Frågan om ett särskilt EU-kulturmärke har diskuterats en tid inom EU:s institutioner. Onsdagen den 16 november 2011 röstade EU-parlamentet om frågan i en andra behandling efter att ministerrådet sagt ja till projektet.
Motiveringen till ett sådant projekt har varit rent skrattretande. När ärendet var uppe i EU-parlamentet 2010 skrev föredraganden Chrysoula Paliadeli (grekiska PASOK, S&D-gruppen) i sin motivering till betänkandet följande:
„Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för
Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa bred sammanhållning och solidaritet.
Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till
Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess multinationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.“
Även önskan att höja valdeltagandet i EU-parlamentsvalen dras av föredraganden Paliadeli in i resonemanget om behovet av ett särskilt kulturarvsmärke i EU. Hon skriver också fölnade i motiveringen:
„Föredraganden delar den åsikt som kommer till uttryck i konsekvensanalysen, nämligen att ”(det gamla) kulturarvsmärket ensamt inte kan överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU” men att ”det mer blygsamt var tänkt att vid sidan av andra initiativ bidra till att åtgärda samma problem”. Hon instämmer också i anmärkningarna i samma text om ”det sorgligt låga deltagandet i EU-valet i juni 2009”, och resultaten av ett antal Eurobarometrar som ”visar att bilden av EU inte har blivit mer positiv under de senaste åren, utan tvärtom ligger antalet EU-medborgare med en positiv uppfattning om EU (45 %) på den lägsta nivån sedan hösten 2005”.
EU:s institutioner har fortfarande mycket kvar att göra på viktigare områden om de ska kunna ändra på detta. Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Värden som demokrati och frihet, med rötter i Europas kulturella förflutna, är lika viktiga som öppenhet och solidaritet och behövs lika mycket idag, eftersom vi behöver och önskar överbrygga klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarna i EU:s medlemsstater.“
Huruvida EU:s kulturarvsmärke kommer att påverka valdeltagandet i EU-parlamentsvalen vart femte år får var och en fundera över.
Det finns kulturarvsmärken både i medlemsländerna samt FN-organet UNESCO har en världsarvslista. Men det räcker alltså inte enligt EU-parlamentets majoritet. Detta EU-kulturarvsmärke har en summa avsatt uppgående till 650 000 euro i EU:s budget 2012-2013. Dessutom skall mycket arbetstid läggas av EU:s institutioner på projektet. En europeisk jury skall tillsättas och listan över kulturarv skall diskuteras i EU-kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och i Regionskommittén. Många pannor skall läggas i djupa veck under utarbetandet av en logotyp och ett regleverk. På detta vis har EU-byråkratin hittat ytterligare en „viktig“ arbetsuppgift och mening åt sig själva.
EU-parlamentets omröstning
Vid EU-parlamentets omröstning 16/11 röstade 59 ledamöter ja till att avvisa förslaget, 517 röstade nej till det och stödde därmed förslaget medan 63 avstod.
Men en del EU-parlamentariker var nog lite förvirrade över hur de skulle rösta. Just detta att man skulle rösta ja när man var emot ett förslag förvirrar alltid några av de röstande. 12 stycken har i efterhand anmält felröstning. En ledamot röstade motsatt till vad hans röstförklaring anger. Fler borde ha röstat för att avvisa Ministerrådets ståndpunkt, till exempel de brittiska konservativa avstod.
EU-parlamentsgrupperna röstade som följer:
Liberala ALDE: 3 ja, 72 nej, 1 avstod.
Konservativa ECR: 2 ja, 1 nej, 48 avstod.
EU-kritiska EFD: 11 ja, 14 nej, 2 avstod.
Vänstern GUE/NGL: 2 ja, 19 nej, 8 avstod.
Grupplösa: 13 ja, 6 nej, 2 avstod.
Kristdemokratiska PPE: 18 ja, 200 nej, 1 avstod.
Socialdemokratiska S&D: 9 ja, 157 nej, 0 avstod.
Gröna/Regionalisterna: 1 ja, 48 nej, 1 avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Fjellner (M), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M) (röstade ja men anmälde i efterhand att han skulle ha röstat nej), Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP).
Avstod: Gustafsson (V).
Frånvarande: Corazza Bildt (M), Ibrisagic (M), Lövin (MP) (var försenad).
Moderaternas inställning är svår att förstå sig på. Tydligen fanns ingen riktig partilinje då Hökmark röständrat.
Den enda svenska ledamoten som fogat sin inställning till protokollet är Mikael Gustafsson (V). Han skriver i en röstförklaring följande:
„Jag lade ned min röst i omröstningen om betänkandet. Det står uttalat att syftet med förslaget är att stärka européernas känsla av att tillhöra Europeiska unionen. Detta är en av många konstlade symbolakter för att skapa en EU-identitet hos medborgarna. Att lägga ned sin röst är inget försvar för nationalismen, utan ett ställningstagande mot EU:s försök att skapa konstgjorda kulturella identiteter för att motivera stormaktsbygge.“
Med denna goda inställning borde Gustafsson ha röstat ja till att avvisa förslaget och inte avstått.
Jan Å Johansson
torsdag 15 december 2011
onsdag 30 november 2011
Är EU-parlamentariker tillräckligt ansvarsfulla för att få ett större politiskt inflytande
Jag presenterade den 28 november en rapport om EU-parlamentarikernas närvaro under omröstningen de hade den 23 juni detta år i Bryssel. Rapporten finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.
torsdag 24 november 2011
Finns det svenska EU-parlamentariker som stödjer EU:s fiskeavtalspolitik?
Tisdagen den 27 september röstade EU-parlamentet om ett partnerskapsavtal om fiske mellan EU och Kap Verde (Gallagherbetänkandet A7-0299/2011). Det var ett godkännandeförfarande från EU-parlamentets sida, vilket ger EU-parlamentet vetorätt. EU:s ministerråd kan inte negligera EU-parlamentets inställning.
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
torsdag 17 november 2011
Vad vet ledamöterna i EU-parlamentet om verkligheten?
Hur väl representerar de folkvalda sina medborgare? Vad vet de folkvalda om villkoren för dem som har svårt att klara av att betala sina räkningar i slutet av månaden och de bakomliggande orsakerna till detta? Vad vet de folkvalda om levnadsvillkoren som arbetslös, långtidssjukskriven eller socialbidragstagare?
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
tisdag 1 november 2011
Fischer klarspråk om att EU måste bli ett Europas förenta stater
Joschka Fischer, tysk grön före detta utrikesminister, hade en intressant kolumn i DN måndag 31/10. Intressant på så vis att han ville tala klarspråk om att ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog, enligt honom, att förhindra den hotande katastrof som eurokrisen orsakar.
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
onsdag 5 oktober 2011
EU-skatt på finansiella transaktioner uppe i riksdagens EU-nämnd
Riksdagens EU-nämnd behandlade frågan om en EU-skatt på finansiella transaktioner (FTT) fredagen den 30 september. Den borgerliga regeringen är emot förslaget och fick stöd av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna uttalade sig positivt om en sådan EU-skatt under förutsättning att den inte innebär att EU ges beskattningsrätt eller intäkterna.
Två EU-parlamentariker (S), Färm och Ludvigsson, har på SvD:s debattsida skrivit om skatten förtjänster. Men de undviker att nämna att skatten skall gå till att bevara nuvarande jordbrukspolitik i EU, öka EU:s budget på utrikesområdet, nya EU-byråkrattjänster med mera. Dessutom skulle EU-kommissionen och EU-parlamentet få tillgång till egna intäktskällor och därmed få en julafton i möjligheten att år för år öka EU-budgetens omfattning eftersom ”snåla” medlemsstater skulle få mindre påverkansmöjlighet att begränsa EU:s inkomster.
Det verkar finnas de som förespråkar Tobinskatt (FTT) oavsett vad den skall gå till eller om EU blir ensamma om att införa den (vilket är en debatt i sig att fundera över om det blir konsekvenser i form av en flytt av finansmarknaden till exempel till Schweiz).
Är S-V-MP-linjen verkligen ett nej till EU-skatt eller kommer de att bli bortdribblade i EU:s förhandlingsspel? Ett scenario kan bli att en FTT införs men EU-kommissionen lovar minskade EU-medlemsavgifter. Men i slutändan ökar ändå EU-budgeten så mycket att EU-avgiften ändå inte sjunker. Sådant imponerande politiskt försåt har setts förut när man på toppmöten utlovat sänka EU-avgifter men istället har det blivit ökningar år efter år.
För att kringgå medlemsländers redan varslade veto mot införandet av en EU-skatt går det rykten att EU:s skattekommissionär Semeta redan har börjat arbeta med ett förslag att lägga fram FTT som en moms, vilket skall kunna införas utan enhällighet och därmed köra över enskilda länder som vill lägga veto.
Som sagt – EU-kommissionen har många kort i bakfickan för att lura motsträviga medlemsländer och nationella partier dit man vill för att få en direkt skattefinansiering av EU-budgeten.
Jan Å Johansson
Två EU-parlamentariker (S), Färm och Ludvigsson, har på SvD:s debattsida skrivit om skatten förtjänster. Men de undviker att nämna att skatten skall gå till att bevara nuvarande jordbrukspolitik i EU, öka EU:s budget på utrikesområdet, nya EU-byråkrattjänster med mera. Dessutom skulle EU-kommissionen och EU-parlamentet få tillgång till egna intäktskällor och därmed få en julafton i möjligheten att år för år öka EU-budgetens omfattning eftersom ”snåla” medlemsstater skulle få mindre påverkansmöjlighet att begränsa EU:s inkomster.
Det verkar finnas de som förespråkar Tobinskatt (FTT) oavsett vad den skall gå till eller om EU blir ensamma om att införa den (vilket är en debatt i sig att fundera över om det blir konsekvenser i form av en flytt av finansmarknaden till exempel till Schweiz).
Är S-V-MP-linjen verkligen ett nej till EU-skatt eller kommer de att bli bortdribblade i EU:s förhandlingsspel? Ett scenario kan bli att en FTT införs men EU-kommissionen lovar minskade EU-medlemsavgifter. Men i slutändan ökar ändå EU-budgeten så mycket att EU-avgiften ändå inte sjunker. Sådant imponerande politiskt försåt har setts förut när man på toppmöten utlovat sänka EU-avgifter men istället har det blivit ökningar år efter år.
För att kringgå medlemsländers redan varslade veto mot införandet av en EU-skatt går det rykten att EU:s skattekommissionär Semeta redan har börjat arbeta med ett förslag att lägga fram FTT som en moms, vilket skall kunna införas utan enhällighet och därmed köra över enskilda länder som vill lägga veto.
Som sagt – EU-kommissionen har många kort i bakfickan för att lura motsträviga medlemsländer och nationella partier dit man vill för att få en direkt skattefinansiering av EU-budgeten.
Jan Å Johansson
tisdag 27 september 2011
Triljoner euro behövs till euroområdets rädddningsfond
Nya astronomisk summor diskuteras för att rädda euroländer i kris. Det skall skapas “brandgator” runt krisländerna Grekand, Portugal och Grekland. Samtidigt skall pengar finnas i beredskap för kriserna som är under utveckling i Spanien och Italien.
Två triljoner euro nämns som summa, men det finns de som talar om att det dubbla behövs. Men varifrån skall pengarna tas?
Tanken leder vidare till att under den svenska EMU-folkomröstningskampanjen 2003 drev några vilsna fackföreningsledare på ja-sidan att det skulle inrättas buffertfonder i Sverige att använda vid externa chocker. Men de fick släppa det under kampanjen och Göran Perssson (S) tog avstånd från tankar på „fondsocialism“.
Under EMU-folkomröstningskampanjen 2003 var det svårt att rekrytera yrkespolitiker till nej-sidan från S, M, KD och FP. Men nu börjar EMU-anhängarsidan att vackla. S-ledningen har gjort det och nu senast både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg under helgen 10-11 september.
