Dubbla strukturer inom EU-institutionerna – skattebetalarna står för notan

Brittiska Sunday Telegraph hade en intressant artikel 19/12 2010 om dubbla strukturer av utredande tjänstemän och presservice inom EU-institutionerna.
EU-president Van Rompuy har anställt mer än 20 höga tjänstemän som experter på utrikespolitik till en kostnad av 15 miljoner pund över de kommande nio åren. Detta trots eller på grund av att EU:s utrikesminister Catherine Ashton startar sin utrikestjänst EEAS med 7 000 tjänstemän den 3 januari.
Samtidigt startar EU:s utrikesminister Ashton sin egen presservice, den fjärde vid sidan av kommissionens, rådet och EU-parlamentets. Hon har inte nått genomslag ibland annat den brittiska pressen (annat än negativ press) och ska nu anställa en toppavlönad ”spin doctor” (lön cirka 200 000 brittiska pund om året) som skall hjälpa till med att påverka redaktörerna i den brittiska pressen att ge henne uppmärksamhet.
För att återvända till Van Rompuy. En ny luxuös kontorsbyggnad för 280 miljoner brittiska pund är på gång för honom. Men han har redan ett fullt ommöblerat lyxkontor med de dyraste sofforna, trendigaste konsten på väggarna samt den bästa kökstjänst och vinsorter som Bryssel kan erbjuda. Sekonden till Van Rompuy, Pierre de Boisseau, var oroad över att man förlorat alltför mycket makt till Ashton. Därför anställda man en egen stab av utrikespolitiska rådgivare som skall föra protokoll och förbereda dagordningen för utrikesministermötena. Det är bara det att Ashton också har anställt personal för precis detta ändamål.
Denna maktkamp och konkurrens om lyxpaketeringar av kontor, numerär av anställd stabspersonal och storlek på presservicen kommer bara att fortsätta och fortsätta. De blir dyra notor för skattebetalarna. Men som alltid – om man slår ut det blir det bara till kostnaden av en kopp kaffe per var och en av de cirka 500 miljoner invånarna i EU. Det anses medborgarna ha råd med, även om det blir många koppar kaffe man får bjuda på under ett år.
Jan Å Johansson

EU:s budgetutgifter – dubbla strukturer byggs?

EU:s budget för år 2011 är nu antagen. Det blev en budgetökning på 2,9 %. Intressant i sammanhanget är att man i Sveriges riksdag häromveckan röstade för en nedskärning på det svenska regeringskansliet. Det var oppositionen som besegrade den borgerliga regeringen och utrikesminister Bildt var inte glad. Han sade att det blir aktuellt med besparingar på Utrikesdepartementet.,
Men, hallå, nu när EU:s budget för år 2011 är klar och EU upprättar sin utrikestjänst EEAS då är det väl läge att spara på den svenska utrikesrepresentationen. Det är väl själva idén att EU tar över medlemsstaternas utrikesrepresentation på många områden? Det är väl inte så att skattebetalarna skall betala för dubbla strukturer? Bäst vore att skrota EEAS, anser jag.
I övrigt skall EU-kommissionen återkomma om förslag om EU-skatt under sommaren 2011. Det är ju något som EU-parlamentet, bland annat Göran Färm (S) har tjatat om.
Jan Å Johansson

EU-institutionerna håller ihop – EU-tjänstemänen får sin löneökning på 3,7 %

Som rapporterats tidigare på denna blogg har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet genom att dra de sistnämnda inför EU-domstolen i Luxemburg.

EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien, Portugal och Grekland med mera.
EU-tjänstemännen vill ha den löneökning på 3,7 % som EU-kommissionen föreslog 2009, vilket backades upp av EU-parlamentet. Ministerrådet ansågs ”snåla”, de ville ”bara” ge 1,85% med hänvisning till kristiderna.

Den 24 november 2010 meddelade EU-domstolen sin dom (ärende C-40/10). De meddelar att ministerrådet inte har beslutsrätt att besluta om någon lönejustering annorlunda än den som föreslagits av EU-kommissionen.
Jojo, EU-institutionerna håller ihop gentemot medlemsstaterna som måste stå för fiolerna. Men det klart om EU-kommissionen och EU-parlamentet lyckas driva igenom att det skall införas en EU-skatt (de kallar det dock egna medel för att lura medborgarna) kan de ju höja sina löner bäst det passar sedan. Det är ju bara för dem att sakta men säkert höja EU-skatten den när den väl är införd.

Jan A Johansson

Länders suveränitet när de behöver låna pengar

”Den som är satt i skuld är icke fri” sade en tidigare svensk statsminister.
Grekland och Irland lånar nu pengar av både euro-länder och icke-euro-länder på grund av sina akuta kriser där euron spelar en betydande roll.
Kan då de långivande länderna ställa krav på de länder de ger lån?

EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) ogillar starkt Leif Pagrotskys (S) krav på att Irland måste höja sin bolagsskatt för att få ekonomiskt stöd från EU. På sin blogg har han skrivit citat:
”Pagrotskys uppfattning är också ett uttryck för hur löst respekten för suveränitet sitter även bland de socialdemokrater som varit emot utvecklingen av EU-samarbetet.”

Någon som heter Peter Johansson har undersökt vad Hökmark skrev då krisstöd till Grekland var aktuellt. Hökmarks position då var citat:
”Det är det svåra arbetet som nu måste göras. Reformer som stärker konkurrenskraften och stimulerar investeringar. Besparingar som minskar underskott och offentlig upplåning.”

Tala om att en politikers största fiende är hans egna tidigare uttalanden.
Hökmark vill alltså gärna ställa krav på låntagande länder om de går hans politiska väg (nedskärningar) men om de inte gör det (skattehöjningar) anser han att man måste ha respekt för deras suveränitet.

Nåväl så enkelt är det inte. Att ställa krav på Grekland för att skall få lån att de då måste sluta med traditionen att styrande parti i den offentliga sektorn anställer och betalar ut löner till sina partimedlemmar som inte inte ens behöver arbeta för pengarna – det måste ses som självklart.

Att ett land vars regering anser att Irland dumpat bolagsskattenivån i Europa med sin lågt satta nivå därför inte vill låna ut pengar till Irland om de inte höjer bolagsskatten – det bör man väl också kunna förstå även om det kan vara lite mer kontroversiellt. Irland får väl om de vill behålla sin låga bolagsskatt försöka låna enbart av de länder som inte känner sig pressade av Irlands skattepolitik.

Dock, som sagt, den som är satt i skuld är icke fri. Om ett land av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi är man inte politiskt fria att göra vad man vill. Den beska medicinen har många länder i världen i åratal fått erfara när de lånat av IMF.

Jan A Johansson

Irlands kris – ännu mer av strukturkris för euron

Efter att Irland nu också har bett om ett multimiljardlån från euroländer/EU-länder och Internationella valutafonden står det än mer klart att euron är ett strukturfel.
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.

Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.

Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.

Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.

Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.

De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.

Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.

Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.

Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.

Vad är rätt och riktigt i denna fråga?

Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.

Jan Å Johansson

Göran Färm (S) i SvD - EU ska ha egen skatt och mer pengar

Färm, EU-federalist (S), skriver idag (18/11) i SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd

Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.

Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.

Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.

Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.

Jan Å Johansson

EU-parlamentets krav – högre utgifter och införande av EU-skatt

EU-parlamentet driver inte bara en större EU-budget för nästa år. De vill också införa en EU-skatt för att göra sina inkomster oberoende av medlemsstaternas vilja att betala EU:s ökande utgifter och nya projekt. Idén om en EU-skatt har sett lite olika ut genom åren. Denna gång föreslås en utredning om en skatt på
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.

Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.

Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.

EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.

Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.

Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.

Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.

Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.

De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.

Jan Å Johansson

Dags att modernisera valsystemet

I dagens GP skriver två tidigare anställda på Junilistans Brysselkansli om det svenska valsedelssystemets brister. Synpunkter som även Junilistan framförde i ett remissvar till Grundlagsutredningen för ett par år sedan. Debattartikeln lyder som följer:
--------------------------------

Dags att modernisera valsystemet
Systemet med skilda valsedlar för partierna är orimligt och hotar valhemligheten. Det hävdar Jan Å Johansson och Markus Nyman, utredare och statsvetare.

Rösträkningen vid riksdagsvalet avslöjade brister i valsystemet och hur lätt slarv kan påverka valresultatet, även kanske rentav avgöra ett val som till exempel i Göteborgs valkrets. Det är därmed dags för partierna att se över valsystemet och att överväga förändringar som förbättrar valprocessen. En grundlagsutredning har tidigare tillsatts, men den presenterar inte lösningar på de brister som finns.

Systemet med separata valsedlar för partierna är orimligt. Det finns en rad exempel på hur väljare slänger politiska motståndares valsedlar eller blandar egna valsedlar med konkurrenternas, för att väljarna ska ta fel. I vallokalerna saknas dessutom ofta valsedlar för flera partier. Valmyndigheten finansierar och distribuerar endast valsedlar (utan kandidatnamn) för de partier som har fått minst en procent i ett av de två senaste valen. En av de främsta uppgifterna för politiska utmanare består i att trycka och distribuera valsedlar. Vid de tre olika valen 2010 trycktes totalt 540,2 miljoner valsedlar, men bara drygt 18 miljoner användes. Valsedelssystemet är ett effektivt sätt att hindra nya partier att organisera sig och bedriva valkampanj, då de måste finansiera tryckning av valsedlar och distribuera dessa.

Om väljaren inte hittar den tänkta valsedeln ökar sannolikheten att han/hon röstar på ett parti som har valsedlarna på plats. För betydande väljargrupper, inte bara äldre människor eller personer med funktionsnedsättningar, kan det vara svårt att utan bekymmer skriva partinamnet på en blank valsedel, om de tryckta valsedlarna saknas. Detta leder också till att röster underkänns vid sammanräkningen.

Systemet med skilda valsedlar för partierna hotar även valhemligheten. Väljarna som tar valsedlar på plats i vallokalen har ofta andra väljare och valfunktionärer runtomkring. Man kan självfallet välja flera valsedlar och därmed inte visa sina preferenser. Det kan dock visa vilka partier man inte röstar på (om man väljer ett fåtal valsedlar) eller leda till misstankar om att man stöder ett ytterlighetsparti (om man tar alla valsedlar). Vi har sett hur valarbetare, även Mona Sahlin, har följt med de som ska rösta och kunnat iaktta vilka valsedlar väljarna plockar.

Vi vill av dessa skäl att Sverige inför en gemensam valsedel för alla partier. Det har de flesta demokratiska länder redan infört. Detta skyddar valhemligheten. Det finns ingen risk att något partis valsedlar saknas, slängs eller är undangömda. Väljarna kan enkelt kryssa sin kandidat och inte riskera att komma till en vallokal som saknar valsedlar med kandidatnamn. Partier ska bilda opinion, inte bevaka valsedlar i vallokaler.

