Sven-Erik Österberg (S) försöker att ta politiska poänger på eurofrågan gentemot FP i en debattartikel på Politikerbloggen (11/5). Bra på ett sätt. De som är för svensk euroanslutning måste ställas mot väggen och frågan måste upp i den svenska valrörelsen. Österbergs egen åsikt blir jag dock inte klok på. Han skriver att han röstade för ett inträde i folkomröstningen 2003 men att eurokrisen visar på tydliga brister i det finansiella ramverket inom eurosamarbetet och radar upp argument mot eurointräde.
Hur är det? Har Österberg bytt åsikt om euron, är han numera emot en anslutning? Vad vill han (annat än ta en tillfälig politisk poäng gentemot FP och den borgerliga regeringen)?
Statsminister Fredrik Reinfeldt har reagerat på Österbergs debattinlägg i ett pressmeddelande samma dag (11/5). Reinfeldt tycker att S nu försöker att göra billiga partipolitiska poänger. Men också Reinfeldts åsikt om svensk euroanslutning försöker att bluddras bort.
Reinfeldt tycker att de som inför 2003 års folkomröstning tyckte att Sverige skulle gå in i euron har ett gemensamt ansvar. Det vill säga Reinfeldt vill inte ensam stå med hundhuvudet för den gamla ja-sidan.
Reinfeldt efterlyser också en analys av hur euron och kronan fungerat under de föränderliga konjunkturerna och finanskris och hur ramverket följts. Han anser att det finns mycket ny kunskap att fördjupa sig i. Det vill säga att Reinfeldt vacklar och nu är han beredd att ta till sig fakta om euron som han tidigare bortsåg ifrån.
Reinfeldt uttalar dock att han fortfarande sympatiserar med euron som politisk idé och tror att det finns ekonomiska och handelspolitiskt goda argument, men påpekar att man som politiker alltid måste vara beredd att ompröva sin inställning utifrån ny kunskap. Det vill säga för tillfället vill och vågar inte Reinfeldt ta politisk strid för svensk euroanslutning. Blir det än värre i eurozonen kanske han till och med, i alla fall för en tid, kan vara emot ett svenskt euromedlemskap?
Det är intressant att notera vilket dåligt politiskt självförtroende svenska euroanhängare har idag.
Jan A Johansson
onsdag 12 maj 2010
onsdag 5 maj 2010
Euron och kommande valrörelse
Räddningspaketet till Grekland kan bli en het potatis i inrikespolitiken i många av euroländerna. Slovenien tvingas låna för att bidra till räddningspaketet. De planerar att ge ut statsobligationer eller ta lån på den internationella marknaden för att därefter låna ut pengarna till Grekland med en procent högre ränta. Lycka till med den risktagningen.
Danmark väntas däremot göra stor förtjänst på den grekiska krisen. Deras krona är kopplad till euron, som har fallit i värde mot bland annat den svenska kronan. Det är en fördel för dansk exporten eftersom deras varor blir billigare. Kort sagt, Danmark gjorde rätt som röstade nej till euron år 2000. Sedan har deras bindning till euron kostat dem mycket genom åren. Men det är en annan historia.
Eurofrågan har varit uppe i den brittiska valrörelsen. Liberaldemokraterna har tvingats backa och säga att tiden för anslutning inte är rätt och oavsett vad skall man i United Kingdom hålla folkomröstning om en eventuell euroanslutning. Ingen vågar försvara euron i Storbritannien idag.
I SvD igår (4/5) http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/krisen-eldar-pa-euromotstand_4661591.svd uttalar sig några svenskar om euron. Nils Lundgren anser att euron är en domedagsmaskin. Det svenska folket och de etablerade partierna borde verkligen tacka honom och de andra på nej-sidan för att de gjorde Sverige en sådan tjänst 2003 när de vann eurofolkomröstningen.
Folkpartiets Carl Hamilton är som vanligt oförbätterlig och skyller på Grekland. Undrar om han kommer att skylla på Portugal och Spanien också då deras problem ökar i omfattning allt mer. Enligt Hamilton är det inte fel på euron utan på alla andra. En sak är dock Hamilton tydlig med – detta kommer att leda till mer EU-överstatlighet på finansområdet, dvs EU-skatter, direkt EU-moms, svällande EU-budget med bidrag till medlemsländer i mycket större omfattning etc. Tydligt uttalat i alla fall från FP, är M och S av den meningen också?
