnader verkligen är motiverade. Då kan man lika gärna strunta i denna ”limbo-variant” som den kallats i engelskspråkig media. Antingen är man EU-parlamentariker med allt som hör därtill av rösträtt med mera eller också är man det inte. Skattebetalarna betalar redan mycket onödigt i EU och inte ett sådant projekt till!

Jan Å Johansson

EU-parlamentets önskan om anslagsökning ifrågasätts

2010-04-25T13:00:00.000-07:00

Flera av EU:s medlemsstater har givit förslagen från EU-parlamentet om ökade anslag till sig själva ett frostigt mottagande. Det är ju medlemsstaterna som skall betala.

EU-parlamentet vill i budgeten för 2010 öka anslagen till sig själva så att de kan anställa ytterligare 150 tjänstemän samt öka anslagen till ledamöterna med 15 000 kronor (1500 euro) per månad så att de kan anställa fler medhjälpare.
De stater som ska ha motsatt sig detta är bland andra Storbritannien, Tyskland, Sverige, Irland, Nederländerna och Finland.
Förslaget från EU-parlamentet innebär att EU-parlamentsledamöterna sekretariatsanslag ska öka med 15 000 kronor (1500 euro) till 190 400 kronor (19 040 euro) och med tilläggg av de 150 nya tjänsterna blir det en total anslagsökning på 134 miljoner kronor på ett år. Visserligen är EU-parlamentet villigt att minska i reserven för sina byggnader (som sväller och sväller i omfång) med 40 miljoner kronor. Men fortfarande skulle EU-parlamentets administrativa budget behöva ett ökat anslag på 94 miljoner kronor och totalt uppgå till 16 miljarder kronor.
EU-parlamentet ska traditionellt hålla sig under 20% av EU:s totala administrativa budget på 79 miljarder kronor. Men den “traditionen” kan det nu bli så att man överskrider.
Men ministerrådet måste nu också hitta pengar till upprättandet av European External Action Service (EEAS), den nya diplomatkåren i EU som kommer med Lissabonfördraget. Men då behöver ministerrådet stöd av EU-parlamentet. Det kanske de inte får om de inte ger dem det ökade anslaget.
EU-parlamentet har också uttalat att de inte går med på skapandet av EEAS om detta inte blir politiskt ansvarigt inför EU-parlamentet. EU-parlamentet vill här skapa sitt revir.

Det är bra att den svenska regeringen säger nej till EU-parlamentets anslagsökning och de svenska partierna bör alla ta sina respektive ledamöter i EU-parlamentet i örat och förvissa sig om att de stödjer den svenska linjen och inte smyger med EU-federalisterna. Dessa önskelista för vad EU ska göra och ta in pengar till tar aldrig slut.

Jan A Johansson

Jordbrukar-EU-parlamentariker för fortsatta jordbruksbidrag

2010-04-15T06:59:00.000-07:00

I EU-parlamentets jordbruksutskott är en eget initiativ-betänkande (dvs bara ett tyckande) på gång om EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Skribent är en brittisk Liberal Demokrat, Chris Lyon. Denne Lyon är för övrigt själv jordbrukare på ett familjejordbruk sedan sju generationer och har innehaft förtroendeposter i de brittiska och skotska jordbrukarorganisationerna.
Det arbetsdokument som Lyon lagt fram för behandling i jordbruksutskottet i EU-parlamentet vidhåller att dagens gemensamma jordbrukspolitik måste bibehållas i stort sett som den är för att garantera livsmedelssäkerheten och, förstås för att höja jordbrukens inkomster.
Då EU-parlamentets jordbruksutskott är fullt av politiker med i stort sett samma bakgrund som Lyon är säkerligen hans arbetsdokument redan väl förankrat i utskottet.
Tyvärr har EU-parlamentet genom Lissabonfördraget fått medbeslutande inom jordbrukspolitiken och inom EU:s budget för detta politikområde. Det kommer att innebära att dagens hårt kritiserade jordbrukspolitik har mycket goda chanser att bestå. EU-parlamentet befinner sig långt från väljarna och brukar bara se till sina egna särintressen.
Bloggen återkommer i frågan om behandlingen av ärendet i EU-parlamentet.
Jan A Johansson

Rekordhögt euromotstånd enligt Demoskop

2010-04-09T06:21:00.001-07:00

Euromotståndet i Sverige är rekordhögt enligt en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop på uppdrag av SEB.
Mer än hälften, 55 procent, skulle rösta nej till euron i en folkomröstning i dag, visar en mätning Demoskop gjort på uppdrag av SEB. Ja-sidan ligger på 37 procent i mätningen Totalt har Demoskop genomfört 1 004 intervjuer under perioden 31 mars-7 april.
Euromotståndet är därmed på den högsta nivån sedan 1997, då motsvarande mätningar började göras av Statistiska centralbyrån (SCB). Gapet mellan ja- och nej-sidan på 18 procentenheter är det största uppmätta sedan 2007 och andelen som röstar nej har aldrig varit så stor som nu.
Givetvis är det Greklands och eurozonens ekonomiska och finansiella problem de senaste månaderna som har fått många att vakna till och inse eurons grundläggande problem.
Kvinnor är enligt Demoskopmätningen betydligt mer negativa än männen till att byta ut kronan mot euron – kronan har där stöd av 59 procent, medan eurons stöd ligger på 32 procent bland kvinnorna. Detta är föga förvånande, i eurofolkomröstningen tog nej-sidan hem en solklar seger bland kvinnliga väljare medan bland männen var nej-sidans seger mycket mindre.
Inkomst- och utbildningsnivå har också en tydlig samverkan med hur man ställer sig i frågan. Av mätningen framgår också att personer med lägre utbildningsnivå, lägre inkomster, boende i hyreshus och i åldersgruppen 18-24 år är de mest negativa till euron. De som är mest positiva till euron är över 50 år, har högskoleutbildning och hög inkomst och bor i radhus/villa i Stockholm. Det finns givetvis ett motstånd mot euron i dessa kretsar, men där är kronans anhängare i minoritet.
Birgitta Olsson, ny EU-minister ropade nyligen på att det måste hållas en ny euroomröstning. Visst, kom an bara!
Jan A Johansson

Namninsamlingen på EU-nivå med Lissabonfördraget – en tom bluff som vanligt

2010-04-01T04:16:00.000-07:00

I propagandan inför Lissabonfördragets antagande talades det vitt och brett om att en miljon människor i EU kunde gå samman och kunna påverka EU att skapa nya lagar eller göra om de som redan existerande. Nu visar det sig att det finns flera stötestenar, om vi bortser från de praktiska reglerna så innebär namninsamlingen ingen förpliktelse från EU-kommissionen att agera. Det visste vi dock redan. Men namninsamlingen får inte heller gå emot de ”europeiska värdena” eller strida mot ingånget fördrag,.som till exempel EU-parlamentets flyttkarusell Bryssel/Strasbourg är skrivet i sten.

EU-kommissionen har nu kommit med ett förslag om tillämpningen av denna nya artikel genom Lissabonfördraget. För det första - för att en namnunderskrift ska vara giltig måste man ange sin adress, födelsedatum- och plats, nationalitet och ID-, pass- eller personnummer anges. Uppgifterna ska kontrolleras av en statlig myndighet innan de skickas vidare till Bryssel. Det kan leda till att en del ser detta som åsiktsregistrering. Att kontrollera dessa uppgifter är nödvändiga (Kalle Anka brukar skriva på många namnlistor), men bäst är om uppgifterna sedan granskas av Notarius Publicus under tystnadsplikt.

Men sedan finns det förslag på tekniska regler som komplicerar saken. För att ett initiativ ska kunna registreras krävs en miljon underskrifter från minst en tredejdel av medlemsländerna. För varje land finns också en undre tröskel av underskrifter som måste överstigas; för Sveriges del handlar det om 15 000 underskrifter (antal EU-parlamentariker multiplicerat med 750).

EU-kommissionen är som sagt inte tvungen att agera även om en miljon godkända namnunderskrifter enligt reglerna ovan har samlats in. De kan filtrera hur de vill och initiativen inte strida mot ”europeiska värden”. EU-kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič sade vid en pressträff att så kallade ”korkade initiativ” kan man inte ta hänsyn till. Vad som är ”korkade initiativ” beslutar EU-kommissionen.
Som till exempel en namninsamling som vill stoppa Turkiets inträde i EU kommer EU-kommissionen inte att godkännas. Det gjorde Šefčovič klart vid pressträffen.