Den fria nomineringsrätten måste också omprövas. Alla kandidater borde registreras innan valet. I flera kommuner blir partier invalda trots att de saknar kandidater. Därmed röstar väljarna in tomma stolar i fullmäktige. I andra fall skriver väljare ner namn på valsedlar utan kandidatnamn. Företrädare har därmed blivit invalda för ett parti, trots att de inte sympatiserar med partiet ifråga. Ibland utses ledamöter genom lottdragning, eftersom flera personer har fått lika många nomineringar på handskrivna valsedlar. I årets val satte ett extremparti upp partiledare i andra partier och medlemmar av kungahuset på en riksdagslista utan dessa personers medgivande. Detta är tyvärr helt enligt nuvarande regler.

Vidare har väljare även i detta val nekats att rösta, då de redan prickats av i röstlängden. Det har åter hänt att det funnits fler röster i urnan än röstande. Vi behöver bättre rutiner och utbildning av valförrättare. Det är oacceptabelt att det slarvas med rutinen för underkända röster, att förtidsröster inte kommer iväg till hemkommunerna eller hittas långt i efterhand. När valförrättarna får frågor om de mindre partiernas valsedlar finns fall där de står handfallna.

Riksdagsvalet gav dessutom en skev mandatfördelning. Systemet med fasta mandat och utjämningsmandat måste ses över. Grundlagsutredningen gjorde inte sitt jobb ordentligt. De flesta i utredningen tycks ha sett till sina egna partiers intressen. Gör om och gör rätt! Tillsätt obundna statsvetare som kan tänka nytt och fritt samt föreslå reformer utan att snegla på partiintressen.

Det bästa vore om man i ett antal kommuner redan 2014 kan pröva att använda endast en gemensam valsedel för samtliga partier som ställer upp. Det innebär att de som vill trycka valsedlar måste ha större framförhållning i anmälan av kandidater och att partier som ställer upp måste registreras på ett annat sätt än idag. Men i sin helhet blir det en vinst för en fungerande demokrati. Detta kan vara en början till en bättre valprocedur i Sverige.

Jan Å Johansson

Markus Nyman

utredare och statsvetare verksamma i Bryssel

EU-toppmötets bud – “bara” 2,9 % höjning av EU-budgeten 2011

Storbritanniens premiärminister David Cameron fick ge upp och kompromissa. Elva medlemsstater utgjorde i alla fall på toppmötet en blockerande minoritet gentemot EU-parlamentets krav på 5,9 % budgetökning.

EU-parlamentariker Elmar Brok (tyska CDU) uttalade sig i BBC en kväll i förra veckan och sa att EU behöver mer pengar på grund av utökningen av dess kompetens. Intressant är dock att fråga sig - minskar då inte medlemsstaternas kompetensområden och därmed bör de kunna skära motsvarande summor i sina budgetar?
Eller ger sig EU in på helt nya områden som nu måste täckas av skattebetalarna?
EU-parlamentets talman Jerzy Buzek attackerade Cameron för att vara ”anti-europeisk”. Angela Merkel svarade att hon hade precis skurit i den tyska budgeten och undrade om det gjorde henne ”anti-tysk”.

Vad går pengarna i EU-budgeten till?
Till exempel skrev brittisk press om alla de EU-diplomater (European External Action Service, EEAS) som nu skall sändas ut i omvärlden som till exempel 46 EU-diplomater till Barbados, 57 till Vietnam, 95 till Ukraina, även lilla Vanuatu får sex EU-diplomater stationerade hos sig.
Återstår att se hur mycket medlemsstaterna som till exempel Frankrike kommer att skära ned personalen på sina utlandsambassader. Enbart 150 nya bombsäkra limousiner till EEAS-ambassadörerna kostar cirka 290 miljoner svenska kronor.
En annan idé, föreslagen av EU-kommissionen och som nyligen behandlats i EU-parlamentets kulturutskott, som det tydligen finns pengar till är planen för ett ”Europeiskt kulturarvsmärke”. Detta program skall ges 6,9 miljoner svenska kronor årligen i sex år.
Som motivering i Paliadelibetänkandet från kulturutskottet för detta kulturarvsmärkes införande anges citat:
”Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke – ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av att dela ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget – som en ständigt pågående process...”
Man beklagar det dåliga valdetagandet i EU-parlamentsvalet och anser att detta program och dess kostnader kan få folk att gå och rösta i större utsträckning i EU-parlamentsvalen.
Vem tror på det?
Faktum är att EU-budgeten innehåller mycket strunt som en rejäl osthyvel borde kunna gå över och medborgarna i medlemsstaterna skulle inte märka överhuvudtaget att nedskärningar har gjorts!
Jan A Johansson

EU-parlamentet drar på – 5,9% budgetökning

Samma dag (20/10) som det i Storbritannien annonserades stora nedskärningar i statsbudgeten röstade EU-parlamentet igenom en ökning av EU:s budget för 2011 med 5,9 % upp till 130 miljarder euro. Storbritanniens bruttoökning av medlemsavgiften blir till följd av detta mer än 840 miljoner pund. EU-parlamentet självt ökar på antalet anställda med ytterligare 388 tjänster och ökar sina ledamöters sekretariatsutgifter.

EU-parlamentets resolution om rådets ståndpunkt om förslaget till EU:s allmänna budget för budgetåret 2011 behandlades i Jędrzejewska/Trüpelbetänkandet (A7-0284/2010). Det finns ett par omröstningar med namnupprop som är särskilt intressanta att notera.

I förslaget till resolution punkt 6 stod det:
6. Europaparlamentet förstår den oro som vissa delegationer i rådet uttryckt över att trycket på medlemsstaternas budgetar är särskilt stort för budgetåret 2011 och att besparingar är allt nödvändigare, men anser ändå att godtyckliga minskningar i betalningsbemyndigandena inte ligger i linje med sund budgetering och att godtyckliga minskningar i åtagandebemyndigandena dessutom äventyrar genomförandet av unionens redan överenskomna åtgärder och program.

Det är ju intressant att EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att förslagen till utgiftsminskningar vara ”godtyckliga”. Många som motsätter sig nedskärningar i medlemsstaternas budgetarbete anser säkerligen också att nedskärningsförslagen är ”godtyckliga”.

Skrivning ovan ville den konservativa ECR-gruppen ändra (ändringsförslag 12) till följande skrivning:
6. Europaparlamentet förstår den oro som vissa delegationer i rådet uttryckt över att trycket på medlemsstaternas budgetar är särskilt stort för budgetåret 2011 och att besparingar är allt nödvändigare. Åtskilliga medlemsstater skär ner sina budgetar (till exempel Tyskland och Förenade kungariket). Parlamentet anser att ökningarna inte snabbt bör pressas igenom i detta särskilt svåra läge för EU och medlemsstaterna. Av denna anledning är en frysning på 2010 års nivåer den enda ansvarsfulla metoden långsiktigt.

Totalt röstade 92 ledamöter ja till ECR:s ändringsförslag, 564 röstade nej och 8 avstod.
Av ja-rösterna kom 12 från liberala ALDE-gruppen, 35 från konservativa ECR-gruppen, 22 från EU-skeptiska EFD-gruppen, 2 från vänstergruppen GUE/NGL, 14 från de grupplösa, 2 från kristdemokratiska PPE, 1 från socialistiska S&D samt 4 från Gröna/regionalistgruppen.
De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Schmidt (FP), Wikström (FP), E-B Svensson (V), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Paulsen (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), A Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP).
Avstod: Ek (C).
Frånvarande: Westlund (S).
Det kan noteras att Haglund från Finlands Svenska Folkpartiet röstade nej medan Jäättenmäki från finska Centerpartiet röstade ja.

Punkt 6 i förslaget stod alltså kvar. Resolutionen i dess helhet med förslaget om budgetökningen antogs med 546 ja-röster mot 88 nej-röster och 39 ledamöter avstod. Alltså röstade 673 ledamöter i slutomröstningen av 736 valda ledamöter = 91,4 % röstdeltagande.
De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), A Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP), Lövin (MP).
Nej: Schlyter (MP).
Avstod: E-B Svensson (V).
Frånvarande: Westlund (S).

Av nej-rösterna kom 9 från liberala ALDE-gruppen, 34 från konservativa ECR-gruppen, 14 från EU-skeptiska EFD-gruppen, 5 från vänstergruppen GUE/NGL, 15 från de grupplösa, 10 från socialistiska S&D (brittiska Labourpartiet) samt 1 från Gröna/regionalistgruppen.

Sammantaget kan sägas att även om Färm (S) och Hökmark (M) debatterat olikheter mellan dem i SvD nyligen röstar både S och M för budgetökningen på EU-nivå. Fast med lite olika motiveringar. Intressant att notera att brittiska Labourpartiet inte kunde rösta för budgetresolutionen medan svenska S-ledamöter gjorde det.

Federalistmajoriteten i EU-parlamentet hävdar att utgiftsökningen är mycket liten i förhållande till de 27 medlemssstaternas nationella budgetar. Men som alltid - många små bäckar blir till en stor å. EU-nivån borde föregå med gott exempel och skära ned i många program och politikområden som är starkt kritiserade, till exempel inom kulturområdet och många onödiga kommitteer, som Ekonomiska och Sociala Kommitteen.