KD:s talesman Attefall talar i samma artikel om utredning och utvärdering av euron. Bra, kanske de börjar vackla i KD. Men folkomröstning om euron vill de ha kommande mandatperiod. Bra, kom an bara.
Det gäller nu i kommande riksdagsval att ställa partierna mot väggen om vad de tycker om svensk euroanslutning. De skall inte få slippa undan den ödesfrågan! 2003 bevisade det politiska etablissemanget att de kan vara som en flock flamingos som följer varandra och inte vågar säga till fast de ser att kejsaren är naken. Yrkespolitiker inom S och de borgerliga partierna vågar inte riskera sina karriärer även om de ser att projektet är käpprätt åt helsike.
Jan Å Johansson
Danmark väntas däremot göra stor förtjänst på den grekiska krisen. Deras krona är kopplad till euron, som har fallit i värde mot bland annat den svenska kronan. Det är en fördel för dansk exporten eftersom deras varor blir billigare. Kort sagt, Danmark gjorde rätt som röstade nej till euron år 2000. Sedan har deras bindning till euron kostat dem mycket genom åren. Men det är en annan historia.
Eurofrågan har varit uppe i den brittiska valrörelsen. Liberaldemokraterna har tvingats backa och säga att tiden för anslutning inte är rätt och oavsett vad skall man i United Kingdom hålla folkomröstning om en eventuell euroanslutning. Ingen vågar försvara euron i Storbritannien idag.
I SvD igår (4/5) http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/krisen-eldar-pa-euromotstand_4661591.svd uttalar sig några svenskar om euron. Nils Lundgren anser att euron är en domedagsmaskin. Det svenska folket och de etablerade partierna borde verkligen tacka honom och de andra på nej-sidan för att de gjorde Sverige en sådan tjänst 2003 när de vann eurofolkomröstningen.
Folkpartiets Carl Hamilton är som vanligt oförbätterlig och skyller på Grekland. Undrar om han kommer att skylla på Portugal och Spanien också då deras problem ökar i omfattning allt mer. Enligt Hamilton är det inte fel på euron utan på alla andra. En sak är dock Hamilton tydlig med – detta kommer att leda till mer EU-överstatlighet på finansområdet, dvs EU-skatter, direkt EU-moms, svällande EU-budget med bidrag till medlemsländer i mycket större omfattning etc. Tydligt uttalat i alla fall från FP, är M och S av den meningen också?
KD:s talesman Attefall talar i samma artikel om utredning och utvärdering av euron. Bra, kanske de börjar vackla i KD. Men folkomröstning om euron vill de ha kommande mandatperiod. Bra, kom an bara.
Det gäller nu i kommande riksdagsval att ställa partierna mot väggen om vad de tycker om svensk euroanslutning. De skall inte få slippa undan den ödesfrågan! 2003 bevisade det politiska etablissemanget att de kan vara som en flock flamingos som följer varandra och inte vågar säga till fast de ser att kejsaren är naken. Yrkespolitiker inom S och de borgerliga partierna vågar inte riskera sina karriärer även om de ser att projektet är käpprätt åt helsike.
Jan Å Johansson
torsdag 29 april 2010
18 nya ”spök-EU-parlamentariker” kostar skattebetalarna 300 miljoner kronor
Spökskrivare har man hört talas om, men nu kommer också spökparlamentariker. Med Lissabonfördraget utökas EU-parlamentet med 18 mandat. Bland annat får Sverige två mandat, vilket korrigerar den usla förhandlingen i samband med Nicefördraget då svenska förhandlare såg till att Sverige fick en underrepresentation i EU-parlamentet i förhållande till folkmängd.
När nu Lissabonfördraget (EU-grundlagen) trumfats igenom av politikeretablissemanget trots nederlag i en rad folkomröstningar så visar det sig bli en massa problem. Turerna om de nya EU-parlamentarikerna har varit många. För Sveriges del är det enkelt, mandat 19 och 20 finns att fördela utifrån valresultatet 2009. Hade Sverige inte haft en 4%-spärr hade Junilistan erhållit mandat 19.