Viktigast av allt - ett initiativ kan heller inte ändra i EU:s fördrag. Därmed är ett förslag om att stoppa EU-parlamentets resande från Bryssel till Strasbourg, som sker varje månad, uteslutet. Medborgarna kan bara driva opinion inom en given ram, existerande överstatliga fördrag gäller. Det är skrivet i sten och kan inte ändras.

När EU-kommissionen har fått in en ”giltig” namninsamling har den fyra månader på sig att agera. Den måste sedan motivera sitt beslut ”noggrant” för EU-parlamentet, ministerrådet och organisatörerna för initativet. Väljer EU-kommissionen att inte lägga fram ett lagförslag finns en möjlighet att överklaga till EU-domstolen. Men det överklagandet kan man hoppas föga på om initiativet vill ändra existerande fördrag, ty det är inte syftet med initiativet.

Vad säger Cecilia Malmström, numera EU-kommissionär, om detta? Hon var ju med och samlade in namn för ett enda säte för EU-parlamentet och hänvisade då till namninsamlingsartikeln i den då ännu ej antagna EU-grundlagen (Lissabonfördraget). Det var ju ren bluff visar det sig nu och total fel hänvisning.

Jan Å Johansson

Toppmötet II: Euroländerna – styrda av Sarkozy och Merkel

2010-03-26T08:37:00.000-07:00

Euroländerna hade et särskilt möte i Bryssel under toppmötet. Jag har inte hört någon i Sverige klaga på att Sverige inte fick vara med. Det är inte lämpligt att säga det. När euroländerna har krismöte i sin klubb kan det ju lika gärna kvitta vad gäller deltagande.
Nu blev det också så att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy hade ett förmöte inför euroländernas krismöte och i praktiken fattade besluten. De andra euroländerna bekräftade sedan Frankrikes och Tysklands beslut.
EU:s medlemsstater skall nu själva få bestämma om de vill låna ut pengar till Grekland. Förutom dessa frivilliga lån skall också den internationella valutafonden, IMF, att låna ut pengar till Grekland. Detta förutsatt att Grekland genomför olika åtgärder för att komma till rätta med sin ekonomi.
Men oron är stor att snart också Portugal knackar på porten hos euroländerna och vill ha lån. Portugal har till skillnad från Grekland inte fuskat med statistik för att få komma med i euroklubben. Portugal har helt enkelt drabbats hårt av att bland annat att räntepolitiken avgörs i tyska Frankfurt am Main.
Som skrivits tidigare – var och en i Sverige - tänk efter om du vill dela ekonomi med dessa länder innan du talar för att Sverige ska ge upp kronan och gå med i euron. Euromötet visar också vilka som bestämmer i klubben. Vill du ge dem beslutanderätten över svensk penningpolitik och allt som följer därutav?

Jan Å Johansson

Toppmötet I: Reinfeldt bortspelad om svensk generaldirektör i EU – typisk svensk blåögdhet

2010-03-26T08:02:00.001-07:00

Som tidigare skrivits om på denna blogg tvingades den svenske generaldirektören Jörgen Holmquist bort från sin post som generaldirektör för inre marknadsdirektoratet i EU-kommissionen i samband med en politisk revirstrid mellan Frankrike och Storbritannien. Vare sig i svensk media eller i svensk EU-debatt har man tagit upp frågan i någon större omfattning.
Kommissionsordförande Barroso gjorde som Sarkozy och Brown ville. Från Reinfeldt verkar det ha varit tyst eller kommit någon svag invändning. Barroso ska då ha yttrat något om att ge Holmquist något motsvarande jobb. Men motsvarande jobb till den höga ställning Holmquist hade var upptagna och inget annat land ville få ”sin” generaldirektör förflyttad. Så det fanns ingen plats för Holmquist. Sveriges statsminister ställdes nu inför fullbordat faktum – petningen är gjord och ersättning utgår inte.
Sverige har nu inte längre någon generaldirektör i EU-kommissionen.
Reinfeldt var med och stödde Barrosos återval, men Reinfeldt var för blyg för att kräva återbetalning. Den typiska svenska formalistiska inställning är att en statsminister skall formellt sett inte lägga sig i ett internt personalärende i EU-kommissionen. En typisk svenskt blåögd inställning som få, om ens någon, av de andra regeringscheferna i EU har.
Sverige har nu varit med i EU i femton år. Men fortfarande har våra svenska ledande politiker en naiv inställning om att ”alla måste se till helheten i EU/ och vi från Sverige skall visa hur den inställningen utövas i praktisk handling”. Därför blir vi alltid blåsta i budgetförhandlingar på såväl inkomstsidan som utgiftssidan, i tjänstetillsättningar och i EU:s handelsförhandlingar med omvärlden.

Jan Å Johansson

En hedersman har gått ur tiden

2010-03-23T03:02:00.000-07:00

I DN igår (22/3) publicerades en minnesruna över Björn von der Esch. Jag vill också passa på att hylla denne hedersman. Björn von der Esch verkade politiskt för vad han trodde på. Han tänkte inte på politisk karriär utan hade integritet att tänka själv och verka politiskt utifrån det. Tyvärr blir detta allt mer sällsynt idag, särskilt inom Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna.
Björn von der Esch fick ibland betala priset för sin politiska integritet. I EU-valet 1995 ställde han upp med Fria EU-kritiker. Moderaterna visade ingen nåd utan han blev utesluten. Han fick också beskedet att han heller inte skulle få en återinträdesansökan behandlad förrän tidigast efter fyra år, då det då sittande EU-parlamentets mandatperiod var över. Tydligen var Björn von der Esch fruktad av den moderata partiledningen och de ville bli av med honom.
Björn von der Esch sista kampanj var för Junilistan. 79 år gammal visade han att det visst kan vara en lämplig ålder för att vara fortsatt politiskt aktiv. Visa upp Björn von der Eschs integritet som ett föredöme i modern svensk politisk historia för kommande generationer. Det tror jag att demokratin och det partipolitiska livet vinner på.

Jan Å Johansson

Finansministermötet i Bryssel

2010-03-17T10:25:00.001-07:00

Ett par intressanta saker finns att notera från finansministrarnas möte i början av veckan. Räddningspaketet till Grekland var väntat. Nu försöker man klara den debatten i respective hemländer. Angela Merkel sa i tyska förbundsdagen igår att det i framtiden bör vara möjligt att utesluta länder ur eurosamarbetet. Hur det skulle gå till rent praktiskt kan man fråga sig och vad skulle det innebära för ett land? Har man väl gått med i EMU är det nästan oåterkalleligt, särskilt om ett land nästan är bankrutt som Grekland. Ett sådant land skulle vid uteslutning ur euron tvingas ta lån som dömde det till svält och evig fattigdom. Men nåväl där är inte Grekland än och de får nu hjälp efter att ha misskött sig. Vilken lärdom drar andra länder av det?
Men en annan fråga som har fått mycket uppmärksamhet i Storbritannien är förslaget till direktiv för hedgefonder. Varför detta skall regleras på EU-nivå kan man undra, men en del länder tar finanskrisen som ursäkt. Storbritannien har 80 % av EU:s hedgefondsmarknad och är inte glada över det. USA:s hedgefonder skulle hindras från att verka i EU och USA har hotat med vedergällning.
Storbritannien är ju ett stort medlemsland så de fick direktivet struket från dagordningen inför finansministermötet 16/3. Frankrike och Tyskland insåg väl det orimliga i att man skulle rösta ned ett så stort medlemsland. Här kommer återigen frågan om EU:s “effektivitet” in i bilden. Ska ett medlemsland ha rätten, och förtroendet, att kunna fatta sina egna beslut på detta område och deras självständighet erkännas eller ska EU:s överstatlighet gälla?
Som sagt, Storbritannien är ett stort medlemsland och kunde bita ifrån sig. Men hade Sverige kunnat göra det om EU ville reglera något där vi har 80 % av marknaden?

En valutafond för EU?

