På torsdagen den 23 maj 2013 röstade också EU-parlamentet om ett resolutionsförslag om ett handels- och investeringsavtal med USA. EU-parlaments ställningstagande väckte en del uppmärksamhet. Att förhandla om handel med USA är i sin ordning enligt EU-parlamentet - men inte om sådant som "omfattar tjänster med kulturellt och audiovisuellt innehåll, inbegripet på nätet".
Med 381 röster mot 191 röstade EU-parlamentet igenom kravet att kulturen undantas i de handelsförhandlingar med USA som EU hoppas få igång i sommar. Framförallt i Frankrike finns stark oro för att frihandeln ska slå mot möjligheterna att stödja den egna kulturen. Fransmännen känner sig också trängda i en alltmer engelskspråkig värld. I Sverige är regeringen kraftigt emot att förhandlingsmandatet begränsas. EU-kommissionen vill också ha ett så öppet mandat som möjligt. Men deras bedyrande om att kulturen inte kommer att bortförhandlas har mötts med skepsis av kritikerna.
I andra delen av punkt 11 i förslaget till resolution stod det följande: “Parlamentet kräver således att det tydligt ska anges att förhandlingsmandatet inte omfattar tjänster med kulturellt och audiovisuellt innehåll, inbegripet på nätet.”.
Detta röstade man om särskilt och texten antogs som nämnts ovan med 381 ja-röster mot 191 nej-röster och 17 nedlagda röster. De stora grupperna var splittrade i frågan.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Hedh (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Ludvigsson (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Fler intressanta omröstningar i detta ärende
De gröna/regionalisterna lade ett ändringsförslag (nummer 36) som vill lägga till följande text: ”Europaparlamentet uppmanar rådet att komma överens med Förenta staterna om vilken grad av öppenhet som ska råda vid förhandlingarna, särskilt i fråga om offentliggöranden av textförslag under förhandlingarnas alla faser.”
Förslaget fick 145 ja-röster, 444 nej-röster och sex ledamöter avstod. Vänstern i GUE/NGL, de gröna/regionalisterna och lite mer än 30 socialister röstade för.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Ändringsförslag 37, också lagt av de gröna/regionalisterna, ville lägga till följande text: ”Europaparlamentet uppmanar rådet att offentliggöra det slutliga förhandlingsmandatet som ett tecken på en ny anda av öppenhet och insyn i handelsförhandlingar.”
Detta förslag avslogs också, med 187 ja-röster, 396 nej-röster och åtta ledamöter avstod. Vänstern i GUE/NGL, de gröna/regionalisterna och cirka 25 socialister röstade för, men också liberala ALDE-gruppen stödde detta förslag.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Resolutionen i dess helhet antogs med 460 ja-röster mot 105 nej-röster och 28 nedlagda röster. Kristdemokratiska EPP-gruppen, socialistiska S&D-gruppen, liberala ALDE-gruppen och konservativa ECR-gruppen röstade alla ja. Motståndet kom främst från gröna/regionalistiska Gröna/EFA-gruppen och vänsterinriktade GUE/NGL-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Nej: Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Sammantaget röstade alltså Gustafsson (V), Lövin (MP), Schlyter (MP) och Engström (PP) (som bara brukar följa sin grupp utan att ta ställning i frågorna ovan) bäst genom att stödja öppenhet, en svensk honnörsfråga, samt röstade nej till en resolution som vill begränsa förhandlingsmandatet för EU (Även om de inte röstade nej till resolutionen av just detta skäl då de stödde det kravet i just den separata omröstningen).
Noterat av Jan Å Johansson
tisdag 28 maj 2013
EU-parlamentet tycker till om kommande lagstiftningsförslag om EMU
På torsdagen den 23 maj 2013 i Strasbourg antog EU-parlamentet en lång resolution (alltså bara ett tyckande) om kommande lagstiftningsförslag om EMU. Som vanligt innehåller resolutionen tyckanden om allt möjligt och alla särintressen skall få sitt tillgodosett. Krav ställs på att EU behöver större budgetkapacitet och en närmare samordning av den ekonomiska politiken skall säkras. Det är enligt EU-parlamentet några av byggstenarna för att EU skall uppnå en ”verklig finanspolitisk kapacitet”.
Utifrån svensk debatts utgångpunkter innehöll resolutionen en hel del som ses som kontroversiellt när det gäller EMU:s och EU:s utveckling.
