EU-parlamentets federalistiska majoritet driver på för att EU skall få en egen skattekälla – en EU-skatt. I Sverige har visserligen Fredrik Reinfeldt uttalat sig mot detta. Det gäller att se till att han inte pressas att byta position. Den svenska Socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet driver frågan om en EU-skatt. Det gäller nu att sätta press på Socialdemokraterna i Sverige så att de säger nej till ett införande av en EU-skatt.
En EU-skatt skulle effektivt förhindra en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s institutioner behöver då inte heller anstränga sig för att åtgärda dagens slöseri och bedrägerier med EU:s pengar.
I dagens läge när alla politiska nivåer – utom EU – tvingas gå fram med osthyveln över utgifterna expanderar EU-budgeten oavbrutet. Det är inte vård, skola och omsorg som EU-budgeten går till. EU-parlamentet skulle än mer kunna driva en utökning av EU:s budget till nya politikområden då de lättare kan höja EU-skatten och inte behöver stångas med ”snåla” finansministrar varje år.
EU-skatten måste stoppas!
Mer information finner ni på den europeiska kampanjsajten: www.noeutax.com
Sprid informationen vidare.
Det finns också en grupp på Facebook kopplad till denna. Gå gärna med där.
Och framförallt – AGERA. Skriv gärna insändare, eposta riksdagsledamöter och EU-parlamentariker. Material finns på hemsidan ovan.
Jan Å Johansson
onsdag 16 mars 2011
torsdag 10 mars 2011
EU-parlamentet försöker genom att föreslå ”Tobinskatt” införa en EU-skatt
Missledda personer från Attac och Latinamerikagrupperna skrev i SvD 6 mars 2001 att nu finns chansen att införa en skatt på finansiella transfereringar, en så kallad Tobinskatt, genom ett uttalande på gång i EU-parlamentet. Men är dessa förespråkare för skatten av princip oavsett vad den skulle gå till? Är det OK för Attac och Latinamerikagrupperna att den skatt som införs går till att bibehålla EU:s jordbruks- och regionalpolitik av idag samt det slöseri de bedrägerier med EU:s utgiftsprojekt som avslöjas då och då?
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver nämligen Tobinskatt just för att de här ser en möjlighet att införa en direkt EU-skatt utan alltför mycket motstånd från folkopinionen och medlemsstaterna. Att införa EU-moms eller EU-avgift på mobiltelefoner eller dylikt skulle troligen möta större protester. Huruvida Tobinskatt är bra eller inte avstår jag från att ta ställning till här. Dock, bankerna som skulle komma att betala denna Tobinskatt är troligen inte senfärdiga med att vältra över dessa kostnader på sina kunder om man inte gör något specifikt åt just det problemet.
EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0036/2011) om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå på tisdagen 8 mars. Betänkandet var ett eget initiativ från EU-parlamentet och alltså bara ett uttalande med ett opinionsbildande syfte. EU-parlamentet är desperat på jakt efter att hitta inkomstkällor för en bibehållen jordbrukspolitik och en ständigt svällande EU-budget fylld av nya politiska projekt. I punkt 29 i förslaget till betänkande ser vi var skon klämmer. Där skriver man citat: ”… Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. …”
Anhängarna av Tobinskatt måste fråga sig om de verkligen vill stödja införandet av en Tobinskatt som går till EU:s kassa.
Podimatabetänkandet antogs med 529 ja-röster mot 127 nej-röster samt 18 nedlagda röster. Nej-rösterna kom främst från konservativa ECR, en del liberaler, EU-kritiker, några från vänstern i GUE/NGL och grupplösa. De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Färm (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP), Schlyter (MP), Löving (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Alf Svensson (KD).
Nedlagda röster: Schmidt (FP), Wikström (FP) (Wikström röstade ja men anmälde felröstning och avsåg att avstå).
Frånvarande: Hedh (S), EB Svensson (V).
Intressant är att de svenska Socialdemokraterna lämnade in en röstförklaring där de flitigt använder sig av uttrycket ”EU-skatt”. De skriver:
”Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.”
