EU-parlamentet vill lägga sig i bostadspolitiken

Tisdagen den 11 juni 2013 röstade EU-parlamentet om ett betänkande om subventionerade boende i EU (Dellibetänkandet A7-0155/2013). Det var bara en resolution och inget lagstiftningsärende. Men EU-parlamentet hade dock många och långtgående synpunkter på det mesta i ämnet. Totalt var det 26 omröstningar med namnupprop om betänkandet vilket är ovanligt mycket.
Sociallägenheter och allmännytta är mycket olika organiserat i de olika medlemsländerna. Finansieringen av byggandet av bostäder och särskilt bostäder som inrättas med ett socialpolitiskt perspektiv finns det också mycket olikartade traditioner i de olika länderna.
Ett långtgående krav är också att EU-parlamentet uppmanar medlemsstaterna att förhindra att redan vräkta hushåll måste fortsätta att betala sina inteckningslån. Den ekonomiska situationen ser mycket olika ut inom EU, inte minst till följd av att eurokrisen har slagit på olika sätt. Det är en komplicerad fråga i en del länder vad som skall hända med de bostadslån folk har att betala när de tvingats sälja en bostad med förlust. Trots allt har också alla ett eget ansvar att inte bjuda för högt och knäcka sin personliga budget i samband med bostadsköp. I Sverige har vi dock sedan 1945 varit bortskämda med ständiga prishöjningar på bostäder, så med undantag för krisen omkring 1991 och i vissa delar av landet med avfolkningsproblem, har de flesta lyckats väl med sina bostadsaffärer. I en del andra länder är det mer komplicerat. Dock, att EU-parlamentet skall gå in och uttala sig i denna fråga måste ifrågasättas. Det är upp till de ansvariga politiskt förtroendevalda i varje land för sig att se på dessa problem och finna lösningar.
Det fanns ledamöter i EU-parlamentet som kritiserade resolutionen för att den gick för långt och bröt mot subsidiaritetsprincipen. Genom olika kompromisser och ändringsförslag växte sig resolutionen mer omfattande under ärendets gång i EU-parlamentet.
Det enda inlägget från svenska ledamöter på sessionen var en skriftlig röstförklaring från två folkpartister:
Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE/FP): ”I omröstningen om betänkande om subventionerat boende i EU röstade vi för eftersom vi anser att som det står i betänkandet att "ha någonstans att bo är en grundläggande rättighet". I betänkandet har Lissabonfördraget (EU-fördraget) beaktats, särskilt artikel 3.3.
Det byggs för få bostäder. I dag sker den stora folkökningen i städer och andra tätorter. Att subventionera byggande av bostäder är inte önskvärt, men är nödvändigt för att det ska finnas bostäder till en rimlig kostnad.
Det är medlemsstaterna som i linje med subsidiaritetsprincipen, som ska bestämma om formerna för subventionerat boende. Det är viktigt att slå fast att bostadspolitik inte är EU-fråga, utan en fråga för medlemsstaterna att själva besluta om.
Att subventionera boende är ett medel för att öka byggandet, men det är också viktigt att öka konkurrensen och kommunernas rätt att ställa lokala byggkrav begränsas. Byggnormerna bör ses över för att ge möjlighet till mindre bostäder med något enklare standard. Lösningar som sänker kostnaden för att bygga tillgängligt bör eftersträvas. För att förkorta planeringstiderna för byggprojekt ska överklagandeprocessen förenklas.”
Det är intressant att Folkpartiet anser att subsidiaritetsprincipen inte gäller här och att bostadspolitik tillhör en av EU:s grundfrågor.

