Brittiska Sunday Telegraph hade en intressant artikel 19/12 2010 om dubbla strukturer av utredande tjänstemän och presservice inom EU-institutionerna.
EU-president Van Rompuy har anställt mer än 20 höga tjänstemän som experter på utrikespolitik till en kostnad av 15 miljoner pund över de kommande nio åren. Detta trots eller på grund av att EU:s utrikesminister Catherine Ashton startar sin utrikestjänst EEAS med 7 000 tjänstemän den 3 januari.
Samtidigt startar EU:s utrikesminister Ashton sin egen presservice, den fjärde vid sidan av kommissionens, rådet och EU-parlamentets. Hon har inte nått genomslag ibland annat den brittiska pressen (annat än negativ press) och ska nu anställa en toppavlönad ”spin doctor” (lön cirka 200 000 brittiska pund om året) som skall hjälpa till med att påverka redaktörerna i den brittiska pressen att ge henne uppmärksamhet.
För att återvända till Van Rompuy. En ny luxuös kontorsbyggnad för 280 miljoner brittiska pund är på gång för honom. Men han har redan ett fullt ommöblerat lyxkontor med de dyraste sofforna, trendigaste konsten på väggarna samt den bästa kökstjänst och vinsorter som Bryssel kan erbjuda. Sekonden till Van Rompuy, Pierre de Boisseau, var oroad över att man förlorat alltför mycket makt till Ashton. Därför anställda man en egen stab av utrikespolitiska rådgivare som skall föra protokoll och förbereda dagordningen för utrikesministermötena. Det är bara det att Ashton också har anställt personal för precis detta ändamål.
Denna maktkamp och konkurrens om lyxpaketeringar av kontor, numerär av anställd stabspersonal och storlek på presservicen kommer bara att fortsätta och fortsätta. De blir dyra notor för skattebetalarna. Men som alltid – om man slår ut det blir det bara till kostnaden av en kopp kaffe per var och en av de cirka 500 miljoner invånarna i EU. Det anses medborgarna ha råd med, även om det blir många koppar kaffe man får bjuda på under ett år.
Jan Å Johansson
onsdag 22 december 2010
fredag 17 december 2010
EU:s budgetutgifter – dubbla strukturer byggs?
EU:s budget för år 2011 är nu antagen. Det blev en budgetökning på 2,9 %. Intressant i sammanhanget är att man i Sveriges riksdag häromveckan röstade för en nedskärning på det svenska regeringskansliet. Det var oppositionen som besegrade den borgerliga regeringen och utrikesminister Bildt var inte glad. Han sade att det blir aktuellt med besparingar på Utrikesdepartementet.,
Men, hallå, nu när EU:s budget för år 2011 är klar och EU upprättar sin utrikestjänst EEAS då är det väl läge att spara på den svenska utrikesrepresentationen. Det är väl själva idén att EU tar över medlemsstaternas utrikesrepresentation på många områden? Det är väl inte så att skattebetalarna skall betala för dubbla strukturer? Bäst vore att skrota EEAS, anser jag.
I övrigt skall EU-kommissionen återkomma om förslag om EU-skatt under sommaren 2011. Det är ju något som EU-parlamentet, bland annat Göran Färm (S) har tjatat om.
Jan Å Johansson
Men, hallå, nu när EU:s budget för år 2011 är klar och EU upprättar sin utrikestjänst EEAS då är det väl läge att spara på den svenska utrikesrepresentationen. Det är väl själva idén att EU tar över medlemsstaternas utrikesrepresentation på många områden? Det är väl inte så att skattebetalarna skall betala för dubbla strukturer? Bäst vore att skrota EEAS, anser jag.
I övrigt skall EU-kommissionen återkomma om förslag om EU-skatt under sommaren 2011. Det är ju något som EU-parlamentet, bland annat Göran Färm (S) har tjatat om.
Jan Å Johansson
måndag 6 december 2010
EU-institutionerna håller ihop – EU-tjänstemänen får sin löneökning på 3,7 %
Som rapporterats tidigare på denna blogg har EU-kommissionen och EU-parlamentet backat upp EU-tjänstemännen i deras löneförhandlingar gentemot medlemsländerna i ministerrådet genom att dra de sistnämnda inför EU-domstolen i Luxemburg.
EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien, Portugal och Grekland med mera.
EU-tjänstemännen vill ha den löneökning på 3,7 % som EU-kommissionen föreslog 2009, vilket backades upp av EU-parlamentet. Ministerrådet ansågs ”snåla”, de ville ”bara” ge 1,85% med hänvisning till kristiderna.