Nu avser svenska S mestadels att EU ensidigt skall införa Tobinskatt även om inte övriga världen gör det. Men intressant att de så gärna använder sig av begreppet "EU-skatt" i syfte att bereda väg för detta politiska projekt.
Gunnar Hökmark (M) talade under debatten. Men sade i princip ingenting annat än att det blir bankkunderna som får betala denna Tobinskatt samt att ”finansvalpskatten” i Sverige ledde till att aktiehandeln flyttade till London. Om EU-skatten i sig sade han inget. Mit6t intryck är att Moderaterna ligger lågt här. Hökmark sade också i avslutningen att han stödde sin grupp, den kristdemokratiska EPP, i denna fråga. Vilket är konstigt då EPP-gruppen röstade för betänkandet och Moderaterna emot. Men det kan ha varit ett sätt att smyga i frågan för Hökmark.
Sammantaget måste än en gång framhållas. Får EU-kommissionen och EU-parlamentet lägga vantarna på en Tobinskatt blir det ett fortsatt EU-slöseri som idag och ingen skärpning av budgetpolitik och budgetkontroll i EU. Reform av jordbrukspolitiken behövs inte heller ty EU kan lugnt svälla med egna skatteinkomster.
Jan Å Johansson
EU-parlamentets federalistiska majoritet driver nämligen Tobinskatt just för att de här ser en möjlighet att införa en direkt EU-skatt utan alltför mycket motstånd från folkopinionen och medlemsstaterna. Att införa EU-moms eller EU-avgift på mobiltelefoner eller dylikt skulle troligen möta större protester. Huruvida Tobinskatt är bra eller inte avstår jag från att ta ställning till här. Dock, bankerna som skulle komma att betala denna Tobinskatt är troligen inte senfärdiga med att vältra över dessa kostnader på sina kunder om man inte gör något specifikt åt just det problemet.
EU-parlamentet röstade om Podimatabetänkandet (A7-0036/2011) om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå på tisdagen 8 mars. Betänkandet var ett eget initiativ från EU-parlamentet och alltså bara ett uttalande med ett opinionsbildande syfte. EU-parlamentet är desperat på jakt efter att hitta inkomstkällor för en bibehållen jordbrukspolitik och en ständigt svällande EU-budget fylld av nya politiska projekt. I punkt 29 i förslaget till betänkande ser vi var skon klämmer. Där skriver man citat: ”… Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. …”
Anhängarna av Tobinskatt måste fråga sig om de verkligen vill stödja införandet av en Tobinskatt som går till EU:s kassa.
Podimatabetänkandet antogs med 529 ja-röster mot 127 nej-röster samt 18 nedlagda röster. Nej-rösterna kom främst från konservativa ECR, en del liberaler, EU-kritiker, några från vänstern i GUE/NGL och grupplösa. De 18 svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Ek (C), Paulsen (FP), Färm (S), Ludvigsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP), Schlyter (MP), Löving (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Alf Svensson (KD).
Nedlagda röster: Schmidt (FP), Wikström (FP) (Wikström röstade ja men anmälde felröstning och avsåg att avstå).
Frånvarande: Hedh (S), EB Svensson (V).
Intressant är att de svenska Socialdemokraterna lämnade in en röstförklaring där de flitigt använder sig av uttrycket ”EU-skatt”. De skriver:
”Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.”
Nu avser svenska S mestadels att EU ensidigt skall införa Tobinskatt även om inte övriga världen gör det. Men intressant att de så gärna använder sig av begreppet "EU-skatt" i syfte att bereda väg för detta politiska projekt.
Gunnar Hökmark (M) talade under debatten. Men sade i princip ingenting annat än att det blir bankkunderna som får betala denna Tobinskatt samt att ”finansvalpskatten” i Sverige ledde till att aktiehandeln flyttade till London. Om EU-skatten i sig sade han inget. Mit6t intryck är att Moderaterna ligger lågt här. Hökmark sade också i avslutningen att han stödde sin grupp, den kristdemokratiska EPP, i denna fråga. Vilket är konstigt då EPP-gruppen röstade för betänkandet och Moderaterna emot. Men det kan ha varit ett sätt att smyga i frågan för Hökmark.