Men länder som Frankrike hade inte tänkt till här. De borde egentligen ha kunnat avgöra redan inför valet 2009 vilka av deras valkretsar som stod på tur att få mandat 73 och 74 utifrån väljarunderlag. Men det ordnade de inte. Istället drev Frankrike att de skulle utse sina kommande extra EU-parlamentariker genom nationalförsamlingen. Kanske var detta en del av ett inrikespolitiskt spel där de stora partierna lättare kunde ta in dessa mandat.
De 18 spökparlamentarikerna kommer nu inte att få rösträtt i EU-parlamentet. De kommer att få sin höga EU-lön med låg EU-skatt, sin sekretariatsersättning så att de kan anställa typ tre personer vardera minst (en höjning av det anslaget är på gång). Spökparlamentarikerna får givetvis sitt trakta mente på runt 300 euro skattefritt per dag de är i Bryssel eller Strasbourg, de får sina businessclass-biljetter på flyget, allmänna kostnadsersättningar och andra förmåner EU-parlamentarikerna har. Dessa löner oh förmåner står EU för fram till 2014 då spökparlamentarikerna skall ersättas av riktiga parlamentariker.
The Parliament-magasinet rapporterar att den totala kostnaden för dessa spökparlamentariker ligger på cirka 300 miljoner kronor fram till år 2014. Nåväl, sista ordet är inte sagt här, men skall det bli spökparlamentariker som skall sitta i EU-parlamentet så undrar man om dessa kostnader verkligen är motiverade. Då kan man lika gärna strunta i denna ”limbo-variant” som den kallats i engelskspråkig media. Antingen är man EU-parlamentariker med allt som hör därtill av rösträtt med mera eller också är man det inte. Skattebetalarna betalar redan mycket onödigt i EU och inte ett sådant projekt till!
Jan Å Johansson
När nu Lissabonfördraget (EU-grundlagen) trumfats igenom av politikeretablissemanget trots nederlag i en rad folkomröstningar så visar det sig bli en massa problem. Turerna om de nya EU-parlamentarikerna har varit många. För Sveriges del är det enkelt, mandat 19 och 20 finns att fördela utifrån valresultatet 2009. Hade Sverige inte haft en 4%-spärr hade Junilistan erhållit mandat 19.
Men länder som Frankrike hade inte tänkt till här. De borde egentligen ha kunnat avgöra redan inför valet 2009 vilka av deras valkretsar som stod på tur att få mandat 73 och 74 utifrån väljarunderlag. Men det ordnade de inte. Istället drev Frankrike att de skulle utse sina kommande extra EU-parlamentariker genom nationalförsamlingen. Kanske var detta en del av ett inrikespolitiskt spel där de stora partierna lättare kunde ta in dessa mandat.
De 18 spökparlamentarikerna kommer nu inte att få rösträtt i EU-parlamentet. De kommer att få sin höga EU-lön med låg EU-skatt, sin sekretariatsersättning så att de kan anställa typ tre personer vardera minst (en höjning av det anslaget är på gång). Spökparlamentarikerna får givetvis sitt trakta mente på runt 300 euro skattefritt per dag de är i Bryssel eller Strasbourg, de får sina businessclass-biljetter på flyget, allmänna kostnadsersättningar och andra förmåner EU-parlamentarikerna har. Dessa löner oh förmåner står EU för fram till 2014 då spökparlamentarikerna skall ersättas av riktiga parlamentariker.
The Parliament-magasinet rapporterar att den totala kostnaden för dessa spökparlamentariker ligger på cirka 300 miljoner kronor fram till år 2014. Nåväl, sista ordet är inte sagt här, men skall det bli spökparlamentariker som skall sitta i EU-parlamentet så undrar man om dessa kostnader verkligen är motiverade. Då kan man lika gärna strunta i denna ”limbo-variant” som den kallats i engelskspråkig media. Antingen är man EU-parlamentariker med allt som hör därtill av rösträtt med mera eller också är man det inte. Skattebetalarna betalar redan mycket onödigt i EU och inte ett sådant projekt till!
Jan Å Johansson
söndag 25 april 2010
EU-parlamentets önskan om anslagsökning ifrågasätts
Flera av EU:s medlemsstater har givit förslagen från EU-parlamentet om ökade anslag till sig själva ett frostigt mottagande. Det är ju medlemsstaterna som skall betala.