Den 24 november 2010 meddelade EU-domstolen sin dom (ärende C-40/10). De meddelar att ministerrådet inte har beslutsrätt att besluta om någon lönejustering annorlunda än den som föreslagits av EU-kommissionen.
Jojo, EU-institutionerna håller ihop gentemot medlemsstaterna som måste stå för fiolerna. Men det klart om EU-kommissionen och EU-parlamentet lyckas driva igenom att det skall införas en EU-skatt (de kallar det dock egna medel för att lura medborgarna) kan de ju höja sina löner bäst det passar sedan. Det är ju bara för dem att sakta men säkert höja EU-skatten den när den väl är införd.
Jan A Johansson
EU-tjänstemännen kräver som skrivits om tidigare på denna blogg en löneökning per automatik enligt en viss formel oavsett finanskris och lågkonjunktur, nedskärningar i medlemsländernas statsutgifter med friställanden som följd, generalstrejker till följd av detta i bland annat Spanien, Portugal och Grekland med mera.
EU-tjänstemännen vill ha den löneökning på 3,7 % som EU-kommissionen föreslog 2009, vilket backades upp av EU-parlamentet. Ministerrådet ansågs ”snåla”, de ville ”bara” ge 1,85% med hänvisning till kristiderna.
Den 24 november 2010 meddelade EU-domstolen sin dom (ärende C-40/10). De meddelar att ministerrådet inte har beslutsrätt att besluta om någon lönejustering annorlunda än den som föreslagits av EU-kommissionen.
Jojo, EU-institutionerna håller ihop gentemot medlemsstaterna som måste stå för fiolerna. Men det klart om EU-kommissionen och EU-parlamentet lyckas driva igenom att det skall införas en EU-skatt (de kallar det dock egna medel för att lura medborgarna) kan de ju höja sina löner bäst det passar sedan. Det är ju bara för dem att sakta men säkert höja EU-skatten den när den väl är införd.
Jan A Johansson
torsdag 2 december 2010
Länders suveränitet när de behöver låna pengar
”Den som är satt i skuld är icke fri” sade en tidigare svensk statsminister.
Grekland och Irland lånar nu pengar av både euro-länder och icke-euro-länder på grund av sina akuta kriser där euron spelar en betydande roll.
Kan då de långivande länderna ställa krav på de länder de ger lån?
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) ogillar starkt Leif Pagrotskys (S) krav på att Irland måste höja sin bolagsskatt för att få ekonomiskt stöd från EU. På sin blogg har han skrivit citat:
”Pagrotskys uppfattning är också ett uttryck för hur löst respekten för suveränitet sitter även bland de socialdemokrater som varit emot utvecklingen av EU-samarbetet.”
Någon som heter Peter Johansson har undersökt vad Hökmark skrev då krisstöd till Grekland var aktuellt. Hökmarks position då var citat:
”Det är det svåra arbetet som nu måste göras. Reformer som stärker konkurrenskraften och stimulerar investeringar. Besparingar som minskar underskott och offentlig upplåning.”
Tala om att en politikers största fiende är hans egna tidigare uttalanden.
Hökmark vill alltså gärna ställa krav på låntagande länder om de går hans politiska väg (nedskärningar) men om de inte gör det (skattehöjningar) anser han att man måste ha respekt för deras suveränitet.
Nåväl så enkelt är det inte. Att ställa krav på Grekland för att skall få lån att de då måste sluta med traditionen att styrande parti i den offentliga sektorn anställer och betalar ut löner till sina partimedlemmar som inte inte ens behöver arbeta för pengarna – det måste ses som självklart.
Att ett land vars regering anser att Irland dumpat bolagsskattenivån i Europa med sin lågt satta nivå därför inte vill låna ut pengar till Irland om de inte höjer bolagsskatten – det bör man väl också kunna förstå även om det kan vara lite mer kontroversiellt. Irland får väl om de vill behålla sin låga bolagsskatt försöka låna enbart av de länder som inte känner sig pressade av Irlands skattepolitik.
Dock, som sagt, den som är satt i skuld är icke fri. Om ett land av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi är man inte politiskt fria att göra vad man vill. Den beska medicinen har många länder i världen i åratal fått erfara när de lånat av IMF.
Jan A Johansson
Grekland och Irland lånar nu pengar av både euro-länder och icke-euro-länder på grund av sina akuta kriser där euron spelar en betydande roll.