EU:s budget skall nu förhandlas med ministerrådet. Som inte har velat öka budgeten. Det är toppmöte i Bryssel torsdag-fredag 28-29 oktober och under kommande tre veckor är det meningen att man skall försöka förhandla fram en kompromiss om budgeten mellan medlemsstaterna och EU-parlamentet.
Jan A Johansson

Nedskärningar och kristider? – inte i EU-budgeten

I en tid av lågkonjunktur med bland annat stora demonstrationer i
Frankrike mot höjd pensionsålder, tuffa regeringsförhandlingar i Portugal
med förslag om stora nedskärningar och skattehöjningar, Storbritannien går
i väntan på annonseringen av ett drakoniskt nedskärningsprogram när det
gäller offentliga utgifter med mera - så finns det ändå en politisk nivå
där det aldrig diskuteras nedskärningar.
Det är på EU-institutionernas nivå. Där är det varje år ökning av
budgeten, nya tjänster som skall inrättas, löner som skall höjas och en
ständig förhoppning om införandet av en särskild EU-skatt.
EU-kommissionen vill öka EU:s budget med 5,9 % för år 2011.
EU-parlamentets budgetutskotts förslag går i princip på samma linje. Det
har särskilt påpekats att EU-parlamentet dubblar sin budget för
champagnemottagningar kommande år.
EU-parlamentets ordförande i budgetutskottet, fransmannen Alain
Lamassoure, skall dock ha antytt att man kan tänka sig att reducera sina
krav på ökning om man kan öppna för principen att EU får en
direktfinansiering från EU-medborgarna. Men det får inte kallas en
”EU-skatt” sade Lamaasoure. Man kanske mer vill kalla det ”EU-donationer”
eller ”EU-gåvor” eller finna annat dylikt innovativt nyspråk?
Ministerrådet, mer tydligt dess finansministrar, är de som skall öppna
plånboken för EU-kommissionens och EU-parlamentets önskelistor på
EU-utgifter. De är inte särskilt samarbetsvilliga till detta. Även om deras
förslag innebär utgiftsökningar på 2,9 %.
Men EU-parlamentet har fått utökade befogenheter med Lissabonfördraget.
Man har två månader på sig att förhandla mellan råd och EU-parlament. Nås
inte en uppgörelse får 2011 års utgifter gå på 2010 års budgetram. Kanske
inte helt fel jämfört med alternativet med utgiftsökningar?
Är det per automatik fel med utgiftsökningar på EU-nivå? Kanske inte, men
vore det inte bättre att medlemsstaterna behöll pengar och antingen avstod
från att ta ut dem i skatt från medborgarna eller spenderade dem själva i
stället för att de processas genom ännu en politisk nivå i Bryssel?
Varför ska EU satsa pengar på ”frihet och säkerhet” när medlemsstaterna
skär ned på sina anslag till den nationella polisen? Varför skall EU:s
byråkrati utökas när medlemsstaterna sparkar offentliganställda?
EU-parlamentariker från olika länder driver också sina
favoritutgiftsökningar som ökade anslag till mjölkbönder, mer pengar till
utdelning av frukt i skolorna (för att öka försäljningen av frukt), ökade
anslag till biodlare med mera. Det mesta inom ramen för den kritiserade
gemensamma jordbrukspolitik som man sedan länge lovat att reformera men där
föga har hänt.

Fråga din EU-parlamentariker om EU:s utgiftsökning!
Det finns 736 EU-parlamentariker, valda i ett särskilt val med ett
valdeltagande under 50 %. Dessa EU-parlamentariker har dock ändå ett mycket
stort inflytande över EU:s kostnader i förhållande till sina
politikerkollegor i de nationella regeringarna och parlamenten.
EU-parlamentarikerna begär alltid mer pengar till EU och behöver aldrig stå
för att betala räkningarna. Visst, de vill ta in egna pengar i form av en
EU-skatt typ som en del av momsen. Men hittills har de inte fått det nöjet.
E-posta din EU-parlamentariker och fråga han/hon om han/hon ställer upp på
1/ En ökning av EU:s budget
2/ Införandet av en EU-skatt
EU-parlamentarikerna kan lätt gömma sig på grund av anonymiteten och bakom
topparna i EU-parlamentet. Men topparna i EU-parlamentet är beroende av
sina ledamöter. Konfrontera dem! Vilka är EU-parlamentarikerna från ditt
land som tänker rösta för en rejäl utgiftsökning av EU-budgeten samtidigt
som nästan varje medlemsland måste skära ned sina utgiftsbudgetar och i en
del fall höja skatterna?
Bör inte de osm anser sig utgöra den högsta politiska nivån i EU (om det är
sant kan debatteras) föregå med gott exempel och inte utöka sina förmåner
i en tid av ekonomisk kris?

Enkät utförd om riksdagskandidaters inställning till svenskt euromedlemskap

Enkät utförd om riksdagskandidaters inställning till svenskt euromedlemskap
– C på väg att ompröva sitt euromotstånd?
– Motståndet mot euron starkt inom S

Centerpartiets ledning ”vet inte” om Euron skall införas eller ej. Motståndet mot euron mycket starkt inom S, men S-ledningen tiger. Detta enligt en enkät bland riksdagspartiernas kandidater.

Riksdagskandidaters åsikter om ett svenskt euromedlemskap har undersökts av ett nätverk av organisationer från nej-sidan i EMU-folkomröstningen (nätverket består av Junilistan, Medborgare mot EMU, Nej till EU, Miljöpartiet och Vänsterpartiet). Undersökningen var en e-postenkät bland 781 kandidater (för de sju riksdagspartierna) på valbar plats.
Antalet kandidater som tillfrågades per parti var 260 S, 194 M, 69 FP, 66 MP, 65 KD, 64 V, 63 C. Den totala svarsfrekvensen var 56 %. En detaljerad sammanställning av svaren finns på www.eurofraganivalet.blogspot.com

Den första frågan löd: ”Anser du att Sverige rent principiellt under nästa mandatperiod eller längre fram bör ansluta sig till EMU och byta ut kronan mot euron?”

Här svarade Centerpartiets ledning (bland andra Maud Olofsson samt partisekreteraren) ”vet inte”, något som är uppseendeväckande mot bakgrund av de många entydiga beslut som tagits på ett antal centerstämmor. Bland C-kandidaterna som helhet svarade dock fler ”nej” (43,6%) än ”ja” (30,8% ).

Bland S-kandidaterna var motståndet starkt. 52,2% av dessa svarade ”nej” på frågan. Svarsfrekvensen för S-kandidaterna varierade dock med den position man intog 2003: Kända euromotståndare (Leif Pagrotsky, Morgan Johansson med flera) svarade på enkäten, medan kända euroanhängare (Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Ylva Johansson med flera) vägrade att överhuvud taget besvara enkäten. I det starkt EMU-kritiska Jämtland svarade till exempel inte en enda S-kandidat.

Miljöpartiet har en 100%-ig anslutning till nej-linjen bland de tillfrågade kandidaterna. Vänsterpartiet har endast en kandidat på valbar plats som är för euron. Bland Moderaterna svarade 76% ”ja” och 8% ”nej”, hos Folkpartiet svarade 96% ”ja” och 2% ”nej”, och hos Kristdemokraterna svarade 63% ”ja” och 30% ”nej”.

En rimlig tolkning av enkäten är att ledningen för Centerpartiet vill ompröva partiets euromotstånd samt att Socialdemokraternas ledning inom överskådlig framtid inte kommer att driva sin ja-linje.

Eurofrågor till riksdagskandidater

En enkät med tre frågor om inställningen till euron genomförs nu bland riksdagspartiernas kandidater på valbar plats
Dagens SCB-undersökning om euroopinionen visar att en klar majoritet av svenska folket är motståndare till euron. 60 procent säger nej, 28 procent ja och 12 procent vet ej.
Vid folkomröstningen om euron 2003 var det slående hur stor majoriteten var emot euron i själva folkomröstningen, samtidigt som stödet för euron var mycket starkt bland riksdagsledamöterna.
Politiskt är det den svenska riksdagen som äger beslutanderätten i frågan.
Det är därför viktigt att väljarna får besked från kandidaterna.
Den pågående debatten om krona eller euro lämnar också en hel del oklarheter.
Folkpartiet driver att en ny folkomröstning skall äga rum under den kommande mandatperioden, men de övriga tre borgerliga partiernas inställning till detta är oklar.
Tillsättandet av en ny EMU-utredning har också föreslagits, vilket kan ge utrymme för en del partier att omstarta sina ja till euron-kampanjer med vad de ser som gott samvete.
Enkäten med de tre frågorna om inställningen till EMU, om en ny folkomröstning eller inte samt om en eventuellt ny EMU-utredning genomförs med stöd av Medborgare mot EMU, Nej till EU, Miljöpartiet, Vänsterpartiet samt Junilistan. De tre frågorna återfinns nedan.
De tre enkätfrågorna:
Fråga 1
Anser du att Sverige rent principiellt under nästa mandatperiod eller
längre fram bör ansluta sig till EMU och byta ut kronan mot euron?
Ja/Nej/Vet ej
Fråga 2
Anser du att Sverige under kommande mandatperiod 2010-2014 bör anordna en
folkomröstning om EMU-medlemskap?
Ja/Nej/Vet ej
Fråga 3
Anser du att det behövs en ny svensk EMU-utredning under kommande mandatperiod om ifall Sverige ska gå med i EMU?
Ja/Nej/Vet ej

Sören Wibe omvald som ordförande för europeiska EU-kritiker

PRESSMEDDELANDE från EUDemocrats/Junilistan

Sören Wibe omvald som ordförande för europeiska EU-kritiker

Sören Wibe omvaldes som ordförande i EUDemocrats och irländskan Patricia
McKenna valdes till vice ordförande vid helgens kongress i Ljubljana,
Slovenien.

EUDemocrats (EUD) är en allians av EU-kritiska partier och organisationer i Europa. EUD vill minska EU makt och arbetar för att återföra beslutsrätt nationella och regionala parlament. EUD omfattar inga högerextrema partier och tar bestämt avstånd från alla former av rasism och främlingsfientlighet.

Sören Wibe är en av två partiledare för Junilistan i Sverige och tidigare
riksdagsledamot och EU-parlamentariker. Han ledde också Socialdemokrater
mot EMU i folkomröstningen i Sverige 2003.

Patricia McKenna valdes som den första gröna ledamoten från Irland till
EU-parlamentet 1994 och omvaldes 1999. Hon är en stark förespråkare av
irländsk neutralitet.

Rapport från en omröstning i EU-parlamentet – EU-parlamentets budgetökning onsdag 19/5 2010

Som det skrivits om tidigare på denna blogg har EU-parlamentet drivit igenom ett ökat anslag på cirka 94 miljoner kronor samtidigt som medlemsstaterna gör stora nedskärningar i sina utgifter samt demonstrationer och generalstrejker i protest mot detta skakar flera stater.

Onsdagen den 19 maj 2010 i Strasbourg röstade EU-parlamentet om ändringsbudgeten med det ökade anslaget (Mankabetänkandet A7-0158/2010).
Först röstade man om ett ändringsförslag framlagt av 40 enskilda ledamöter som var emot anslagsökningen och föreslog en besparing. Detta ändringsförslag (nr 1) erhöll 165 ja-röster, 476 nej-röster och 20 nedlagda röster. De som röstade ja till detta utgjordes av den konservativa gruppen ECR, en majoritet av vänstergruppen GUE/NGL samla halva EU-skeptiska gruppen EFD samt spridda ledamöter från andra grupper. De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), de tre FP-ledamöterna, Hedh (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), EB Svensson (V) (EBS röstade nej men anmälde felröstning till ja).
Nej: De fyra moderata ledamöterna, A Svensson (KD), Färm (S), Engström (PP).