EU-parlamentet vill i budgeten för 2010 öka anslagen till sig själva så att de kan anställa ytterligare 150 tjänstemän samt öka anslagen till ledamöterna med 15 000 kronor (1500 euro) per månad så att de kan anställa fler medhjälpare.
De stater som ska ha motsatt sig detta är bland andra Storbritannien, Tyskland, Sverige, Irland, Nederländerna och Finland.
Förslaget från EU-parlamentet innebär att EU-parlamentsledamöterna sekretariatsanslag ska öka med 15 000 kronor (1500 euro) till 190 400 kronor (19 040 euro) och med tilläggg av de 150 nya tjänsterna blir det en total anslagsökning på 134 miljoner kronor på ett år. Visserligen är EU-parlamentet villigt att minska i reserven för sina byggnader (som sväller och sväller i omfång) med 40 miljoner kronor. Men fortfarande skulle EU-parlamentets administrativa budget behöva ett ökat anslag på 94 miljoner kronor och totalt uppgå till 16 miljarder kronor.
EU-parlamentet ska traditionellt hålla sig under 20% av EU:s totala administrativa budget på 79 miljarder kronor. Men den “traditionen” kan det nu bli så att man överskrider.
Men ministerrådet måste nu också hitta pengar till upprättandet av European External Action Service (EEAS), den nya diplomatkåren i EU som kommer med Lissabonfördraget. Men då behöver ministerrådet stöd av EU-parlamentet. Det kanske de inte får om de inte ger dem det ökade anslaget.
EU-parlamentet har också uttalat att de inte går med på skapandet av EEAS om detta inte blir politiskt ansvarigt inför EU-parlamentet. EU-parlamentet vill här skapa sitt revir.
Det är bra att den svenska regeringen säger nej till EU-parlamentets anslagsökning och de svenska partierna bör alla ta sina respektive ledamöter i EU-parlamentet i örat och förvissa sig om att de stödjer den svenska linjen och inte smyger med EU-federalisterna. Dessa önskelista för vad EU ska göra och ta in pengar till tar aldrig slut.
Jan A Johansson
EU-parlamentet vill i budgeten för 2010 öka anslagen till sig själva så att de kan anställa ytterligare 150 tjänstemän samt öka anslagen till ledamöterna med 15 000 kronor (1500 euro) per månad så att de kan anställa fler medhjälpare.
De stater som ska ha motsatt sig detta är bland andra Storbritannien, Tyskland, Sverige, Irland, Nederländerna och Finland.
Förslaget från EU-parlamentet innebär att EU-parlamentsledamöterna sekretariatsanslag ska öka med 15 000 kronor (1500 euro) till 190 400 kronor (19 040 euro) och med tilläggg av de 150 nya tjänsterna blir det en total anslagsökning på 134 miljoner kronor på ett år. Visserligen är EU-parlamentet villigt att minska i reserven för sina byggnader (som sväller och sväller i omfång) med 40 miljoner kronor. Men fortfarande skulle EU-parlamentets administrativa budget behöva ett ökat anslag på 94 miljoner kronor och totalt uppgå till 16 miljarder kronor.
EU-parlamentet ska traditionellt hålla sig under 20% av EU:s totala administrativa budget på 79 miljarder kronor. Men den “traditionen” kan det nu bli så att man överskrider.
Men ministerrådet måste nu också hitta pengar till upprättandet av European External Action Service (EEAS), den nya diplomatkåren i EU som kommer med Lissabonfördraget. Men då behöver ministerrådet stöd av EU-parlamentet. Det kanske de inte får om de inte ger dem det ökade anslaget.
EU-parlamentet har också uttalat att de inte går med på skapandet av EEAS om detta inte blir politiskt ansvarigt inför EU-parlamentet. EU-parlamentet vill här skapa sitt revir.
Det är bra att den svenska regeringen säger nej till EU-parlamentets anslagsökning och de svenska partierna bör alla ta sina respektive ledamöter i EU-parlamentet i örat och förvissa sig om att de stödjer den svenska linjen och inte smyger med EU-federalisterna. Dessa önskelista för vad EU ska göra och ta in pengar till tar aldrig slut.