Tre moderater lämnade in en skriftlig röstförklaring som ganska väl beskriver problemen i resolutionen:
Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE): ”Vid dagens votering om en resolution om kommande lagstiftningsförslag i relation till EMU valde vi att avstå vid den slutliga voteringen eftersom vi i sak är emot de förslag som kommissionen i sina två meddelanden aviserat. Resolutionstexten i sig är dock balanserad såtillvida att den slår fast att implementeringen av redan beslutade makroekonomiska ramverk – exempelvis den nya tillväxt- och stabilitetspakten, 2-packet, fiskalpakten och den europeiska planeringsterminen – är viktigare än att kommissionen lägger fram nya förslag liksom att eventuellt kommande lagförslag måste tillföra något nytt för att vara relevanta. Samtidigt går resolutionen in på detaljer kring de lagförslag kommissionen aviserat och slår bland annat fast att dessa kommer kräva en ökad budgetkapacitet vilket vi inte kan ställa oss bakom. Vid en samlad bedömning valde vi därför att avstå.”
Omröstningsresultatet
Resolutionen antogs med 484 ja-röster mot 107 nej-röster och 13 nedlagda röster. Kristdemokratiska EPP-gruppen, socialistiska S&D-gruppen, liberala ALDE-gruppen och gröna/regionalistiska Gröna/EFA-gruppen röstade för. Nej röstade konservativa ECR-gruppen, vänsterinriktade GUE/NGL-gruppen och EU-kritiska EFD-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Engström (PP).
Nej: Gustafsson (V), Schlyter (MP).
Avstår: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Hedh (S), Lövin (MP).
Närvarande, men ej röstat: Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Det är intressant att notera vilka som är synnerligen starka EMU-anhängare bland de svenska ledamöterna och röstar för denna resolution i statsbygget EU.
Engström (PP) försöker tydligen odla en EU-kritisk profil men röstar ändå för resolutionen. Ulvskog (S) tar påpassligt en paus i röstandet just när denna resolution avhandlas, hon börjar rösta igen strax efter. Hedh (S), Lövin (MP) liksom Moderaterna kunde gott ha röstat nej, men man är väl rädda för vad ”kollegorna” i bänkarna skall säga.
Noterat av Jan Å Johansson
Utifrån svensk debatts utgångpunkter innehöll resolutionen en hel del som ses som kontroversiellt när det gäller EMU:s och EU:s utveckling.
Tre moderater lämnade in en skriftlig röstförklaring som ganska väl beskriver problemen i resolutionen:
Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE): ”Vid dagens votering om en resolution om kommande lagstiftningsförslag i relation till EMU valde vi att avstå vid den slutliga voteringen eftersom vi i sak är emot de förslag som kommissionen i sina två meddelanden aviserat. Resolutionstexten i sig är dock balanserad såtillvida att den slår fast att implementeringen av redan beslutade makroekonomiska ramverk – exempelvis den nya tillväxt- och stabilitetspakten, 2-packet, fiskalpakten och den europeiska planeringsterminen – är viktigare än att kommissionen lägger fram nya förslag liksom att eventuellt kommande lagförslag måste tillföra något nytt för att vara relevanta. Samtidigt går resolutionen in på detaljer kring de lagförslag kommissionen aviserat och slår bland annat fast att dessa kommer kräva en ökad budgetkapacitet vilket vi inte kan ställa oss bakom. Vid en samlad bedömning valde vi därför att avstå.”
Omröstningsresultatet
Resolutionen antogs med 484 ja-röster mot 107 nej-röster och 13 nedlagda röster. Kristdemokratiska EPP-gruppen, socialistiska S&D-gruppen, liberala ALDE-gruppen och gröna/regionalistiska Gröna/EFA-gruppen röstade för. Nej röstade konservativa ECR-gruppen, vänsterinriktade GUE/NGL-gruppen och EU-kritiska EFD-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Engström (PP).
Nej: Gustafsson (V), Schlyter (MP).
Avstår: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Hedh (S), Lövin (MP).
Närvarande, men ej röstat: Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Det är intressant att notera vilka som är synnerligen starka EMU-anhängare bland de svenska ledamöterna och röstar för denna resolution i statsbygget EU.
Engström (PP) försöker tydligen odla en EU-kritisk profil men röstar ändå för resolutionen. Ulvskog (S) tar påpassligt en paus i röstandet just när denna resolution avhandlas, hon börjar rösta igen strax efter. Hedh (S), Lövin (MP) liksom Moderaterna kunde gott ha röstat nej, men man är väl rädda för vad ”kollegorna” i bänkarna skall säga.