Sammantaget måste än en gång framhållas. Får EU-kommissionen och EU-parlamentet lägga vantarna på en Tobinskatt blir det ett fortsatt EU-slöseri som idag och ingen skärpning av budgetpolitik och budgetkontroll i EU. Reform av jordbrukspolitiken behövs inte heller ty EU kan lugnt svälla med egna skatteinkomster.
Jan Å Johansson
torsdag 24 februari 2011
Fiskeavtalet EU-Marocko – det orimligaste av de orimliga
Fiskeavtalen mellan EU och framförallt de afrikanska länderna är orimliga av flera orsaker, som till exempel utfiskning och utsugning av ett fattigt lands naturtillgångar. Orimligast av dem alla är fiskeavtalet mellan EU och Marocko. Detta avtal har varit en ständig huvudvärk av flera skäl. Fiskeavtalet som EG/EU och Marocko tecknade för perioden 1992-05-01-1996-04-30 sades ensidigt upp av Marocko 1995. De sistnämnda hade helt enkelt sålt mer fisk än vad som fanns i deras farvatten. Följden blev stora utgifter för EU på andra sätt. Man köpte för ett absurt pris istället kompletterande fiskerättigheter i Mauretaniens farvatten samt betalade sysslolösa spanska fiskare andra sorters EU-stöd som kompensation.
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson
När fiskeavtalet med Marocko för perioden 1/3 2006-28/2 2010 var uppe till behandling våren 2006 var bland annat de spanska särintressena mycket starkt för avtalet, medan främst Sverige hävdade att det inte var rätt att Marocko kunde sälja fiskerättigheter också utanför Västsaharas kust. Västsahara ockuperas sedan 1975 av Marocko när Spanien lämnade området. 1991 lovade FN att det skulle hållas en folkomröstning i Västsahara där befolkningen själva avgör sitt lands framtid. Marocko har hela tiden förhindrat folkomröstningens genomförande.Det är mycket oklart huruvida befolkningen i Västsahara på något sätt får del av de 36,1 miljoner euro som EU betalar Marocko under fyra år för fiskerättigheterna utanför Marockos och Västsaharas kuster. 2006 röstade Sverige emot avtalet i ministerrådet. Finland, Irland och Nederländerna var också skeptiska, men röstade inte emot.
EU-kommissionen fick för ett år sedan i uppdrag att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men man har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del. Marockos rapport har levererats till kommissionen. Men kommissionen skickade inte ut den till medlemsländernas fiskeministrar förrän samma dag som ministrarna träffades för att besluta om fortsatta förhandlingar med Marocko om ett nytt fiskeavtal.
80 procent av de spanska fartygen fiskar i de västsahariska vattnen, därför har Spanien avfärdat alla tankar på att stryka det fiskeområdet i ett eventuellt nytt fiskeavtal. Det är mycket möjligt att Spanien gjort allt för att lägga locket på i frågan om västsaharierna får del av de pengar som EU betalar för fiskeavtalet till Marocko. Av tradition har Spanien alltid haft ett starkt grepp om Fiskerigeneraldirektoratet inom kommissionen, oftast har de innehaft generaldirektörsposten. De är mycket skickliga på att styra denna verksamhet å hela EU:s vägnar
Måndagen den 21 februari 2011 gav fiskeriministermötet sitt godkännande till EU-kommissionen att fortsätta förhandlingarna med Marocko. Sverige, Storbritannien och Danmark röstade nej medan Finland och Tyskland lade ned sina röster. Minst en tredjedel nej-röster från medlemsländerna hade behövts för att stoppa förhandlingarna. Under tiden som förhandlingarna pågår fortsätter fisket från EU-fartygen.
Att få ett stopp på EU:s övergrepp mot västsahariernas folkrätt är nog mycket svårt. Spanien kan säkert ordna uppgörelser med tillräckligt många medlemsländer för att driva igenom sitt särintresse fram till dess att Västsaharas kust är utfiskat.
Jan A Johansson
torsdag 17 februari 2011
Kampanj mot EU-parlamentets flyttcirkus
En grupp EU-parlamentariker driver frågan om att stoppa EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strasbourg. Det har gjorts förr men inget sker om inte Frankrike ger med sig.
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?