Jan A Johansson
torsdag 15 april 2010
Jordbrukar-EU-parlamentariker för fortsatta jordbruksbidrag
I EU-parlamentets jordbruksutskott är en eget initiativ-betänkande (dvs bara ett tyckande) på gång om EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Skribent är en brittisk Liberal Demokrat, Chris Lyon. Denne Lyon är för övrigt själv jordbrukare på ett familjejordbruk sedan sju generationer och har innehaft förtroendeposter i de brittiska och skotska jordbrukarorganisationerna.
Det arbetsdokument som Lyon lagt fram för behandling i jordbruksutskottet i EU-parlamentet vidhåller att dagens gemensamma jordbrukspolitik måste bibehållas i stort sett som den är för att garantera livsmedelssäkerheten och, förstås för att höja jordbrukens inkomster.
Då EU-parlamentets jordbruksutskott är fullt av politiker med i stort sett samma bakgrund som Lyon är säkerligen hans arbetsdokument redan väl förankrat i utskottet.
Tyvärr har EU-parlamentet genom Lissabonfördraget fått medbeslutande inom jordbrukspolitiken och inom EU:s budget för detta politikområde. Det kommer att innebära att dagens hårt kritiserade jordbrukspolitik har mycket goda chanser att bestå. EU-parlamentet befinner sig långt från väljarna och brukar bara se till sina egna särintressen.
Bloggen återkommer i frågan om behandlingen av ärendet i EU-parlamentet.
Jan A Johansson
Det arbetsdokument som Lyon lagt fram för behandling i jordbruksutskottet i EU-parlamentet vidhåller att dagens gemensamma jordbrukspolitik måste bibehållas i stort sett som den är för att garantera livsmedelssäkerheten och, förstås för att höja jordbrukens inkomster.
Då EU-parlamentets jordbruksutskott är fullt av politiker med i stort sett samma bakgrund som Lyon är säkerligen hans arbetsdokument redan väl förankrat i utskottet.
Tyvärr har EU-parlamentet genom Lissabonfördraget fått medbeslutande inom jordbrukspolitiken och inom EU:s budget för detta politikområde. Det kommer att innebära att dagens hårt kritiserade jordbrukspolitik har mycket goda chanser att bestå. EU-parlamentet befinner sig långt från väljarna och brukar bara se till sina egna särintressen.
Bloggen återkommer i frågan om behandlingen av ärendet i EU-parlamentet.
Jan A Johansson
fredag 9 april 2010
Rekordhögt euromotstånd enligt Demoskop
Euromotståndet i Sverige är rekordhögt enligt en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop på uppdrag av SEB.
Mer än hälften, 55 procent, skulle rösta nej till euron i en folkomröstning i dag, visar en mätning Demoskop gjort på uppdrag av SEB. Ja-sidan ligger på 37 procent i mätningen Totalt har Demoskop genomfört 1 004 intervjuer under perioden 31 mars-7 april.
Euromotståndet är därmed på den högsta nivån sedan 1997, då motsvarande mätningar började göras av Statistiska centralbyrån (SCB). Gapet mellan ja- och nej-sidan på 18 procentenheter är det största uppmätta sedan 2007 och andelen som röstar nej har aldrig varit så stor som nu.
Givetvis är det Greklands och eurozonens ekonomiska och finansiella problem de senaste månaderna som har fått många att vakna till och inse eurons grundläggande problem.
Kvinnor är enligt Demoskopmätningen betydligt mer negativa än männen till att byta ut kronan mot euron – kronan har där stöd av 59 procent, medan eurons stöd ligger på 32 procent bland kvinnorna. Detta är föga förvånande, i eurofolkomröstningen tog nej-sidan hem en solklar seger bland kvinnliga väljare medan bland männen var nej-sidans seger mycket mindre.
Inkomst- och utbildningsnivå har också en tydlig samverkan med hur man ställer sig i frågan. Av mätningen framgår också att personer med lägre utbildningsnivå, lägre inkomster, boende i hyreshus och i åldersgruppen 18-24 år är de mest negativa till euron. De som är mest positiva till euron är över 50 år, har högskoleutbildning och hög inkomst och bor i radhus/villa i Stockholm. Det finns givetvis ett motstånd mot euron i dessa kretsar, men där är kronans anhängare i minoritet.