„I det läget vi är i nu kan man säga att det är rätt skönt att vi inte är med i euron“, sade Borg i Agenda söndag den 11 september. På frågan om han är glad att han förlorade folkomröstningen svarade finansminister Borg citat: „I det läget vi är nu känns det inte som en nackdel för Sverige.“
I Ekots lördagsintervju 10 september sade Fredrik Reinfeldt att han inte vill se en ny folkomröstning innan Socialdemokraterna är med på det. Reinfeldt konstaterade också att det var rätt att behålla kronan. Detta citatet skall sparas och framhållas: „Ja det är klart, att vi har ett beslut från svenska folket att stå utanför euron har tjänat oss bättre i tider av oro och mycket stort tryck mot euron, det erkänner jag.“
Jan A Johansson
Två triljoner euro nämns som summa, men det finns de som talar om att det dubbla behövs. Men varifrån skall pengarna tas?
Tanken leder vidare till att under den svenska EMU-folkomröstningskampanjen 2003 drev några vilsna fackföreningsledare på ja-sidan att det skulle inrättas buffertfonder i Sverige att använda vid externa chocker. Men de fick släppa det under kampanjen och Göran Perssson (S) tog avstånd från tankar på „fondsocialism“.
Under EMU-folkomröstningskampanjen 2003 var det svårt att rekrytera yrkespolitiker till nej-sidan från S, M, KD och FP. Men nu börjar EMU-anhängarsidan att vackla. S-ledningen har gjort det och nu senast både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg under helgen 10-11 september.
„I det läget vi är i nu kan man säga att det är rätt skönt att vi inte är med i euron“, sade Borg i Agenda söndag den 11 september. På frågan om han är glad att han förlorade folkomröstningen svarade finansminister Borg citat: „I det läget vi är nu känns det inte som en nackdel för Sverige.“
I Ekots lördagsintervju 10 september sade Fredrik Reinfeldt att han inte vill se en ny folkomröstning innan Socialdemokraterna är med på det. Reinfeldt konstaterade också att det var rätt att behålla kronan. Detta citatet skall sparas och framhållas: „Ja det är klart, att vi har ett beslut från svenska folket att stå utanför euron har tjänat oss bättre i tider av oro och mycket stort tryck mot euron, det erkänner jag.“
Jan A Johansson
onsdag 24 augusti 2011
Kris och åter kris – eurons trovärdighet som politiskt project helt sänkt – när svänger Moderaterna?
Kris sedan tidigare i Grekland, Portugal och Irland. Kris i Spanien och blinkande varningssignalerna för Italien, nu senast också för Frankrike.
Sarkozy och Merkel har haft sitt „toppmöte“ och föreslår en EU-skatt på finansiella transaktioner. Det är dock fortfarande oklart om de vill att dessa skatteinkomster skall gå till EU-kassan, som EU-kommissionen har föreslagit, eller om den skall gå till medlemsstaterna för att hjälpa dem hantera sina finanskriser. Frankrike och Tyskland skall återkomma med ett mer detaljerat förslag i september.
Ett par folkpartister skrev i SvD om “solidaritet” och hur bra euron är, men de missar att solidaritet bygger på att de som är med tar ansvar efter förmåga. Det har inte Grekland gjort, de både fuskade sig med i EMU och fortsatte sitt politiska belöningssystem med offentliga jobb till partimedlemmar. Italien har till exempel inte tagit ansvar vare sig för att man har en pensionsbomb framför sig eller för att effektivisera sin skatteuppbörd. Det gäller för övrigt fler EMU-länder än dem.
Vi måste som alltid fråga oss när det gäller ett eventuellt svenskt framtida EMU-medlemskap – vilka vill vi dela pengar med? Kommer de som vi ska dela pengar med att visa sitt ansvar i „solidaritetens“ namn? Hittills har många av dem definitivt inte gjort det och deras ledande politiker har bevisat många gånger att de inte är att lita på – vare sig från deras väljares sida eller från de andra medlemsländerna i EU och EMU.
Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomsik-politiska talesperson, uttalade 22 augusti att de avskriver medlemskap i euron för lång tid framöver. Bra, det har jag väntat på länge.
Men när svänger Moderaterna? Det är nästa ja till-eurofästning att inta. Kristdemokraternas partiledning måste också pressas att svänga snarast möjligt. KD har alltid haft en liten krets av euromotståndare som nu bör kunna vädra morgonluft.
Om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt nej till euron bör de också se till att driva att Sverige i EU:s fördrag får ett fördragsfäst undantag vad gäller euromedlemskap.
Signerat Jan A Johansson
Sarkozy och Merkel har haft sitt „toppmöte“ och föreslår en EU-skatt på finansiella transaktioner. Det är dock fortfarande oklart om de vill att dessa skatteinkomster skall gå till EU-kassan, som EU-kommissionen har föreslagit, eller om den skall gå till medlemsstaterna för att hjälpa dem hantera sina finanskriser. Frankrike och Tyskland skall återkomma med ett mer detaljerat förslag i september.
Ett par folkpartister skrev i SvD om “solidaritet” och hur bra euron är, men de missar att solidaritet bygger på att de som är med tar ansvar efter förmåga. Det har inte Grekland gjort, de både fuskade sig med i EMU och fortsatte sitt politiska belöningssystem med offentliga jobb till partimedlemmar. Italien har till exempel inte tagit ansvar vare sig för att man har en pensionsbomb framför sig eller för att effektivisera sin skatteuppbörd. Det gäller för övrigt fler EMU-länder än dem.
Vi måste som alltid fråga oss när det gäller ett eventuellt svenskt framtida EMU-medlemskap – vilka vill vi dela pengar med? Kommer de som vi ska dela pengar med att visa sitt ansvar i „solidaritetens“ namn? Hittills har många av dem definitivt inte gjort det och deras ledande politiker har bevisat många gånger att de inte är att lita på – vare sig från deras väljares sida eller från de andra medlemsländerna i EU och EMU.
Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomsik-politiska talesperson, uttalade 22 augusti att de avskriver medlemskap i euron för lång tid framöver. Bra, det har jag väntat på länge.
Men när svänger Moderaterna? Det är nästa ja till-eurofästning att inta. Kristdemokraternas partiledning måste också pressas att svänga snarast möjligt. KD har alltid haft en liten krets av euromotståndare som nu bör kunna vädra morgonluft.
Om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt nej till euron bör de också se till att driva att Sverige i EU:s fördrag får ett fördragsfäst undantag vad gäller euromedlemskap.
Signerat Jan A Johansson
tisdag 5 juli 2011
Omröstningen i EU-parlamentet 8 juni 2011 om en ökad långtidsbudget och införandet av en EU-skatt
Garriga-Polledobetänkandet (A7-0193/2011) om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla
Onsdag 8 juni 2011
Betänkandet i korthet
Detta var ett eget initiativ av EU-parlamentet, det vill saga ett tyckande utanför lagstiftningen. Den federalistiska (överstatligt inriktade) majoriteten i EU-parlamentet röstade igenom sina förslag för den nästkommande långtidsbudgeten i EU för åren 2014-2020. Federalistmajoriteten begär en 5-procentig ökning jämfört med innevarande budgetperiod 2007-2013. De uppmanar också till att alla rabatter på medlemsstaternas bidrag till EU:s budget skall skrotas samt att en EU-skatt inrättas för att ge en direktfinansiering till EU-budgeten.
Intressanta omröstningar med namnupprop (ONU)
Det var flera intressanta omröstningar med namnupprop, men av utrymmesskäl är det bäst att koncentrera sig på de viktigaste.
Ställ EU-parlamentarikerna till ansvar för hur de har röstat!
Ändringsförslag 18 – begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)
Ändringsförslag 18 från den liberala ALDE-gruppen ville ändra punkt 81 om den gemensamma jordbrukspolitiken. I förslaget till betänkande från utskottet skrev man följande:
“81. Europaparlamentet insisterar på att med tanke på den stora variationen uppgifter och mål som den gemensamma jordbrukspolitiken står inför, bör man avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till GJP för nästa budgetperiod.”
ALDE-gruppen ville istället att denna punkt skulle lyda som följer:
”81. Europaparlamentet insisterar på att det kan bli möjligt att göra begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken beroende på resultatet av den pågående reformeringen av politiken.”
Dock, en del ledamöter kan ha röstat nej till detta förslag då det inte var tillräckligt ambitiöst i sin inriktning att skära I den gemensamma jordbrukspolitiken.
Resultat av ONU på ändringsförslag 18
140 ja, 513 nej och 14 avstod. 69 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom från en majoritet av den liberala ALDE-gruppen och en majoritet av den konservativa ECR-gruppen. Nej-rösterna kom från den kristdemokratiska EPP-gruppen, den socialistiska S&D-gruppen och den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att han avsett att rösta ja), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Färm (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Ändringsförslag 15 – Minskning av nästa långtidsbudget med åtminstone 2,8 %
Det fanns krav på en minskning av den framtida EU-budgeten. Ändringsförslag 15 lades av Marta Andreasen från den EU-skeptiska EFD-gruppen.
Punkt 162 i förslaget till betänkande löd som följer:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet påpekar att även med en ökning av resursnivån för nästa fleråriga budgetram med fem procent jämfört med 2013 års nivå kan bara ett begränsat bidrag lämnas för att unionens avtalade mål och åtaganden ska kunna uppnås och för att principen om solidaritet inom unionen ska kunna respekteras. Parlamentet är därför övertygat om att åtminstone fem procents ökning av resurserna är nödvändiga för nästa fleråriga budgetram. Parlamentet uppmanar rådet – om det inte delar denna uppfattning – att tydligt visa vilka av dess politiska prioriteringar eller projekt som kan överges helt och hållet, trots deras dokumenterade europeiska mervärde.”
Denna skrivning ville Marta Andreasen ändra genom ändringsförslag 15 till följande:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att nästa fleråriga budgetram bör minskas med åtminstone 2,8 procent jämfört med 2013 års nivå, och denna procentandel motsvarar genomsnittet för de oegentligheter som revisionsrätten har konstaterat i EU:s årsbokslut. Parlamentet noterar kommissionens oförmåga att vidta åtgärder för att stoppa dessa oegentligheter. Parlamentet påpekar att det med hänsyn till den pågående krisen är ännu viktigare att garantera att skattebetalarnas pengar används korrekt. Parlamentet anser dessutom att medlemsstaterna i så fall kanske inte klarar av att medfinansiera vissa projekt och detta gör det ännu svårare att vara mindre ambitiös i kraven på budgetanslag för den perioden.”
Resultat av ONU på ändringsförslag 15
52 ja, 613 nej och 4 avstod. 67 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den EU-skeptiska EFD-gruppen och grupplösa ledamöter.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Ibrisagic (M, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).
Ändringsförslag 7 – EU:s långtidsbudget skall inte överskrida 2013 års nivå med en tillväxt under inflationsnivån
Detta ändringsförslag lades av den konservativa ECR-gruppen. En del som röstade ja till ändringsförslag 15 stödde inte detta ”svagare” förslag.
Originalförslaget till skrivning i punkt 162 kan läsas ovan. ECR:s ändringsförslag 7 löd som följer:
“162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet välkomnar skrivelsen från de fem regeringscheferna – Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands, Nederländernas och Finlands – och delar uppfattningen att åtagandebemyndigandena under nästa fleråriga budgetram inte bör överskrida 2013 års nivå, med en tillväxttakt som är lägre än inflationen.”
Resultat av ONU på ändringsförslag 7
104 ja, 540 nej och 27 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen och från den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter. En del EFD-ledamöter som röstade ja till ändringsförslag 15 röstade nej till ändringsförslag 7.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Ändringsförslag 11S – att stryka punkt 166 om att slopa medlemsländernas rabatter
Detta ändringsförslag från den konservativa ECR-gruppen ville stryka punkt 166 i betänkandet som löd som följer:
“166. Europaparlamentet anser att det främsta målet med reformen är att uppnå ett autonomt, rimligare, mer transparent, enklare och rättvist system, som medborgarna lättare kan förstå, samt att tydliggöra deras bidrag till EU budgeten. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang till ett slut på de befintliga rabatterna, undantagen och korrigeringsmekanismerna och är övertygat om att införandet av ett eller flera verkliga egna medel för unionen, i syfte att ersätta det BNI baserade systemet, är absolut nödvändigt om unionen någonsin ska få den budget den behöver för att på ett avgörande sätt bidra till finansiell stabilitet och ekonomisk återhämtning. Parlamentet påminner om att eventuella förändringar av de egna medlen bör genomföras i enlighet med medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Parlamentet betonar i detta sammanhang att unionen bör kunna uppbära sina egna medel direkt och oberoende av nationella budgetar.”
