Det är inte ofta jag berömmer den liberala ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Men det händer dock. De är visserligen mycket federalistiskt inriktade, men samtidigt är de mer ärliga om sin positiva syn på EU:s federalistiska utveckling och har en större självkänsla, vilket gör att de erkänner brister som finns i EU-systemet. Kristdemokraterna och socialisterna brukar bara lägga locket på när det gäller såväl riktningen mot EU-federalism som skandaler eller verksamheter inom EU som fungerar dåligt.
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.
Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson
onsdag 26 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Euronews – propagandakanal, genomsubventionerad, nästan inga tittare
Sedan 1998 finns Euronews att tillgå hos i princip alla hushåll i Europa som har kabel-TV. Under kanalens första tre år satsade EU-kommissionen cirka 100 miljoner kronor på att ge kanalen en bra start. EU och Euronews innehar ensamrätt på mångfaldigande och återutsändningar. På så sätt övervakar kommissionen att Euronews svarar för att den information som sänds enligt dem är ”balanserad”, särskilt beträffande de europeiska institutionernas ställning och verksamhet.
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
tisdag 4 januari 2011
Sören Wibe har avlidit
En av Junilistans två ordförande och toppkandidaten för Junilistan i EU-valet 2009, Sören Wibe, har som tidigare meddelats avlidit. Det finns många goda och glade minnen av Sören.
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)