Varje månad (dock inte i augusti men istället två veckor i september) byter EU-parlamentets 736 ledamöter och cirka 3000 tjänstemän arbetsplats från Bryssel till Strasbourg för fyra dagar. 25 lastbilar fraktar också 4000 boxar med papper. Den resan orsakar omkring 19000-20000 ton av koldioxidutsläpp årligen.
Restauranger och hotell i Strasbourg har goda affärer. Rumspriserna på Hilton stiger med 60 procent under sessionsveckor i Strasbourg. Skattebetalarna står för den notan. EU-parlamentsbyggnaden, som köptes för cirka 550 miljoner euro (cirka 4,8 miljarder svenska kronor) för fem år sedan används bara 48 arbetsdagar om året.
Totalt skulle skattebetalarna spara 180 miljoner euro (cirka 1,6 miljarder svenska kronor) om EU-parlamentet upphörde med att sammanträda på två orter. Cirka fyra miljoner euro skulle också sparas årligen på städräkningen om EU-parlamentet gav upp lokalerna i Strasbourg till förmån för Bryssel.
I augusti 2008 kollapsade innertaket i plenisalen i Strasbourg. Två sessionsveckor i september 2008 fick istället äga rum i Bryssel. I efterhand har uträkningar visat att EU den gången sparade 1,7 miljoner euro. Man hade kunnat spara mer men tåg- och hotellräkningar var man tvungna att betala avbokningskostnader för på för cirka 818 000 euro. Totalt hade man om avbokning skett i tid kunnat spara 2,55 miljoner euro på att inte åka till Strasbourg de två septembersessionerna 2008.
Att EU-parlamentet också har lokaler och anställda i Luxemburg är inte lika känt. Luxemburg har varit lika envisa i att få del av EU-parlamentets kaka. År 2000 skrevs ett uppdaterat avtal mellan EU-parlamentets dåvarande franska talman Nicole Fontaine och Luxemburgs premiärminister Juncker om att en majoritet av EU-parlamentets nya tjänster efter utvidgningen skulle förläggas till Luxemburg. Sedan tidigare fanns ett avtal från 1996 att EU-parlamentet skulle ha 2000 anställda stationerade i Luxemburg.
I januari 2011 uppgav EU-parlamentets generalsekreterare Klaus Welle att 7052 gånger hade EU-tjänstemän skickats mellan Luxemburg och Bryssel till en kostnad av 1,9 miljoner euro.
Driftskostnaderna för Luxemburg beräknas till 45 miljoner årligen, i Strasbourg till 65 miljoner euro och i Bryssel 138 miljoner euro. En samordning av lokalerna på en ort skulle kunna spara mycket pengar. Men ”symbolvärdet” för freden och integrationsprojektet EU anses viktigare än dessa kostnader. Systemet med tre arbetsorter för EU-parlamentet kan inte ändras om inte medlemsländerna är enhälliga och det ses som osannolikt att Frankrike och Luxemburg ger upp sina fördelar. Så ”goda européer” är de inte. Fransmännen vägrar också att ge upp Strasbourg eftersom de menar är symbolen för den fransk-tyska förlikningen efter andra världskriget.
Kommer detta slöseri någonsin att kunna lösas?
onsdag 26 januari 2011
Liberalerna (ALDE) imponerar i alla fall på ett sätt
Det är inte ofta jag berömmer den liberala ALDE-gruppen i EU-parlamentet. Men det händer dock. De är visserligen mycket federalistiskt inriktade, men samtidigt är de mer ärliga om sin positiva syn på EU:s federalistiska utveckling och har en större självkänsla, vilket gör att de erkänner brister som finns i EU-systemet. Kristdemokraterna och socialisterna brukar bara lägga locket på när det gäller såväl riktningen mot EU-federalism som skandaler eller verksamheter inom EU som fungerar dåligt.
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.
Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson
Härom veckan presenterade ALDE-gruppen sitt positionspapper om EU-budgeten 2013. Berömmet först. ALDE vill omstrukturera delar av EU, som Regionkommitten, så att alla delar av organisationen kan bidra i den demokratiska beslutsprocessen.