Att slopa rabatterna drabbar inte bara Storbritannien utan även Sverige, som har en rabatt tillsammans med Tyskland och Nederländerna då vi är så stora nettobetalare till EU-budgeten i dess helhet.
Resultat av ONU på ändringsförslag 11S
134 ja (det vill säga ja till att stryka punkt 166), 526 nej och 11 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja röstade främst ledamöterna från konservativa ECR-gruppen, EU-skeptiska EFD-gruppen samt enstaka ledamöter från andra grupper.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Avstår: Hedh (S, S&D).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).
Punkt 169 – Införandet av en EU-skatt (EU:s egna resurser)
Punkt 169 i förslaget till betänkande från utskottet var mycket klargörande I att majoriteten I EU-parlamentet vill att en EU-skatt skall införas, även om de döljer detta genom att kalla det för “EU:s egna resurser”. Men, punkt 169 radar upp de olika idéerna hur man skall kunna beskatta folken i den Europeiska unionen och löd som följer:
“169. Europaparlamentet noterar de potentiella nya egna medel som föreslås av kommissionen i dess meddelande om budgetöversynen (beskattning av den finansiella sektorn, auktion inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, EU-avgifter på luftfartsområdet, mervärdesskatt, energiskatt, bolagsskatt). Parlamentet inväntar slutsatserna av konsekvensanalysen av dessa alternativ, inbegripet en genomförbarhetsstudie om olika alternativ för en EU-skatt på finansiella transaktioner, som även bör omfatta de dithörande insamlingsmekanismerna, med tanke på att kommissionen ska lägga fram ett lagstiftningsförslag till den 1 juli 2011.”
Resultat i ONU om punkt 169
560 ja, 103 nej och 10 avstod. 63 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Nej-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen, den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Alf Svensson (KD, EPP).
Slutomröstningen om betänkandet/resolutionen i dess helhet
Till sist i omröstningen om detta betänkande var det ONU på resolutionen i dess helhet. Då röstade ledamöterna om hela ”paketet”.
Skälen till att rösta nej varierade, en del ledamöter var till exempel för en EU-skatt men ville att EU-parlamentet skulle ha varit mer specifikt i sina prioriteringar, till exempel angående jordbrukspolitiken och regionalpolitiken (alltså de vill att mer pengar skall betalas tillbaka till deras respektive medlemsländer)..
Resultat i slutomröstningen (ONU)
468 ja, 134 nej och 54 avstod. 80 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
En majoritet av den liberala ALDE-gruppen röstade jam en kvalificerad majoritet av den konservativa ECR-gruppen röstade nej, samma förhållande i den EU-skeptiska EFD-gruppen, de flesta av de grupplösa ledamöterna röstade nej, den stora majoriteten av den kristdemokratiska EPP-gruppen röstade ja, det samma i den socialistiska S&D-gruppen och i den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP).
Avstår: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Hedh (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att hon avsett att avstå), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Från debatten på förmiddagen onsdagen den 8:e kan citeras ett intressant utdrag ur Göran Färms (S, S&D) tal. Han sade:
”... Vi i SURE-utskottet förstår att det kan verka egendomligt att när många medlemsstater skär i sina egna budgetar, då begär vi mer pengar till EU:s budget efter 2013. Men samtidigt vore det helt orimligt att bortse från de här utmaningarna, att ge efter för EU-skepsisen och överge de politiska ambitioner som medlemsstaterna har gett oss bl.a. genom Lissabonfördraget. Man ska också komma ihåg att stora nedskärningar inte gynnar de mest utsatta, Grekland, Irland och Portugal, utan tvärtom minskar det EU:s möjlighet att stödja dem. ...”
Ett antal svenska ledamöter lämnade också in skriftliga röstförklaringar. Röstförklaringarna från C och FP har sållats bort då de inte är direkt relevanta i EU-skattefrågan. De övriga svenskarnas röstförklaringar kan läsas nedan:
Anna Hedh (S, S&D), skriftlig. − Jag anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill jag framhålla att EU bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget, jag anser inte att den totala storleken behöver öka. Helst skulle jag vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Jag anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Jag anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Jag anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Jag ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.
Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (samtliga S, S&D), skriftlig. − Vi anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill vi framhålla att EU så långt som möjligt bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget. Helst skulle vi vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Vi anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Vi anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Vi anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Vi ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.
Gunnar Hökmark (M, PPE), skriftlig. − Vi moderater i Europaparlamentet valde vid omröstningen om betänkandet om EU:s långtidsbudget i Strasbourg den 8 juni 2011 att rösta emot förslaget. Vi gjorde så eftersom förslaget saknar de prioriteringar mellan viktiga och mindre viktiga utgifter som vi anser nödvändiga. Istället för att visa ledarskap och satsa på det som ger Europa tillväxt och konkurrenskraft kräver förslaget en höjning av budgeten med fem procent för att på så vis kringgå behovet att prioritera. I ett läge där EU:s medlemsstater kämpar mot stora budgetunderskott och växande statsskulder väljer Europaparlamentet att kräva mer pengar till EU. Det är en linje som vi inte kan stödja. Istället borde vi fasa ut stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) och strukturfonderna, men dessvärre går förslaget som röstades igenom i motsatt riktning. Samtidigt som vi röstade emot betänkandet i dess helhet välkomnar vi den skrivning som finns i förslaget om att en "signifikant ökning" av anslagen till vetenskap och forskning ska genomföras. Detta är något vi jobbat hårt för och att detta finns med är ett steg i rätt riktning.
Alf Svensson (KD, PPE), skriftlig. − När Europaparlamentet igår, onsdagen den 8 juni, röstade om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla, valde jag att rösta emot. I en tid då EU:s medlemsstater befinner sig under allvarlig budgetpress är det med besvikelse jag konstaterar att Europaparlamentet istället för att prioritera, väljer att öka budgeten med minst 5 procent. Europaparlamentet röstade för fortsatta bidrag inom områden som låser fast den europeiska ekonomin i gamla mönster, bland annat genom att avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vidare motsätter jag mig Europaparlamentets förslag att reformera EU:s finansiering genom att införa ett system för egna medel. Medel som bland annat skulle komma från en skatt på finansiella transaktioner (FTT).
Storbritannien och EU-skatten
Det kan också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna och Labourledamöterna röstade ja till en EU-skatt, medan Liberaldemokraterna röstade mot ändringsförslaget som ville behålla rabatterna för medlemsländerna. Om Liberaldemokraterna skulle få som de vill skulle både Storbritanniens brutto- (på grund av budgetökningen) såväl som nettoinbetalningar (på grund av slopad rabatt) öka betydligt.
Det skall också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna i sitt valmanifest inför EU-parlamentsvalet 2009 skrev följande:
”Vi ser inget behov, i nuvarande förhållanden, för någon betydlig ökning i budgetens storlek, eller avskaffande av den brittiska rabatten.”
Liberaldemokraterna röstade sedan tvärtom i EU-parlamentet två år senare.
Ställ till politiskt ansvar!
Många fler ledamöter i EU-parlamentet röstade för något de inte vågar debattera med sina väljare. Införandet av en EU-skatt är något de vill implementera från toppen till botten utan att ta en debatt med väljarna.
Därför, studien ovan om hur de svenska ledamöterna av EU-parlamentet har röstat måste var och en föra till torgs och ställa dem som rösta ja till politiskt ansvar!
Onsdag 8 juni 2011
Betänkandet i korthet
Detta var ett eget initiativ av EU-parlamentet, det vill saga ett tyckande utanför lagstiftningen. Den federalistiska (överstatligt inriktade) majoriteten i EU-parlamentet röstade igenom sina förslag för den nästkommande långtidsbudgeten i EU för åren 2014-2020. Federalistmajoriteten begär en 5-procentig ökning jämfört med innevarande budgetperiod 2007-2013. De uppmanar också till att alla rabatter på medlemsstaternas bidrag till EU:s budget skall skrotas samt att en EU-skatt inrättas för att ge en direktfinansiering till EU-budgeten.
Intressanta omröstningar med namnupprop (ONU)
Det var flera intressanta omröstningar med namnupprop, men av utrymmesskäl är det bäst att koncentrera sig på de viktigaste.
Ställ EU-parlamentarikerna till ansvar för hur de har röstat!
Ändringsförslag 18 – begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)
Ändringsförslag 18 från den liberala ALDE-gruppen ville ändra punkt 81 om den gemensamma jordbrukspolitiken. I förslaget till betänkande från utskottet skrev man följande:
“81. Europaparlamentet insisterar på att med tanke på den stora variationen uppgifter och mål som den gemensamma jordbrukspolitiken står inför, bör man avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till GJP för nästa budgetperiod.”
ALDE-gruppen ville istället att denna punkt skulle lyda som följer:
”81. Europaparlamentet insisterar på att det kan bli möjligt att göra begränsade och riktade nedskärningar i den gemensamma jordbrukspolitiken beroende på resultatet av den pågående reformeringen av politiken.”
Dock, en del ledamöter kan ha röstat nej till detta förslag då det inte var tillräckligt ambitiöst i sin inriktning att skära I den gemensamma jordbrukspolitiken.
Resultat av ONU på ändringsförslag 18
140 ja, 513 nej och 14 avstod. 69 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom från en majoritet av den liberala ALDE-gruppen och en majoritet av den konservativa ECR-gruppen. Nej-rösterna kom från den kristdemokratiska EPP-gruppen, den socialistiska S&D-gruppen och den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att han avsett att rösta ja), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Färm (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Ändringsförslag 15 – Minskning av nästa långtidsbudget med åtminstone 2,8 %
Det fanns krav på en minskning av den framtida EU-budgeten. Ändringsförslag 15 lades av Marta Andreasen från den EU-skeptiska EFD-gruppen.
Punkt 162 i förslaget till betänkande löd som följer:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet påpekar att även med en ökning av resursnivån för nästa fleråriga budgetram med fem procent jämfört med 2013 års nivå kan bara ett begränsat bidrag lämnas för att unionens avtalade mål och åtaganden ska kunna uppnås och för att principen om solidaritet inom unionen ska kunna respekteras. Parlamentet är därför övertygat om att åtminstone fem procents ökning av resurserna är nödvändiga för nästa fleråriga budgetram. Parlamentet uppmanar rådet – om det inte delar denna uppfattning – att tydligt visa vilka av dess politiska prioriteringar eller projekt som kan överges helt och hållet, trots deras dokumenterade europeiska mervärde.”
Denna skrivning ville Marta Andreasen ändra genom ändringsförslag 15 till följande:
”162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att nästa fleråriga budgetram bör minskas med åtminstone 2,8 procent jämfört med 2013 års nivå, och denna procentandel motsvarar genomsnittet för de oegentligheter som revisionsrätten har konstaterat i EU:s årsbokslut. Parlamentet noterar kommissionens oförmåga att vidta åtgärder för att stoppa dessa oegentligheter. Parlamentet påpekar att det med hänsyn till den pågående krisen är ännu viktigare att garantera att skattebetalarnas pengar används korrekt. Parlamentet anser dessutom att medlemsstaterna i så fall kanske inte klarar av att medfinansiera vissa projekt och detta gör det ännu svårare att vara mindre ambitiös i kraven på budgetanslag för den perioden.”
Resultat av ONU på ändringsförslag 15
52 ja, 613 nej och 4 avstod. 67 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den EU-skeptiska EFD-gruppen och grupplösa ledamöter.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Ibrisagic (M, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).
Ändringsförslag 7 – EU:s långtidsbudget skall inte överskrida 2013 års nivå med en tillväxt under inflationsnivån
Detta ändringsförslag lades av den konservativa ECR-gruppen. En del som röstade ja till ändringsförslag 15 stödde inte detta ”svagare” förslag.