2010-03-10T07:51:00.000-08:00

Som vanligt när man i EU startar ett projekt, en institution eller dylikt visar det sig att den nya institutionen orsakar en mängd nya problem som har som konsekvens att ytterligare EU-projekt eller nya EU-institutioner behöver startas. På så vis stannar utvecklingen av EU-staten aldrig av utan det bara rullar på med skapandet av ny byråkrati.

Att euron i sig inte skulle hålla utan en gemensam finanspolitik har länge påpekats av eurons kritiker. Tidigare sades det att stabilitetspakten mellan euroländerna skulle hålla samman europrojektet. Men nu visar det sig ju att ingen, inte ens Tyskland som presenterade pakten, håller sig till den när det verkligen gäller. Konvergenskriterierna som en gång var heliga lättades också upp. Det viktiga var att ett land som gick med i euron rörde sig i riktning mot konvergenskriteriernas uppfyllande, inte att de uppfyllt dem, ty det visade sig för svårt för en del länder att nå dit när euron sattes i sjön.

Nu har den tyske finansministern Schäuble anslutit sig till och lagt fram ett nytt projektförslag – att skapa en EU-motsvarighet till Internationella Valutafonden (IMF).

Det finns dock redan i EU bland annat en Europeisk Investeringsbank (EIB), samt en Europeisk Centralbank (ECB) samt European Bank for Reconstruction and Development (EBRD). Men detta räcker alltså nu inte. Eftersom euroländer utnyttjar kryphål i reglerna och inte sköter sina skulder och lån måste alltså ett säkerhetsnät upprättas för att rädda de som missköter sig.

Vad kommer upprättandet av en EU valutafond att kosta vad gäller själva administrationen, men framförallt i form av kapital som behöver sättas in från medlemsländerna? Hur mycket pengar behövs i fonden för att kunna assistera ett helt land i kris som Grekland eller något annat land som råkat ut för en extern ekonomisk chock som typ Finland i början av 1990-talet i samband med Sovjets fall? Nya förhandlingar måste till mellan EU-länderna om skapandet av en sådan här institution och det kommer också att ta tid och resurser.

Tidigare talades det ju i Sverige om skapandet av en buffertfond vid EMU-medlemskap. Men resurserna i den konstaterades skulle ändå vara en droppe i havet som tillgång i samband med ekonomiska kriser. Göran Persson (S) avfärdade också denna ”fondsocialism” så projektet självdog. Persson kanske dock inte skulle säga samma sak om ett EU-IMF. Men en underlig konstruktion blir det. Man måste alltså utgå från att alla euroländer inte sköter sina åtaganden och skapa något för dem att falla tillbaka på. Vilken bra grund för ett förtroendefullt samarbete mellan euroländerna detta EU-IMF-förslag är.

Farage (UKIP) måste böta 30 000 kronor (3 000 euro)

2010-03-03T03:30:00.001-08:00

Nigel Farage uttalanden i EU-parlamentet i förra veckan då han kallade EU-president Van Rompuy en våt trasa och liknade dennes uppträdande med en lägre banktjänstemans samt sade att Belgien i mångt och mycket är ett icke-land, har fått konsekvenser – för Farage.
Farage har av EU-parlamentets talman Buzek dömts till 3 000 euro i böter (tio dagars indraget traktamente) för ”oparlamentariska och kränkande” kommentarer.
Det har begärts att Farage skall be om ursäkt till Van Rompuy, till EU-parlamentet och till Belgiens invånare. Farage har dock endast bett om ursäkt till banktjänstemännen i hela världen för att de liknades med Van Rompuy.
Talmannen Buzek anser att gäster i EU-parlamentet inte ska bli personligt förolämpade (Berlusconi kallade dock en tysk EU-parlamentariker för koncentrationslägerkapo för några år sedan).
Farage konstaterar att yttrandefrihet är dyrt i EU-parlamentet. Han anser inte att hans kommentarer var ”oparlamentariska” och hänvisar till att det det han sade var ganska milt i jämförelse med vad som händer i till exempel House of Commons och i det australiska parlamentet.

Jan A Johansson

Mer pengar till EU-parlamentet

2010-03-02T01:36:00.000-08:00

Som rapporterades på denna blogg i slutet av januari 2010 anser EU-parlamentet att de behöver mer pengar och mer personalresurser för att nu klara av den ökade arbetsbörda som Lissabonfördraget innebär för EU-parlamentet. Genom åren har EU-parlamentet tagit steg för steg när det gäller att utöka förmåner, anställningar, lokaler etc för sig själva.

I torsdags (25/2 2010) röstade EU-parlamentet om en ändringsbudget för att de skulle få mer pengar ur EU-budgeten. Totalt ligger EU-parlamentets budget på 1,6 miljarder euro, dvs cirka 16 miljarder svenska kronor.
EU-parlamentets majoritet godkände 25/2 pengar till 150 nya tjänster och ökade budgetanslag för att anställa assistenter till EU-parlamentarikerna. Den totala kostnaden för dessa nya "Lissabontjänster" skulle bli 13,4 miljoner euro. För att kompensera de ökade kostnaderna, beslutade parlamentet att minska sin budget för fastighetskostnader med fyra miljoner euro. På så vis kan EU-parlamentet stanna inom den budgetgräns som de själva har satt upp: max 20 procent av den sammanlagda budgeten för alla EU-institutioners administration. Men med torsdagens beslut vill de alltså vara noga med att öka anslagen till denna eget satta maxgräns.
Det skall noteras att torsdagens omröstning inte var det slutgiltiga beslutet. För detta krävs att resolutionen tas med i ett formellt budgetförslag från kommissionen, som sedan behöver godkännas av både ministerrådet och parlamentet. Kommissionen lär dock knappast invända, troligen inte heller ministerrådet.

I den omröstning med namnupprop (ONU) om budgetökningen, Mankabetänkandet (A7-0017/2010), torsdag 25/2 2010 röstade 430 ledamöter ja, 117 nej och 58 avstod. Av grupperna röstade socialisterna S&D och kristdemokraterna PPE samt ungefär hälften av liberalerna ALDE samt större delen av de gröna ja. Nej röstade främst den konservativa gruppen samt större delen grupperna vänstern GUE/NGL och EU-skeptikerna EFD. Många i liberala ALDE-gruppen avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Färm (S), Ludvigsson (S), Engström (PP).
Nej: E-B Svensson (V), Hedh (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), Hökmark (M) (den sistnämnde skall ha röstat fel enligt mediauppgifter).
Avstod: Ek (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Westlund (S).
Frånvarande: Alf Svensson (KD), Wikström (FP).
Närvarande, men ej röstat: Lövin (MP) (röstade i ONU före och efter denna ONU).

Nigel Farage (UKIP) - enda oppositionsrösten i EU-parlamentet

2010-02-27T06:27:00.000-08:00

Uppslutningen bakom EU-president Van Rompuy är total från kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater i EU-parlamentet. Vad än EU-presidenten gör eller inte gör är rätt. Nu gäller det att sluta upp bakom honom och det nya Lissabonfördragets tillämpande, resonerar de stora partifamiljerna. De Gröna och vänstern vill också vara en del av samlingsstyret och maktdelningen i EU så de ligger lågt, en del av de Gröna tillhör dessutom det EU-federalistiska lägret.

Därför blir det så att när det är debatt i EU-parlamentet om vad EU-presidenten bör göra och inte göra så är det Nigel Farage från UK Independence Party som lyser upp tillställningarna.

Se Farages inlägg i EU-parlamentet för ett par dagar sedan på
http://www.youtube.com/watch?v=bypLwI5AQvY

Oavsett vad så behöver en demokrati en debatt. När partierna (S), (M), (KD), (C), (FP) samt även (MP) och (V) håller tyst så behövs sådana som Nigel Farage. Någon måste tala om för kejsaren att han är naken. Många har noterat det som Farage säger om Belgien – det är på väg att bli en icke-nation. Men få vågar säga det öppet inom den politiska diplomatin.

Jan A Johansson

EU-elitens lönekonflikt - fortsättning

2010-02-24T07:48:00.001-08:00

Som rapporterats tidigare har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet.

EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien och Grekland med mera.

Nu rapporteras det från EU-tjänstemännens personalorganisation mycket besviket att EU:s domstol i Luxemburg vägrar att behandla stämningen från EU-kommission och EU-parlamentet i en snabbare procedur än i vanliga fall. Lönestriden kan därmed dra ut ett par år.

