Tidigare har denna blogg rapporterat om att EU-tjänstemännen är i strid för en löneökning på 3,7 procent som de menar i princip är en automatisk löneuppräkning oavsett om det är kris i samhället i övrigt eller inte. EU-kommissionen har dragit ministerrådet inför EU-domstolen i Luxemburg och nu har även EU-parlamentets talman Buzek skrivit under kommissionens stämning å EU-parlamentets vägnar.
Finanskris eller ej som sagt. Inom EU-systemet behövs det ändå mer pengar oavsett vad som händer i omvärlden. Nu har även EU-parlamentets ledning deklarerat att de vill öka EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag med 8,6 procent. Sekretariatsanslaget använder ledamöterna till att anställa assistenter och rådgivare. Precis före jul föreslog talmannen och vicetalmännen att EU-parlamentarikernas sekretariatsanslag borde höjas från 17 540 euro i månaden till 19 040 euro. Den totala årliga kostnaden för att betala ledamöternas personalkostnader skulle behöva ökas med 13 miljoner euro till 160 miljoner euro totalt för år 2010.
Dessutom vill EU-parlamentets ledning att de politiska grupperna ska få 75 nya tjänster samt att 75 nya tjänstemän måste anställas på EU-parlamentets sekretariat.
EU-parlamentets ledning räknar med att arbetsbördan i EU-parlamentet kommer att öka med Lissabonfördragets ikraftträdande. Frågan ska behandlas vidare i EU-parlamentets budgetutskott.
Någon sparkniv går inte fram i EU:s budget och definitivt inte i de olika institutionernas interna budgetar. Där är det bara expansion som gäller.
Jan Å Johansson
onsdag 27 januari 2010
fredag 22 januari 2010
Om fördelen att ha kronan som valuta i Sverige
Expressen har idag 22/1 en ganska bra artikel om euro vs krona. Båda sidor får tillfälle att framföra sina argument på ett bra sätt.
Den enda invändningen jag vill göra är den något blåögda kommentaren av Lars Calmfors att citat: "Är det verkligen önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta?"
Det är typiskt för en del aningslösa svenska politiker att säga i EU-sammanhang att "vi måste ta ansvar för helheten" när samtidigt politiker från de flesta andra medlemsländer stenhårt driver fram sina egna intressen, sina egna kandidater till poster och för att ta in EU-pengar till sina egna länder.
Meningen är till exempel att kommissionärerna ska höja sig över sina respektive hemländers särintressen, men det fungerar inte. Kommissionärerna är i regel mycket bra på att representera sina egna länders intressen i kommissionen. Läs t.ex boken "Life of a European mandarin: inside the commission" av Derk Jan Eppink. Fransmännen drev t.ex. hänsynslöst tillsättandet av Trichet i ECB och Giscard d'Estaing som ordförande för konventet om en ny EU-grundlag.
När det gäller frågor om att dels betala och dels få tillbaka pengar inom EU brukar de flesta länder resonera som så att "det gäller att stå på sig annars står någon annan på dig". Den fördel som Sverige har idag genom att vi valt kronan som valuta skulle många andra EU-länder gärna vilja ha och de skulle inte ha dåligt samvete för det.
Jan Å Johansson
Den enda invändningen jag vill göra är den något blåögda kommentaren av Lars Calmfors att citat: "Är det verkligen önskvärt att Sverige, när alla drabbas av ekonomisk kris, ska vinna fördelar på andras bekostnad genom en svag valuta?"
Det är typiskt för en del aningslösa svenska politiker att säga i EU-sammanhang att "vi måste ta ansvar för helheten" när samtidigt politiker från de flesta andra medlemsländer stenhårt driver fram sina egna intressen, sina egna kandidater till poster och för att ta in EU-pengar till sina egna länder.
Meningen är till exempel att kommissionärerna ska höja sig över sina respektive hemländers särintressen, men det fungerar inte. Kommissionärerna är i regel mycket bra på att representera sina egna länders intressen i kommissionen. Läs t.ex boken "Life of a European mandarin: inside the commission" av Derk Jan Eppink. Fransmännen drev t.ex. hänsynslöst tillsättandet av Trichet i ECB och Giscard d'Estaing som ordförande för konventet om en ny EU-grundlag.