Originalförslaget till skrivning i punkt 162 kan läsas ovan. ECR:s ändringsförslag 7 löd som följer:
“162. Europaparlamentet är därför av den bestämda uppfattningen att en frysning av nästa fleråriga budgetram på 2013 års nivå, vilket vissa medlemsstater har krävt, inte är ett genomförbart alternativ. Parlamentet välkomnar skrivelsen från de fem regeringscheferna – Storbritanniens, Frankrikes, Tysklands, Nederländernas och Finlands – och delar uppfattningen att åtagandebemyndigandena under nästa fleråriga budgetram inte bör överskrida 2013 års nivå, med en tillväxttakt som är lägre än inflationen.”
Resultat av ONU på ändringsförslag 7
104 ja, 540 nej och 27 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen och från den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter. En del EFD-ledamöter som röstade ja till ändringsförslag 15 röstade nej till ändringsförslag 7.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Ändringsförslag 11S – att stryka punkt 166 om att slopa medlemsländernas rabatter
Detta ändringsförslag från den konservativa ECR-gruppen ville stryka punkt 166 i betänkandet som löd som följer:
“166. Europaparlamentet anser att det främsta målet med reformen är att uppnå ett autonomt, rimligare, mer transparent, enklare och rättvist system, som medborgarna lättare kan förstå, samt att tydliggöra deras bidrag till EU budgeten. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang till ett slut på de befintliga rabatterna, undantagen och korrigeringsmekanismerna och är övertygat om att införandet av ett eller flera verkliga egna medel för unionen, i syfte att ersätta det BNI baserade systemet, är absolut nödvändigt om unionen någonsin ska få den budget den behöver för att på ett avgörande sätt bidra till finansiell stabilitet och ekonomisk återhämtning. Parlamentet påminner om att eventuella förändringar av de egna medlen bör genomföras i enlighet med medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Parlamentet betonar i detta sammanhang att unionen bör kunna uppbära sina egna medel direkt och oberoende av nationella budgetar.”
Att slopa rabatterna drabbar inte bara Storbritannien utan även Sverige, som har en rabatt tillsammans med Tyskland och Nederländerna då vi är så stora nettobetalare till EU-budgeten i dess helhet.
Resultat av ONU på ändringsförslag 11S
134 ja (det vill säga ja till att stryka punkt 166), 526 nej och 11 avstod. 65 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Ja röstade främst ledamöterna från konservativa ECR-gruppen, EU-skeptiska EFD-gruppen samt enstaka ledamöter från andra grupper.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Avstår: Hedh (S, S&D).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S, S&D).
Punkt 169 – Införandet av en EU-skatt (EU:s egna resurser)
Punkt 169 i förslaget till betänkande från utskottet var mycket klargörande I att majoriteten I EU-parlamentet vill att en EU-skatt skall införas, även om de döljer detta genom att kalla det för “EU:s egna resurser”. Men, punkt 169 radar upp de olika idéerna hur man skall kunna beskatta folken i den Europeiska unionen och löd som följer:
“169. Europaparlamentet noterar de potentiella nya egna medel som föreslås av kommissionen i dess meddelande om budgetöversynen (beskattning av den finansiella sektorn, auktion inom ramen för systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, EU-avgifter på luftfartsområdet, mervärdesskatt, energiskatt, bolagsskatt). Parlamentet inväntar slutsatserna av konsekvensanalysen av dessa alternativ, inbegripet en genomförbarhetsstudie om olika alternativ för en EU-skatt på finansiella transaktioner, som även bör omfatta de dithörande insamlingsmekanismerna, med tanke på att kommissionen ska lägga fram ett lagstiftningsförslag till den 1 juli 2011.”
Resultat i ONU om punkt 169
560 ja, 103 nej och 10 avstod. 63 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
Nej-rösterna kom huvudsakligen från den konservativa ECR-gruppen, den EU-skeptiska EFD-gruppen samt grupplösa ledamöter.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Färm (S, S&D), Hedh (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Alf Svensson (KD, EPP).
Slutomröstningen om betänkandet/resolutionen i dess helhet
Till sist i omröstningen om detta betänkande var det ONU på resolutionen i dess helhet. Då röstade ledamöterna om hela ”paketet”.
Skälen till att rösta nej varierade, en del ledamöter var till exempel för en EU-skatt men ville att EU-parlamentet skulle ha varit mer specifikt i sina prioriteringar, till exempel angående jordbrukspolitiken och regionalpolitiken (alltså de vill att mer pengar skall betalas tillbaka till deras respektive medlemsländer)..
Resultat i slutomröstningen (ONU)
468 ja, 134 nej och 54 avstod. 80 frånvarande eller närvarande men inte röstat.
En majoritet av den liberala ALDE-gruppen röstade jam en kvalificerad majoritet av den konservativa ECR-gruppen röstade nej, samma förhållande i den EU-skeptiska EFD-gruppen, de flesta av de grupplösa ledamöterna röstade nej, den stora majoriteten av den kristdemokratiska EPP-gruppen röstade ja, det samma i den socialistiska S&D-gruppen och i den gröna/regionalistiska Verts/ALE-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Färm (S, S&D), Ludvigsson (S, S&D), Ulvskog (S, S&D), Westlund (S, S&D), Engström (PP, Verts/ALE).
Nej: EB Svensson (V, GUE/NGL), Corazza Bildt (M, EPP), Fjellner (M, EPP), Hökmark (M, EPP), Ibrisagic (M, EPP), Alf Svensson (KD, EPP).
Avstår: Ek (C, ALDE), Paulsen (FP, ALDE), Schmidt (FP, ALDE), Wikström (FP, ALDE), Hedh (S, S&D) (röstade nej men anmälde i efterhand att hon avsett att avstå), Lövin (MP, Verts/ALE), Schlyter (MP, Verts/ALE).
Från debatten på förmiddagen onsdagen den 8:e kan citeras ett intressant utdrag ur Göran Färms (S, S&D) tal. Han sade:
”... Vi i SURE-utskottet förstår att det kan verka egendomligt att när många medlemsstater skär i sina egna budgetar, då begär vi mer pengar till EU:s budget efter 2013. Men samtidigt vore det helt orimligt att bortse från de här utmaningarna, att ge efter för EU-skepsisen och överge de politiska ambitioner som medlemsstaterna har gett oss bl.a. genom Lissabonfördraget. Man ska också komma ihåg att stora nedskärningar inte gynnar de mest utsatta, Grekland, Irland och Portugal, utan tvärtom minskar det EU:s möjlighet att stödja dem. ...”
Ett antal svenska ledamöter lämnade också in skriftliga röstförklaringar. Röstförklaringarna från C och FP har sållats bort då de inte är direkt relevanta i EU-skattefrågan. De övriga svenskarnas röstförklaringar kan läsas nedan:
Anna Hedh (S, S&D), skriftlig. − Jag anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill jag framhålla att EU bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget, jag anser inte att den totala storleken behöver öka. Helst skulle jag vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Jag anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Jag anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Jag anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Jag ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.
Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (samtliga S, S&D), skriftlig. − Vi anser att EU:s budget måste ges tillräckliga resurser för att kunna finansiera beslutade åtaganden. Samtidigt vill vi framhålla att EU så långt som möjligt bör ha en restriktiv hållning och tillhandahålla dessa resurser genom omfördelning inom befintlig EU-budget. Helst skulle vi vilja att jordbruksbudgeten sänktes till förmån för de prioriteringar som anges i EU 2020; forskning och utveckling, grön omställning m.m. Vi anser därför inte heller att 2013 års budgetnivå för jordbruket bör bibehållas, men välkomnar att jordbruksstöden ska fördelas jämnt mellan medlemsländerna.
Vi anser det också väldigt viktigt att effektivisera EU:s administrativa utgifter, varav en väg är att öka insynen i processen för fördelning och användning av dessa utgifter.
Vi anser inte att taket för egna medel bör revideras, då EU:s politik bör kunna finansieras inom nuvarande inkomsttak. Vi ser även ett behov att systemet med EU:s egna medel ses över. Det nuvarande systemet är mycket komplicerat, och saknar transparens. Rabatterna har inte gjort systemet mer rättvist, utan snarare gett upphov till en rad nya undantag och korrigeringar. Emellertid innebär en förändring i detta system inte någon direkt beskattningsrätt för EU, unionen har inte någon sådan kompetens i fördraget. Varje förändring av systemet med egna medel kräver dessutom att samtliga medlemsländer ger sitt godkännande för att de skall kunna träda i kraft.
Gunnar Hökmark (M, PPE), skriftlig. − Vi moderater i Europaparlamentet valde vid omröstningen om betänkandet om EU:s långtidsbudget i Strasbourg den 8 juni 2011 att rösta emot förslaget. Vi gjorde så eftersom förslaget saknar de prioriteringar mellan viktiga och mindre viktiga utgifter som vi anser nödvändiga. Istället för att visa ledarskap och satsa på det som ger Europa tillväxt och konkurrenskraft kräver förslaget en höjning av budgeten med fem procent för att på så vis kringgå behovet att prioritera. I ett läge där EU:s medlemsstater kämpar mot stora budgetunderskott och växande statsskulder väljer Europaparlamentet att kräva mer pengar till EU. Det är en linje som vi inte kan stödja. Istället borde vi fasa ut stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) och strukturfonderna, men dessvärre går förslaget som röstades igenom i motsatt riktning. Samtidigt som vi röstade emot betänkandet i dess helhet välkomnar vi den skrivning som finns i förslaget om att en "signifikant ökning" av anslagen till vetenskap och forskning ska genomföras. Detta är något vi jobbat hårt för och att detta finns med är ett steg i rätt riktning.
Alf Svensson (KD, PPE), skriftlig. − När Europaparlamentet igår, onsdagen den 8 juni, röstade om investering i framtiden: en ny flerårig budgetram för ett konkurrenskraftigt och hållbart Europa för alla, valde jag att rösta emot. I en tid då EU:s medlemsstater befinner sig under allvarlig budgetpress är det med besvikelse jag konstaterar att Europaparlamentet istället för att prioritera, väljer att öka budgeten med minst 5 procent. Europaparlamentet röstade för fortsatta bidrag inom områden som låser fast den europeiska ekonomin i gamla mönster, bland annat genom att avsätta minst lika stora belopp som för budgetåret 2013 till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vidare motsätter jag mig Europaparlamentets förslag att reformera EU:s finansiering genom att införa ett system för egna medel. Medel som bland annat skulle komma från en skatt på finansiella transaktioner (FTT).
Storbritannien och EU-skatten
Det kan också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna och Labourledamöterna röstade ja till en EU-skatt, medan Liberaldemokraterna röstade mot ändringsförslaget som ville behålla rabatterna för medlemsländerna. Om Liberaldemokraterna skulle få som de vill skulle både Storbritanniens brutto- (på grund av budgetökningen) såväl som nettoinbetalningar (på grund av slopad rabatt) öka betydligt.
Det skall också noteras att de brittiska Liberaldemokraterna i sitt valmanifest inför EU-parlamentsvalet 2009 skrev följande:
”Vi ser inget behov, i nuvarande förhållanden, för någon betydlig ökning i budgetens storlek, eller avskaffande av den brittiska rabatten.”
Liberaldemokraterna röstade sedan tvärtom i EU-parlamentet två år senare.
Ställ till politiskt ansvar!
Många fler ledamöter i EU-parlamentet röstade för något de inte vågar debattera med sina väljare. Införandet av en EU-skatt är något de vill implementera från toppen till botten utan att ta en debatt med väljarna.
Därför, studien ovan om hur de svenska ledamöterna av EU-parlamentet har röstat måste var och en föra till torgs och ställa dem som rösta ja till politiskt ansvar!
tisdag 28 juni 2011
Lobbyepostbrev mot införandet av EU-skatt skickat till riksdagsledamöter – åtta återkom med positiv respons
Den 23 maj 2011 skickade vi följande epost till 329 ledamöter av riksdagen.
”Hej riksdagsledamot
Vi skriver till dig för att göra dig medveten om en kommande politisk fråga. I slutet av juni, alltså kommande månad, skall EU-kommissionen presentera ett formellt förslag om att införa en EU-skatt (missledande kallat ”EU:s egna resurser” eller ”EU:s egna medel”). Den exakta utformningen av förslaget är inte känt i dagsläget, men syftet är farligt enkelt: EU vill köra över medlemsstaterna genom att få en direkt inkomstkälla till EU:s kassakista.