Låt oss hoppas att EU:s skattebetalare kan tjäna p detta och att EU-elitens lönekrav skjuts framåt i tiden (och i bästa fall underkänns).

Jan A Johansson

EU-parlamentsvalet – det minst intressanta valet för väljarna

2010-02-16T03:14:00.000-08:00

Undertecknad har skrivit en rapport för det EU-kritiska EU-partiet EU Democrats om valdeltagandet i EU-parlamentsvalen i jämförelse med andra val och folkomröstningar i samtliga EU:s 27 medlemsländer.
Den rapporten finns på följande länk:
http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=226

Sammantaget kan sägas att i samtliga medlemsländer ligger EU-parlamentsvalet i princip sämst till av alla val och folkomröstningar när det gäller intresse. Endast några få undantag med lägre valdeltagande i andra val/folkomröstningar finns. Till exempel i folkomröstningar i begränsade särintressefrågor, eller i lokal- eller regionalval som endast arrangeras i vissa delar av ett land och då inte får särskilt mycket medial uppmärksamhet, har lägre valdeltagande än EU-parlamentsvalet förekommit.

I Estland och Sverige ökade valdeltagandet i EU-valet 2009 när man underlättade möjligheten att förrösta. Men i flera medlemsländer ökade valdeltagandet i EU-parlamentsvalet beroende på om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2009 men inte med EU-valet 2004, eller föll om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2004 men inte med EU-valet 2009.
I Tyskland var det ett ovanligt bra valdeltagande i EU-valet i gamla Öst-Tyskland, men inte i gamla Väst-Tyskland. I valet till förbundsdagen i september 2009 var det tvärtom. Det ovanligt höga valdeltagandet i östra Tyskand i EU-valet berodde helt enkelt på att flera av de delstaterna hade kommunalval samtidigt och då orkade fler väljare att rösta i EU-valet.

EU-parlamentet satsade 18 miljoner euro (cirka 180 miljoner kronor) på en reklamkampanj för att få medborgarna till valurnorna. Men valdeltagandet i hela EU sjönk än en gång, denna gång från 45,5 % 2004 till 43 % 2009.

Det allvarligaste i hela saken med valdeltagandet är att i varje nytt EU-fördrag har EU-parlamentet fått allt mer medbeslutande i lagstiftningsfrågor men samtidigt har medborgarnas intresse att rösta i EU-valen bara sjunkit. Det är fortsatt som så att väljarna är mestadels fokuserade på valen till de nationella parlamenten, med ett par undantag för en del länders presidentval, och det är därför där som den högsta lagstiftande politiska makten måste ligga om den representativa demokratin i Europa skall kunna fungera.

Jan A Johansson

Många koppar kaffe får man bjuda EU på

2010-02-15T09:52:00.000-08:00

EU-kommissionens reseutgifter och representationskostnader för 2009 har publicerats av den nederländska TV-kanalen RTL. Totalt uppgick de 27 EU-kommissionärernas representationskostnader till 355 338 euro (cirka 3,55 miljoner kronor). Kommissionärernas samlade reseutgifter uppgick till 3 553 053 euro (cirka 35,5 miljoner kronor). Totalt spenderade alltså kommissionärerna nästan 40 miljoner svenska kronor på resor och representation under år 2009.

Kommissionens ordförande Barroso gjorde av med 32 457 euro på representation och 697 000 euro på resor. Han gjorde 56 representationsresor inom EU och tio i icke-EU-länder. Totalt gjorde Barroso alltså av med 730 230 euro (cirka 7,3 miljoner svenska kronor). Margot Wallström ligger på 20:e plats i kommissionen i utgifter med totalt 65 869 euro (cirka 660 000 kronor) varav 3 087 euro i representation (lägst bland kommissionärerna).
Ferrero Waldner, utrikespolitiska kommissionären gjorde av med 428 900 euro på 60 resor, varav 21 resor till icke-EU-länder. Hennes representation uppgick dock ”bara” till 5 000 euro.

Med anledning av EU-institutionernas kostnader som EU:s skattebetalare får stå för gör jag en reflektion. När Junilistan i EU-parlamentet drev frågan om nedläggandet av den helt onödiga Ekonomiska och Sociala Kommittén (ESK), försvarade en (S)-ledamot kommittén med att den kostar bara var och en av EU:s medborgare en kopp kaffe per år och det borde de ha råd med. Visst, ESK kostar en miljard svenska kronor per år, men slår man ut det över cirka en halv miljard människor kostar den inte mycket. Men samtidigt finns det många liknande onödiga utgiftsposter i EU:s budget, som när EU-parlamentet firade EU:s nya grundlag med champagne. Så det blir många koppar kaffe EU:s medborgare måste betala till EU:s byråkrater under ett år.

Hos EU:s institutioner råder det inte några problem med nedskärningar i verksamheten - tvärtom. Antalet medlemsländer växer och alltså behövs det mer pengar “för Europa” som Barroso brukar uttrycka det. Man tar helt enkelt lite från var och en i den gråa massan av EU-medborgare. När man tar lite från många brukar det inte märkas särskilt mycket.

Jan A Johansson

Helt rätt med kronan

2010-02-09T05:41:00.000-08:00

Stefan de Vylder (kandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2004) skriver idag (9/2 -10) en alldeles utmärkt debattare i SvD Brännpunkt - se länk
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tufft-lage-for-flera-lander-i-emu_4231611.svd

Stefan de Vylder bevisar klart som vatten hur EMU-skeptikerna har haft rätt i punkt efter punkt om vi ser till den debatt som var 2003 och hur det har blivit i verkligheten efteråt.

En viktig poäng som de Vylder lyfter fram - skulle Sverige gå med i EMU nu skulle vi göra EMU:s problemländer en björntjänst. Länder som Grekland och Spanien behöver minst av allt just nu få in en ny medlem i deras klubb som har starkare ekonomi än de själva.

Om nu finansminister Borg, EU-minister Ohlsson med flera vill vara solidariska med Grekland och andra EMU-länder så är inte svaret att gå med i EMU. Dessa politiker bör istället föreslå att Sverige ger ett direkt budgetstöd till de svagare EMU-länderna för att Sverige ska visa den solidaritet inom EU som dessa politiker talar sig varma för.

Nu är det ju visserligen så att vi i Sverige per capita betalar mest i nettobidrag till EU:s kassa redan. Men det kanske inte räcker för de politiker som vill att Sverige skall tillhöra "EU:s kärna". Ett sätt för dem att tillhöra denna kärna är att ständigt vara dumsnäll och beredd att pynta upp när andra, som inte kan sköta sina pengar, så begär.

Jan A Johansson

Lissabonfördragets misslyckande

2010-02-05T08:02:00.000-08:00

USA:s president Obama kommer inte till EU:s toppmöte i Madrid i maj. En orsak skall vara att USA:s president inte förstod vem som skulle vara värd för mötet. Är det Spaniens premiärminister Zapatero som representant för EU:s rullande ordförandeskap i ministerrådet eller Europeiska rådets president van Rompuy eller EU:s utrikesminister Ashton eller EU-kommissionens ordförande Barroso?

Med Lissabonfördraget skulle allt bli enklare påstod dess anhängare - EU:s ledning skulle styras upp så att Washington och Peking bara behövde ringa en person i EU för att förhandla.
I praktiken har det inte all blivit så. När det väl kom till kritan vill inte existerande strukturer i medlemsstaterna, kommissionen och ministerrådet förlora makt och inflytande.

Det finns de som nu ropar att det är dags att istället välja en president för EU. En exekutiv presidentmakt à la USA skulle alltså lösa problemet med EU:s roll i omvärlden och folkens demokratiska representation i EU. EU-federalisterna blir aldrig nöjda och vill efter varje nytt fördrag se ännu ett nytt fördrag som ger än mer makt till EU. EU ses som en cykel - överstatlighetens utveckling måste rulla på framåt annars välter EU-cykeln.