Noterat av Jan Å Johansson
onsdag 22 maj 2013
Hopplöst läge på Island – för EU alltså
EU-parlamentet
skulle på sin majsession i Strasbourg behandla uttalanden från ministerrådet
och EU-kommissionen med framstegsrapporter från medlemskapsförhandlingarna med
Island, Bosnien-Hercegovina och Makedonien. De punkterna fanns med i förslaget
till arbetsordning. Men när EU-parlamentet öppnade sin session och antog arbetsordningen
ströks Island från den.
Inte undra på
det. EU-motståndet i den isländska regeringen är kompakt och i det isländska
parlamentet efter valet i slutet av april finns det ett starkt EU-motstånd både
till vänster, i mitten och till höger.
Men EU kommer
säkert att fortsätta sin stora satsning på att flyga isländska lokalpolitiker
på propagandaresor... förlåt ”studieresor” till Bryssel, fortsätta med sin
propagandakampanj för isländskt EU-medlemskap via den ”ambassad” man har på
Island, med mera.
Jan Å Johansson
måndag 20 maj 2013
Elitpolitiker börjar tala alltmer om EU:s mål att bli en federal stat
Hösten 2012
talade EU-kommissionsordförande Barroso om att EU skulle bli ”en federation av
nationalstater”, en omskrivning för en federal superstat.
Nu har även
Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) skrivit att han vill samma sak. I en
debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 17 maj 2013 skriver Bildt bland annat att
det i världen finns en efterfrågan på "ett starkare Europa - ett Europa
som tillsammans vågar och kan mera."
Vidare fortsätter
Bildt citat: "Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag
välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater.
Med alla de svårigheter som finns - och vi lever med dem snart sagt varje dag -
gäller det att bygga en demokratisk ordning. En ordning som har kraft och
möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och
konflikter har värkt fram i vår del av världen."
I övrigt lämnar
Carl Bildt inte någon närmare beskrivning hur hans EU-federation skulle se ut
eller vilka maktbefogenheter den skulle ha. Men per definition innebär ett
federalt organiserat EU ökad centralisering av den politiska makten till
Bryssel och motsvarande avdemokratisering av EU:s medlemsländer med allt
maktlösare nationella parlament. En försvarsmakt för EU i dess helhet bör väl
också då komma till skott.
Dagen före, den 16
maj, gjorde den franske presidenten François Hollande ett liknande uttalande
och föreslog en ekonomisk regering för euroländerna med betydande befogenheter.
Inom två år vill Hollande se en ”euroregering” med egen budget som kan ta ut
skatter, låna på den globala finansmarknaden och ha en heltidsordförande.
Euroregeringen ska träffas en gång i månaden för att samordna euroländernas
ekonomiska politik.
Utspelet utgör i
ett inlägg i principdebatten om valutasamarbetet – det går inte att ha en
gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Precis osm nej-sidan sade i den
svenska eurofolkomröstningen 2003.
Det farliga är nu
om man precis som när nya fördrag har antagits på EU-toppmöten börjar utfärda
generalorder i de stora partifamiljenrna kristdemokraterna, socialdemokraterna
och liberalerna om att nu gäller linjen att utvecklingen av den federala EU-staten skall gå vidare iän högre tempo. De
svenska politikerna tillhörande dessa tre nämnda partifamiljer kommer då bara
att konstatera fullbordat faktum och försvara denna linje. Självständigt
tänkande har inte utmärkt dessa svenska partiläger.
Jan Å Johansson
torsdag 2 maj 2013
Första maj, första maj – Europas socialdemokrater i kris
I Socialdemokraternas första majtal var det tyst om Europas Socialdemokraters
samfällda politiska arbete, trots att det snart är EU-parlamentsval. Anledningen
är givetvis att det är bäst att tiga om sina svaga punkter. EU:s Socialdemokrater
har varit med om att skapa eurokrisen som starka anhängare av den gemensamma
valutan och penningpolitiken. I EU styr tillsammans de tre politiska familjerna
kristdemokraterna, socialisterna/socialdemokraterna och liberalerna med ett
politiskt program att skapa ett federalt EU.