Det är sagt att denna skatt skall vara ”skatteneutral”, att den inte skall öka skattebördorna på EU-ländernas medborgare, men basfakta inom ekonomi säger en annan sak. Vilken ny skatt som helst, vare sig det är genom moms, på flygtrafik eller inom banksektorn, kommer sist och slutligen att betalas av den enskilde.
Vi tror att denna skatt bara kommer att öka skattebördan för folken genom att de måste betala dubbla räkningar. EU:s budget har ofta kritiserats både för slöseri och dåligt utfall. Vi behöver inte en EU-skatt, vi behöver bättre kontroll av den nuvarande EU-budgeten.
Dessutom, av princip, är vi av den uppfattningen att EU skall styras av medlemsländerna, inte det motsatta. Därför skall inte den Europeiska unionen ha rätten att beskatta medborgarna i medlemsstaterna.
Förslaget om EU-skatt har vissa starka anhängare i Sverige, bland annat EU-parlamentariker Göran Färm (S). Det är viktigt att ta debatten med honom samt upplysa allmänheten i denna fråga.
Var finns det folkliga kravet och stödet för införandet av en EU-skatt? Framförs det i insändarspalterna eller bland kraven i demonstrationståg? Motioneras det om frågan till partiernas stämmor, kongresser och landsmöten?
Svaret är nej. Detta förslag är ett typiskt exempel på ett ”uppifrånförslag” från EU-parlamentets federalistiska majoritet. Även om denna majoritet ställt kravet i mer än tio år har det inte framförts eller debatterats ens i valrörelserna till EU-parlamentet. Sådana här dåligt förankrade förslag gynnar inte precis folkens syn på EU som ett elitprojekt och Brysselstyre.
Vi ber dig att göra vad du kan för att opponera dig mot idén om införandet av en EU-skatt.
Kommittén mot införandet av en EU-skatt”
Reaktioner:
Totalt har åtta riksdagsledamöter har återkommit.
En moderat ledamot, Karl Sigfrid, återkom med en fråga om EU-skatten och fick material sig tillsänt. Han var intresserad av att länka till det.
Fyra andra riksdagsledamöter för Moderaterna, Jan Ericson, Henrik Ripa, Elisabeth Svantesson och Susanna Haby har epostat tillbaka och klart meddelat att de motsätter sig införandet av en direkt EU-skatt.
Eva Adolfsson Elgestam (S) har också svarat och skriver citat: “Vi socialdemokrater bestrider varje gång frågan om gemensam skatt inom olika sektorer och hävdar att det är en nationell angelägenhet.”
Ett mycket bra svar. Vi får nu hoppas att hon och hennes meningsfränder inom S kan stå emot EU-parlamentariker Göran Färm (S) som driver just införandet av EU-skatt.
Jonas Sjöstedt (V) svarar citat: ”Jag är helt enig med er.”
Från Miljöpartiet har Helena Leander svarat. Hon skriver bland annat citat:
”Som miljöpartist är min grundinställning att beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt. Det innebär att jag tycker att EU ska ta det försiktigt med att lägga sig i medlemsländernas beskattning. Därför sa jag nej till EU-kommissionens förslag om gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) när den subsidiaritetsprövades i skatteutskottet häromveckan. Däremot ser jag att vissa frågor är genuint gränsöverskridande och därför kan kräva ett visst mått av överstatlighet. Klimatfrågan är en typisk sån fråga, där enskilda medlemsländers beslut att göra eller inte göra något åt sina utsläpp inte bara påverkar det egna landet utan också i högsta grad andra länder. I såna lägen tycker jag att det är befogat att EU t ex beslutar att alla medlemsländer måste införa en koldioxidskatt som lägst uppgår till en viss nivå. Dessa skatteintäkter går dock fortfarande till de enskilda medlemsländerna.”
Vi tackar för de positiva svaren och kan konstatera att dessa riksdagsledamöter bör sändas en god tanke. Vi hoppas nu att de får sina partier med sig på den linje de förespråkar.
Vi har däremot inte fått in några reaktioner från någon riksdagsledamot som representerar KD, FP och C. Vad tycker de i frågan om införandet av en direkt EU-skatt?
”Hej riksdagsledamot
Vi skriver till dig för att göra dig medveten om en kommande politisk fråga. I slutet av juni, alltså kommande månad, skall EU-kommissionen presentera ett formellt förslag om att införa en EU-skatt (missledande kallat ”EU:s egna resurser” eller ”EU:s egna medel”). Den exakta utformningen av förslaget är inte känt i dagsläget, men syftet är farligt enkelt: EU vill köra över medlemsstaterna genom att få en direkt inkomstkälla till EU:s kassakista.
Det är sagt att denna skatt skall vara ”skatteneutral”, att den inte skall öka skattebördorna på EU-ländernas medborgare, men basfakta inom ekonomi säger en annan sak. Vilken ny skatt som helst, vare sig det är genom moms, på flygtrafik eller inom banksektorn, kommer sist och slutligen att betalas av den enskilde.
Vi tror att denna skatt bara kommer att öka skattebördan för folken genom att de måste betala dubbla räkningar. EU:s budget har ofta kritiserats både för slöseri och dåligt utfall. Vi behöver inte en EU-skatt, vi behöver bättre kontroll av den nuvarande EU-budgeten.
Dessutom, av princip, är vi av den uppfattningen att EU skall styras av medlemsländerna, inte det motsatta. Därför skall inte den Europeiska unionen ha rätten att beskatta medborgarna i medlemsstaterna.
Förslaget om EU-skatt har vissa starka anhängare i Sverige, bland annat EU-parlamentariker Göran Färm (S). Det är viktigt att ta debatten med honom samt upplysa allmänheten i denna fråga.
Var finns det folkliga kravet och stödet för införandet av en EU-skatt? Framförs det i insändarspalterna eller bland kraven i demonstrationståg? Motioneras det om frågan till partiernas stämmor, kongresser och landsmöten?
Svaret är nej. Detta förslag är ett typiskt exempel på ett ”uppifrånförslag” från EU-parlamentets federalistiska majoritet. Även om denna majoritet ställt kravet i mer än tio år har det inte framförts eller debatterats ens i valrörelserna till EU-parlamentet. Sådana här dåligt förankrade förslag gynnar inte precis folkens syn på EU som ett elitprojekt och Brysselstyre.
Vi ber dig att göra vad du kan för att opponera dig mot idén om införandet av en EU-skatt.
Kommittén mot införandet av en EU-skatt”
Reaktioner:
Totalt har åtta riksdagsledamöter har återkommit.
En moderat ledamot, Karl Sigfrid, återkom med en fråga om EU-skatten och fick material sig tillsänt. Han var intresserad av att länka till det.
Fyra andra riksdagsledamöter för Moderaterna, Jan Ericson, Henrik Ripa, Elisabeth Svantesson och Susanna Haby har epostat tillbaka och klart meddelat att de motsätter sig införandet av en direkt EU-skatt.
Eva Adolfsson Elgestam (S) har också svarat och skriver citat: “Vi socialdemokrater bestrider varje gång frågan om gemensam skatt inom olika sektorer och hävdar att det är en nationell angelägenhet.”
Ett mycket bra svar. Vi får nu hoppas att hon och hennes meningsfränder inom S kan stå emot EU-parlamentariker Göran Färm (S) som driver just införandet av EU-skatt.
Jonas Sjöstedt (V) svarar citat: ”Jag är helt enig med er.”
Från Miljöpartiet har Helena Leander svarat. Hon skriver bland annat citat:
”Som miljöpartist är min grundinställning att beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt. Det innebär att jag tycker att EU ska ta det försiktigt med att lägga sig i medlemsländernas beskattning. Därför sa jag nej till EU-kommissionens förslag om gemensam konsoliderad bolagsskattebas (CCCTB) när den subsidiaritetsprövades i skatteutskottet häromveckan. Däremot ser jag att vissa frågor är genuint gränsöverskridande och därför kan kräva ett visst mått av överstatlighet. Klimatfrågan är en typisk sån fråga, där enskilda medlemsländers beslut att göra eller inte göra något åt sina utsläpp inte bara påverkar det egna landet utan också i högsta grad andra länder. I såna lägen tycker jag att det är befogat att EU t ex beslutar att alla medlemsländer måste införa en koldioxidskatt som lägst uppgår till en viss nivå. Dessa skatteintäkter går dock fortfarande till de enskilda medlemsländerna.”
Vi tackar för de positiva svaren och kan konstatera att dessa riksdagsledamöter bör sändas en god tanke. Vi hoppas nu att de får sina partier med sig på den linje de förespråkar.
Vi har däremot inte fått in några reaktioner från någon riksdagsledamot som representerar KD, FP och C. Vad tycker de i frågan om införandet av en direkt EU-skatt?
söndag 26 juni 2011
En intressant nyhet från toppmötet – om ett stort medlemsland som stenhårt tar sina nationella intressen till vara
Undertecknad har många gånger i EU-parlamentet hört federalister tala om att det viktiga är en persons kompetens, inte personens nationella tillhörighet när tjänster skall besättas i EU:s institutioner.
Men på toppmötet torsdag-fredag manifesterades återigen att det nationella intresset väger tyngre, i alla fall hos en del medlemsstater.
Den mest oberoende EU-institutionen skall vara Europeiska Centralbanken (ECB). Men när nu fransmannen J-C Trichet avgår i höst och ersätts av Italiens nuvarande riksbankschef M Draghi skulle det inte längre finnas någon fransman i ECB:s ledning. Det kunde inte Frankrike acceptera. Däremot skulle Italien ha två representanter där då B Smaghi har suttit i ledningen sedan 2005. Frankrike ville därför att Smaghi skulle avgå, men han vägrade. Men på toppmötets andra dag ringde B Smaghi EU-president Van Rompuy och meddelade att han avgick ”frivilligt”.
Frankrike får nu in en ny medlem i ECB-ledningen. Smaghi skall dock inte ha gått lottlös ur striden. Han skall tydligen få överta M Draghis post som Italiens riksbankchef.
Helt klart är att EU-president Van Rompuy sidosatt ECB:s ”oberoende” och kokat ihop en kompromiss mellan Frankrike och Italien. Som vanligt kan konstateras att de stora länderna kan göra som de behagar inom EU:s institutioner och talet om att ”se till hela Europas intressen” bara är tomt prat.
Jan A Johansson
Men på toppmötet torsdag-fredag manifesterades återigen att det nationella intresset väger tyngre, i alla fall hos en del medlemsstater.
Den mest oberoende EU-institutionen skall vara Europeiska Centralbanken (ECB). Men när nu fransmannen J-C Trichet avgår i höst och ersätts av Italiens nuvarande riksbankschef M Draghi skulle det inte längre finnas någon fransman i ECB:s ledning. Det kunde inte Frankrike acceptera. Däremot skulle Italien ha två representanter där då B Smaghi har suttit i ledningen sedan 2005. Frankrike ville därför att Smaghi skulle avgå, men han vägrade. Men på toppmötets andra dag ringde B Smaghi EU-president Van Rompuy och meddelade att han avgick ”frivilligt”.
Frankrike får nu in en ny medlem i ECB-ledningen. Smaghi skall dock inte ha gått lottlös ur striden. Han skall tydligen få överta M Draghis post som Italiens riksbankchef.
Helt klart är att EU-president Van Rompuy sidosatt ECB:s ”oberoende” och kokat ihop en kompromiss mellan Frankrike och Italien. Som vanligt kan konstateras att de stora länderna kan göra som de behagar inom EU:s institutioner och talet om att ”se till hela Europas intressen” bara är tomt prat.
Jan A Johansson
torsdag 19 maj 2011
Nationella parlamentens inflytande i EU – funkar inte
När det gjordes propaganda inför antagandet av Lissabonfördraget (i princip identiskt med EU:s konstitutionella fördrag som röstades ner i ett par folkomröstningar innan den processen stoppades) sades det att de nationella parlamentens roll i EU kommer att stärkas genom det nya fördraget. De nationella parlamenten skulle få en ”nödbroms” att dra i, eller vifta med det gula kortet som en del uttrycker det, när EU-kommissionen lägger alltför EU-centraliserade förslag. Det brukar kallas att värna ”närhetsprincipen”, men det är mest ett propagandaord från EU, ty det är alltid EU:s institutioner som avgör vilken politisk nivå som är bäst lämpad för politiskt beslutsfattande – och det blir sist och slutligen EU-nivån som drar det längsta strået. ”Närhetsprincipen” kan också kallas ”subsidiaritetsprincipen” eller bäst av allt ”underordningsprincipen”, ty det är vad det handlar om – att underordna sig EU:s beslutsfattande.