Är det istället inte dags att backa och erkänna att Lissabonfördraget var ett misstag? Europas är ett lapptäcke och en mångfald av olika stater där medborgarna i huvudsak ser sig som medborgare av en stat och inte av EU. EU:s medlemsstater kan inte representeras av en enda röst i FN eller i internationella sammanhang då länderna har olika historia och politiska traditioner. EU:s supermaktsambitioner har inte politiskt stöd bland medborgarna, i vart fall inte i Storbritannien och Skandinavien, möjligen i stater som Italien och Belgien där det inte precis går lysande i den nationella politiken. Valdeltagandet i EU-parlamentsvalen sjunker och sjunker, vilket också är ett mycket talande exempel på väljarnas bristande engagemang för ett överstatligt EU-projekt.

Slopa Lissabonfördraget och skapa ett nytt fördrag för EU som bygger på ett mellanstatligt samarbete i EU.

Jan Å Johansson

EMU:s kris

2010-02-01T10:42:00.001-08:00

I söndag 31/1 2010 hade Aftonbladet en bra ledare om EMU skriven av Olle Svenning. Den kan läsas här:
http://www.aftonbladet.se/ledare/article6520733.ab
Att Olle Svenning är skeptisk till EMU är ingen nyhet. Däremot är det intressant att Aftonbladet tar in en ledare som är så uttalat EMU-skeptisk. Tidningens ledarsida har tidigare förespråkat svenskt EMU-medlemskap och stödjer ju ett parti vars officiella linje är att Sverige ska gå med. Men att Svenning blev publicerad visar på att EMU-anhängarna är trängda i argument och inte särskilt karska just nu.
Ett viktigt argument mot EMU-medlemskap som Svenning lyfter fram är att i EU:s centrum, särskilt i Tyskland, råder ordning (nåväl, det kan diskuteras om det verkligen går bra ekonomiskt för Tyskland), men i periferin, i länder som Irland, Spanien, Portugal och Grekland leder EMU-reglerna till ekonomisk katastrof.

Precis som nej-sidan hävdade i EMU-debatten 2003; EMU:s termostat finns i Frankfurt am Main, den känner inte av kylan i EMU:s yttre områden.
Detta är ett viktigt argument att ständigt föra fram i svensk EMU-debatt. Hur länge skall partiledningarna i S och M fortsätta att vara blinda för euroområdets kris och orsakerna till den?

Jan Å Johansson

Mer pengar till EU-anställningar anses behövas

2010-01-27T08:51:00.000-08:00

Tidigare har denna blogg rapporterat om att EU-tjänstemännen är i strid för en löneökning på 3,7 procent som de menar i princip är en automatisk löneuppräkning oavsett om det är kris i samhället i övrigt eller inte. EU-kommissionen har dragit ministerrådet inför EU-domstolen i Luxemburg och nu har även EU-parlamentets talman Buzek skrivit under kommissionens stämning å EU-parlamentets vägnar.

Finanskris eller ej som sagt. Inom EU-systemet behövs det ändå mer pengar oavsett vad som händer i omvärlden. Nu har även EU-parlamentets ledning deklarerat att de vill öka EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag med 8,6 procent. Sekretariatsanslaget använder ledamöterna till att anställa assistenter och rådgivare. Precis före jul föreslog talmannen och vicetalmännen att EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag borde höjas från 17 540 euro i månaden till 19 040 euro. Den totala årliga kostnaden för att betala ledamöternas personalkostnader skulle behöva ökas med 13 miljoner euro till 160 miljoner euro totalt för år 2010.
Dessutom vill EU-parlamentets ledning att de politiska grupperna ska få 75 nya tjänster samt att 75 nya tjänstemän måste anställas på EU-parlamentets sekretariat.

EU-parlamentets ledning räknar med att arbetsbördan i EU-parlamentet kommer att öka med Lissabonfördragets ikraftträdande. Frågan ska behandlas vidare i EU-parlamentets budgetutskott.

Någon sparkniv går inte fram i EU:s budget och definitivt inte i de olika institutionernas interna budgetar. Där är det bara expansion som gäller.

Jan Å Johansson

Om fördelen att ha kronan som valuta i Sverige

2010-01-22T04:46:00.000-08:00

Expressen har idag 22/1 en ganska bra artikel om euro vs krona. Båda sidor får tillfälle att framföra sina argument på ett bra sätt.

Den enda invändningen jag vill göra är den något blåögda kommentaren av Lars Calmfors att citat: "Är det verkligen önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta?"

Det är typiskt för en del aningslösa svenska politiker att säga i EU-sammanhang att "vi måste ta ansvar för helheten" när samtidigt politiker från de flesta andra medlemsländer stenhårt driver fram sina egna intressen, sina egna kandidater till poster och för att ta in EU-pengar till sina egna länder.

Meningen är till exempel att kommissionärerna ska höja sig över sina respektive hemländers särintressen, men det fungerar inte. Kommissionärerna är i regel mycket bra på att representera sina egna länders intressen i kommissionen. Läs t.ex boken "Life of a European mandarin: inside the commission" av Derk Jan Eppink. Fransmännen drev t.ex. hänsynslöst tillsättandet av Trichet i ECB och Giscard d'Estaing som ordförande för konventet om en ny EU-grundlag.

När det gäller frågor om att dels betala och dels få tillbaka pengar inom EU brukar de flesta länder resonera som så att "det gäller att stå på sig annars står någon annan på dig". Den fördel som Sverige har idag genom att vi valt kronan som valuta skulle många andra EU-länder gärna vilja ha och de skulle inte ha dåligt samvete för det.

Jan Å Johansson

Vem ska leda EU och när? - Spanien vs president Van Rompuy

2010-01-15T09:25:00.000-08:00

Ett av de huvudsakliga syftena med den nya EU-konstitutionen (som sedan blev Lissabonfördraget) var att sluta med det roterande ordförandeskapet för EU mellan medlemsstaterna och skapa permanenta representanter för EU på den internationella scenen.

Men det roterande ordförandeskapet mellan länderna vägrar att dö. Spanien tog över som ordförandeland efter Sverige den första januari 2010 och har planerat in cirka 350 EU-möten, vara åtta toppmöten på spansk jord. I maj kommer Barack Obama till Madrid. Detta har väckt ont blod hos en del EU-federalister som hävdar att egentligen skulle Obama komma till Van Rompuy i Bryssel och inget annat.

En del EU-analytiker menar att detta kommer att leda till revirstrider framöver då andra kommande ordförandeländer som Polen (som redan har en revirstrid inom staten mellan presidenten och regeringschefen) och Ungern kommer att göra samma sak. Ordförandeskapet i ministerrådet ger ett tillfälle för ett land att skapa prestige runt sin huvudstad och landets ledare får ett tillfälle att som jämlika träffa ledarna från USA, Ryssland och Kina. Detta tillfälle vill när det kommer till kritan medlemsländernas politiker inte släppa i onödan till EU-presidenten Van Rompuy eller till EU:s utrikesminister Ashton. Det var just därför EU:s fyra största politiska ledare Brown, Berlusconi, Merkel och Sarkozy utsåg Van Rompuy och Ashton. De valde två nobodies som inte i första taget skulle kunna mäta sig med de fyra förstnämnda regerings- och statscheferna.

EU-grundlagen skrotar inte det roterande ordförandeskapet för ministerrådet helt och hållet. Ordförandelandet ska till exempel leda ministermöten inom sakområden som jordbruk, miljö och justitiefrågor. Men regeringschefer och utrikesministrar i medlemsländerna ska egentligen inte jobba med ordförandeskapet i ministerrådet - här är det Van Rompuy och Ashton som ska göra jobbet. Men vilken regeringschef och utrikesminister tar självmant och tonar ned sin roll? Vid de kommande åtta toppmötena i Spanien skall Van Rompuy vara ordförande men Spaniens regeringschef Zapatero skall vara värd tillsammans med Van Rompuy.

Van Rompuy har nu markerat att han minsann har något att säga till om och kallat till EU-toppmöte i februari om hur man skall få fart på den ekonomiska tillväxten.
I framtiden kan man tänka sig att ordförandeländer kan arrangera informella EU-toppmöten i sina hemländer. Sådana toppmöten kan inte fatta formella beslut utan får mer karaktären av brain-stormingmöten. Men det kan ju stats- och regeringscheferna alltid göra politik av på hemmafronten. Sedan är ju frågan om fler toppmöten löser problem i verkligheten annat än att skattebetalarna får betala ytterligare limousinräkningar?