Av 27 EU-länder har Socialdemokraterna/Socialisterna åtta premiärministerposter, inräknat Italien. På lilla Malta vann man nyligen efter 15 år i opposition. Folk ville ha en förändring oavsett vad där. I Slovakien styr nu Socialdemokraterna utan det extremist- och främlingsfientliga parti man var i koalition med under en mandatperiod. I Rumänien, där de stora partierna mer är kriminella nätverk än traditionella politiska partier, styr Socialdemokraterna i regeringen tillsammans med liberalerna, detta i ständiga konstitutionella gräl mot en Kristdemokratisk president. I Österrike styr Socialdemokraterna tillsammans med de Konservativa/Kristdemokraterna, de senare styrde tidigare landet tillsammans med extremistpartiet FPÖ. I Belgien har Socialisterna premiärministerposten i en bred koalition som tillträdde efter mer än ett år utan regering i landet. I Frankrike styr Socialisterna med rekorddåligt stöd i opinionsundersökningarna. Det samma i Danmark där Socialdemokratiet i opinionsmätningarna ligger på cirka 15% , vilket är deras sämsta stöd sedan valresultatet 1898. I Italien fick Demokratiska partiet (DP) till slut regeringschefposten. Trots att DP stod i opposition mot Berlusconi, med otaliga åtal mot sig fick en helt ny rörelse, Femstjärnerörelsen, de missnöjda väljarnas röster.
I den svenska EU-debatten i början av 1990-talet talades det mycket om vilken framgångssaga Europas socialdemokrati var och om hur man skulle gå mot nya segrar. I dag, 2013, är det snarare som så att den håller på att försvinna och i den mån den finns kvar i olika länder har man kastat ut sin grundideologi.
Var styr
Socialdemokraterna?
Men ute i de 27 medlemsländerna går det otroligt dåligt för de socialdemokratiska
partierna så gott som överallt. Politisk korruption är och har varit en del av
deras vardag.Av 27 EU-länder har Socialdemokraterna/Socialisterna åtta premiärministerposter, inräknat Italien. På lilla Malta vann man nyligen efter 15 år i opposition. Folk ville ha en förändring oavsett vad där. I Slovakien styr nu Socialdemokraterna utan det extremist- och främlingsfientliga parti man var i koalition med under en mandatperiod. I Rumänien, där de stora partierna mer är kriminella nätverk än traditionella politiska partier, styr Socialdemokraterna i regeringen tillsammans med liberalerna, detta i ständiga konstitutionella gräl mot en Kristdemokratisk president. I Österrike styr Socialdemokraterna tillsammans med de Konservativa/Kristdemokraterna, de senare styrde tidigare landet tillsammans med extremistpartiet FPÖ. I Belgien har Socialisterna premiärministerposten i en bred koalition som tillträdde efter mer än ett år utan regering i landet. I Frankrike styr Socialisterna med rekorddåligt stöd i opinionsundersökningarna. Det samma i Danmark där Socialdemokratiet i opinionsmätningarna ligger på cirka 15% , vilket är deras sämsta stöd sedan valresultatet 1898. I Italien fick Demokratiska partiet (DP) till slut regeringschefposten. Trots att DP stod i opposition mot Berlusconi, med otaliga åtal mot sig fick en helt ny rörelse, Femstjärnerörelsen, de missnöjda väljarnas röster.
Går dåligt också i
opposition
För Socialdemokraterna i opposition går det inte mycket bättre. Tyska SPD
ligger på 26% i opinionsundersökningarna (23% i valet 2009), vilket är mer än
10-15% under valresultaten de senaste tre årtiondena. I Storbritannien leder
Labour på 39% i opinionen, det kan ge en seger i nästa val, men det blir hårt
för dem. I Grekland där högerpartiet Ny Demokrati och socialistiska PASOK
växlat vid makten och satt partipolitiska belöningar och korruption i system, ligger
nu PASOK på 5,5% i opinionen (12,3% i senaste valet 2012), så sent som 2009 tog
de 43,9%.
Varför rösta på
Socialdemokraterna?
Varför skall man rösta på de Socialdemokratiska partierna i opposition, de
tycker ju samma som sittande borgerliga regeringar i dessa länder?I den svenska EU-debatten i början av 1990-talet talades det mycket om vilken framgångssaga Europas socialdemokrati var och om hur man skulle gå mot nya segrar. I dag, 2013, är det snarare som så att den håller på att försvinna och i den mån den finns kvar i olika länder har man kastat ut sin grundideologi.
Kristdemokrater och
Liberaler inget alternativ
Det europeiska Kristdemokratiska partiet har heller inget att komma med,
eurokrisen är minst lika mycket deras fel och har man en politiker som
Berlusconi i sina led säger det allt om denna politiska familjs ärlighet. Det
finns fler skumma medlemmar hos dem. De europeiska Liberalerna är det samma sak
med. Men det partiet är mindre och sitter inte vid makten i lika många länder,
vilket gör att de har färre skurkar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)