Varje nationellt parlament har åtta veckor på sig (ett kvartal om förslaget är inom området frihet, säkerhet och rättvisa) att lämna ett yttrande om ett lagstiftningsförslag anses som oförenligt med subsidiaritetsprincipen. Om en tredjedel av medlemsstaterna framför protester skall lagstiftningsförslaget åter tas upp till behandling i EU-kommissionen. Dock, EU-kommissionen kan om de så vill lägga exakt samma förslag igen.
Men att samordna de nationella parlamentens protester inom åtta veckor har visat sig svårare än man kan tro. Olika handläggningstider, semestertider med mera har gjort att det fungerar dåligt att skrapa ihop tillräckligt motstånd bland de nationella parlamenten även när en fråga har varit kontroversiell.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 fram till den 14 april 2011 har det bara varit fem lagstiftningsförslag där EU-kommissionen har mottagit mer än två yttranden som ansett att förslaget inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen.
Kort sagt: De nationella parlamentens inflytande i EU-systemet stärktes inte med Lissabonfördraget. Tiden för dem att protestera måste förlängas och det måste accepteras att det är färre än en tredjedel som invänder, en fjärdedel bör räcka. Dessutom måste då EU-kommissionen bli tvungna att modifiera sitt förslag.
Gör om Lissabonfördraget – Gör rätt.
Jan A Johansson
Varje nationellt parlament har åtta veckor på sig (ett kvartal om förslaget är inom området frihet, säkerhet och rättvisa) att lämna ett yttrande om ett lagstiftningsförslag anses som oförenligt med subsidiaritetsprincipen. Om en tredjedel av medlemsstaterna framför protester skall lagstiftningsförslaget åter tas upp till behandling i EU-kommissionen. Dock, EU-kommissionen kan om de så vill lägga exakt samma förslag igen.
Men att samordna de nationella parlamentens protester inom åtta veckor har visat sig svårare än man kan tro. Olika handläggningstider, semestertider med mera har gjort att det fungerar dåligt att skrapa ihop tillräckligt motstånd bland de nationella parlamenten även när en fråga har varit kontroversiell.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 fram till den 14 april 2011 har det bara varit fem lagstiftningsförslag där EU-kommissionen har mottagit mer än två yttranden som ansett att förslaget inte var förenligt med subsidiaritetsprincipen.
Kort sagt: De nationella parlamentens inflytande i EU-systemet stärktes inte med Lissabonfördraget. Tiden för dem att protestera måste förlängas och det måste accepteras att det är färre än en tredjedel som invänder, en fjärdedel bör räcka. Dessutom måste då EU-kommissionen bli tvungna att modifiera sitt förslag.
Gör om Lissabonfördraget – Gör rätt.
Jan A Johansson
fredag 13 maj 2011
EU:s utrikestjänst vill ha mer och mer pengar
Att EU:s institutioner märker föga av finans- och eurokrisen vet vi sedan
tidigare. Det markerades återigen när EU:s utrikesminister Catherine Ashton
till nästa års budget nu har begärt en 5,8 % ökning.
Hon vill ha ytterligare 27 miljoner euro till EU:s diplomatkår, the
European External Action Service (EEAS). En EU-kommissionsföreträdare anmärkte att kostnaderna för EEAS drar iväg när det har varit för många befordringar, alltför många högre tjänstemän och likaså alltför många chefer på EEAS. Varje befordran innebär att löne- och pensionskostnader går upp. Brittisk press har också pekat på att omkring 100 av EEAS:s anställda diplomater tjänar mer än vad Storbritanniens utrikesminister gör.
EEAS med 7000 anställda var en produkt av Lissabonfördraget och syftar till att stärka EU:s roll i världen. Det har dock pekats på att mycket lite har hänt inom EU:s politik på detta område, framförallt under upproren i Nordafrika och Mellanöstern
EEAS har en total budget på cirka 7 miljarder euro, inkluderande fredsbevarande aktioner, bistånd och utveckling. Lady Ashton, brittisk Labourpolitiker, har en lön på drygt 3 miljoner kronor per år. Hon är den högst betalda kvinnliga politikern i världen. Inte illa att slå USA:s utrikesminister Hilary Clinton och Tysklands förbundskansler Angela Merkel i den ligan.
EEAS har också gjort sig kända för att spendera 32 miljoner euro på skottsäkra limousiner. Även PR-budgeten för EEAS har med Brysselmått mätt slagit nya rekord, vilket inte säger litet.
Inte undra på att EU behöver ta in en egen skatt då medlemsländerna klagar över utgiftspolitiken hos EU:s institutioner. I slutet av juni skall EU-kommissionen presentera ett förslag till EU-skatt för att bättre klara sina finanser och storvulna planer när medlemsländerna inte vill släppa till pengar.
Jan A Johansson
tidigare. Det markerades återigen när EU:s utrikesminister Catherine Ashton
till nästa års budget nu har begärt en 5,8 % ökning.
Hon vill ha ytterligare 27 miljoner euro till EU:s diplomatkår, the
European External Action Service (EEAS). En EU-kommissionsföreträdare anmärkte att kostnaderna för EEAS drar iväg när det har varit för många befordringar, alltför många högre tjänstemän och likaså alltför många chefer på EEAS. Varje befordran innebär att löne- och pensionskostnader går upp. Brittisk press har också pekat på att omkring 100 av EEAS:s anställda diplomater tjänar mer än vad Storbritanniens utrikesminister gör.
EEAS med 7000 anställda var en produkt av Lissabonfördraget och syftar till att stärka EU:s roll i världen. Det har dock pekats på att mycket lite har hänt inom EU:s politik på detta område, framförallt under upproren i Nordafrika och Mellanöstern
EEAS har en total budget på cirka 7 miljarder euro, inkluderande fredsbevarande aktioner, bistånd och utveckling. Lady Ashton, brittisk Labourpolitiker, har en lön på drygt 3 miljoner kronor per år. Hon är den högst betalda kvinnliga politikern i världen. Inte illa att slå USA:s utrikesminister Hilary Clinton och Tysklands förbundskansler Angela Merkel i den ligan.
EEAS har också gjort sig kända för att spendera 32 miljoner euro på skottsäkra limousiner. Även PR-budgeten för EEAS har med Brysselmått mätt slagit nya rekord, vilket inte säger litet.
Inte undra på att EU behöver ta in en egen skatt då medlemsländerna klagar över utgiftspolitiken hos EU:s institutioner. I slutet av juni skall EU-kommissionen presentera ett förslag till EU-skatt för att bättre klara sina finanser och storvulna planer när medlemsländerna inte vill släppa till pengar.
Jan A Johansson
onsdag 20 april 2011
EU-parlamentariker vägrar att spara in
På Strasbourgsessionen i april röstade EU-parlamentets majoritet ja till att öka sin budget med 2,3 procent för år 2012. Den föredragande, kristdemokratiske portugisen JM Fernandes, försvarade ökningen med att EU:s nuvarande inflationstakt är 2,8 procent och att ytterligare besparingar skall ske under implementeringen av budgeten. Ministerrådet har för sin del deklarerat att de siktar på att skära ned sin budget med 4,4 procent.
Ändringsförslag som syftade till besparingar, lagda av ledamöter från de Gröna, vänstern och de konservativa, röstades ner av de styrande grupperna kristdemokraterna-socialisterna-liberalerna. Dessa ändringsförslag hade inneburit betydande besparingar. Bland annat föreslogs att EU-parlamentariker och högre EU-parlamentstjänstemän skall resa i ekonomiklass på resor under fyra timmar. Det skulle innebära en besparing på mellan 15 och 20 miljoner euro per år. Men de stora grupperna stödde inte detta. De ursäktade sig med att en förändring av reseregelverket inte skall ske i budgetprocessen utan genom en förändring av ledamöternas stadga.
Undertecknad kommer ihåg när en svensk partidelegation beslöt att deras reseöverskott skulle återbetalas till EU-systemet och inte behållas av ledamöterna. Då slutade de att resa i ekonomiklass och reste i affärsklassen i stället. Så visst fungerar det för EU-parlamentariker att resa i ekonomiklass bland ”folket”, det handlar bara om motivation.
Kristdemokrater, socialister och liberaler röstade också nej till en formulering om att besparingar i EU-parlamentet skall börja bland dess egna medlemmar och att inga ökningar skulle ske av ledamöternas löner och olika ersättningar. Likaså röstades ett tredje ändringsförslag ned om att EU-parlamentariker inte skall kunna erhålla betalning för att vara i EU-parlamentet samma dag som de reser till och från det. Det har vid ett flertal tillfällen avslöjats hur till exempel ledamöter skriver in sig tidigit på fredagsmorgonen i EU-parlamentet som närvarande och sedan tar flyget direkt hem. Då får de både dagstraktamentet för vistelsen i Bryssel samt en reseersättning.
Samtidigt som EU-parlamentet inte vill spara in på sina egna kostnader satsar de på nya projekt. Planerna går vidare på inrättandet av ett Europeiskt historiehus som skall skildra Europas historia efter 1945. Det skall kosta cirka 60 miljoner euro att upprätta detta hus, men kostnaderna har sprungit iväg och det talas om att de ökat nästan 100 procent mot budget. Det kommer att kosta omkring 13,5 miljoner euro per år i driftskostnader. Ordföranden i EU-parlamentets budgetutskott, den franske kristdemokraten Alain Lamassoure sitter också med i styrelsen för detta historiehus och det har pekats på en intressekonflikt mellan bidragsgivare och utförare.
Det är bland annat på grund av ovanstående verksamhet som EU inte är värdigt att få ta in sina egna skatter, oavsett om det gäller Tobinskatt eller koldioxidskatt eller någon annan sorts skatt. Vi skattebetalare skall inte tvingas betala skatter direkt till ett EU-system som inte tar ansvar för att hushålla med sin egen budget.
Jan A Johansson
Ändringsförslag som syftade till besparingar, lagda av ledamöter från de Gröna, vänstern och de konservativa, röstades ner av de styrande grupperna kristdemokraterna-socialisterna-liberalerna. Dessa ändringsförslag hade inneburit betydande besparingar. Bland annat föreslogs att EU-parlamentariker och högre EU-parlamentstjänstemän skall resa i ekonomiklass på resor under fyra timmar. Det skulle innebära en besparing på mellan 15 och 20 miljoner euro per år. Men de stora grupperna stödde inte detta. De ursäktade sig med att en förändring av reseregelverket inte skall ske i budgetprocessen utan genom en förändring av ledamöternas stadga.
Undertecknad kommer ihåg när en svensk partidelegation beslöt att deras reseöverskott skulle återbetalas till EU-systemet och inte behållas av ledamöterna. Då slutade de att resa i ekonomiklass och reste i affärsklassen i stället. Så visst fungerar det för EU-parlamentariker att resa i ekonomiklass bland ”folket”, det handlar bara om motivation.
Kristdemokrater, socialister och liberaler röstade också nej till en formulering om att besparingar i EU-parlamentet skall börja bland dess egna medlemmar och att inga ökningar skulle ske av ledamöternas löner och olika ersättningar. Likaså röstades ett tredje ändringsförslag ned om att EU-parlamentariker inte skall kunna erhålla betalning för att vara i EU-parlamentet samma dag som de reser till och från det. Det har vid ett flertal tillfällen avslöjats hur till exempel ledamöter skriver in sig tidigit på fredagsmorgonen i EU-parlamentet som närvarande och sedan tar flyget direkt hem. Då får de både dagstraktamentet för vistelsen i Bryssel samt en reseersättning.