Jan Å Johansson

Nytt ekonomiskt målprogram för EU - 2020-strategin

2010-01-14T06:19:00.001-08:00

EU:s gamla Lissabonstrategi, den som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi till år 2010, gick åt skogen. Nu har Spanien som ordförandeland i EU lanserat "2020-strategin". Det är en tioårsplan för att förbättra konkurrensförmåga och tillväxt för att finansiera EU-ländernas sociala välfärdssystem.

Reaktionerna på det spanska initiativet har inte varit alltför entusiastiska. Många påpekar att den spanska arbetslösheten går nu upp mot 20 %, det dubbla mot eurozonens genomsnitt. Spanien har stora problem med en bostadsbubbla som har spruckit och en tudelad arbetsmarknad där de som har en fastanställning i princip är omöjliga att sparka och de med tillfälliga anställningar, unga och invandrare blir de som drabbas extra hårt. I detta spanska läge ska alltså Spanien ge goda råd till övriga EU-länder om hur man skall få ekonomin på fötter igen.

Den spanska arbetsmarknaden blir ett nytt testfall för eurozonen och huruvida ett euroland kan ha den politiska viljan att återvinna konkurrenskraft genom att sänka landets arbetskostnader nu när de inte kan devalvera sin valuta. Vilka kommer att tvingas se sina löner sänkta i så fall? Att de unga och invandrarna med tillfällighetsjobb får sänkta lönekostnader är givet. Men hur kommer det att bli för dem med fasta anställningar?

En privilegierad skattefrälse EU-elit vill ha mer

2010-01-07T05:46:00.000-08:00

Onsdagen den 6 januari 2010 beslöt EU-kommissionen att stämma de 27 medlemsländernas regeringar inför EU-domstolen i Luxemburg för att ha halverat de överenskomna lönepåslagen för cirka 50 000 EU-anställda.

EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.

De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.

Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.

EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.

Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.

Jan Å Johansson

Yttrandefrihet i EU-parlamentet?

2009-12-21T16:20:00.000-08:00

Onsdagen den 25 november 2009 debatterade EU-parlamentet kommande EU-toppmöte i december 2009.

UK Independence Partys gruppledare Nigel Farage gjorde ett inlägg i debatten som var föga uppskattat av representanterna för kristdemokraterna och socialisterna i EU-parlamentet. Talmannen Jerzy Buzek klagade efteråt på Farage tal då han ansåg att det var oförskämt i sitt innehåll.

Var det det?
Ja döm själva. Talet finns på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=etP3f-mNkD4&feature=related

I skrift kan det läsas här:
http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20091125+ITEM-006+DOC+XML+V0//SV&language=SV&query=INTERV&detail=3-021

Det skall noteras att Nigel Farage i sitt tal inte uppmanar till upplopp, revolution eller någon annan olaglig handling. Han hetsar inte heller mot någon folkgrupp och säger inget rasistiskt. Farage framför helt enkelt kritik mot Van Rompuy och Lady Ashton. Måhända uttrycker sig Farage i ordalag som kan upplevas lite väl hårda. Men brittisk debattstil kan ibland vara sådan. Politiska makthavare bör också kunna tåla den typ av kritik Farage framför annars vore det illa för yttrandefriheten.

Men yttrandefrihet gäller dock tydligen inte i EU-parlamentet för denna typ av inlägg från EU-skeptiker. EU-federalisterna i EU-parlamentet är idag mycket politiskt osäkra. De har baxat igenom EU-konstitutionen efter många om och men och nu gäller det att sluta leden mot kritikerna. Inlägg av Farage typ är inte välkomna i EU-parlamentet då EU-federalisterna saknar politisk självkänsla och distans till sig själva.

Talmannen Buzek skall tydligen kalla Nigel Farage till ”kvartssamtal” för att diskutera tonläget i Farage tal i EU-parlamentet. Vad hände med rättesnöret; ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att med mitt liv som insats försvara din rätt att yttra denna åsikt”.
Talmannen Buzek borde väl om någon värna om yttrandefriheten då han gärna talar om den tidigare diktaturen i Polen och problemen som fanns då att verka politiskt.

Sammanställt av Jan Å Johansson.

Euron – med vilka kan man dela sina pengar?

2009-12-11T00:47:00.000-08:00

Budgetkrisens Grekland har varit uppe till debatt i veckan. Bland annat har Sveriges finansminister Anders Borg uttalat sig i Handelsblatt i veckan. Borg försöker öka trycket på Grekland att sanera sina statsfinanser på egen hand. Borg sade att det inte är EU:s uppgift att ta på sig medlemsländernas skulder. Den grekiska krisen har de skapat genom att inte sköta sina egna finanser, menar Borg.

De dåliga statsfinanserna i Grekland är inget nytt. Det var bara genom fusk med redovisningen som Grekland klarade kriterierna för euron. Euroländerna och Europeiska Centralbanken får dock ta på sig en del av skulden för att de inte kontrollerade Grekland bättre när de skulle få gå med i euron. Greklands valuta fixerades senare mot euron (i juni 2000 i stället för december 1998) just för att de hade finansiella problem.

I tisdags (8/12) fick euron ha tagit rejält med stryk mot både dollarn och yenen, sedan Grekland fått sitt kreditbetyg sänkt. Men euron återhämtade sig dock dagen efter.

Vad kan då Grekland göra. Deras ränta sätts i Frankfurt och är inte anpassad efter Greklands kris som är djupare än genomsnittet bland euroländerna. Grekland har inte heller en egen valuta som kan flyta fritt och som i detta läge skulle kunna sjunka i värde och få igång hjulen i Grekland igen. EU har inte heller någon kraftfull federal finanspolitik som ordna skattelättnader för Grekland och göra stora bidragsutbetalningar. Vilket givetvis är bra då det är som Borg säger – Grekland har misskött sig och ska inte premieras för det.

Det Grekland borde och troligen måste göra är drastiska utgiftsnedskärningar i statsbudgeten. Grekerna får dra åt svångremmen rejält eller söka sig till jobb i andra EU-länder (inget EU-land går särskilt bra just nu). Före finanskrisen arbetade till exempel många rumäner i byggsektor eller i hushållsarbete i Spanien. Många av rumänerna har nu fått ge upp detta. Men nu kanske det blir grekernas tur att söka sig till motsvarande jobbsektorer i de olika EU-länderna. För att få dessa jobb kanske grekerna måste sälja sig mycket billigt.

När Grekland fuskade med siffrorna för att komma in i euron hade de en socialistregering (PASOK). Men högerpartiet Ny Demokrati regerade 2004-2009 och de lyckades inte sanera finanserna. Nu sitter en PASOK-regering under ledning av Giorgos Papandreou. Samme Papandreou var i Sverige inför EMU-omröstningen 2003 och uppmanade svenskarna att rösta ja. Var och en får väl fundera på om den mannens råd var eller är något att lyssna på.

Sverige röstade nej till euron i september 2003. Detta beslut då skall man givetvis alltid vara beredd att ompröva. Men verkligheten talar än en gång sitt tydliga språk. Är vi beredda att dela våra pengar med, och eventuellt även betala räkningar för, länder som så uppenbart inte klarar av att sköta sina egna statsfinanser och vars redovisningar man inte ens kan lita på?

En partipolitiskt obunden EU-kommission?

2009-12-08T07:38:00.000-08:00

En lista över de nya kommissionärernas politiska tillhörighet har presenterats. Egentligen är ju kommissionärerna mer att betrakta som ett slags generaldirektörer/höga ämbetspersoner, men vilken av de tre stora politiska familjerna de tillhör betraktas ändå som varande en del av det politiska spelet mellan länderna och "de fyra stora" Sarkozy, Merkel, Brown samt Berlusconi.
Av de 27 kommissionärerna tillhör 13 det kristdemokratiska/borgerliga European Peoples Party (EPP), åtta det europeiska liberala och demokratiska partiet (ELDR) och sex det Europeiska socialistpartiet (ESP).
Rent allmänt visar detta också vilka partier som styr just nu i medlemsstaterna. Politisk tillhörighet hos en kommissionär hänger oftast ihop med vilket parti som styr i hemlandet, men inte alltid. Den av en del socialister ogillade Barroso tillhör EPP men nominerades fram av den portugisiska socialistregeringen. Portugal såg det som viktigare att ha ordförandeposten i kommissionen oavsett vilket parti denna portugis tillhör. Österrike nominerade också en EPP-man till kommissionen även om socialisterna leder landets regering (eller kanske just därför har socialisterna regeringsstöd av EPP i Österrike genom att de gav dem kommissionärsposten). Tjeckien skickar en socialdemokrat (de använder inte begreppet socialist), vilket mer beror på slump i det partipolitiska kompromissandet då Tjeckien har en teknokratregering på grund av oklart partipolitiskt majoritetsförhållande i det nationella parlamentet. Cypern har nominerat en liberal även om kommunistpartiet är det största partiet i regeringskoalitionen med liberaler och socialister.
Fördelningen av kommissionärerna paripolitiskt och medlemsstatsmässigt är som följer:
EPP: Portugal, Österrike, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen och Rumänien.
ELDR: Nederländerna, Belgien, Cypern, Finland, Estland, Irland, Slovenien och Sverige.
ESP: Storbritannien, Spanien, Slovakien, Tjeckien, Grekland och Ungern.