Intressanta omröstningar

Punkt 12 i förslaget tog upp frågan om fortsatta lånebetalningar trots att man vräkts från sin lägenhet på grund av obetalda lån. Den punkt löd som följer:
”12. Europaparlamentet välkomnar förslaget i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/0062 av den 31 mars 2011 om att kontrollera låneavtal för bostadsfastigheter och på så sätt begränsa hushållens överskuldsättning. Europaparlamentet vill att en sådan god praxis ska införas i de europeiska bostadslånebestämmelserna som är mer gynnsam för konsumenterna. Parlamentet vill också att det ska finnas en möjlighet för konkursmässiga gäldenärer och hushåll att omförhandla sin skuld eller lämna bostaden som betalning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att förhindra att redan vräkta hushåll måste fortsätta att betala sina inteckningslån. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att arbeta för en lösning på de sociala problemen kring vräkningar och återtagna bostäder för dem som är mest drabbade av den ekonomiska krisen och arbetslöshet. Parlamentet påminner dessutom om att detta har uppstått mot bakgrund av de stora offentliga stöden för att sanera unionens finanssystem. Medlemsstaterna uppmanas att sträva efter att erbjuda alternativa lösningar till vräkningar.”

Punkt 12 antogs med 318 ja-röster mot 269 nej-röster och 52 som avstod.

Liberala ALDE, socialistiska S&D och Gröna/Regionalisterna röstade ja. Konservativa ECR och kristdemokratiska EPP röstade nej. Vänsterinriktade GUE/NGL och 22 ledamöter från EPP avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer på punkt 12:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Andersdotter (PP), Engström (PP), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD).
Avstod: Lövin (MP), Schlyter (MP), Gustafsson (V).
Närvarande men ej röstat: Ulvskog (S).
Frånvarande: Westlund (S).

Resolutionen i dess helhet antogs med 353 ja-röster mot 151 nej-röster och 189 som avstod.

Socialistiska S&D, vänsterinriktade GUE/NGL och Gröna/Regionalister röstade ja. Konservativa ECR röstade nej. Liberala ALDE och kristdemokratiska EPP var splittrade.
De svenska ledamöterna röstade som följer på punkt 12:
Ja: Schmidt (FP), Wikström (FP), Andersdotter (PP), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP), Färm (S), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD).
Avstod: Johansson (C), Paulsen (FP), Gustafsson (V).
Frånvarande: Westlund (S).

Sammantaget intog alltså ledamöter M och KD en bra inställning som röstade nej. Vänsterpartiet avstod två gånger och MP-ledamöterna en gång. Som påstådda EU-kritiker borde de också ha varit rakare och röstat nej.

Jan Å Johansson

EU-parlamentet och kulturprotektionismen

På torsdagen den 23 maj 2013 röstade också EU-parlamentet om ett resolutionsförslag om ett handels- och investeringsavtal med USA. EU-parlaments ställningstagande väckte en del uppmärksamhet. Att förhandla om handel med USA är i sin ordning enligt EU-parlamentet - men inte om sådant som "omfattar tjänster med kulturellt och audiovisuellt innehåll, inbegripet på nätet".
Med 381 röster mot 191 röstade EU-parlamentet igenom kravet att kulturen undantas i de handelsförhandlingar med USA som EU hoppas få igång i sommar. Framförallt i Frankrike finns stark oro för att frihandeln ska slå mot möjligheterna att stödja den egna kulturen. Fransmännen känner sig också trängda i en alltmer engelskspråkig värld. I Sverige är regeringen kraftigt emot att förhandlingsmandatet begränsas. EU-kommissionen vill också ha ett så öppet mandat som möjligt. Men deras bedyrande om att kulturen inte kommer att bortförhandlas har mötts med skepsis av kritikerna.
I andra delen av punkt 11 i förslaget till resolution stod det följande: “Parlamentet kräver således att det tydligt ska anges att förhandlingsmandatet inte omfattar tjänster med kulturellt och audiovisuellt innehåll, inbegripet på nätet.”.
Detta röstade man om särskilt och texten antogs som nämnts ovan med 381 ja-röster mot 191 nej-röster och 17 nedlagda röster. De stora grupperna var splittrade i frågan.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Hedh (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Ludvigsson (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).

Fler intressanta omröstningar i detta ärende
De gröna/regionalisterna lade ett ändringsförslag (nummer 36) som vill lägga till följande text: ”Europaparlamentet uppmanar rådet att komma överens med Förenta staterna om vilken grad av öppenhet som ska råda vid förhandlingarna, särskilt i fråga om offentliggöranden av textförslag under förhandlingarnas alla faser.”
Förslaget fick 145 ja-röster, 444 nej-röster och sex ledamöter avstod. Vänstern i GUE/NGL, de gröna/regionalisterna och lite mer än 30 socialister röstade för.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).