När det gäller frågor om att dels betala och dels få tillbaka pengar inom EU brukar de flesta länder resonera som så att "det gäller att stå på sig annars står någon annan på dig". Den fördel som Sverige har idag genom att vi valt kronan som valuta skulle många andra EU-länder gärna vilja ha och de skulle inte ha dåligt samvete för det.
Jan Å Johansson
fredag 15 januari 2010
Vem ska leda EU och när? - Spanien vs president Van Rompuy
Ett av de huvudsakliga syftena med den nya EU-konstitutionen (som sedan blev Lissabonfördraget) var att sluta med det roterande ordförandeskapet för EU mellan medlemsstaterna och skapa permanenta representanter för EU på den internationella scenen.
Men det roterande ordförandeskapet mellan länderna vägrar att dö. Spanien tog över som ordförandeland efter Sverige den första januari 2010 och har planerat in cirka 350 EU-möten, vara åtta toppmöten på spansk jord. I maj kommer Barack Obama till Madrid. Detta har väckt ont blod hos en del EU-federalister som hävdar att egentligen skulle Obama komma till Van Rompuy i Bryssel och inget annat.
En del EU-analytiker menar att detta kommer att leda till revirstrider framöver då andra kommande ordförandeländer som Polen (som redan har en revirstrid inom staten mellan presidenten och regeringschefen) och Ungern kommer att göra samma sak. Ordförandeskapet i ministerrådet ger ett tillfälle för ett land att skapa prestige runt sin huvudstad och landets ledare får ett tillfälle att som jämlika träffa ledarna från USA, Ryssland och Kina. Detta tillfälle vill när det kommer till kritan medlemsländernas politiker inte släppa i onödan till EU-presidenten Van Rompuy eller till EU:s utrikesminister Ashton. Det var just därför EU:s fyra största politiska ledare Brown, Berlusconi, Merkel och Sarkozy utsåg Van Rompuy och Ashton. De valde två nobodies som inte i första taget skulle kunna mäta sig med de fyra förstnämnda regerings- och statscheferna.
EU-grundlagen skrotar inte det roterande ordförandeskapet för ministerrådet helt och hållet. Ordförandelandet ska till exempel leda ministermöten inom sakområden som jordbruk, miljö och justitiefrågor. Men regeringschefer och utrikesministrar i medlemsländerna ska egentligen inte jobba med ordförandeskapet i ministerrådet - här är det Van Rompuy och Ashton som ska göra jobbet. Men vilken regeringschef och utrikesminister tar självmant och tonar ned sin roll? Vid de kommande åtta toppmötena i Spanien skall Van Rompuy vara ordförande men Spaniens regeringschef Zapatero skall vara värd tillsammans med Van Rompuy.
Van Rompuy har nu markerat att han minsann har något att säga till om och kallat till EU-toppmöte i februari om hur man skall få fart på den ekonomiska tillväxten.
I framtiden kan man tänka sig att ordförandeländer kan arrangera informella EU-toppmöten i sina hemländer. Sådana toppmöten kan inte fatta formella beslut utan får mer karaktären av brain-stormingmöten. Men det kan ju stats- och regeringscheferna alltid göra politik av på hemmafronten. Sedan är ju frågan om fler toppmöten löser problem i verkligheten annat än att skattebetalarna får betala ytterligare limousinräkningar?
Jan Å Johansson
Men det roterande ordförandeskapet mellan länderna vägrar att dö. Spanien tog över som ordförandeland efter Sverige den första januari 2010 och har planerat in cirka 350 EU-möten, vara åtta toppmöten på spansk jord. I maj kommer Barack Obama till Madrid. Detta har väckt ont blod hos en del EU-federalister som hävdar att egentligen skulle Obama komma till Van Rompuy i Bryssel och inget annat.
En del EU-analytiker menar att detta kommer att leda till revirstrider framöver då andra kommande ordförandeländer som Polen (som redan har en revirstrid inom staten mellan presidenten och regeringschefen) och Ungern kommer att göra samma sak. Ordförandeskapet i ministerrådet ger ett tillfälle för ett land att skapa prestige runt sin huvudstad och landets ledare får ett tillfälle att som jämlika träffa ledarna från USA, Ryssland och Kina. Detta tillfälle vill när det kommer till kritan medlemsländernas politiker inte släppa i onödan till EU-presidenten Van Rompuy eller till EU:s utrikesminister Ashton. Det var just därför EU:s fyra största politiska ledare Brown, Berlusconi, Merkel och Sarkozy utsåg Van Rompuy och Ashton. De valde två nobodies som inte i första taget skulle kunna mäta sig med de fyra förstnämnda regerings- och statscheferna.