Givetvis klagar egenintressena. Ingen vill erkänna att man är överflödig eller att ens arbete inte är värt de pengar man kostar. ALDE föreslog enligt tidningen European Voice först att man skulle lägga ned Regionkommitten. Men efter att ALDE-medlemmarna i kommitten läst detta och klagat backade ALDE-gruppen i EU-parlamentet och föreslog omstrukturering istället för nedläggning.
ALDE vill också överväga att avskaffa delar av de administrativa strukturerna som inte bidrar till beslutsprocessen eller till transparens och effektivitet i EU. Ekonomiska och Sociala Kommitten pekas ut särskilt. Detta är en kommitte som sällan hörs av inom EU-systemet och i princip aldrig märks av ut till medborgarna eller i mediadebatten. Bara de som jobbar där skulle sakna den om den lades ned.
Även Ekonomiska och Sociala Kommitten har för övrigt klagat. Staffan Nilsson, svensk LRF-representant och ordförande för denna kommitte uttalade att han var tråkigt överraskad att ALDE föreslog nedläggning av det enda icke-politiska rådgivande organet inom EU. Det är klart att han måste försvara sin särintressesbevakande organisation inom själva EU-systemet.
Den stora negativa saken i ALDE:s positionspapper är dock att ALDE givetvis vill öka EU:s utgifter. De vill öka intäkterna genom att öka de ”egna resurserna” det vill säga att EU skall ta in egna skatteintäkter. Detta vill också kristdemokraterna och socialisterna. ALDE vill att man skall se EU som en enhet och ta bort diskussionen om nettobetalare och nettomottagare i EU. En direkt EU-skatt skulle ta bort mycket av räknemöjligheterna för ett medlemslands och dess medborgares utgifter till EU och det skulle till exempel inte längre kunna gå att se vilka medlemsländer som förlorar stort på exempelvis jordbrukspolitiken.
En EU-skatt skulle givetvis öka skattebördan för medborgarna. Likaså skulle EU-skatten försvåra genomlysningen av vad medborgarnas pengar går till. EU skulle då ta pengar ur en stor grå massa av folk och sedan spendera dem på en grå sörja av utgifter. Redan idag ter det sig mycket svårt att få till en reformering av jordbrukspolitiken. Med en EU-skatt skulle allt förbli vid det gamla då utvärderingen av utgifterna inte längre kritiskt kan granskas av medlemsländerna.
Nåväl, EU-skatteförslaget som ALDE driver får svårt att vinna. Motståndet mot EU-skatt är starkt bland politikerna ute i medlemsstaterna. Sammantaget var ALDE:s positionspapper dock ett stort steg framåt när det gäller att trimma EU-byråkratin.
Jan A Johansson
söndag 16 januari 2011
Euronews – propagandakanal, genomsubventionerad, nästan inga tittare
Sedan 1998 finns Euronews att tillgå hos i princip alla hushåll i Europa som har kabel-TV. Under kanalens första tre år satsade EU-kommissionen cirka 100 miljoner kronor på att ge kanalen en bra start. EU och Euronews innehar ensamrätt på mångfaldigande och återutsändningar. På så sätt övervakar kommissionen att Euronews svarar för att den information som sänds enligt dem är ”balanserad”, särskilt beträffande de europeiska institutionernas ställning och verksamhet.
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
Euronews ägs av 21 europeiska offentliga TV-bolag. Den är baserat i Lyon och har översättningar av sina inslag till tio olika språk. Hittills har kanalen förlitat sig på inslag från sina ägare samt med supplement från tre mindre Euronewsredaktioner i Bryssel, Kairo samt Doha i Qatar. Men kanalen skall till slutet av året ha upprättat åtta nya redaktioner samt ytterligare åtta under 2012.
Men då många av de offentligt ägda TV-bolagen nu drabbas av nedskärningar så reducerar de också sina bidrag till Euronews. Men EU-kommissionen drabbas ju aldrig av nedskärningar, deras budget ökar år för år. EU-kommissionen har därför gått in med mer pengar och tredubblat sitt bidrag de senaste tre åren upp till 15 miljoner euro i nuläget. Reklam och andra kommersiella inkomster täcker cirka 60 % av Euronews totala budget på 60 miljoner euro.