Vid omröstningen om resolutionen i dess helhet röstade 509 ja, 111 nej och 31 ledamöter lade ned sina röster. Röstfördelningen mellan grupperna var ungefär samma som i föregående omröstning. De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: De fyra moderata ledamöterna, A Svensson (KD), Ludvigsson (S), Färm (S), Engström (PP).
Nej: Hedh (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), EB Svensson (V).
Nedlagda röster: Ek (C) och de tre FP-ledamöterna.

Westlund (S) och Lövin (MP) var frånvarande. Underligt nog var Lövin (MP) närvarande tisdag och torsdag i Strasbourg men inte under onsdagen. Lite underligt resemönster om hon reste från Sverige.

Främst bör alltså Moderaterna, Kristdemokraterna, Piratpartiet och Färm (S) hängas ut som EU-entusiaster och EU-egoister för deras stöd till högre offentliga utgifter som går till dem själva. Piratpartiet har visserligen sagt att de röstar som sin grupp i allt som inte rör deras datafrågor, men då ser vi också konsekvensen av detta. Piratpartiet borde i alla fall följa Schlyter (MP) i sådana här frågor.

Jan A Johansson

Kristider – ECB:s nya skrytbygge spräcker sin budget rejält

När EU-länderna nu har kris och euron backar satsar Europeiska Centralbanken (ECB) på ett nytt skrytbygge. Hängande trädgårdar i ett atrium skall koppla samma tvillingtorn. Påminner om Babels torn.

I en invigningsceremoni sade den österrikiska arkitekten Prix att ECB behöver en slående byggnad så att folk som ser den ska säga “Aha, det här är ECB. Det kommer att bli en ikon för EU på grund av sin komplexa geometri.”

Intressant att detta bygge invigs bara ett par veckor efter det att skattebetalarna har hostat upp 500 miljarder euro för att rädda eurozonen.

ECB:s byggprojekt har drabbats av stora förseningar. De är tre år efter i tidsschemat och kostnadsberäkningen har stigit från cirka 4 902 miljoner kronor till 8 436 miljoner kronor! Det har varit lokala protester mot att Frankfurt am Mains historiska frukt- och grönsaksmarknad försvinner i och med det nya bygget.

Svenska skattepengar går också till detta ECB-bygge då Sverige har en andel i ECB även om vi inte är medlemmar av euron.

Jan A Johansson

EU-parlamentet vill ha ökade anslag - som vanligt

I Storbritannien har den nya regeringen lagt fram ett sparpaket på sex miljarder pund.

I Danmark har regeringen lagt fram ett konsolideringsprogram som ska spara respektive öka inkomster till värde av tio miljarder danska kronor för att få rum på satsningar i hälsovården. Danmarks ministrar går ned 5% i lön och det är ju sällan sådant händer.

I Rumänien har 50 000 människor, arbetare och pensionärer mestadels, den 19 maj deltagit i de största demonstrationerna sedan Ceausescus fall mot nedskärningar som den Internationella valutafonden ställt som krav på landet. En generalstrejk ska äga rum i Rumänien den 31 maj.

I Grekland demonstrerade igår (20/5) 25 000 mot nedskärningarna, ändå få jämfört med att 50 000 deltog i den förra demonstrationen den 5 maj.

I princip inget EU-land har pengar över att spendera. Besparingar och åter besparingar har gällt i princip sedan många, många år. Utom i EU förstås. Där expanderar utgifterna år för år.

På EU-parlamentets session i Strasbourg röstade EU-parlamentarikerna ja till att de ska få en höjd sekretariatsersättning med 1 500 euro per ledamot. Totalt vill deöka sin budget med 9,4 miljoner euro (94 miljoner svenska kronor).

EU-parlamentet röstade däremot nej till ett besparingsförslag. Den konservativa ECR-gruppen hade föreslagit att man skulle pressa in två Strasbourgsession på en vecka, vilket hade sparat både resekostnader och miljön. ECR-gruppen argumenterade för att en sådan åtgärd innebar att EU-parlamentet skulle kunna spara 17 miljoner euro per år (170 miljoner svenska kronor). Men det avslogs alltså.

Som sagt – vissa är mer jämlika än andra. Finanskrisen ska inte drabba EU:s institutioner annat än att de skall få ökade anslag för att ”åtgärda” finanskrisen.

Jan Å Johansson

S och M blir alltmer osäkra om euron verkligen har förtjänster

Sven-Erik Österberg (S) försöker att ta politiska poänger på eurofrågan gentemot FP i en debattartikel på Politikerbloggen (11/5). Bra på ett sätt. De som är för svensk euroanslutning måste ställas mot väggen och frågan måste upp i den svenska valrörelsen. Österbergs egen åsikt blir jag dock inte klok på. Han skriver att han röstade för ett inträde i folkomröstningen 2003 men att eurokrisen visar på tydliga brister i det finansiella ramverket inom eurosamarbetet och radar upp argument mot eurointräde.
Hur är det? Har Österberg bytt åsikt om euron, är han numera emot en anslutning? Vad vill han (annat än ta en tillfälig politisk poäng gentemot FP och den borgerliga regeringen)?

Statsminister Fredrik Reinfeldt har reagerat på Österbergs debattinlägg i ett pressmeddelande samma dag (11/5). Reinfeldt tycker att S nu försöker att göra billiga partipolitiska poänger. Men också Reinfeldts åsikt om svensk euroanslutning försöker att bluddras bort.
Reinfeldt tycker att de som inför 2003 års folkomröstning tyckte att Sverige skulle gå in i euron har ett gemensamt ansvar. Det vill säga Reinfeldt vill inte ensam stå med hundhuvudet för den gamla ja-sidan.

Reinfeldt efterlyser också en analys av hur euron och kronan fungerat under de föränderliga konjunkturerna och finanskris och hur ramverket följts. Han anser att det finns mycket ny kunskap att fördjupa sig i. Det vill säga att Reinfeldt vacklar och nu är han beredd att ta till sig fakta om euron som han tidigare bortsåg ifrån.

Reinfeldt uttalar dock att han fortfarande sympatiserar med euron som politisk idé och tror att det finns ekonomiska och handelspolitiskt goda argument, men påpekar att man som politiker alltid måste vara beredd att ompröva sin inställning utifrån ny kunskap. Det vill säga för tillfället vill och vågar inte Reinfeldt ta politisk strid för svensk euroanslutning. Blir det än värre i eurozonen kanske han till och med, i alla fall för en tid, kan vara emot ett svenskt euromedlemskap?
Det är intressant att notera vilket dåligt politiskt självförtroende svenska euroanhängare har idag.

Jan A Johansson

Euron och kommande valrörelse

Räddningspaketet till Grekland kan bli en het potatis i inrikespolitiken i många av euroländerna. Slovenien tvingas låna för att bidra till räddningspaketet. De planerar att ge ut statsobligationer eller ta lån på den internationella marknaden för att därefter låna ut pengarna till Grekland med en procent högre ränta. Lycka till med den risktagningen.
Danmark väntas däremot göra stor förtjänst på den grekiska krisen. Deras krona är kopplad till euron, som har fallit i värde mot bland annat den svenska kronan. Det är en fördel för dansk exporten eftersom deras varor blir billigare. Kort sagt, Danmark gjorde rätt som röstade nej till euron år 2000. Sedan har deras bindning till euron kostat dem mycket genom åren. Men det är en annan historia.

Eurofrågan har varit uppe i den brittiska valrörelsen. Liberaldemokraterna har tvingats backa och säga att tiden för anslutning inte är rätt och oavsett vad skall man i United Kingdom hålla folkomröstning om en eventuell euroanslutning. Ingen vågar försvara euron i Storbritannien idag.

I SvD igår (4/5) http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/krisen-eldar-pa-euromotstand_4661591.svd uttalar sig några svenskar om euron. Nils Lundgren anser att euron är en domedagsmaskin. Det svenska folket och de etablerade partierna borde verkligen tacka honom och de andra på nej-sidan för att de gjorde Sverige en sådan tjänst 2003 när de vann eurofolkomröstningen.
Folkpartiets Carl Hamilton är som vanligt oförbätterlig och skyller på Grekland. Undrar om han kommer att skylla på Portugal och Spanien också då deras problem ökar i omfattning allt mer. Enligt Hamilton är det inte fel på euron utan på alla andra. En sak är dock Hamilton tydlig med – detta kommer att leda till mer EU-överstatlighet på finansområdet, dvs EU-skatter, direkt EU-moms, svällande EU-budget med bidrag till medlemsländer i mycket större omfattning etc. Tydligt uttalat i alla fall från FP, är M och S av den meningen också?

KD:s talesman Attefall talar i samma artikel om utredning och utvärdering av euron. Bra, kanske de börjar vackla i KD. Men folkomröstning om euron vill de ha kommande mandatperiod. Bra, kom an bara.

Det gäller nu i kommande riksdagsval att ställa partierna mot väggen om vad de tycker om svensk euroanslutning. De skall inte få slippa undan den ödesfrågan! 2003 bevisade det politiska etablissemanget att de kan vara som en flock flamingos som följer varandra och inte vågar säga till fast de ser att kejsaren är naken. Yrkespolitiker inom S och de borgerliga partierna vågar inte riskera sina karriärer även om de ser att projektet är käpprätt åt helsike.

Jan Å Johansson

18 nya ”spök-EU-parlamentariker” kostar skattebetalarna 300 miljoner kronor

Spökskrivare har man hört talas om, men nu kommer också spökparlamentariker. Med Lissabonfördraget utökas EU-parlamentet med 18 mandat. Bland annat får Sverige två mandat, vilket korrigerar den usla förhandlingen i samband med Nicefördraget då svenska förhandlare såg till att Sverige fick en underrepresentation i EU-parlamentet i förhållande till folkmängd.
När nu Lissabonfördraget (EU-grundlagen) trumfats igenom av politikeretablissemanget trots nederlag i en rad folkomröstningar så visar det sig bli en massa problem. Turerna om de nya EU-parlamentarikerna har varit många. För Sveriges del är det enkelt, mandat 19 och 20 finns att fördela utifrån valresultatet 2009. Hade Sverige inte haft en 4%-spärr hade Junilistan erhållit mandat 19.
Men länder som Frankrike hade inte tänkt till här. De borde egentligen ha kunnat avgöra redan inför valet 2009 vilka av deras valkretsar som stod på tur att få mandat 73 och 74 utifrån väljarunderlag. Men det ordnade de inte. Istället drev Frankrike att de skulle utse sina kommande extra EU-parlamentariker genom nationalförsamlingen. Kanske var detta en del av ett inrikespolitiskt spel där de stora partierna lättare kunde ta in dessa mandat.