Birgitta Olsson, ny EU-minister ropade nyligen på att det måste hållas en ny euroomröstning. Visst, kom an bara!
Jan A Johansson
Mer än hälften, 55 procent, skulle rösta nej till euron i en folkomröstning i dag, visar en mätning Demoskop gjort på uppdrag av SEB. Ja-sidan ligger på 37 procent i mätningen Totalt har Demoskop genomfört 1 004 intervjuer under perioden 31 mars-7 april.
Euromotståndet är därmed på den högsta nivån sedan 1997, då motsvarande mätningar började göras av Statistiska centralbyrån (SCB). Gapet mellan ja- och nej-sidan på 18 procentenheter är det största uppmätta sedan 2007 och andelen som röstar nej har aldrig varit så stor som nu.
Givetvis är det Greklands och eurozonens ekonomiska och finansiella problem de senaste månaderna som har fått många att vakna till och inse eurons grundläggande problem.
Kvinnor är enligt Demoskopmätningen betydligt mer negativa än männen till att byta ut kronan mot euron – kronan har där stöd av 59 procent, medan eurons stöd ligger på 32 procent bland kvinnorna. Detta är föga förvånande, i eurofolkomröstningen tog nej-sidan hem en solklar seger bland kvinnliga väljare medan bland männen var nej-sidans seger mycket mindre.
Inkomst- och utbildningsnivå har också en tydlig samverkan med hur man ställer sig i frågan. Av mätningen framgår också att personer med lägre utbildningsnivå, lägre inkomster, boende i hyreshus och i åldersgruppen 18-24 år är de mest negativa till euron. De som är mest positiva till euron är över 50 år, har högskoleutbildning och hög inkomst och bor i radhus/villa i Stockholm. Det finns givetvis ett motstånd mot euron i dessa kretsar, men där är kronans anhängare i minoritet.
Birgitta Olsson, ny EU-minister ropade nyligen på att det måste hållas en ny euroomröstning. Visst, kom an bara!
Jan A Johansson
torsdag 1 april 2010
Namninsamlingen på EU-nivå med Lissabonfördraget – en tom bluff som vanligt
I propagandan inför Lissabonfördragets antagande talades det vitt och brett om att en miljon människor i EU kunde gå samman och kunna påverka EU att skapa nya lagar eller göra om de som redan existerande. Nu visar det sig att det finns flera stötestenar, om vi bortser från de praktiska reglerna så innebär namninsamlingen ingen förpliktelse från EU-kommissionen att agera. Det visste vi dock redan. Men namninsamlingen får inte heller gå emot de ”europeiska värdena” eller strida mot ingånget fördrag,.som till exempel EU-parlamentets flyttkarusell Bryssel/Strasbourg är skrivet i sten.
EU-kommissionen har nu kommit med ett förslag om tillämpningen av denna nya artikel genom Lissabonfördraget. För det första - för att en namnunderskrift ska vara giltig måste man ange sin adress, födelsedatum- och plats, nationalitet och ID-, pass- eller personnummer anges. Uppgifterna ska kontrolleras av en statlig myndighet innan de skickas vidare till Bryssel. Det kan leda till att en del ser detta som åsiktsregistrering. Att kontrollera dessa uppgifter är nödvändiga (Kalle Anka brukar skriva på många namnlistor), men bäst är om uppgifterna sedan granskas av Notarius Publicus under tystnadsplikt.
Men sedan finns det förslag på tekniska regler som komplicerar saken. För att ett initiativ ska kunna registreras krävs en miljon underskrifter från minst en tredejdel av medlemsländerna. För varje land finns också en undre tröskel av underskrifter som måste överstigas; för Sveriges del handlar det om 15 000 underskrifter (antal EU-parlamentariker multiplicerat med 750).
EU-kommissionen är som sagt inte tvungen att agera även om en miljon godkända namnunderskrifter enligt reglerna ovan har samlats in. De kan filtrera hur de vill och initiativen inte strida mot ”europeiska värden”. EU-kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič sade vid en pressträff att så kallade ”korkade initiativ” kan man inte ta hänsyn till. Vad som är ”korkade initiativ” beslutar EU-kommissionen.