EU-grundlagen skrotar inte det roterande ordförandeskapet för ministerrådet helt och hållet. Ordförandelandet ska till exempel leda ministermöten inom sakområden som jordbruk, miljö och justitiefrågor. Men regeringschefer och utrikesministrar i medlemsländerna ska egentligen inte jobba med ordförandeskapet i ministerrådet - här är det Van Rompuy och Ashton som ska göra jobbet. Men vilken regeringschef och utrikesminister tar självmant och tonar ned sin roll? Vid de kommande åtta toppmötena i Spanien skall Van Rompuy vara ordförande men Spaniens regeringschef Zapatero skall vara värd tillsammans med Van Rompuy.
Van Rompuy har nu markerat att han minsann har något att säga till om och kallat till EU-toppmöte i februari om hur man skall få fart på den ekonomiska tillväxten.
I framtiden kan man tänka sig att ordförandeländer kan arrangera informella EU-toppmöten i sina hemländer. Sådana toppmöten kan inte fatta formella beslut utan får mer karaktären av brain-stormingmöten. Men det kan ju stats- och regeringscheferna alltid göra politik av på hemmafronten. Sedan är ju frågan om fler toppmöten löser problem i verkligheten annat än att skattebetalarna får betala ytterligare limousinräkningar?
Jan Å Johansson
torsdag 14 januari 2010
Nytt ekonomiskt målprogram för EU - 2020-strategin
EU:s gamla Lissabonstrategi, den som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi till år 2010, gick åt skogen. Nu har Spanien som ordförandeland i EU lanserat "2020-strategin". Det är en tioårsplan för att förbättra konkurrensförmåga och tillväxt för att finansiera EU-ländernas sociala välfärdssystem.
Reaktionerna på det spanska initiativet har inte varit alltför entusiastiska. Många påpekar att den spanska arbetslösheten går nu upp mot 20 %, det dubbla mot eurozonens genomsnitt. Spanien har stora problem med en bostadsbubbla som har spruckit och en tudelad arbetsmarknad där de som har en fastanställning i princip är omöjliga att sparka och de med tillfälliga anställningar, unga och invandrare blir de som drabbas extra hårt. I detta spanska läge ska alltså Spanien ge goda råd till övriga EU-länder om hur man skall få ekonomin på fötter igen.
Den spanska arbetsmarknaden blir ett nytt testfall för eurozonen och huruvida ett euroland kan ha den politiska viljan att återvinna konkurrenskraft genom att sänka landets arbetskostnader nu när de inte kan devalvera sin valuta. Vilka kommer att tvingas se sina löner sänkta i så fall? Att de unga och invandrarna med tillfällighetsjobb får sänkta lönekostnader är givet. Men hur kommer det att bli för dem med fasta anställningar?
Reaktionerna på det spanska initiativet har inte varit alltför entusiastiska. Många påpekar att den spanska arbetslösheten går nu upp mot 20 %, det dubbla mot eurozonens genomsnitt. Spanien har stora problem med en bostadsbubbla som har spruckit och en tudelad arbetsmarknad där de som har en fastanställning i princip är omöjliga att sparka och de med tillfälliga anställningar, unga och invandrare blir de som drabbas extra hårt. I detta spanska läge ska alltså Spanien ge goda råd till övriga EU-länder om hur man skall få ekonomin på fötter igen.
Den spanska arbetsmarknaden blir ett nytt testfall för eurozonen och huruvida ett euroland kan ha den politiska viljan att återvinna konkurrenskraft genom att sänka landets arbetskostnader nu när de inte kan devalvera sin valuta. Vilka kommer att tvingas se sina löner sänkta i så fall? Att de unga och invandrarna med tillfällighetsjobb får sänkta lönekostnader är givet. Men hur kommer det att bli för dem med fasta anställningar?
torsdag 7 januari 2010
En privilegierad skattefrälse EU-elit vill ha mer
Onsdagen den 6 januari 2010 beslöt EU-kommissionen att stämma de 27 medlemsländernas regeringar inför EU-domstolen i Luxemburg för att ha halverat de överenskomna lönepåslagen för cirka 50 000 EU-anställda.
EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.
De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.
Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.
EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.
Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.
Jan Å Johansson
EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.
De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.
Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.
EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.
Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)