De 18 spökparlamentarikerna kommer nu inte att få rösträtt i EU-parlamentet. De kommer att få sin höga EU-lön med låg EU-skatt, sin sekretariatsersättning så att de kan anställa typ tre personer vardera minst (en höjning av det anslaget är på gång). Spökparlamentarikerna får givetvis sitt trakta mente på runt 300 euro skattefritt per dag de är i Bryssel eller Strasbourg, de får sina businessclass-biljetter på flyget, allmänna kostnadsersättningar och andra förmåner EU-parlamentarikerna har. Dessa löner oh förmåner står EU för fram till 2014 då spökparlamentarikerna skall ersättas av riktiga parlamentariker.

The Parliament-magasinet rapporterar att den totala kostnaden för dessa spökparlamentariker ligger på cirka 300 miljoner kronor fram till år 2014. Nåväl, sista ordet är inte sagt här, men skall det bli spökparlamentariker som skall sitta i EU-parlamentet så undrar man om dessa kostnader verkligen är motiverade. Då kan man lika gärna strunta i denna ”limbo-variant” som den kallats i engelskspråkig media. Antingen är man EU-parlamentariker med allt som hör därtill av rösträtt med mera eller också är man det inte. Skattebetalarna betalar redan mycket onödigt i EU och inte ett sådant projekt till!

Jan Å Johansson

EU-parlamentets önskan om anslagsökning ifrågasätts

Flera av EU:s medlemsstater har givit förslagen från EU-parlamentet om ökade anslag till sig själva ett frostigt mottagande. Det är ju medlemsstaterna som skall betala.

EU-parlamentet vill i budgeten för 2010 öka anslagen till sig själva så att de kan anställa ytterligare 150 tjänstemän samt öka anslagen till ledamöterna med 15 000 kronor (1500 euro) per månad så att de kan anställa fler medhjälpare.
De stater som ska ha motsatt sig detta är bland andra Storbritannien, Tyskland, Sverige, Irland, Nederländerna och Finland.
Förslaget från EU-parlamentet innebär att EU-parlamentsledamöterna sekretariatsanslag ska öka med 15 000 kronor (1500 euro) till 190 400 kronor (19 040 euro) och med tilläggg av de 150 nya tjänsterna blir det en total anslagsökning på 134 miljoner kronor på ett år. Visserligen är EU-parlamentet villigt att minska i reserven för sina byggnader (som sväller och sväller i omfång) med 40 miljoner kronor. Men fortfarande skulle EU-parlamentets administrativa budget behöva ett ökat anslag på 94 miljoner kronor och totalt uppgå till 16 miljarder kronor.
EU-parlamentet ska traditionellt hålla sig under 20% av EU:s totala administrativa budget på 79 miljarder kronor. Men den “traditionen” kan det nu bli så att man överskrider.
Men ministerrådet måste nu också hitta pengar till upprättandet av European External Action Service (EEAS), den nya diplomatkåren i EU som kommer med Lissabonfördraget. Men då behöver ministerrådet stöd av EU-parlamentet. Det kanske de inte får om de inte ger dem det ökade anslaget.
EU-parlamentet har också uttalat att de inte går med på skapandet av EEAS om detta inte blir politiskt ansvarigt inför EU-parlamentet. EU-parlamentet vill här skapa sitt revir.

Det är bra att den svenska regeringen säger nej till EU-parlamentets anslagsökning och de svenska partierna bör alla ta sina respektive ledamöter i EU-parlamentet i örat och förvissa sig om att de stödjer den svenska linjen och inte smyger med EU-federalisterna. Dessa önskelista för vad EU ska göra och ta in pengar till tar aldrig slut.

Jan A Johansson

Jordbrukar-EU-parlamentariker för fortsatta jordbruksbidrag

I EU-parlamentets jordbruksutskott är en eget initiativ-betänkande (dvs bara ett tyckande) på gång om EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Skribent är en brittisk Liberal Demokrat, Chris Lyon. Denne Lyon är för övrigt själv jordbrukare på ett familjejordbruk sedan sju generationer och har innehaft förtroendeposter i de brittiska och skotska jordbrukarorganisationerna.
Det arbetsdokument som Lyon lagt fram för behandling i jordbruksutskottet i EU-parlamentet vidhåller att dagens gemensamma jordbrukspolitik måste bibehållas i stort sett som den är för att garantera livsmedelssäkerheten och, förstås för att höja jordbrukens inkomster.
Då EU-parlamentets jordbruksutskott är fullt av politiker med i stort sett samma bakgrund som Lyon är säkerligen hans arbetsdokument redan väl förankrat i utskottet.
Tyvärr har EU-parlamentet genom Lissabonfördraget fått medbeslutande inom jordbrukspolitiken och inom EU:s budget för detta politikområde. Det kommer att innebära att dagens hårt kritiserade jordbrukspolitik har mycket goda chanser att bestå. EU-parlamentet befinner sig långt från väljarna och brukar bara se till sina egna särintressen.
Bloggen återkommer i frågan om behandlingen av ärendet i EU-parlamentet.
Jan A Johansson

Rekordhögt euromotstånd enligt Demoskop

Euromotståndet i Sverige är rekordhögt enligt en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop på uppdrag av SEB.
Mer än hälften, 55 procent, skulle rösta nej till euron i en folkomröstning i dag, visar en mätning Demoskop gjort på uppdrag av SEB. Ja-sidan ligger på 37 procent i mätningen Totalt har Demoskop genomfört 1 004 intervjuer under perioden 31 mars-7 april.
Euromotståndet är därmed på den högsta nivån sedan 1997, då motsvarande mätningar började göras av Statistiska centralbyrån (SCB). Gapet mellan ja- och nej-sidan på 18 procentenheter är det största uppmätta sedan 2007 och andelen som röstar nej har aldrig varit så stor som nu.
Givetvis är det Greklands och eurozonens ekonomiska och finansiella problem de senaste månaderna som har fått många att vakna till och inse eurons grundläggande problem.
Kvinnor är enligt Demoskopmätningen betydligt mer negativa än männen till att byta ut kronan mot euron – kronan har där stöd av 59 procent, medan eurons stöd ligger på 32 procent bland kvinnorna. Detta är föga förvånande, i eurofolkomröstningen tog nej-sidan hem en solklar seger bland kvinnliga väljare medan bland männen var nej-sidans seger mycket mindre.
Inkomst- och utbildningsnivå har också en tydlig samverkan med hur man ställer sig i frågan. Av mätningen framgår också att personer med lägre utbildningsnivå, lägre inkomster, boende i hyreshus och i åldersgruppen 18-24 år är de mest negativa till euron. De som är mest positiva till euron är över 50 år, har högskoleutbildning och hög inkomst och bor i radhus/villa i Stockholm. Det finns givetvis ett motstånd mot euron i dessa kretsar, men där är kronans anhängare i minoritet.
Birgitta Olsson, ny EU-minister ropade nyligen på att det måste hållas en ny euroomröstning. Visst, kom an bara!
Jan A Johansson

Namninsamlingen på EU-nivå med Lissabonfördraget – en tom bluff som vanligt

I propagandan inför Lissabonfördragets antagande talades det vitt och brett om att en miljon människor i EU kunde gå samman och kunna påverka EU att skapa nya lagar eller göra om de som redan existerande. Nu visar det sig att det finns flera stötestenar, om vi bortser från de praktiska reglerna så innebär namninsamlingen ingen förpliktelse från EU-kommissionen att agera. Det visste vi dock redan. Men namninsamlingen får inte heller gå emot de ”europeiska värdena” eller strida mot ingånget fördrag,.som till exempel EU-parlamentets flyttkarusell Bryssel/Strasbourg är skrivet i sten.

EU-kommissionen har nu kommit med ett förslag om tillämpningen av denna nya artikel genom Lissabonfördraget. För det första - för att en namnunderskrift ska vara giltig måste man ange sin adress, födelsedatum- och plats, nationalitet och ID-, pass- eller personnummer anges. Uppgifterna ska kontrolleras av en statlig myndighet innan de skickas vidare till Bryssel. Det kan leda till att en del ser detta som åsiktsregistrering. Att kontrollera dessa uppgifter är nödvändiga (Kalle Anka brukar skriva på många namnlistor), men bäst är om uppgifterna sedan granskas av Notarius Publicus under tystnadsplikt.

Men sedan finns det förslag på tekniska regler som komplicerar saken. För att ett initiativ ska kunna registreras krävs en miljon underskrifter från minst en tredejdel av medlemsländerna. För varje land finns också en undre tröskel av underskrifter som måste överstigas; för Sveriges del handlar det om 15 000 underskrifter (antal EU-parlamentariker multiplicerat med 750).

EU-kommissionen är som sagt inte tvungen att agera även om en miljon godkända namnunderskrifter enligt reglerna ovan har samlats in. De kan filtrera hur de vill och initiativen inte strida mot ”europeiska värden”. EU-kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič sade vid en pressträff att så kallade ”korkade initiativ” kan man inte ta hänsyn till. Vad som är ”korkade initiativ” beslutar EU-kommissionen.
Som till exempel en namninsamling som vill stoppa Turkiets inträde i EU kommer EU-kommissionen inte att godkännas. Det gjorde Šefčovič klart vid pressträffen.

Viktigast av allt - ett initiativ kan heller inte ändra i EU:s fördrag. Därmed är ett förslag om att stoppa EU-parlamentets resande från Bryssel till Strasbourg, som sker varje månad, uteslutet. Medborgarna kan bara driva opinion inom en given ram, existerande överstatliga fördrag gäller. Det är skrivet i sten och kan inte ändras.

När EU-kommissionen har fått in en ”giltig” namninsamling har den fyra månader på sig att agera. Den måste sedan motivera sitt beslut ”noggrant” för EU-parlamentet, ministerrådet och organisatörerna för initativet. Väljer EU-kommissionen att inte lägga fram ett lagförslag finns en möjlighet att överklaga till EU-domstolen. Men det överklagandet kan man hoppas föga på om initiativet vill ändra existerande fördrag, ty det är inte syftet med initiativet.

Vad säger Cecilia Malmström, numera EU-kommissionär, om detta? Hon var ju med och samlade in namn för ett enda säte för EU-parlamentet och hänvisade då till namninsamlingsartikeln i den då ännu ej antagna EU-grundlagen (Lissabonfördraget). Det var ju ren bluff visar det sig nu och total fel hänvisning.