Som till exempel en namninsamling som vill stoppa Turkiets inträde i EU kommer EU-kommissionen inte att godkännas. Det gjorde Šefčovič klart vid pressträffen.
Viktigast av allt - ett initiativ kan heller inte ändra i EU:s fördrag. Därmed är ett förslag om att stoppa EU-parlamentets resande från Bryssel till Strasbourg, som sker varje månad, uteslutet. Medborgarna kan bara driva opinion inom en given ram, existerande överstatliga fördrag gäller. Det är skrivet i sten och kan inte ändras.
När EU-kommissionen har fått in en ”giltig” namninsamling har den fyra månader på sig att agera. Den måste sedan motivera sitt beslut ”noggrant” för EU-parlamentet, ministerrådet och organisatörerna för initativet. Väljer EU-kommissionen att inte lägga fram ett lagförslag finns en möjlighet att överklaga till EU-domstolen. Men det överklagandet kan man hoppas föga på om initiativet vill ändra existerande fördrag, ty det är inte syftet med initiativet.
Vad säger Cecilia Malmström, numera EU-kommissionär, om detta? Hon var ju med och samlade in namn för ett enda säte för EU-parlamentet och hänvisade då till namninsamlingsartikeln i den då ännu ej antagna EU-grundlagen (Lissabonfördraget). Det var ju ren bluff visar det sig nu och total fel hänvisning.
Jan Å Johansson
EU-kommissionen har nu kommit med ett förslag om tillämpningen av denna nya artikel genom Lissabonfördraget. För det första - för att en namnunderskrift ska vara giltig måste man ange sin adress, födelsedatum- och plats, nationalitet och ID-, pass- eller personnummer anges. Uppgifterna ska kontrolleras av en statlig myndighet innan de skickas vidare till Bryssel. Det kan leda till att en del ser detta som åsiktsregistrering. Att kontrollera dessa uppgifter är nödvändiga (Kalle Anka brukar skriva på många namnlistor), men bäst är om uppgifterna sedan granskas av Notarius Publicus under tystnadsplikt.
Men sedan finns det förslag på tekniska regler som komplicerar saken. För att ett initiativ ska kunna registreras krävs en miljon underskrifter från minst en tredejdel av medlemsländerna. För varje land finns också en undre tröskel av underskrifter som måste överstigas; för Sveriges del handlar det om 15 000 underskrifter (antal EU-parlamentariker multiplicerat med 750).
EU-kommissionen är som sagt inte tvungen att agera även om en miljon godkända namnunderskrifter enligt reglerna ovan har samlats in. De kan filtrera hur de vill och initiativen inte strida mot ”europeiska värden”. EU-kommissionens vice ordförande Maroš Šefčovič sade vid en pressträff att så kallade ”korkade initiativ” kan man inte ta hänsyn till. Vad som är ”korkade initiativ” beslutar EU-kommissionen.
Som till exempel en namninsamling som vill stoppa Turkiets inträde i EU kommer EU-kommissionen inte att godkännas. Det gjorde Šefčovič klart vid pressträffen.
Viktigast av allt - ett initiativ kan heller inte ändra i EU:s fördrag. Därmed är ett förslag om att stoppa EU-parlamentets resande från Bryssel till Strasbourg, som sker varje månad, uteslutet. Medborgarna kan bara driva opinion inom en given ram, existerande överstatliga fördrag gäller. Det är skrivet i sten och kan inte ändras.
När EU-kommissionen har fått in en ”giltig” namninsamling har den fyra månader på sig att agera. Den måste sedan motivera sitt beslut ”noggrant” för EU-parlamentet, ministerrådet och organisatörerna för initativet. Väljer EU-kommissionen att inte lägga fram ett lagförslag finns en möjlighet att överklaga till EU-domstolen. Men det överklagandet kan man hoppas föga på om initiativet vill ändra existerande fördrag, ty det är inte syftet med initiativet.
Vad säger Cecilia Malmström, numera EU-kommissionär, om detta? Hon var ju med och samlade in namn för ett enda säte för EU-parlamentet och hänvisade då till namninsamlingsartikeln i den då ännu ej antagna EU-grundlagen (Lissabonfördraget). Det var ju ren bluff visar det sig nu och total fel hänvisning.
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)