Dock, utan EU-kommissionen startbidrag samt deras stora årliga bidrag skulle Euronews inte ha en chans att överleva på den fria marknaden.
Ett elfte språk, ukrainska, skall nu läggas till. Euronews själva uppger att de har 2,6 miljoner tittare under en vecka. Men det är en ytterst liten del av de 180 miljoner europeiska hushåll som har tillgång till kanalen. I Storbritannien beräknar man att 0,5 % av hushållen tittar på kanalen minst en gång i veckan. Men till exempel BBC:s 24-timmar nyhetskanal ligger på 19 % bland dessa tittare.
Någon kritiskt granskade kanal kommer Euronews aldrig att kunna bli med dagens struktur på inkomsterna. Man biter inte den hand som föder en. Kritiskt granskande reportage om EU-institutionernas verksamhet och utgifter lär vi aldrig få se i Euronews. Deras roll är att vara en propagandakanal för EU:s verksamhet och politiska linje om ökad överstatlig styrning av EU.
Jan A Johansson
tisdag 4 januari 2011
Sören Wibe har avlidit
En av Junilistans två ordförande och toppkandidaten för Junilistan i EU-valet 2009, Sören Wibe, har som tidigare meddelats avlidit. Det finns många goda och glade minnen av Sören.
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Integritet var en av hans största förtjänster och den är mycket sällsynt bland de svenska förtroendevalda politikerna i riksdagen och EU-parlamentet. Idag har alltför många i de två nämnda grupperna förtroendevalda en total avsaknad av politisk integritet. Vill man avancera gäller det att lägga sig på en mittenlinje och vara försiktig med uttalanden och politiska käpphästar. Blir det personstrider eller inre partipolitiska strider gäller det att ligga lågt och satsa på rätt häst i rätt tid. Dyker en ny politisk fråga upp gäller det att inte tycka till förrän man vet vart vinden blåser.
Sådan var inte Sören Wibe. Han var politiskt aktiv för att han ville någonting. Om till exempel alla talade klimatpolitik med rätt darr på rösten blev han mycket skeptisk och ifrågasatte den information som ”alla” hänvisade till, och som de oftast inte alls satt sig in i.
Att hota Sören med att han inte skulle bli omvald om han inte passade sig var omöjligt. Till skillnad från många andra med en hög politikerlön hade han alltid en professorsstol att återvända till om politiken inte passade.
Sörens valframgångar i Västerbotten är mycket tydliga. Många väljare uppskattade honom. I EU-valet 1995 bidrog hans mycket starka stöd bland S-väljarna i Västerbotten till att han kryssades in i EU-parlamentet. I riksdagsvalet 2002 seglade han upp på förstaplatsen som inkryssad med 9891 röster från en ersättarplats på listan – utan krysskampanj. Ibrahim Baylan genomförde (återigen) en misslyckad krysskampanj och hade inte en chans till att bli invald (han fick 1800 röster). Givetvis var det dock den senare som S-toppen valde till partisekreterare. I EMU-folkomröstningen 2003 fick Sören bära ett tungt lass i Socialdemokrater mot EMU. Få var intresserade av att bränna sig så totalt med S-partiledningen och gå emot det av partiet beordrade ”ja till euron”. Det fanns en del S-riksdagsledamöter som röstade nej, men att öppet frondera med partiet i denna fråga var det få som vågade. I EU-valet 2009 när Sören ställde upp för Junilistan var han det stora röstdragande namnet. Junilistan backade kraftigt efter succévalet 2004, men i Västerbotten ökade man och i princip bara Sören tog 12,5 % av rösterna.
Sören var som politiker enligt min mening ett föredöme – han tänkte själv när han skulle ta ställning till politiska frågor i det parlamentariska arbetet. Mycket få av de förtroendevalda gör det. Givetvis är ett självständigt ställningstagande en mardröm för partiledningar och gruppledningar i parlamenten. Skulle fler göra som Sören måste ju de politiska ledningarna jobba mer med förankring istället för att räkna in marionetterna vid omröstningarna.
Det är en person som Sören som får den politiska demokratin att fungera. Vilka är villiga att ta upp hans fallna mantel?
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)