Svensk generaldirektör i EU petad av politiska skäl

2009-12-06T07:23:00.000-08:00

European Voice (3/12 2009) rapporterar att Jörgen Holmquist, EU-kommissionens generaldirektör för den inre marknaden fick gå från sitt jobb med bara några timmars varsel.
Skälet var att kommissionsordförande Barroso desperat ville visa att han balanserade den kommande EU-kommissionären för den inre marknaden, fransmannen Barnier med en brittisk generaldirektör. Fransmannen Barnier fruktas driva en typisk fransk politik i enlighet med Sarkozys linje och arbeta för en reglering av finansiella tjänster. Att då på generaldirektörsposten sätta in en britt som är typisk "open market" skulle lugna Storbritannien.
European Voice konstaterar att Sverige må vara ordförandeland i EU just nu, men när det kommer till knytnävsslagsmål mellan fransmän och britter har Sverige inget att säga till om.
Men viktigast av allt - EU-kommissionärerna skall inte företräda sina hemländer och de får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, något nationellt parlament eller nationella myndigheter. Enligt EU:s fördrag måste medlemsstaterna respektera EU-kommissionärernas oberoende och inte försöka påverka dem. EU-federalister brukar också hävda att nationalitet inte spelar någon roll i EU-samarbetet. "Vi är alla européer" som EU-federalisterna brukar säga. Ändå ser vi gång på gång hur kommissionärerna i det vardagliga arbetet i kommissionen just driver sina respektive hemländers frågor och balansen fransman/britt enligt exemplet ovan är mycket typiskt.

Cecilia Malmström - en hängiven federalist som gärna säljer ut svenskt självbestämmande

2009-12-03T06:23:00.000-08:00

Det hör till sakens natur att EU-parlamentariker och EU-kommissionärer ser som sin roll att vara ambassadörer för ökad politisk makt till EU och agitera för en alltmer överstatlig beslutsform i EU. Vi har sett otaliga exempel på detta i svensk debatt.

Nu har Sveriges regering nominerat Cecilia Malmström till att bli EU-kommissionär. Därmed valde man den mest EU-frälsta av de EU-frälsta. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev Malmström att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet. Ett EU-parlament som väljs med ett valdeltagande som bara är hälften av valdeltagandet till de nationella parlamenten och därmed med rätta kan kritiseras för att sakna demokratisk legitimitet.
Det finns betänksamheter angående Malmströms federalistiska inställning i många politiska läger. Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson på sin blogg 17/11 2009 om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ” Just det gör dock att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”

Sveriges bidrag till EU-kommissionen blir alltså en hängiven EU-federalist som i vardagligt politiskt arbete kommer att göra allt för att ta politiskt inflytande från Sveriges Riksdag och överföra den till EU:s institutioner.

EU-parl omröstning sept 09 - mer pengar till jordbruket

2009-11-27T05:42:00.000-08:00

Under valrörelsen till EU-parlamentet i maj/juni 2009 var så gott som alla politiska partier överens om att EU:s jordbrukspolitik av idag absolut inte är bra. De som tyckte annorlunda (läs centerpartiet) valde att hålla tyst i dessa frågor och tala om annat.
EU-parlamentets majoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler agerar i princip som en intressegrupp för jordbruks- och livsmedelsproducenter. Kommissionen i EU är inte heller dåliga på att lägga förslag om subventioner, interventionsstöd, lagringsstöd samt exportstöd inom jordbruket. Men EU-parlamentets jordbruksutskott vill alltid lägga till ytterligare stödförslag.
Vid det nyvalda EU-parlamentets session i september var ett ärende uppe till omröstning om att förlänga interventionsuppköpen på bland annat smör och skummjölkspulver. EU-parlamentets jordbruksutskott lade ett tilläggsförslag som syftade till att också återupprätta stödet till privat lagring av ost. Nu var det bara ett tyckande från EU-parlamentet. Men vid Lissabonfördragets eventuella ikraftträdande får EU-parlamentet medbeslutande i dessa frågor.
Stödet för EU:s intervention på smör, skummjölkspulver och även alltså för privat lagring av ost var massivt i EU-parlamentet - 447 ja-röster mot 70 nej-röster och 16 nedlagda röster. De svenska ledamöterna bröt dock i regel mot sina respektive grupper och röstade nej. Men två ledamöter från Sverige skiljde ut sig.
Anna Maria Corazza Bildt (M) röstade ja till betänkandet medan de andra två närvarande Moderaterna röstade nej. Lena Ek (C) röstade ja samtidigt som hon skrev på en skeptisk röstförklaring tillsammans med tre nej-röstande FP-ledamöter. Ek utmärkte sig även under föregående mandatperiod genom att vara den svenska ledamot som i högst utsträckning röstade för olika förslag från EU-parlamentet till en mycket reglerad jordbrukspolitik på EU-nivå.
Det vore intressant att höra argumenten från Corazza Bildt och Ek varför de stödjer EU:s gemensamma jordbrukspolitik på det här sättet?
De kan ju alltid hävda att det var en felröstning. Men sådant kan felanmälas i efterhand inom en viss tid. Tre svenska ledamöter, Alf Svensson (KD), Eva-Britt Svensson (V) och Anna Hedh (S) råkade rösta för betänkandet men har i efterhand anmält att de avsåg att rösta nej. Dessutom har som sagt Lena Ek (C) ett långt register av andra ärenden där hon genom åren har stött EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Huruvida Corazza Bildt ser mer till den kristdemokratiska gruppens helhetsposition än de svenska Moderaternas återstår för henne att motivera.