Jan Å Johansson

Toppmötet II: Euroländerna – styrda av Sarkozy och Merkel

Euroländerna hade et särskilt möte i Bryssel under toppmötet. Jag har inte hört någon i Sverige klaga på att Sverige inte fick vara med. Det är inte lämpligt att säga det. När euroländerna har krismöte i sin klubb kan det ju lika gärna kvitta vad gäller deltagande.
Nu blev det också så att Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy hade ett förmöte inför euroländernas krismöte och i praktiken fattade besluten. De andra euroländerna bekräftade sedan Frankrikes och Tysklands beslut.
EU:s medlemsstater skall nu själva få bestämma om de vill låna ut pengar till Grekland. Förutom dessa frivilliga lån skall också den internationella valutafonden, IMF, att låna ut pengar till Grekland. Detta förutsatt att Grekland genomför olika åtgärder för att komma till rätta med sin ekonomi.
Men oron är stor att snart också Portugal knackar på porten hos euroländerna och vill ha lån. Portugal har till skillnad från Grekland inte fuskat med statistik för att få komma med i euroklubben. Portugal har helt enkelt drabbats hårt av att bland annat att räntepolitiken avgörs i tyska Frankfurt am Main.
Som skrivits tidigare – var och en i Sverige - tänk efter om du vill dela ekonomi med dessa länder innan du talar för att Sverige ska ge upp kronan och gå med i euron. Euromötet visar också vilka som bestämmer i klubben. Vill du ge dem beslutanderätten över svensk penningpolitik och allt som följer därutav?

Jan Å Johansson

Toppmötet I: Reinfeldt bortspelad om svensk generaldirektör i EU – typisk svensk blåögdhet

Som tidigare skrivits om på denna blogg tvingades den svenske generaldirektören Jörgen Holmquist bort från sin post som generaldirektör för inre marknadsdirektoratet i EU-kommissionen i samband med en politisk revirstrid mellan Frankrike och Storbritannien. Vare sig i svensk media eller i svensk EU-debatt har man tagit upp frågan i någon större omfattning.
Kommissionsordförande Barroso gjorde som Sarkozy och Brown ville. Från Reinfeldt verkar det ha varit tyst eller kommit någon svag invändning. Barroso ska då ha yttrat något om att ge Holmquist något motsvarande jobb. Men motsvarande jobb till den höga ställning Holmquist hade var upptagna och inget annat land ville få ”sin” generaldirektör förflyttad. Så det fanns ingen plats för Holmquist. Sveriges statsminister ställdes nu inför fullbordat faktum – petningen är gjord och ersättning utgår inte.
Sverige har nu inte längre någon generaldirektör i EU-kommissionen.
Reinfeldt var med och stödde Barrosos återval, men Reinfeldt var för blyg för att kräva återbetalning. Den typiska svenska formalistiska inställning är att en statsminister skall formellt sett inte lägga sig i ett internt personalärende i EU-kommissionen. En typisk svenskt blåögd inställning som få, om ens någon, av de andra regeringscheferna i EU har.
Sverige har nu varit med i EU i femton år. Men fortfarande har våra svenska ledande politiker en naiv inställning om att ”alla måste se till helheten i EU/ och vi från Sverige skall visa hur den inställningen utövas i praktisk handling”. Därför blir vi alltid blåsta i budgetförhandlingar på såväl inkomstsidan som utgiftssidan, i tjänstetillsättningar och i EU:s handelsförhandlingar med omvärlden.

Jan Å Johansson

En hedersman har gått ur tiden

I DN igår (22/3) publicerades en minnesruna över Björn von der Esch. Jag vill också passa på att hylla denne hedersman. Björn von der Esch verkade politiskt för vad han trodde på. Han tänkte inte på politisk karriär utan hade integritet att tänka själv och verka politiskt utifrån det. Tyvärr blir detta allt mer sällsynt idag, särskilt inom Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna.
Björn von der Esch fick ibland betala priset för sin politiska integritet. I EU-valet 1995 ställde han upp med Fria EU-kritiker. Moderaterna visade ingen nåd utan han blev utesluten. Han fick också beskedet att han heller inte skulle få en återinträdesansökan behandlad förrän tidigast efter fyra år, då det då sittande EU-parlamentets mandatperiod var över. Tydligen var Björn von der Esch fruktad av den moderata partiledningen och de ville bli av med honom.
Björn von der Esch sista kampanj var för Junilistan. 79 år gammal visade han att det visst kan vara en lämplig ålder för att vara fortsatt politiskt aktiv. Visa upp Björn von der Eschs integritet som ett föredöme i modern svensk politisk historia för kommande generationer. Det tror jag att demokratin och det partipolitiska livet vinner på.

Jan Å Johansson

Finansministermötet i Bryssel

Ett par intressanta saker finns att notera från finansministrarnas möte i början av veckan. Räddningspaketet till Grekland var väntat. Nu försöker man klara den debatten i respective hemländer. Angela Merkel sa i tyska förbundsdagen igår att det i framtiden bör vara möjligt att utesluta länder ur eurosamarbetet. Hur det skulle gå till rent praktiskt kan man fråga sig och vad skulle det innebära för ett land? Har man väl gått med i EMU är det nästan oåterkalleligt, särskilt om ett land nästan är bankrutt som Grekland. Ett sådant land skulle vid uteslutning ur euron tvingas ta lån som dömde det till svält och evig fattigdom. Men nåväl där är inte Grekland än och de får nu hjälp efter att ha misskött sig. Vilken lärdom drar andra länder av det?
Men en annan fråga som har fått mycket uppmärksamhet i Storbritannien är förslaget till direktiv för hedgefonder. Varför detta skall regleras på EU-nivå kan man undra, men en del länder tar finanskrisen som ursäkt. Storbritannien har 80 % av EU:s hedgefondsmarknad och är inte glada över det. USA:s hedgefonder skulle hindras från att verka i EU och USA har hotat med vedergällning.
Storbritannien är ju ett stort medlemsland så de fick direktivet struket från dagordningen inför finansministermötet 16/3. Frankrike och Tyskland insåg väl det orimliga i att man skulle rösta ned ett så stort medlemsland. Här kommer återigen frågan om EU:s “effektivitet” in i bilden. Ska ett medlemsland ha rätten, och förtroendet, att kunna fatta sina egna beslut på detta område och deras självständighet erkännas eller ska EU:s överstatlighet gälla?
Som sagt, Storbritannien är ett stort medlemsland och kunde bita ifrån sig. Men hade Sverige kunnat göra det om EU ville reglera något där vi har 80 % av marknaden?

En valutafond för EU?

Som vanligt när man i EU startar ett projekt, en institution eller dylikt visar det sig att den nya institutionen orsakar en mängd nya problem som har som konsekvens att ytterligare EU-projekt eller nya EU-institutioner behöver startas. På så vis stannar utvecklingen av EU-staten aldrig av utan det bara rullar på med skapandet av ny byråkrati.

Att euron i sig inte skulle hålla utan en gemensam finanspolitik har länge påpekats av eurons kritiker. Tidigare sades det att stabilitetspakten mellan euroländerna skulle hålla samman europrojektet. Men nu visar det sig ju att ingen, inte ens Tyskland som presenterade pakten, håller sig till den när det verkligen gäller. Konvergenskriterierna som en gång var heliga lättades också upp. Det viktiga var att ett land som gick med i euron rörde sig i riktning mot konvergenskriteriernas uppfyllande, inte att de uppfyllt dem, ty det visade sig för svårt för en del länder att nå dit när euron sattes i sjön.

Nu har den tyske finansministern Schäuble anslutit sig till och lagt fram ett nytt projektförslag – att skapa en EU-motsvarighet till Internationella Valutafonden (IMF).

Det finns dock redan i EU bland annat en Europeisk Investeringsbank (EIB), samt en Europeisk Centralbank (ECB) samt European Bank for Reconstruction and Development (EBRD). Men detta räcker alltså nu inte. Eftersom euroländer utnyttjar kryphål i reglerna och inte sköter sina skulder och lån måste alltså ett säkerhetsnät upprättas för att rädda de som missköter sig.

Vad kommer upprättandet av en EU valutafond att kosta vad gäller själva administrationen, men framförallt i form av kapital som behöver sättas in från medlemsländerna? Hur mycket pengar behövs i fonden för att kunna assistera ett helt land i kris som Grekland eller något annat land som råkat ut för en extern ekonomisk chock som typ Finland i början av 1990-talet i samband med Sovjets fall? Nya förhandlingar måste till mellan EU-länderna om skapandet av en sådan här institution och det kommer också att ta tid och resurser.

Tidigare talades det ju i Sverige om skapandet av en buffertfond vid EMU-medlemskap. Men resurserna i den konstaterades skulle ändå vara en droppe i havet som tillgång i samband med ekonomiska kriser. Göran Persson (S) avfärdade också denna ”fondsocialism” så projektet självdog. Persson kanske dock inte skulle säga samma sak om ett EU-IMF. Men en underlig konstruktion blir det. Man måste alltså utgå från att alla euroländer inte sköter sina åtaganden och skapa något för dem att falla tillbaka på. Vilken bra grund för ett förtroendefullt samarbete mellan euroländerna detta EU-IMF-förslag är.

Farage (UKIP) måste böta 30 000 kronor (3 000 euro)

Nigel Farage uttalanden i EU-parlamentet i förra veckan då han kallade EU-president Van Rompuy en våt trasa och liknade dennes uppträdande med en lägre banktjänstemans samt sade att Belgien i mångt och mycket är ett icke-land, har fått konsekvenser – för Farage.
Farage har av EU-parlamentets talman Buzek dömts till 3 000 euro i böter (tio dagars indraget traktamente) för ”oparlamentariska och kränkande” kommentarer.
Det har begärts att Farage skall be om ursäkt till Van Rompuy, till EU-parlamentet och till Belgiens invånare. Farage har dock endast bett om ursäkt till banktjänstemännen i hela världen för att de liknades med Van Rompuy.
Talmannen Buzek anser att gäster i EU-parlamentet inte ska bli personligt förolämpade (Berlusconi kallade dock en tysk EU-parlamentariker för koncentrationslägerkapo för några år sedan).
Farage konstaterar att yttrandefrihet är dyrt i EU-parlamentet. Han anser inte att hans kommentarer var ”oparlamentariska” och hänvisar till att det det han sade var ganska milt i jämförelse med vad som händer i till exempel House of Commons och i det australiska parlamentet.

Jan A Johansson

Mer pengar till EU-parlamentet

Som rapporterades på denna blogg i slutet av januari 2010 anser EU-parlamentet att de behöver mer pengar och mer personalresurser för att nu klara av den ökade arbetsbörda som Lissabonfördraget innebär för EU-parlamentet. Genom åren har EU-parlamentet tagit steg för steg när det gäller att utöka förmåner, anställningar, lokaler etc för sig själva.