Ändringsförslag 37, också lagt av de gröna/regionalisterna, ville lägga till följande text: ”Europaparlamentet uppmanar rådet att offentliggöra det slutliga förhandlingsmandatet som ett tecken på en ny anda av öppenhet och insyn i handelsförhandlingar.”
Detta förslag avslogs också, med 187 ja-röster, 396 nej-röster och åtta ledamöter avstod. Vänstern i GUE/NGL, de gröna/regionalisterna och cirka 25 socialister röstade för, men också liberala ALDE-gruppen stödde detta förslag.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).

Resolutionen i dess helhet antogs med 460 ja-röster mot 105 nej-röster och 28 nedlagda röster. Kristdemokratiska EPP-gruppen, socialistiska S&D-gruppen, liberala ALDE-gruppen och konservativa ECR-gruppen röstade alla ja. Motståndet kom främst från gröna/regionalistiska Gröna/EFA-gruppen och vänsterinriktade GUE/NGL-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S).
Nej: Gustafsson (V), Engström (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).

Sammantaget röstade alltså Gustafsson (V), Lövin (MP), Schlyter (MP) och Engström (PP) (som bara brukar följa sin grupp utan att ta ställning i frågorna ovan) bäst genom att stödja öppenhet, en svensk honnörsfråga, samt röstade nej till en resolution som vill begränsa förhandlingsmandatet för EU (Även om de inte röstade nej till resolutionen av just detta skäl då de stödde det kravet i just den separata omröstningen).
Noterat av Jan Å Johansson

EU-parlamentet tycker till om kommande lagstiftningsförslag om EMU

På torsdagen den 23 maj 2013 i Strasbourg antog EU-parlamentet en lång resolution (alltså bara ett tyckande) om kommande lagstiftningsförslag om EMU. Som vanligt innehåller resolutionen tyckanden om allt möjligt och alla särintressen skall få sitt tillgodosett. Krav ställs på att EU behöver större budgetkapacitet och en närmare samordning av den ekonomiska politiken skall säkras. Det är enligt EU-parlamentet några av byggstenarna för att EU skall uppnå en ”verklig finanspolitisk kapacitet”.

Utifrån svensk debatts utgångpunkter innehöll resolutionen en hel del som ses som kontroversiellt när det gäller EMU:s och EU:s utveckling.
Tre moderater lämnade in en skriftlig röstförklaring som ganska väl beskriver problemen i resolutionen:
Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE): ”Vid dagens votering om en resolution om kommande lagstiftningsförslag i relation till EMU valde vi att avstå vid den slutliga voteringen eftersom vi i sak är emot de förslag som kommissionen i sina två meddelanden aviserat. Resolutionstexten i sig är dock balanserad såtillvida att den slår fast att implementeringen av redan beslutade makroekonomiska ramverk – exempelvis den nya tillväxt- och stabilitetspakten, 2-packet, fiskalpakten och den europeiska planeringsterminen – är viktigare än att kommissionen lägger fram nya förslag liksom att eventuellt kommande lagförslag måste tillföra något nytt för att vara relevanta. Samtidigt går resolutionen in på detaljer kring de lagförslag kommissionen aviserat och slår bland annat fast att dessa kommer kräva en ökad budgetkapacitet vilket vi inte kan ställa oss bakom. Vid en samlad bedömning valde vi därför att avstå.”

