När
Kristdemokraterna på sitt extra riksting i januari 2000 första gången tog sitt
beslut om att driva ett svenskt EMU-medlemskap sade en talare (under applåder)
att man solidariskt måste vara med och ta ansvar för eurons “barnsjukdomar”. I
KD:s principprogram från 2001 skriver
man också om att “solidariskt dela ansvaret“ och därför „bör Sverige
vara medlem i EMU“.
Kristdemokraternas partiledning drev ett ja till Lissabonfördaget
som centraliserar EU än mer och var ett stort steg på vägen till EU:s Förenta
Stater.
Vid KD:s valupptakt i maj 2009 inför EU-parlamentsvalet sade
Göran Hägglund: “Vi har i partistyrelsen nu tagit ett beslut att förorda en
folkomröstning nästa mandatperiod. Men vi har inte sagt något om vilket år”.
Hägglunds främsta argument till att på nytt ta ställning om EMU var att han ansåg
att Sverige förlorade politiskt inflytande i EU på grund av vi stod utanför
euron samt att det var en konkurrensnackdel för svenska företag.
Alf Svensson, KD:s EU-parlamentariker sedan 2009, har i
EU-parlamentet konsekvent röstat ja till införandet av en EU-skatt, ja till ökad
ekonomisk styrning av EU över medlemsländerna för att bemöta eurokrisen, ja
till att öka EU-budgeten rejält (genom att ta in mer pengar från medlemsländerna).
EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso (KD:s
„partikamrat“ i EU) uttalade i EU-parlamentet 12 september 2012 att han vill
att EU skall bli en federation, införa en direkt EU-skatt, skapa en “djup och
genuin” ekonomisk och monetär union, etcetera.
Allt detta ovan har varit svenska Kristdemokraternas linje
sedan mer än tio år och inom KD:s partiledning mycket länge än så.
KD:s nya politiska
EU-linje?
Men i fredags, 25 januari 2013, håller KD:s partiledare Göran
Hägglund tal på KD:s kommundagar och säger bland annat följande:
“(…) Centrala institutioner har velat överta alltfler
beslutsområden från medlemsstaterna, till den överstatliga nivån. Och maktcentralisterna tycks använda
krisen som förevändning för den agenda som de har haft länge. EU-kommissionens
ordförande José Manuel Barroso håller numera tal om tillståndet i unionen efter
amerikansk förebild. I höstens tal hävdade han att EU måste gå mot en
federation av nationalstater. ”Vi måste fullfölja den ekonomiska och monetära
unionen. Vi måste skapa en bankunion och en skatteunion”, sa Barroso. Representanter
för kommissionen målar nu entusiastiskt upp ett Europas förenta stater.
Gemensam finanspolitik och beskattning. Nya steg, ytterligare centralisering ses
som svar på Europas problem. Jag måste erkänna att jag blir lite orolig… Jag
tror nämligen inte EU ska skapa en gemensam finanspolitik. Jag tror heller inte
att beskattningsrätt på en fjärde nivå är ändamålsenligt.( ...) Gemensam
finanspolitik och EU-skatter är knappast att skapa ett medborgarnas Europa
eller – för den delen – vad medborgarna efterfrågar. (...) Jag ledde själv
partiets ja-kampanj. En gemensam unionsvaluta har obestridliga fördelar. Men
detta bara under förutsättning att medlemsländernas ekonomier underkastades en
och samma stränga budgetdisciplin. Annars fungerar inte en gemensam valuta. Vi
svenska euro-förespråkare uppfattade också att det fanns ett ärligt stöd för de
ekonomiska spelreglerna hos euro-länderna själva. Men verkligheten har som
bekant visat sig vara en annan. Avtal har inte hållits.
Utfästelser har
frångåtts. Kontroller har inte fungerat och undantag och gräddfiler har
inrättats efter behag. Vi kan konstatera att fundamentala villkor för den
gemensamma valutan inte har visat sig vara så hållbara som förutsetts. Jag
önskar att utvecklingen hade varit en annan, men för min blir slutsatsen att
ett svenskt deltagande i euron är bortom meningsfull diskussion för överskådlig
framtid. (...) Vi kristdemokrater strider för subsidiaritetsprincipen. Den som
säger att beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån. Det innebär
ibland makt till Bryssel, men långt ifrån alltid.
Vi ser nu
processer som gravt tycks missa målet och driver EU längre från medlemsländer
och medborgare. Jag skulle önska att det som jag nu sagt kan bli startskottet
för en intelligent och framåtsyftande borgerlig EU-debatt – och kritik - i
Sverige.“
Hur kommer KD att gå vidare med denna nya politik?
Frågan är om Göran
Hägglunds tal bara är ett svenskt hemmapublikfrieri för stunden eller om det
finns en genuin självkritik och helomvändning bakom detta uttalande?
* Kommer KD:s
kommande riksting att riva upp sina tidigare beslut om EU och EMU?
* Kommer Alf
Svensson i EU-parlamentet att börja rösta tvärtom mot vad han gjort under de gångna
åren?
* Kommer KD att lämna
EU-partiet och EU-parlamentsgruppen PPE (som är det politiska fundamentet i
byggandet av EU-staten) och gå över till det mer EU-kritiska EU-partiet AECR
och EU-parlamentsgruppen ECR?
Detta är vad man
måste göra om det skall finnas trovärdighet i vad Göran Hägglund uttalande på
KD:s kommundagar 25 januari. Upp till bevis!