I torsdags (25/2 2010) röstade EU-parlamentet om en ändringsbudget för att de skulle få mer pengar ur EU-budgeten. Totalt ligger EU-parlamentets budget på 1,6 miljarder euro, dvs cirka 16 miljarder svenska kronor.
EU-parlamentets majoritet godkände 25/2 pengar till 150 nya tjänster och ökade budgetanslag för att anställa assistenter till EU-parlamentarikerna. Den totala kostnaden för dessa nya "Lissabontjänster" skulle bli 13,4 miljoner euro. För att kompensera de ökade kostnaderna, beslutade parlamentet att minska sin budget för fastighetskostnader med fyra miljoner euro. På så vis kan EU-parlamentet stanna inom den budgetgräns som de själva har satt upp: max 20 procent av den sammanlagda budgeten för alla EU-institutioners administration. Men med torsdagens beslut vill de alltså vara noga med att öka anslagen till denna eget satta maxgräns.
Det skall noteras att torsdagens omröstning inte var det slutgiltiga beslutet. För detta krävs att resolutionen tas med i ett formellt budgetförslag från kommissionen, som sedan behöver godkännas av både ministerrådet och parlamentet. Kommissionen lär dock knappast invända, troligen inte heller ministerrådet.

I den omröstning med namnupprop (ONU) om budgetökningen, Mankabetänkandet (A7-0017/2010), torsdag 25/2 2010 röstade 430 ledamöter ja, 117 nej och 58 avstod. Av grupperna röstade socialisterna S&D och kristdemokraterna PPE samt ungefär hälften av liberalerna ALDE samt större delen av de gröna ja. Nej röstade främst den konservativa gruppen samt större delen grupperna vänstern GUE/NGL och EU-skeptikerna EFD. Många i liberala ALDE-gruppen avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Färm (S), Ludvigsson (S), Engström (PP).
Nej: E-B Svensson (V), Hedh (S), Ulvskog (S), Schlyter (MP), Hökmark (M) (den sistnämnde skall ha röstat fel enligt mediauppgifter).
Avstod: Ek (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Westlund (S).
Frånvarande: Alf Svensson (KD), Wikström (FP).
Närvarande, men ej röstat: Lövin (MP) (röstade i ONU före och efter denna ONU).

Nigel Farage (UKIP) - enda oppositionsrösten i EU-parlamentet

Uppslutningen bakom EU-president Van Rompuy är total från kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater i EU-parlamentet. Vad än EU-presidenten gör eller inte gör är rätt. Nu gäller det att sluta upp bakom honom och det nya Lissabonfördragets tillämpande, resonerar de stora partifamiljerna. De Gröna och vänstern vill också vara en del av samlingsstyret och maktdelningen i EU så de ligger lågt, en del av de Gröna tillhör dessutom det EU-federalistiska lägret.

Därför blir det så att när det är debatt i EU-parlamentet om vad EU-presidenten bör göra och inte göra så är det Nigel Farage från UK Independence Party som lyser upp tillställningarna.

Se Farages inlägg i EU-parlamentet för ett par dagar sedan på
http://www.youtube.com/watch?v=bypLwI5AQvY

Oavsett vad så behöver en demokrati en debatt. När partierna (S), (M), (KD), (C), (FP) samt även (MP) och (V) håller tyst så behövs sådana som Nigel Farage. Någon måste tala om för kejsaren att han är naken. Många har noterat det som Farage säger om Belgien – det är på väg att bli en icke-nation. Men få vågar säga det öppet inom den politiska diplomatin.

Jan A Johansson

EU-elitens lönekonflikt - fortsättning

Som rapporterats tidigare har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet.

EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien och Grekland med mera.

Nu rapporteras det från EU-tjänstemännens personalorganisation mycket besviket att EU:s domstol i Luxemburg vägrar att behandla stämningen från EU-kommission och EU-parlamentet i en snabbare procedur än i vanliga fall. Lönestriden kan därmed dra ut ett par år.

Låt oss hoppas att EU:s skattebetalare kan tjäna p detta och att EU-elitens lönekrav skjuts framåt i tiden (och i bästa fall underkänns).

Jan A Johansson

EU-parlamentsvalet – det minst intressanta valet för väljarna

Undertecknad har skrivit en rapport för det EU-kritiska EU-partiet EU Democrats om valdeltagandet i EU-parlamentsvalen i jämförelse med andra val och folkomröstningar i samtliga EU:s 27 medlemsländer.
Den rapporten finns på följande länk:
http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=226

Sammantaget kan sägas att i samtliga medlemsländer ligger EU-parlamentsvalet i princip sämst till av alla val och folkomröstningar när det gäller intresse. Endast några få undantag med lägre valdeltagande i andra val/folkomröstningar finns. Till exempel i folkomröstningar i begränsade särintressefrågor, eller i lokal- eller regionalval som endast arrangeras i vissa delar av ett land och då inte får särskilt mycket medial uppmärksamhet, har lägre valdeltagande än EU-parlamentsvalet förekommit.

I Estland och Sverige ökade valdeltagandet i EU-valet 2009 när man underlättade möjligheten att förrösta. Men i flera medlemsländer ökade valdeltagandet i EU-parlamentsvalet beroende på om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2009 men inte med EU-valet 2004, eller föll om man hade andra val samtidigt med EU-valet 2004 men inte med EU-valet 2009.
I Tyskland var det ett ovanligt bra valdeltagande i EU-valet i gamla Öst-Tyskland, men inte i gamla Väst-Tyskland. I valet till förbundsdagen i september 2009 var det tvärtom. Det ovanligt höga valdeltagandet i östra Tyskand i EU-valet berodde helt enkelt på att flera av de delstaterna hade kommunalval samtidigt och då orkade fler väljare att rösta i EU-valet.

EU-parlamentet satsade 18 miljoner euro (cirka 180 miljoner kronor) på en reklamkampanj för att få medborgarna till valurnorna. Men valdeltagandet i hela EU sjönk än en gång, denna gång från 45,5 % 2004 till 43 % 2009.

Det allvarligaste i hela saken med valdeltagandet är att i varje nytt EU-fördrag har EU-parlamentet fått allt mer medbeslutande i lagstiftningsfrågor men samtidigt har medborgarnas intresse att rösta i EU-valen bara sjunkit. Det är fortsatt som så att väljarna är mestadels fokuserade på valen till de nationella parlamenten, med ett par undantag för en del länders presidentval, och det är därför där som den högsta lagstiftande politiska makten måste ligga om den representativa demokratin i Europa skall kunna fungera.

Jan A Johansson

Många koppar kaffe får man bjuda EU på

EU-kommissionens reseutgifter och representationskostnader för 2009 har publicerats av den nederländska TV-kanalen RTL. Totalt uppgick de 27 EU-kommissionärernas representationskostnader till 355 338 euro (cirka 3,55 miljoner kronor). Kommissionärernas samlade reseutgifter uppgick till 3 553 053 euro (cirka 35,5 miljoner kronor). Totalt spenderade alltså kommissionärerna nästan 40 miljoner svenska kronor på resor och representation under år 2009.

Kommissionens ordförande Barroso gjorde av med 32 457 euro på representation och 697 000 euro på resor. Han gjorde 56 representationsresor inom EU och tio i icke-EU-länder. Totalt gjorde Barroso alltså av med 730 230 euro (cirka 7,3 miljoner svenska kronor). Margot Wallström ligger på 20:e plats i kommissionen i utgifter med totalt 65 869 euro (cirka 660 000 kronor) varav 3 087 euro i representation (lägst bland kommissionärerna).
Ferrero Waldner, utrikespolitiska kommissionären gjorde av med 428 900 euro på 60 resor, varav 21 resor till icke-EU-länder. Hennes representation uppgick dock ”bara” till 5 000 euro.

Med anledning av EU-institutionernas kostnader som EU:s skattebetalare får stå för gör jag en reflektion. När Junilistan i EU-parlamentet drev frågan om nedläggandet av den helt onödiga Ekonomiska och Sociala Kommittén (ESK), försvarade en (S)-ledamot kommittén med att den kostar bara var och en av EU:s medborgare en kopp kaffe per år och det borde de ha råd med. Visst, ESK kostar en miljard svenska kronor per år, men slår man ut det över cirka en halv miljard människor kostar den inte mycket. Men samtidigt finns det många liknande onödiga utgiftsposter i EU:s budget, som när EU-parlamentet firade EU:s nya grundlag med champagne. Så det blir många koppar kaffe EU:s medborgare måste betala till EU:s byråkrater under ett år.

Hos EU:s institutioner råder det inte några problem med nedskärningar i verksamheten - tvärtom. Antalet medlemsländer växer och alltså behövs det mer pengar “för Europa” som Barroso brukar uttrycka det. Man tar helt enkelt lite från var och en i den gråa massan av EU-medborgare. När man tar lite från många brukar det inte märkas särskilt mycket.

Jan A Johansson

Helt rätt med kronan

Stefan de Vylder (kandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2004) skriver idag (9/2 -10) en alldeles utmärkt debattare i SvD Brännpunkt - se länk
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tufft-lage-for-flera-lander-i-emu_4231611.svd

Stefan de Vylder bevisar klart som vatten hur EMU-skeptikerna har haft rätt i punkt efter punkt om vi ser till den debatt som var 2003 och hur det har blivit i verkligheten efteråt.

En viktig poäng som de Vylder lyfter fram - skulle Sverige gå med i EMU nu skulle vi göra EMU:s problemländer en björntjänst. Länder som Grekland och Spanien behöver minst av allt just nu få in en ny medlem i deras klubb som har starkare ekonomi än de själva.

Om nu finansminister Borg, EU-minister Ohlsson med flera vill vara solidariska med Grekland och andra EMU-länder så är inte svaret att gå med i EMU. Dessa politiker bör istället föreslå att Sverige ger ett direkt budgetstöd till de svagare EMU-länderna för att Sverige ska visa den solidaritet inom EU som dessa politiker talar sig varma för.

Nu är det ju visserligen så att vi i Sverige per capita betalar mest i nettobidrag till EU:s kassa redan. Men det kanske inte räcker för de politiker som vill att Sverige skall tillhöra "EU:s kärna". Ett sätt för dem att tillhöra denna kärna är att ständigt vara dumsnäll och beredd att pynta upp när andra, som inte kan sköta sina pengar, så begär.

Jan A Johansson

Lissabonfördragets misslyckande

USA:s president Obama kommer inte till EU:s toppmöte i Madrid i maj. En orsak skall vara att USA:s president inte förstod vem som skulle vara värd för mötet. Är det Spaniens premiärminister Zapatero som representant för EU:s rullande ordförandeskap i ministerrådet eller Europeiska rådets president van Rompuy eller EU:s utrikesminister Ashton eller EU-kommissionens ordförande Barroso?

Med Lissabonfördraget skulle allt bli enklare påstod dess anhängare - EU:s ledning skulle styras upp så att Washington och Peking bara behövde ringa en person i EU för att förhandla.
I praktiken har det inte all blivit så. När det väl kom till kritan vill inte existerande strukturer i medlemsstaterna, kommissionen och ministerrådet förlora makt och inflytande.