Omröstningsresultatet
Resolutionen antogs med 484 ja-röster mot 107 nej-röster och 13 nedlagda röster. Kristdemokratiska EPP-gruppen, socialistiska S&D-gruppen, liberala ALDE-gruppen och gröna/regionalistiska Gröna/EFA-gruppen röstade för. Nej röstade konservativa ECR-gruppen, vänsterinriktade GUE/NGL-gruppen och EU-kritiska EFD-gruppen.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Engström (PP).
Nej: Gustafsson (V), Schlyter (MP).
Avstår: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Hedh (S), Lövin (MP).
Närvarande, men ej röstat: Ulvskog (S).
Frånvarande: Hökmark (M), Färm (S), Westlund (S), Andersdotter (PP).
Det är intressant att notera vilka som är synnerligen starka EMU-anhängare bland de svenska ledamöterna och röstar för denna resolution i statsbygget EU.
Engström (PP) försöker tydligen odla en EU-kritisk profil men röstar ändå för resolutionen. Ulvskog (S) tar påpassligt en paus i röstandet just när denna resolution avhandlas, hon börjar rösta igen strax efter. Hedh (S), Lövin (MP) liksom Moderaterna kunde gott ha röstat nej, men man är väl rädda för vad ”kollegorna” i bänkarna skall säga.
Noterat av Jan Å Johansson

Hopplöst läge på Island – för EU alltså

EU-parlamentet skulle på sin majsession i Strasbourg behandla uttalanden från ministerrådet och EU-kommissionen med framstegsrapporter från medlemskapsförhandlingarna med Island, Bosnien-Hercegovina och Makedonien. De punkterna fanns med i förslaget till arbetsordning. Men när EU-parlamentet öppnade sin session och antog arbetsordningen ströks Island från den.

Inte undra på det. EU-motståndet i den isländska regeringen är kompakt och i det isländska parlamentet efter valet i slutet av april finns det ett starkt EU-motstånd både till vänster, i mitten och till höger.

Men EU kommer säkert att fortsätta sin stora satsning på att flyga isländska lokalpolitiker på propagandaresor... förlåt ”studieresor” till Bryssel, fortsätta med sin propagandakampanj för isländskt EU-medlemskap via den ”ambassad” man har på Island, med mera.

Jan Å Johansson

Elitpolitiker börjar tala alltmer om EU:s mål att bli en federal stat

Hösten 2012 talade EU-kommissionsordförande Barroso om att EU skulle bli ”en federation av nationalstater”, en omskrivning för en federal superstat.

Nu har även Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) skrivit att han vill samma sak. I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 17 maj 2013 skriver Bildt bland annat att det i världen finns en efterfrågan på "ett starkare Europa - ett Europa som tillsammans vågar och kan mera."

Vidare fortsätter Bildt citat: "Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater. Med alla de svårigheter som finns - och vi lever med dem snart sagt varje dag - gäller det att bygga en demokratisk ordning. En ordning som har kraft och möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och konflikter har värkt fram i vår del av världen."

I övrigt lämnar Carl Bildt inte någon närmare beskrivning hur hans EU-federation skulle se ut eller vilka maktbefogenheter den skulle ha. Men per definition innebär ett federalt organiserat EU ökad centralisering av den politiska makten till Bryssel och motsvarande avdemokratisering av EU:s medlemsländer med allt maktlösare nationella parlament. En försvarsmakt för EU i dess helhet bör väl också då komma till skott.

Dagen före, den 16 maj, gjorde den franske presidenten François Hollande ett liknande uttalande och föreslog en ekonomisk regering för euroländerna med betydande befogenheter. Inom två år vill Hollande se en ”euroregering” med egen budget som kan ta ut skatter, låna på den globala finansmarknaden och ha en heltidsordförande. Euroregeringen ska träffas en gång i månaden för att samordna euroländernas ekonomiska politik.

Utspelet utgör i ett inlägg i principdebatten om valutasamarbetet – det går inte att ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Precis osm nej-sidan sade i den svenska eurofolkomröstningen 2003.

Det farliga är nu om man precis som när nya fördrag har antagits på EU-toppmöten börjar utfärda generalorder i de stora partifamiljenrna kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberalerna om att nu gäller linjen att utvecklingen av den federala  EU-staten skall gå vidare iän högre tempo. De svenska politikerna tillhörande dessa tre nämnda partifamiljer kommer då bara att konstatera fullbordat faktum och försvara denna linje. Självständigt tänkande har inte utmärkt dessa svenska partiläger.