Sammanställt av Jan Å Johansson

Finanskrisen och euron - S Wibe

2009-11-27T05:39:00.000-08:00

I september 2003 röstade det svenska folket med stor majoritet nej till att införa euron. Några år tidigare hade det danska folket gjort detsamma. Man skulle kunna tro att dessa omröstningar skulle respekteras för lång tid. De genomfördes fullt demokratiskt och resultaten var entydiga trots att Ja- sidan båda gångerna hade mångdubbelt starkare ekonomiska och mediala resurser. I Sverige hade t ex Nej-sidan 50 miljoner kronor till förfogande, medan Ja-sidan disponerade drygt 800 miljoner kronor bara från Svenskt Näringsliv.
Tyvärr har det emellertid utvecklats en säregen syn på demokrati i EU-sammanhang. I korthet går den ut på att EU-etablissemanget respekterar endast de folkomröstningar som ger det svar EU-eliten vill ha. Norge, Irland och Danmark är alla länder där ett folkligt Nej till en ökning av EUs makt på bekostnad av den nationella suveräniteten, lett till att man röstat på nytt. Senaste exemplet är Irland där Lissabonavtalet kunde lotsas igenom endast efter en andra omröstning.
Det är helt i linje med denna demokratisyn som det politiska etablissemanget i Danmark och Sverige nu börjar tala om en ny Euro-omröstning. I Danmark verkar detta i praktiken klart, i Sverige är det mer osäkert. Många politiker inom de borgerliga partierna (i Sverige) kräver en omröstning under nästa mandatperiod (2010-2014), men Centerpartiet har i praktiken bundit sig för att inte genomföra en omröstning före riksdagsvalet 2014. Det nu mest troliga är alltså att Danmark har en ny folkomröstning om 2-3 år, men att den dröjer (minst) 5-6 år i Sverige. (Beträffande Danmark är tidpunkten osäker eftersom Nej-sidan nu är så pass stark. De EU-entusiastiska politikerna kommer inte att utlysa en folkomröstning förrän känner sig ganska säkra på att vinna. Även detta är en vanlig attityd hos EU- etablissemanget.)
Att man överhuvud har nya omröstningar tyder inte bara på ett eroderat sinne för demokratins spelregler. Det visar även att de styrande i denna fråga inte dragit lärdom av de ekonomiska konsekvenserna av ett eventuellt EMU –medlemskap. Ty när man granskar erfarenheterna sedan eurons införande är de empiriska vittnesbörden entydiga – det har gått bättre för de länder som valde att behålla sin egen valuta och sämre för de länder som gick med. För Sverige gäller t ex att tillväxten 1999-2008 var ca 30%, i euroområdet var den drygt 20%. Den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige under perioden var 6,1% medan euro-området hade 8,6%. Inflationen, var högre i euro-området, där steg priserna med totalt 18,7% under perioden mot 14,5 för Sverige. Slutligen hade euroområdet ett genomsnittligt budgetunderskott på ca 1,8% av BNP, Sverige ett överskott på 1,4%
De ekonomiska erfarenheterna av euron går alltså tvärs emot vad man från EU-entusiasterna påstod. Både i Danmark och Sverige hävdade man innan folkomröstningarna att om folken röstade nej så skulle tillväxten avta, medan arbetslöshet, inflation och räntor skulle skjuta i höjden. Det blev precis tvärtom och helt i enlighet med vad eurons kritiker hävdade: det är bättre at behålla sin egen valuta och penningpolitik än att ingå i ett större valutasamarbete. Erfarenheterna gav kritikerna rätt.
För - och nackdelarna med en valuta för ett stort område är väl kända. Det finns en pluspost, nämligen det att man slipper den växlingskostnader. Denna kan i sin tur stimulera handeln mellan länderna vilket i sig ökar tillväxten.
Men denna fördel skall vägas mot nackdelarna som i korthet går ut på att landet inte kan föra en penning- och växelkurspolitik som är anpassad till landets behov. Penningpolitiken (dvs i huvudsak makten att sätta räntenivån) centraliseras och blir gemensam. Detta betyder att oavsett om ett land har låg- eller en högkonjunktur så kan bara en ränta sättas, och den bestäms utifrån hela områdets genomsnitt. Förhållandet har liknats vid situationen att man har villor som är placerade från Barcelona upp till Kiruna, men bara ett termostatreglage, nämligen det i Frankfurt. Det blir då gärna för kallt i husen i Kiruna och för varmt i Barcelona. Endast i Frankfurt har man en behaglig temperatur.
Det är precis så som EMU nu fungerar. Räntan sätts efter ett genomsnitt, och detta genomsnitt bestäms naturligtvis av de ekonomiskt tunga länderna, Italien, Spanien och Frankrike. Detta ledde t ex till för några år sedan att räntan sattes alltför lågt för Irland som i början av 2000-talet upplevde en enastående högkonjunktur. Irland hade behov av att kyla av ekonomin med en räntehöjning, men i och med att man deltog i eurosamarbetet var detta omöjligt. Räntan sattes i Frankfurt utifrån EUs ekonomiska genomsnittsläge. Resultatet blev en inflatorisk utveckling på Irland som, när krisen kom i förra året, stod med alldeles för höga priser. Resultatet blev ett dramatiskt fall i Irlands export och en arbetslöshet som nu närmar sig 15% och ett budgetunderskott som överstiger 10% av BNP!
En förändring av växelkursen kan rädda ett land i en kostnadskris, men även detta vapen har man avhänt sig då man deltar i ett större valutaområde. Irland kan inte korrigera sin kostnadsnivå med en sänkt växelkurs, och på det sättet rädda tusentals jobb. Man har låst sin valuta och tvingas nu till en mycket smärtsam kostnadsanpassning som går via sambandet minskad export - ökad arbetslöshet – lönesänkningar – nedskärningar - prissänkningar. Det som nu kännetecknar Irland är att arbetslöshet och budgetunderskott stiger och att regeringen tvingas till omfattande nedskärningar
Utvecklingen på Irland är precis som läroboken förutsäger: ett land som inte kan anpassa sin kostnadsnivå via växelkursen kommer at få betala detta med hög arbetslöshet och nedskärningar i välfärdssystemen, allt för att pressa priserna. Precis samma sak skedde i Sverige 1992 , då vi knöt vår krona till Ecu:n (som euron då hette). Argentina råkade ut för exakt samma sak 2001 då man knöt sin valuta till dollarn, och idag drabbar detta fenomen med full kraft de baltiska staterna som alla fixerat sin valuta till euron. (Och som alla nu ser sin arbetslöshet rusa mot 15% -nivån.). En fast växelkurs (eller en gemensam valuta) förutsätter att den ekonomiska utvecklingen drabbar alla deltagande länder lika och när detta är fallet inte får länderna problem. Det ekonomiska klimatet är olika i EUs länder och därför skall man inte ha en gemensam penning- och växelkurspolitik. Alla mår bäst av om alla kan föra en ekonomiska politik som riktar in sig på exakt de problem som varje enskilt land har.
En märklig detalj i utvecklingen är dock vad som skedde på Irland i samband med den andra omröstningen om Lissabonfördraget. Det främste skälet till att irländarna denna gång röstade Ja var tydligen att man trodde att fördraget skulle hjälpa landet ur den ekonomiska krisen (!) Så långt kan alltså ren propaganda nå. Man har en kris som i allt väsentligt beror på att man givit upp sin egen valuta och sin penningpolitik och anslutit sig till euron. Men i en folk-omröstning lyckas politiker och media övertyga allmänheten om att sanningen är den motsatta, nämligen att det är för lite integration (med EU) som orsakat krisen och att man löser problemen bara man överlåter ännu mer makt till överstaten!
En del hävdar att växelkursförändringar är ett osolidariskt sätt för ett land att ta sig ur en kris. De har fel. Hela Europa skulle gått igenom den nuvarande finanskrisen mycket bättre och smidigare om varje land behållit sin egen valuta istället för att inför euron. Som det nu är så drabbas t ex Sverige av nedskärningarna inom hela euroområdet eftersom efterfrågan fråppn t ex Tyskland faller. Situationen med en enda valuta påminner i ekonomiska avseende om vad som hände på 1930-talet, då en allmän återgång till guldmyntfoten (dvs att man låste valutornas värde till varandra genom att knyta alla till ett visst guldpris) bidrog till att krisen spred sig så snabbt över världen.
Så tragiska följder som på 1930-talet leder väl inte vår tids finanskris till. Men nedskärningarna i välfärden och den stora stegringen i arbetslösheten kommer att orsaka problem i Europa för lång tid framåt. Införandet av euron, och borttagandet av de enskilda ländernas möjlighet att föra en framgångsrik penningpolitik, kommer att märkas i många år. Sverige och Danmark har hittills lyckats stå utanför och det har faktiskt gynnat både Norden och Europa i stort.
Sören Wibe
Professor, Umeå

Det gick att få undantag! - S Wibe

2009-11-26T06:51:00.000-08:00

Som bekant har EU inskränkt den svenska arbetsrätten. I praktiken kräver man att Sverige inför minimilöner, något som den svenska fackföreningsrörelsen alltid motsatt sig. Detta krav var anledningen till att många ville att Sverige skulle vägra underteckna Lissabonfördraget innan vi fått ett undantag. I korthet skulle detta undantag gå ut på att svensk arbetsrätt skulle gälla på svensk mark oavsett EUs lagstiftning.

Själv deltog jag i många debatter om detta. Svaret blev hela tiden att ”det går inte att få ett undantag – Lissabonfördraget är färdigförhandlat”.

Nu vet vi att detta vara fel. Tjeckien och Irland fick undantag och klarlägganden på flera för dessa länder väsentliga punkter. Hade Sverige stått på sig hade vi mycket väl kunnat rädda arbetsrätt och kollektivavtal. Men det gjorde vi inte. Tyvärr fortsätter den svenska politiska eliten att uppvisa en långgående eftergivenhet inför EUs krav. Lite mer motståndsvilja skulle sannerligen inte skada.
Mvh
Sören Wibe