Det finns de som nu ropar att det är dags att istället välja en president för EU. En exekutiv presidentmakt à la USA skulle alltså lösa problemet med EU:s roll i omvärlden och folkens demokratiska representation i EU. EU-federalisterna blir aldrig nöjda och vill efter varje nytt fördrag se ännu ett nytt fördrag som ger än mer makt till EU. EU ses som en cykel - överstatlighetens utveckling måste rulla på framåt annars välter EU-cykeln.

Är det istället inte dags att backa och erkänna att Lissabonfördraget var ett misstag? Europas är ett lapptäcke och en mångfald av olika stater där medborgarna i huvudsak ser sig som medborgare av en stat och inte av EU. EU:s medlemsstater kan inte representeras av en enda röst i FN eller i internationella sammanhang då länderna har olika historia och politiska traditioner. EU:s supermaktsambitioner har inte politiskt stöd bland medborgarna, i vart fall inte i Storbritannien och Skandinavien, möjligen i stater som Italien och Belgien där det inte precis går lysande i den nationella politiken. Valdeltagandet i EU-parlamentsvalen sjunker och sjunker, vilket också är ett mycket talande exempel på väljarnas bristande engagemang för ett överstatligt EU-projekt.

Slopa Lissabonfördraget och skapa ett nytt fördrag för EU som bygger på ett mellanstatligt samarbete i EU.

Jan Å Johansson

EMU:s kris

I söndag 31/1 2010 hade Aftonbladet en bra ledare om EMU skriven av Olle Svenning. Den kan läsas här:
http://www.aftonbladet.se/ledare/article6520733.ab
Att Olle Svenning är skeptisk till EMU är ingen nyhet. Däremot är det intressant att Aftonbladet tar in en ledare som är så uttalat EMU-skeptisk. Tidningens ledarsida har tidigare förespråkat svenskt EMU-medlemskap och stödjer ju ett parti vars officiella linje är att Sverige ska gå med. Men att Svenning blev publicerad visar på att EMU-anhängarna är trängda i argument och inte särskilt karska just nu.
Ett viktigt argument mot EMU-medlemskap som Svenning lyfter fram är att i EU:s centrum, särskilt i Tyskland, råder ordning (nåväl, det kan diskuteras om det verkligen går bra ekonomiskt för Tyskland), men i periferin, i länder som Irland, Spanien, Portugal och Grekland leder EMU-reglerna till ekonomisk katastrof.

Precis som nej-sidan hävdade i EMU-debatten 2003; EMU:s termostat finns i Frankfurt am Main, den känner inte av kylan i EMU:s yttre områden.
Detta är ett viktigt argument att ständigt föra fram i svensk EMU-debatt. Hur länge skall partiledningarna i S och M fortsätta att vara blinda för euroområdets kris och orsakerna till den?

Jan Å Johansson

Mer pengar till EU-anställningar anses behövas

Tidigare har denna blogg rapporterat om att EU-tjänstemännen är i strid för en löneökning på 3,7 procent som de menar i princip är en automatisk löneuppräkning oavsett om det är kris i samhället i övrigt eller inte. EU-kommissionen har dragit ministerrådet inför EU-domstolen i Luxemburg och nu har även EU-parlamentets talman Buzek skrivit under kommissionens stämning å EU-parlamentets vägnar.

Finanskris eller ej som sagt. Inom EU-systemet behövs det ändå mer pengar oavsett vad som händer i omvärlden. Nu har även EU-parlamentets ledning deklarerat att de vill öka EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag med 8,6 procent. Sekretariatsanslaget använder ledamöterna till att anställa assistenter och rådgivare. Precis före jul föreslog talmannen och vicetalmännen att EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag borde höjas från 17 540 euro i månaden till 19 040 euro. Den totala årliga kostnaden för att betala ledamöternas personalkostnader skulle behöva ökas med 13 miljoner euro till 160 miljoner euro totalt för år 2010.
Dessutom vill EU-parlamentets ledning att de politiska grupperna ska få 75 nya tjänster samt att 75 nya tjänstemän måste anställas på EU-parlamentets sekretariat.

EU-parlamentets ledning räknar med att arbetsbördan i EU-parlamentet kommer att öka med Lissabonfördragets ikraftträdande. Frågan ska behandlas vidare i EU-parlamentets budgetutskott.

Någon sparkniv går inte fram i EU:s budget och definitivt inte i de olika institutionernas interna budgetar. Där är det bara expansion som gäller.

Jan Å Johansson

Om fördelen att ha kronan som valuta i Sverige

Expressen har idag 22/1 en ganska bra artikel om euro vs krona. Båda sidor får tillfälle att framföra sina argument på ett bra sätt.

Den enda invändningen jag vill göra är den något blåögda kommentaren av Lars Calmfors att citat: "Är det verkligen önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta?"

Det är typiskt för en del aningslösa svenska politiker att säga i EU-sammanhang att "vi måste ta ansvar för helheten" när samtidigt politiker från de flesta andra medlemsländer stenhårt driver fram sina egna intressen, sina egna kandidater till poster och för att ta in EU-pengar till sina egna länder.

Meningen är till exempel att kommissionärerna ska höja sig över sina respektive hemländers särintressen, men det fungerar inte. Kommissionärerna är i regel mycket bra på att representera sina egna länders intressen i kommissionen. Läs t.ex boken "Life of a European mandarin: inside the commission" av Derk Jan Eppink. Fransmännen drev t.ex. hänsynslöst tillsättandet av Trichet i ECB och Giscard d'Estaing som ordförande för konventet om en ny EU-grundlag.

När det gäller frågor om att dels betala och dels få tillbaka pengar inom EU brukar de flesta länder resonera som så att "det gäller att stå på sig annars står någon annan på dig". Den fördel som Sverige har idag genom att vi valt kronan som valuta skulle många andra EU-länder gärna vilja ha och de skulle inte ha dåligt samvete för det.


Jan Å Johansson

Vem ska leda EU och när? - Spanien vs president Van Rompuy

Ett av de huvudsakliga syftena med den nya EU-konstitutionen (som sedan blev Lissabonfördraget) var att sluta med det roterande ordförandeskapet för EU mellan medlemsstaterna och skapa permanenta representanter för EU på den internationella scenen.

Men det roterande ordförandeskapet mellan länderna vägrar att dö. Spanien tog över som ordförandeland efter Sverige den första januari 2010 och har planerat in cirka 350 EU-möten, vara åtta toppmöten på spansk jord. I maj kommer Barack Obama till Madrid. Detta har väckt ont blod hos en del EU-federalister som hävdar att egentligen skulle Obama komma till Van Rompuy i Bryssel och inget annat.

En del EU-analytiker menar att detta kommer att leda till revirstrider framöver då andra kommande ordförandeländer som Polen (som redan har en revirstrid inom staten mellan presidenten och regeringschefen) och Ungern kommer att göra samma sak. Ordförandeskapet i ministerrådet ger ett tillfälle för ett land att skapa prestige runt sin huvudstad och landets ledare får ett tillfälle att som jämlika träffa ledarna från USA, Ryssland och Kina. Detta tillfälle vill när det kommer till kritan medlemsländernas politiker inte släppa i onödan till EU-presidenten Van Rompuy eller till EU:s utrikesminister Ashton. Det var just därför EU:s fyra största politiska ledare Brown, Berlusconi, Merkel och Sarkozy utsåg Van Rompuy och Ashton. De valde två nobodies som inte i första taget skulle kunna mäta sig med de fyra förstnämnda regerings- och statscheferna.

EU-grundlagen skrotar inte det roterande ordförandeskapet för ministerrådet helt och hållet. Ordförandelandet ska till exempel leda ministermöten inom sakområden som jordbruk, miljö och justitiefrågor. Men regeringschefer och utrikesministrar i medlemsländerna ska egentligen inte jobba med ordförandeskapet i ministerrådet - här är det Van Rompuy och Ashton som ska göra jobbet. Men vilken regeringschef och utrikesminister tar självmant och tonar ned sin roll? Vid de kommande åtta toppmötena i Spanien skall Van Rompuy vara ordförande men Spaniens regeringschef Zapatero skall vara värd tillsammans med Van Rompuy.

Van Rompuy har nu markerat att han minsann har något att säga till om och kallat till EU-toppmöte i februari om hur man skall få fart på den ekonomiska tillväxten.
I framtiden kan man tänka sig att ordförandeländer kan arrangera informella EU-toppmöten i sina hemländer. Sådana toppmöten kan inte fatta formella beslut utan får mer karaktären av brain-stormingmöten. Men det kan ju stats- och regeringscheferna alltid göra politik av på hemmafronten. Sedan är ju frågan om fler toppmöten löser problem i verkligheten annat än att skattebetalarna får betala ytterligare limousinräkningar?

Jan Å Johansson

Nytt ekonomiskt målprogram för EU - 2020-strategin

EU:s gamla Lissabonstrategi, den som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi till år 2010, gick åt skogen. Nu har Spanien som ordförandeland i EU lanserat "2020-strategin". Det är en tioårsplan för att förbättra konkurrensförmåga och tillväxt för att finansiera EU-ländernas sociala välfärdssystem.

Reaktionerna på det spanska initiativet har inte varit alltför entusiastiska. Många påpekar att den spanska arbetslösheten går nu upp mot 20 %, det dubbla mot eurozonens genomsnitt. Spanien har stora problem med en bostadsbubbla som har spruckit och en tudelad arbetsmarknad där de som har en fastanställning i princip är omöjliga att sparka och de med tillfälliga anställningar, unga och invandrare blir de som drabbas extra hårt. I detta spanska läge ska alltså Spanien ge goda råd till övriga EU-länder om hur man skall få ekonomin på fötter igen.

Den spanska arbetsmarknaden blir ett nytt testfall för eurozonen och huruvida ett euroland kan ha den politiska viljan att återvinna konkurrenskraft genom att sänka landets arbetskostnader nu när de inte kan devalvera sin valuta. Vilka kommer att tvingas se sina löner sänkta i så fall? Att de unga och invandrarna med tillfällighetsjobb får sänkta lönekostnader är givet. Men hur kommer det att bli för dem med fasta anställningar?

En privilegierad skattefrälse EU-elit vill ha mer

Onsdagen den 6 januari 2010 beslöt EU-kommissionen att stämma de 27 medlemsländernas regeringar inför EU-domstolen i Luxemburg för att ha halverat de överenskomna lönepåslagen för cirka 50 000 EU-anställda.

EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.

De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.

Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.

EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.

Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.

Jan Å Johansson