Jan Å Johansson

Första maj, första maj – Europas socialdemokrater i kris

I Socialdemokraternas första majtal var det tyst om Europas Socialdemokraters samfällda politiska arbete, trots att det snart är EU-parlamentsval. Anledningen är givetvis att det är bäst att tiga om sina svaga punkter. EU:s Socialdemokrater har varit med om att skapa eurokrisen som starka anhängare av den gemensamma valutan och penningpolitiken. I EU styr tillsammans de tre politiska familjerna kristdemokraterna, socialisterna/socialdemokraterna och liberalerna med ett politiskt program att skapa ett federalt EU.

Var styr Socialdemokraterna?

Men ute i de 27 medlemsländerna går det otroligt dåligt för de socialdemokratiska partierna så gott som överallt. Politisk korruption är och har varit en del av deras vardag.
Av 27 EU-länder har Socialdemokraterna/Socialisterna åtta premiärministerposter, inräknat Italien. På lilla Malta vann man nyligen efter 15 år i opposition. Folk ville ha en förändring oavsett vad där. I Slovakien styr nu Socialdemokraterna utan det extremist- och främlingsfientliga parti man var i koalition med under en mandatperiod. I Rumänien, där de stora partierna mer är kriminella nätverk än traditionella politiska partier, styr Socialdemokraterna i regeringen tillsammans med liberalerna, detta i ständiga konstitutionella gräl mot en Kristdemokratisk president. I Österrike styr Socialdemokraterna tillsammans med de Konservativa/Kristdemokraterna, de senare styrde tidigare landet tillsammans med extremistpartiet FPÖ. I Belgien har Socialisterna premiärministerposten i en bred koalition som tillträdde efter mer än ett år utan regering i landet. I Frankrike styr Socialisterna med rekorddåligt stöd i opinionsundersökningarna. Det samma i Danmark där Socialdemokratiet i opinionsmätningarna ligger på cirka 15% , vilket är deras sämsta stöd sedan valresultatet 1898. I Italien fick Demokratiska partiet (DP) till slut regeringschefposten. Trots att DP stod i opposition mot Berlusconi, med otaliga åtal mot sig fick en helt ny rörelse, Femstjärnerörelsen, de missnöjda väljarnas röster.

Går dåligt också i opposition

För Socialdemokraterna i opposition går det inte mycket bättre. Tyska SPD ligger på 26% i opinionsundersökningarna (23% i valet 2009), vilket är mer än 10-15% under valresultaten de senaste tre årtiondena. I Storbritannien leder Labour på 39% i opinionen, det kan ge en seger i nästa val, men det blir hårt för dem. I Grekland där högerpartiet Ny Demokrati och socialistiska PASOK växlat vid makten och satt partipolitiska belöningar och korruption i system, ligger nu PASOK på 5,5% i opinionen (12,3% i senaste valet 2012), så sent som 2009 tog de 43,9%.

Varför rösta på Socialdemokraterna?

Varför skall man rösta på de Socialdemokratiska partierna i opposition, de tycker ju samma som sittande borgerliga regeringar i dessa länder?
I den svenska EU-debatten i början av 1990-talet talades det mycket om vilken framgångssaga Europas socialdemokrati var och om hur man skulle gå mot nya segrar. I dag, 2013, är det snarare som så att den håller på att försvinna och i den mån den finns kvar i olika länder har man kastat ut sin grundideologi.

Kristdemokrater och Liberaler inget alternativ

Det europeiska Kristdemokratiska partiet har heller inget att komma med, eurokrisen är minst lika mycket deras fel och har man en politiker som Berlusconi i sina led säger det allt om denna politiska familjs ärlighet. Det finns fler skumma medlemmar hos dem. De europeiska Liberalerna är det samma sak med. Men det partiet är mindre och sitter inte vid makten i lika många länder, vilket gör att de har färre skurkar.