Samtidigt som EU-parlamentet inte vill spara in på sina egna kostnader satsar de på nya projekt. Planerna går vidare på inrättandet av ett Europeiskt historiehus som skall skildra Europas historia efter 1945. Det skall kosta cirka 60 miljoner euro att upprätta detta hus, men kostnaderna har sprungit iväg och det talas om att de ökat nästan 100 procent mot budget. Det kommer att kosta omkring 13,5 miljoner euro per år i driftskostnader. Ordföranden i EU-parlamentets budgetutskott, den franske kristdemokraten Alain Lamassoure sitter också med i styrelsen för detta historiehus och det har pekats på en intressekonflikt mellan bidragsgivare och utförare.
Det är bland annat på grund av ovanstående verksamhet som EU inte är värdigt att få ta in sina egna skatter, oavsett om det gäller Tobinskatt eller koldioxidskatt eller någon annan sorts skatt. Vi skattebetalare skall inte tvingas betala skatter direkt till ett EU-system som inte tar ansvar för att hushålla med sin egen budget.
Jan A Johansson
tisdag 5 april 2011
EU:s överstatliga styrning av Sverige i vardagen
Jag var den 24 mars i London på ett intressant möte med ”the Bruges Group”. Det sades där att United Kingdom styrs av folket genom deras parlament, även om the Supreme Court finns med på ett hörn som uttolkare av lagen. Jag önskar att de hade rätt. Ty som medlem av EU styrs vare sig United Kingdom eller Sverige av sina egna folk helt och hållet. Omfattningen av EU:s styre över medlemsländerna kan diskuteras huruvida det är omfattande eller begränsat. Utvecklingen går dock hela tiden i riktning mot det förstnämnda. Om EU:s institutioner säger annorlunda, sist och slutligen EU-domstolen i Luxemburg, måste Sverige rätta sig efter det även om så hela den röstberättigade befolkningen och samtliga riksdagsledamöter motsätter sig vad EU anbefaller.
Detta blev nu mycket tydligt när EU-kommissionen i slutet av mars avslog den svenska regeringens ansökan om en momsgräns för ideella föreningar. I dag är hela den svenska ideella sektorn undantagen från moms. Undantaget strider mot EU:s lagstiftning och EU-kommissionen har försökt få bort undantaget.
Den svenska regeringen har deklarerat att de tänker bestrida EU-kommissionens avslag till det bittra slutet. Tills dess denna fråga är avgjord, vilket kan ta flera år, kommer de nuvarande reglerna för momsfrihet för ideella föreningar att gälla. Sverige är visserligen inte ensamt om att driva frågan gentemot EU-kommissionen. Flera andra länder, som Österrike, Finland, Danmark och Nederländerna är av samma åsikt. Men dessa utgör inte ens tillsammans en majoritet av medlemsländerna. Dessutom, i EU-domstolen dömer man enligt tolkningen av existerande fördrag, inte utifrån politiska majoriteter i ministerrådet.
Enligt uppgift från det svenska finansdepartementet finns det omkring 120 000 ideella föreningar i Sverige. Detta föreningsliv spelar en oerhört stor roll för samhället och för att det ska fungera. Det är knappast av samhällsintresse att föreningarna skall ägna sina kvällar åt momsregistrering. Det är svårt att se att EU-kommissionen skulle ha rätt i sin argumentation om att momsfriheten skulle vara ett konkurrensproblem. Att det till exempel säljs korv och hamburgare på sportevenemang är knappast ett problem då det inte är en försäljning annat än under själva evenemangen.
Idrottsrörelsen fruktar att EU:s momsregler blir ett hårt slag mot deras ideella verksamhet. Dyrare korv och kaffe ger sämre inkomster till föreningarna. De måste då höja medlemsavgifterna och/eller försämra föreningsservicen, vilket i förlängningen orsakar både ledarbrist och medlemsflykt. Föreningarna får också en ökad administrativ börda att bäras av de ideella krafterna. I sammandrag dräneras hela föreningslivet.
Som sagt: Bland det svenska folket är föreningslivets momsbefrielse med säkerhet starkt förankrad, så även i de svenska politiska kretsarna. Men vad gör det – det är EU som bestämmer över Sverige!
Jan Å Johansson
Detta blev nu mycket tydligt när EU-kommissionen i slutet av mars avslog den svenska regeringens ansökan om en momsgräns för ideella föreningar. I dag är hela den svenska ideella sektorn undantagen från moms. Undantaget strider mot EU:s lagstiftning och EU-kommissionen har försökt få bort undantaget.
Den svenska regeringen har deklarerat att de tänker bestrida EU-kommissionens avslag till det bittra slutet. Tills dess denna fråga är avgjord, vilket kan ta flera år, kommer de nuvarande reglerna för momsfrihet för ideella föreningar att gälla. Sverige är visserligen inte ensamt om att driva frågan gentemot EU-kommissionen. Flera andra länder, som Österrike, Finland, Danmark och Nederländerna är av samma åsikt. Men dessa utgör inte ens tillsammans en majoritet av medlemsländerna. Dessutom, i EU-domstolen dömer man enligt tolkningen av existerande fördrag, inte utifrån politiska majoriteter i ministerrådet.
Enligt uppgift från det svenska finansdepartementet finns det omkring 120 000 ideella föreningar i Sverige. Detta föreningsliv spelar en oerhört stor roll för samhället och för att det ska fungera. Det är knappast av samhällsintresse att föreningarna skall ägna sina kvällar åt momsregistrering. Det är svårt att se att EU-kommissionen skulle ha rätt i sin argumentation om att momsfriheten skulle vara ett konkurrensproblem. Att det till exempel säljs korv och hamburgare på sportevenemang är knappast ett problem då det inte är en försäljning annat än under själva evenemangen.
Idrottsrörelsen fruktar att EU:s momsregler blir ett hårt slag mot deras ideella verksamhet. Dyrare korv och kaffe ger sämre inkomster till föreningarna. De måste då höja medlemsavgifterna och/eller försämra föreningsservicen, vilket i förlängningen orsakar både ledarbrist och medlemsflykt. Föreningarna får också en ökad administrativ börda att bäras av de ideella krafterna. I sammandrag dräneras hela föreningslivet.
Som sagt: Bland det svenska folket är föreningslivets momsbefrielse med säkerhet starkt förankrad, så även i de svenska politiska kretsarna. Men vad gör det – det är EU som bestämmer över Sverige!
Jan Å Johansson
tisdag 22 mars 2011
Lobbyism kontra förtroendevalda som vill tjäna en extra hacka
Finansföretagens lobbyism gentemot politiska beslutsfattare är en het fråga i dessa finanskrisens dagar när ny lagstiftning debatteras för finanssektorn.
Sunday Times hade i söndags (20/3) en intressant artikel om tre EU-parlamentariker, samtliga före detta ministrar i sina respektive hemländer, som mot utlovad ekonomisk ersättning lagt ändringsförslag i EU-parlamentets utskottsarbete.
Att sådant sker är inget förvånande och det finns alltid en gråzon. Till exempel finns det EU-parlamentariker som kommer från jordbruksnäringen och fortfarande uppbär olika ekonomiska ersättningar därifrån samtidigt som de sitter i jordbruksutskottet och försvarar dagens generösa jordbrukspolitik. Men troligen representerar de på ett tydligt sätt de väljare som röstat fram dem till förtroendeuppdragen och är i regel politiskt tydliga med att detta är deras uppdrag.
Att förtroendevalda politiker har sidouppdrag i företag och organisationer kan inte förhindras, men ett ovillkorligt krav är att deras uppdrag och inkomster för dessa deklareras öppet. Det är sedan upp till de politiska partierna att nominera fram dessa personer och sist och slutligen upp till väljarna att rösta fram dessa personer till uppdragen.
Vad som nu har hänt är att Sunday Times har avslöjat att det finns EU-parlamentariker som är beredda att lägga fram ändringsförslag i lagstiftningsprocessen som är direkta kopior frän lobbyister utan att EU-parlamentarikerna i fråga reflekterar politiskt över dem och sedan fakturerar lobbyistföretaget för ”konsultuppdraget”. Detta är inte enligt min mening att representera väljarnas intressen på ett ansvarsfull sätt.
Att erkänna att man gått i en fälla riggad av journalister är inte roligt. Två av de tre utpekade EU-parlamentarikerna, österrikaren (kristdemokrat) och slovenen (socialdemokrat), anförde till sitt försvar att de vetat om att de lobbyister som erbjudit pengar mot att att lägga ändringsförslag egentligen var journalister. Dessa två EU-parlamentariker har nu avgått .
Den rumänske ledamoten (socialdemokrat), som fakturerade 12 000 euro för inlämnade ändringsförslag enligt ”lobbyisternas” önskan, hävdar att vad han gjort inte är ovanligt i EU-parlamentet.
Ledamoten i fråga uteslöts från socialistgruppen redan i måndags (21/3). Hans parti PSD i Rumänien, där politiska korruptionsskandaler i allmänhet är mycket vanliga, kräver också hans avgång. Att bli fast med fingrarna i syltburken på detta sätt bedöms som omöjligt att försvara även i Rumänien. Det skall tilläggas att ledamoten i fråga inte är någon fattig man. Han har enligt den rumänska tidningen Cotidianul bland annat banktillgångar på 843 285 euro, cirka 36 000 UD dollar och 234 500 RON (rumänska lei= cirka 470 000 kronor).
”Cash for amendments” kan aldrig försvaras och om inte de politiska partierna tar tag i sådana här dolda inkomstsätt bland sina förtroendevalda skadas den politiska demokratin allvarligt. Låt oss hoppas att de etiska reglerna för deras förtroendevalda skrivs än mer tydligt så att man rensar upp en gång för alla så att politiskt arbete sker öppet och transparent.
Jan A Johansson
Sunday Times hade i söndags (20/3) en intressant artikel om tre EU-parlamentariker, samtliga före detta ministrar i sina respektive hemländer, som mot utlovad ekonomisk ersättning lagt ändringsförslag i EU-parlamentets utskottsarbete.
Att sådant sker är inget förvånande och det finns alltid en gråzon. Till exempel finns det EU-parlamentariker som kommer från jordbruksnäringen och fortfarande uppbär olika ekonomiska ersättningar därifrån samtidigt som de sitter i jordbruksutskottet och försvarar dagens generösa jordbrukspolitik. Men troligen representerar de på ett tydligt sätt de väljare som röstat fram dem till förtroendeuppdragen och är i regel politiskt tydliga med att detta är deras uppdrag.
Att förtroendevalda politiker har sidouppdrag i företag och organisationer kan inte förhindras, men ett ovillkorligt krav är att deras uppdrag och inkomster för dessa deklareras öppet. Det är sedan upp till de politiska partierna att nominera fram dessa personer och sist och slutligen upp till väljarna att rösta fram dessa personer till uppdragen.
Vad som nu har hänt är att Sunday Times har avslöjat att det finns EU-parlamentariker som är beredda att lägga fram ändringsförslag i lagstiftningsprocessen som är direkta kopior frän lobbyister utan att EU-parlamentarikerna i fråga reflekterar politiskt över dem och sedan fakturerar lobbyistföretaget för ”konsultuppdraget”. Detta är inte enligt min mening att representera väljarnas intressen på ett ansvarsfull sätt.
Att erkänna att man gått i en fälla riggad av journalister är inte roligt. Två av de tre utpekade EU-parlamentarikerna, österrikaren (kristdemokrat) och slovenen (socialdemokrat), anförde till sitt försvar att de vetat om att de lobbyister som erbjudit pengar mot att att lägga ändringsförslag egentligen var journalister. Dessa två EU-parlamentariker har nu avgått .
Den rumänske ledamoten (socialdemokrat), som fakturerade 12 000 euro för inlämnade ändringsförslag enligt ”lobbyisternas” önskan, hävdar att vad han gjort inte är ovanligt i EU-parlamentet.
Ledamoten i fråga uteslöts från socialistgruppen redan i måndags (21/3). Hans parti PSD i Rumänien, där politiska korruptionsskandaler i allmänhet är mycket vanliga, kräver också hans avgång. Att bli fast med fingrarna i syltburken på detta sätt bedöms som omöjligt att försvara även i Rumänien. Det skall tilläggas att ledamoten i fråga inte är någon fattig man. Han har enligt den rumänska tidningen Cotidianul bland annat banktillgångar på 843 285 euro, cirka 36 000 UD dollar och 234 500 RON (rumänska lei= cirka 470 000 kronor).