Kan då de långivande länderna ställa krav på de länder de ger lån?
EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) ogillar starkt Leif Pagrotskys (S) krav på att Irland måste höja sin bolagsskatt för att få ekonomiskt stöd från EU. På sin blogg har han skrivit citat:
”Pagrotskys uppfattning är också ett uttryck för hur löst respekten för suveränitet sitter även bland de socialdemokrater som varit emot utvecklingen av EU-samarbetet.”
Någon som heter Peter Johansson har undersökt vad Hökmark skrev då krisstöd till Grekland var aktuellt. Hökmarks position då var citat:
”Det är det svåra arbetet som nu måste göras. Reformer som stärker konkurrenskraften och stimulerar investeringar. Besparingar som minskar underskott och offentlig upplåning.”
Tala om att en politikers största fiende är hans egna tidigare uttalanden.
Hökmark vill alltså gärna ställa krav på låntagande länder om de går hans politiska väg (nedskärningar) men om de inte gör det (skattehöjningar) anser han att man måste ha respekt för deras suveränitet.
Nåväl så enkelt är det inte. Att ställa krav på Grekland för att skall få lån att de då måste sluta med traditionen att styrande parti i den offentliga sektorn anställer och betalar ut löner till sina partimedlemmar som inte inte ens behöver arbeta för pengarna – det måste ses som självklart.
Att ett land vars regering anser att Irland dumpat bolagsskattenivån i Europa med sin lågt satta nivå därför inte vill låna ut pengar till Irland om de inte höjer bolagsskatten – det bör man väl också kunna förstå även om det kan vara lite mer kontroversiellt. Irland får väl om de vill behålla sin låga bolagsskatt försöka låna enbart av de länder som inte känner sig pressade av Irlands skattepolitik.
Dock, som sagt, den som är satt i skuld är icke fri. Om ett land av olika skäl inte klarar att sköta sin egen ekonomi är man inte politiskt fria att göra vad man vill. Den beska medicinen har många länder i världen i åratal fått erfara när de lånat av IMF.
Jan A Johansson
måndag 22 november 2010
Irlands kris – ännu mer av strukturkris för euron
Efter att Irland nu också har bett om ett multimiljardlån från euroländer/EU-länder och Internationella valutafonden står det än mer klart att euron är ett strukturfel.
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.
Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.
Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.
Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.
Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.
De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.
Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.
Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.
Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.
Vad är rätt och riktigt i denna fråga?
Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.
Jan Å Johansson
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.
Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.
Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.
Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.
Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.
De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.
Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.
Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.
Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.
Vad är rätt och riktigt i denna fråga?
Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.
Jan Å Johansson
torsdag 18 november 2010
Göran Färm (S) i SvD - EU ska ha egen skatt och mer pengar
Färm, EU-federalist (S), skriver idag (18/11) i SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd
Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.
Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.
Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.
Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.
Jan Å Johansson
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-framkallar-kris-i-eu_5693685.svd
Som vanligt är Färm bra på att dansa kring sanningen, men det går ändå att uttyda ganska väl vad han egentligen vill. Han skriver bland annat: "Vi vill också se en motsvarande dialog om fördragets krav på ett system med s k egna medel för EUs inkomster." Det vill säga EU-parlamentet vill få en direkt inkomst till EU i form av en EU-skatt eller EU-avgift av något slag direkt från medborgarnas plånböcker.
Färm angriper den svenska regeringen för att den skall ha lierat sig med andra "högerregeringar" för att citat "blockera allt som kostar pengar och allt som andas "mera Europa"". Det finns nu inte särskilt många S-regeringar i EU. Men Österrikes regering har ett starkt S-inslag och de är inte heller intresserade som nettobetalare att lägga pengar på en massa skräp i EU-budgeten.
Mer pengar från medlemsstaterna eller från dess medborgare tar ekonomiska resurser från vård, skola och omsorg. Vad går pengarna till i EU-budgeten då? Ja, förutom en jordbrukspolitik som är starkt impopulär i Sverige och regionalstöd som man inte kan se resultat av så beräknas 1,1 % går till oegentligheter och bedrägerier (EU-kommissionsrapport över räkenskapsår 2009). EU:s pengar skall också gå till en stabilitetsfond för medlemsstater osm missköter sin ekonomi. EU:s skattebetalare får också stå för notan att hålla igång EU-institutioner som är totalt onödiga t ex Ekonomiska och Sociala Kommittén. EU betalar också sina anställda (och EU-parlamentariker) extremt goda löner. Bland annat har över 200 EU-anställda en högre lön än Tysklands förbundskansler Merkel. Sedan går EU:s pengar till projekt som en
skidbacke på Bornholm där det aldrig snöar och till "dog fitness center" i Ungern. I stort som smått lägger EU pengar på sådant som sannerligen inte borde vara prioriterat i tider av finanskris, om ens någonsin.