Några intressanta omröstningar i EU-parlamentet på aprilsessionen

1/ Fiskeavtal med afrikanska länder
På tisdagen 16 april röstade man om ett partnerskapsavtal om fiske mellan Mauritius och EU. Som bekant har det varit mycket kritik mot dessa fiskeavtal på grund av rovdrift, EU:s utnyttjande av fattiga länder som inte kan säga nej av olika skäl med mera. Nu kan det alltid hävdas att EU är på gång att reformera sin fiskeripolitik och att just Mauritius inte är det värsta fallet när det gäller problem samt att beloppet för ersättning från EU till det landet har höjts. Dock, den övergripande frågan är fortsatt – är det inte bättre att lämna Mauritius i fred och låta dem utveckla sin egen fiskenäring?
Betänkandet om partnerskapsavtalet antogs med överväldigande majoritet (som vanligt). Alla svenskar röstade ja med undantag av Gustafsson (V) som avstod.

2/ EU:s propagandafond

På tisdagen var det också tre stycken omröstningar om EU:s fond för justering för globaliseringseffekter. Denna fond handlar mer om att propagera för att EU är goda givare till platser som drabbats av arbetslöshet på grund av rationaliseringar till följd av globaliseringen. Om bidraget gett några långsiktiga resultat vill man inte utvärdera. Men det ser snyggt ut för EU. Egentligen är det ju medlemsländers eller regioners politiska uppgift att ta ett samhällsansvar och se till att de som blir arbetslösa omskolas eller hittar andra arbeten. Svenska regeringen har varit skeptisk till denna EU-fonds existens, men givetvis har EU-kommissionen och EU-parlamentet varit starka förespråkare av dess existens och ekonomiska anslag.
Så gott som samtliga svenskar röstade ja till dessa utbetalningar. Men några skiljde ut sig. Schlyter (MP) röstade nej i alla tre fallen, Fjellner (M) röstade inte alls på de tre ärendena, men röstade i ärenden direkt före och efter. I det tredje ärendet som gällde anslag till förmån för tidigare anställda vid en tobaksfabrik i Österrike avstod den gröna/regionalistiska gruppen och den linjen följdes av Andersdotter (PP), Engström (PP) och Lövin (PP).
Men i detta fall med de tre omröstningarna om EU-fonden för justering för globaliseringseffekter är det bara Schlyter (MP) som får godkänt. Varför Fjellner (M) ”försvann” från dessa omröstningar kan man fråga sig.

3/ Utsläppsrätter och partitrohet

En tredje intressant fråga som man röstade om på tisdagen gällde tidsschemat för auktioner av utsläppsrätter för växthusgaser. Den svenska regeringen var en stark anhängare av förslaget. Men det var ett medbeslutandeärende i första behandling och EU-parlamentet förkastade förslaget med 334 röster för förkastande, 315 mot och 63 nedlagda röster. Dock, EU-parlamentets omröstningar är snabba så alla ledamöter hänger inte med. På måndag kväll en vecka efter omröstningen har 14 ledamöter anmält felröstning och med deras anmälda intentioner att rösta skulle resultatet ha varit 328-323-61. Nu förändrar inte det resultatet i efterhand, men hade man tagit det lugnare med denna omröstning kunde slumpen hade gått åt andra hållet. Av svenskarna röstade bara Moderaterna för förkastandet av förslaget, och mot sin egen regering och partilinje hemmavid, alla andra svenskar stödde förslaget.
Utan att ta ställning i sakfrågan i sig är det intressant att notera att de fyra moderaterna följde sin PPE-grupps linje (fast många av gruppens ledamöter följde inte gruppiskan) och vägrade att lyssna på partilinjen hemifrån. Det är intressant att notera då det trots allt är Moderaterna i Sverige som nominerar kandidater till M-listan 2014 och de svenska väljarna som röstar fram dem. Skall man rösta på ledamöter som inte lyssnar till sin hemmavalkrets?
Problemet med EU-parlamentet är ofta att de glömmer vad man säger hemmavid och bara tar in ett Brysselperspektiv på saker.
Cecilia Wikström (FP) har tidigare deklarerat att hennes partiledare heter Guy Verhofstadt (ALDE-gruppens ledare i EU-parlamentet) och inte Jan Björklund (Europaportalen 14/2 2013).
Det är just detta ovan som är kärnan i problematiken runt EU-parlamentet. När personer väljs som ledamöter fångas de in i en isolerad egen miljö långt från verkligheten, blir politiska besserwissers i allt och bara skriker efter mer skattepengar till EU, trots kristider.
Jan Å Johansson