”Cash for amendments” kan aldrig försvaras och om inte de politiska partierna tar tag i sådana här dolda inkomstsätt bland sina förtroendevalda skadas den politiska demokratin allvarligt. Låt oss hoppas att de etiska reglerna för deras förtroendevalda skrivs än mer tydligt så att man rensar upp en gång för alla så att politiskt arbete sker öppet och transparent.
Jan A Johansson
onsdag 16 mars 2011
Kampanjen mot EU-skatt lanserad – www.noeutaxcom
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver på för att EU skall få en egen skattekälla – en EU-skatt. I Sverige har visserligen Fredrik Reinfeldt uttalat sig mot detta. Det gäller att se till att han inte pressas att byta position. Den svenska Socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet driver frågan om en EU-skatt. Det gäller nu att sätta press på Socialdemokraterna i Sverige så att de säger nej till ett införande av en EU-skatt.
En EU-skatt skulle effektivt förhindra en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s institutioner behöver då inte heller anstränga sig för att åtgärda dagens slöseri och bedrägerier med EU:s pengar.
I dagens läge när alla politiska nivåer – utom EU – tvingas gå fram med osthyveln över utgifterna expanderar EU-budgeten oavbrutet. Det är inte vård, skola och omsorg som EU-budgeten går till. EU-parlamentet skulle än mer kunna driva en utökning av EU:s budget till nya politikområden då de lättare kan höja EU-skatten och inte behöver stångas med ”snåla” finansministrar varje år.
EU-skatten måste stoppas!
Mer information finner ni på den europeiska kampanjsajten: www.noeutax.com
Sprid informationen vidare.
Det finns också en grupp på Facebook kopplad till denna. Gå gärna med där.
Och framförallt – AGERA. Skriv gärna insändare, eposta riksdagsledamöter och EU-parlamentariker. Material finns på hemsidan ovan.
Jan Å Johansson
En EU-skatt skulle effektivt förhindra en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s institutioner behöver då inte heller anstränga sig för att åtgärda dagens slöseri och bedrägerier med EU:s pengar.
I dagens läge när alla politiska nivåer – utom EU – tvingas gå fram med osthyveln över utgifterna expanderar EU-budgeten oavbrutet. Det är inte vård, skola och omsorg som EU-budgeten går till. EU-parlamentet skulle än mer kunna driva en utökning av EU:s budget till nya politikområden då de lättare kan höja EU-skatten och inte behöver stångas med ”snåla” finansministrar varje år.
EU-skatten måste stoppas!
Mer information finner ni på den europeiska kampanjsajten: www.noeutax.com
Sprid informationen vidare.
Det finns också en grupp på Facebook kopplad till denna. Gå gärna med där.
Och framförallt – AGERA. Skriv gärna insändare, eposta riksdagsledamöter och EU-parlamentariker. Material finns på hemsidan ovan.
Jan Å Johansson
torsdag 10 mars 2011
EU-parlamentet försöker genom att föreslå ”Tobinskatt” införa en EU-skatt
Missledda personer från Attac och Latinamerikagrupperna skrev i SvD 6 mars 2001 att nu finns chansen att införa en skatt på finansiella transfereringar, en så kallad Tobinskatt, genom ett uttalande på gång i EU-parlamentet. Men är dessa förespråkare för skatten av princip oavsett vad den skulle gå till? Är det OK för Attac och Latinamerikagrupperna att den skatt som införs går till att bibehålla EU:s jordbruks- och regionalpolitik av idag samt det slöseri de bedrägerier med EU:s utgiftsprojekt som avslöjas då och då?
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver nämligen Tobinskatt just för att de här ser en möjlighet att införa en direkt EU-skatt utan alltför mycket motstånd från folkopinionen och medlemsstaterna. Att införa EU-moms eller EU-avgift på mobiltelefoner eller dylikt skulle troligen möta större protester. Huruvida Tobinskatt är bra eller inte avstår jag från att ta ställning till här. Dock, bankerna som skulle komma att betala denna Tobinskatt är troligen inte senfärdiga med att vältra över dessa kostnader på sina kunder om man inte gör något specifikt åt just det problemet.
EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0036/2011) om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå på tisdagen 8 mars. Betänkandet var ett eget initiativ från EU-parlamentet och alltså bara ett uttalande med ett opinionsbildande syfte. EU-parlamentet är desperat på jakt efter att hitta inkomstkällor för en bibehållen jordbrukspolitik och en ständigt svällande EU-budget fylld av nya politiska projekt. I punkt 29 i förslaget till betänkande ser vi var skon klämmer. Där skriver man citat: ”… Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. …”
Anhängarna av Tobinskatt måste fråga sig om de verkligen vill stödja införandet av en Tobinskatt som går till EU:s kassa.
Podimatabetänkandet antogs med 529 ja-röster mot 127 nej-röster samt 18 nedlagda röster. Nej-rösterna kom främst från konservativa ECR, en del liberaler, EU-kritiker, några från vänstern i GUE/NGL och grupplösa. De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Färm (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP), Schlyter (MP), Löving (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Alf Svensson (KD).
Nedlagda röster: Schmidt (FP), Wikström (FP) (Wikström röstade ja men anmälde felröstning och avsåg att avstå).
Frånvarande: Hedh (S), EB Svensson (V).
Intressant är att de svenska Socialdemokraterna lämnade in en röstförklaring där de flitigt använder sig av uttrycket ”EU-skatt”. De skriver:
”Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.”
Nu avser svenska S mestadels att EU ensidigt skall införa Tobinskatt även om inte övriga världen gör det. Men intressant att de så gärna använder sig av begreppet "EU-skatt" i syfte att bereda väg för detta politiska projekt.
Gunnar Hökmark (M) talade under debatten. Men sade i princip ingenting annat än att det blir bankkunderna som får betala denna Tobinskatt samt att ”finansvalpskatten” i Sverige ledde till att aktiehandeln flyttade till London. Om EU-skatten i sig sade han inget. Mit6t intryck är att Moderaterna ligger lågt här. Hökmark sade också i avslutningen att han stödde sin grupp, den kristdemokratiska EPP, i denna fråga. Vilket är konstigt då EPP-gruppen röstade för betänkandet och Moderaterna emot. Men det kan ha varit ett sätt att smyga i frågan för Hökmark.
Sammantaget måste än en gång framhållas. Får EU-kommissionen och EU-parlamentet lägga vantarna på en Tobinskatt blir det ett fortsatt EU-slöseri som idag och ingen skärpning av budgetpolitik och budgetkontroll i EU. Reform av jordbrukspolitiken behövs inte heller ty EU kan lugnt svälla med egna skatteinkomster.
Jan Å Johansson
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver nämligen Tobinskatt just för att de här ser en möjlighet att införa en direkt EU-skatt utan alltför mycket motstånd från folkopinionen och medlemsstaterna. Att införa EU-moms eller EU-avgift på mobiltelefoner eller dylikt skulle troligen möta större protester. Huruvida Tobinskatt är bra eller inte avstår jag från att ta ställning till här. Dock, bankerna som skulle komma att betala denna Tobinskatt är troligen inte senfärdiga med att vältra över dessa kostnader på sina kunder om man inte gör något specifikt åt just det problemet.
EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0036/2011) om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå på tisdagen 8 mars. Betänkandet var ett eget initiativ från EU-parlamentet och alltså bara ett uttalande med ett opinionsbildande syfte. EU-parlamentet är desperat på jakt efter att hitta inkomstkällor för en bibehållen jordbrukspolitik och en ständigt svällande EU-budget fylld av nya politiska projekt. I punkt 29 i förslaget till betänkande ser vi var skon klämmer. Där skriver man citat: ”… Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. …”
Anhängarna av Tobinskatt måste fråga sig om de verkligen vill stödja införandet av en Tobinskatt som går till EU:s kassa.
Podimatabetänkandet antogs med 529 ja-röster mot 127 nej-röster samt 18 nedlagda röster. Nej-rösterna kom främst från konservativa ECR, en del liberaler, EU-kritiker, några från vänstern i GUE/NGL och grupplösa. De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Färm (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP), Schlyter (MP), Löving (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Alf Svensson (KD).
Nedlagda röster: Schmidt (FP), Wikström (FP) (Wikström röstade ja men anmälde felröstning och avsåg att avstå).
Frånvarande: Hedh (S), EB Svensson (V).
Intressant är att de svenska Socialdemokraterna lämnade in en röstförklaring där de flitigt använder sig av uttrycket ”EU-skatt”. De skriver:
”Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.”
Nu avser svenska S mestadels att EU ensidigt skall införa Tobinskatt även om inte övriga världen gör det. Men intressant att de så gärna använder sig av begreppet "EU-skatt" i syfte att bereda väg för detta politiska projekt.
Gunnar Hökmark (M) talade under debatten. Men sade i princip ingenting annat än att det blir bankkunderna som får betala denna Tobinskatt samt att ”finansvalpskatten” i Sverige ledde till att aktiehandeln flyttade till London. Om EU-skatten i sig sade han inget. Mit6t intryck är att Moderaterna ligger lågt här. Hökmark sade också i avslutningen att han stödde sin grupp, den kristdemokratiska EPP, i denna fråga. Vilket är konstigt då EPP-gruppen röstade för betänkandet och Moderaterna emot. Men det kan ha varit ett sätt att smyga i frågan för Hökmark.
Sammantaget måste än en gång framhållas. Får EU-kommissionen och EU-parlamentet lägga vantarna på en Tobinskatt blir det ett fortsatt EU-slöseri som idag och ingen skärpning av budgetpolitik och budgetkontroll i EU. Reform av jordbrukspolitiken behövs inte heller ty EU kan lugnt svälla med egna skatteinkomster.
Jan Å Johansson
torsdag 24 februari 2011
Fiskeavtalet EU-Marocko – det orimligaste av de orimliga
Fiskeavtalen mellan EU och framförallt de afrikanska länderna är orimliga av flera orsaker, som till exempel utfiskning och utsugning av ett fattigt lands naturtillgångar. Orimligast av dem alla är fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Detta avtal har varit en ständig huvudvärk av flera skäl. Fiskeavtalet som EG/EU och Marocko tecknade för perioden 1992-05-01-1996-04-30 sades ensidigt upp av Marocko 1995. De sistnämnda hade helt enkelt sålt mer fisk än vad som fanns i deras farvatten. Följden blev stora utgifter för EU på andra sätt. Man köpte för ett absurt pris istället kompletterande fiskerättigheter i Mauretaniens farvatten samt betalade sysslolösa spanska fiskare andra sorters EU-stöd som kompensation.
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson
torsdag 17 februari 2011
Kampanj mot EU-parlamentets flyttcirkus
En grupp EU-parlamentariker driver frågan om att stoppa EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Det har gjorts förr men inget sker om inte Frankrike ger med sig.
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?
onsdag 26 januari 2011
Liberalerna (ALDE) imponerar i alla fall på ett sätt
Det är inte ofta jag berömmer den liberala ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Men det händer dock. De är visserligen mycket federalistiskt inriktade, men samtidigt är de mer ärliga om sin positiva syn på EU:s federalistiska utveckling och har en större självkänsla, vilket gör att de erkänner brister som finns i EU-systemet. Kristdemokraterna och socialisterna brukar bara lägga locket på när det gäller såväl riktningen mot EU-federalism som skandaler eller verksamheter inom EU som fungerar dåligt.
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.
Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.
Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson
söndag 16 januari 2011
Euronews – propagandakanal, genomsubventionerad, nästan inga tittare
Sedan 1998 finns Euronews att tillgå hos i princip alla hushåll i Europa som har kabel-TV. Under kanalens första tre år satsade EU-kommissionen cirka 100 miljoner kronor på att ge kanalen en bra start. EU och Euronews innehar ensamrätt på mångfaldigande och återutsändningar. På så sätt övervakar kommissionen att Euronews svarar för att den information som sänds enligt dem är ”balanserad”, särskilt beträffande de europeiska institutionernas ställning och verksamhet.
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
tisdag 4 januari 2011
Sören Wibe har avlidit
En av Junilistans två ordförande och toppkandidaten för Junilistan i EU-valet 2009, Sören Wibe, har som tidigare meddelats avlidit. Det finns många goda och glade minnen av Sören.
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)