Står Göran Färm verkligen för en S-linje i denna fråga? Om ja, då har S långt till att nå regeringsmakten i Sverige.
Jan Å Johansson
torsdag 11 november 2010
EU-parlamentets krav – högre utgifter och införande av EU-skatt
EU-parlamentet driver inte bara en större EU-budget för nästa år. De vill också införa en EU-skatt för att göra sina inkomster oberoende av medlemsstaternas vilja att betala EU:s ökande utgifter och nya projekt. Idén om en EU-skatt har sett lite olika ut genom åren. Denna gång föreslås en utredning om en skatt på
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.
Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.
Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.
EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.
Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.
Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.
Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.
Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.
De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.
Jan Å Johansson
finansiella transaktioner, tidigare har EU-parlamentet föreslagit att de skall få en del av momsen som betalas av konsumenterna direktbetald till EU-kassan.
Den svenska regeringen motsätter sig en EU-skatt. Det gör säkerligen oppositionspartierna i Sveriges riksdag också. EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av alla val till folkvalda församlingar i EU, står dock på sig.
Även om inga politiska partier i Sverige driver en EU-skatt, det förekommer inte heller några politiska demonstrationer för EU-skattens införande, så lever de svenska EU-parlamentariker ett annat liv. Tyvärr är svensk media inte heller på hugget i denna fråga. Både M och S röstar för en ökad budget i EU med motivationen att de vill ha mer pengar till forskning och innovation. Att de samtidigt med paketet röstar ja till ökade jordbruksutgifter, anslag till en rovdriftsinriktad fiskeripolitik, ökade anslag till en regionalpolitik som man inte ser några resultat av, anslag till en mängd onödiga EU-institutioner som ingen medborgare skulle märka av om de lades ned med mera.
EU-parlamentet har ytterligt svårt att hålla budgetdisciplin idag. Det är ständigt nya projekt och idéer som skall startas ”för ett enat Europa”. Ett skattesystem på EU-nivå skulle ge ökade utgifter. Det ser vi idag när EU-parlamentet vill ha en ökning av budgeten för 2011 på 5,9 % medan en blockerande minoritet i ministerrådet vill att budgetökningen skall stanna på 2,9 %.
Göran Färm (S), koordinator för socialisterna i EU-parlamentets budgetutskott, menar att om EU finansieras med egna medel så skulle det innebära en avlastning för medlemsstaternas statsbudgetar. Likaså menar Färm att det varit ”glasklart” i parlamentets förslag att ett nytt avgiftssystem ska vara skatteneutralt, det vill säga inte lägga en extra börda på ländernas skattebetalare.
Men det går inte ihop med det faktum att EU-parlamentet alltid vill öka kostnaderna. Vem skall finansiera dessa utgifter? Jo det blir sist och slutligen ändå medborgarna och företagen i form av olika skatter och pålagor.
Göran Färm (S) ursäktar sig till Europaportalen med att EU:s budget växer mindre än medlemsstaternas budgetar och att för de flesta staterna är EU-kostnaderna på marginalen. Dock, en mjölkfond på cirka tre miljarder kronor må vara på marginalen för en del att betala. Men den blir inte mer motiverad för det. När kommunpolitiker i Motala satt och drack sprit på stadshotellet för skattebetalarnas pengar må kostnaden ha varit liten i förhållande till kommunen omsättning. Men det gjorde inte denna dryckesutgift motiverad heller.
Göran Färm (S) erkänner också att EU-parlamentets ledning inte har tagit sitt ansvar när de begärt högre löner och ersättningar för en del tjänster i EU-parlamentet. Det är en underdrift då EU-parlamentarikerna har säkrat högre löner åt sig, deras sekreterare har fått högre nettolöner på grund av att de nu betalar en lägre EU-skatt istället för nationella skatter, EU-parlamentet har dragit ministerrådet inför EU-domstolen för att EU-tjänstemännen skall få löneförhöjningar och så vidare.
De svenska partierna borde ta sina EU-parlamentariker i hampan och förklara för dem att vad de driver i Bryssel har inget som helst politiskt stöd bland medborgarna i Sverige.
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)