Jag presenterade den 28 november en rapport om EU-parlamentarikernas närvaro under omröstningen de hade den 23 juni detta år i Bryssel. Rapporten finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.
onsdag 30 november 2011
torsdag 24 november 2011
Finns det svenska EU-parlamentariker som stödjer EU:s fiskeavtalspolitik?
Tisdagen den 27 september röstade EU-parlamentet om ett partnerskapsavtal om fiske mellan EU och Kap Verde (Gallagherbetänkandet A7-0299/2011). Det var ett godkännandeförfarande från EU-parlamentets sida, vilket ger EU-parlamentet vetorätt. EU:s ministerråd kan inte negligera EU-parlamentets inställning.
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
torsdag 17 november 2011
Vad vet ledamöterna i EU-parlamentet om verkligheten?
Hur väl representerar de folkvalda sina medborgare? Vad vet de folkvalda om villkoren för dem som har svårt att klara av att betala sina räkningar i slutet av månaden och de bakomliggande orsakerna till detta? Vad vet de folkvalda om levnadsvillkoren som arbetslös, långtidssjukskriven eller socialbidragstagare?
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
tisdag 1 november 2011
Fischer klarspråk om att EU måste bli ett Europas förenta stater
Joschka Fischer, tysk grön före detta utrikesminister, hade en intressant kolumn i DN måndag 31/10. Intressant på så vis att han ville tala klarspråk om att ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog, enligt honom, att förhindra den hotande katastrof som eurokrisen orsakar.
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
onsdag 5 oktober 2011
EU-skatt på finansiella transaktioner uppe i riksdagens EU-nämnd
Riksdagens EU-nämnd behandlade frågan om en EU-skatt på finansiella transaktioner (FTT) fredagen den 30 september. Den borgerliga regeringen är emot förslaget och fick stöd av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna uttalade sig positivt om en sådan EU-skatt under förutsättning att den inte innebär att EU ges beskattningsrätt eller intäkterna.
Två EU-parlamentariker (S), Färm och Ludvigsson, har på SvD:s debattsida skrivit om skatten förtjänster. Men de undviker att nämna att skatten skall gå till att bevara nuvarande jordbrukspolitik i EU, öka EU:s budget på utrikesområdet, nya EU-byråkrattjänster med mera. Dessutom skulle EU-kommissionen och EU-parlamentet få tillgång till egna intäktskällor och därmed få en julafton i möjligheten att år för år öka EU-budgetens omfattning eftersom ”snåla” medlemsstater skulle få mindre påverkansmöjlighet att begränsa EU:s inkomster.
Det verkar finnas de som förespråkar Tobinskatt (FTT) oavsett vad den skall gå till eller om EU blir ensamma om att införa den (vilket är en debatt i sig att fundera över om det blir konsekvenser i form av en flytt av finansmarknaden till exempel till Schweiz).
Är S-V-MP-linjen verkligen ett nej till EU-skatt eller kommer de att bli bortdribblade i EU:s förhandlingsspel? Ett scenario kan bli att en FTT införs men EU-kommissionen lovar minskade EU-medlemsavgifter. Men i slutändan ökar ändå EU-budgeten så mycket att EU-avgiften ändå inte sjunker. Sådant imponerande politiskt försåt har setts förut när man på toppmöten utlovat sänka EU-avgifter men istället har det blivit ökningar år efter år.
För att kringgå medlemsländers redan varslade veto mot införandet av en EU-skatt går det rykten att EU:s skattekommissionär Semeta redan har börjat arbeta med ett förslag att lägga fram FTT som en moms, vilket skall kunna införas utan enhällighet och därmed köra över enskilda länder som vill lägga veto.
Som sagt – EU-kommissionen har många kort i bakfickan för att lura motsträviga medlemsländer och nationella partier dit man vill för att få en direkt skattefinansiering av EU-budgeten.
Jan Å Johansson
Två EU-parlamentariker (S), Färm och Ludvigsson, har på SvD:s debattsida skrivit om skatten förtjänster. Men de undviker att nämna att skatten skall gå till att bevara nuvarande jordbrukspolitik i EU, öka EU:s budget på utrikesområdet, nya EU-byråkrattjänster med mera. Dessutom skulle EU-kommissionen och EU-parlamentet få tillgång till egna intäktskällor och därmed få en julafton i möjligheten att år för år öka EU-budgetens omfattning eftersom ”snåla” medlemsstater skulle få mindre påverkansmöjlighet att begränsa EU:s inkomster.
Det verkar finnas de som förespråkar Tobinskatt (FTT) oavsett vad den skall gå till eller om EU blir ensamma om att införa den (vilket är en debatt i sig att fundera över om det blir konsekvenser i form av en flytt av finansmarknaden till exempel till Schweiz).
Är S-V-MP-linjen verkligen ett nej till EU-skatt eller kommer de att bli bortdribblade i EU:s förhandlingsspel? Ett scenario kan bli att en FTT införs men EU-kommissionen lovar minskade EU-medlemsavgifter. Men i slutändan ökar ändå EU-budgeten så mycket att EU-avgiften ändå inte sjunker. Sådant imponerande politiskt försåt har setts förut när man på toppmöten utlovat sänka EU-avgifter men istället har det blivit ökningar år efter år.
För att kringgå medlemsländers redan varslade veto mot införandet av en EU-skatt går det rykten att EU:s skattekommissionär Semeta redan har börjat arbeta med ett förslag att lägga fram FTT som en moms, vilket skall kunna införas utan enhällighet och därmed köra över enskilda länder som vill lägga veto.
Som sagt – EU-kommissionen har många kort i bakfickan för att lura motsträviga medlemsländer och nationella partier dit man vill för att få en direkt skattefinansiering av EU-budgeten.
Jan Å Johansson
tisdag 27 september 2011
Triljoner euro behövs till euroområdets rädddningsfond
Nya astronomisk summor diskuteras för att rädda euroländer i kris. Det skall skapas “brandgator” runt krisländerna Grekand, Portugal och Grekland. Samtidigt skall pengar finnas i beredskap för kriserna som är under utveckling i Spanien och Italien.
Två triljoner euro nämns som summa, men det finns de som talar om att det dubbla behövs. Men varifrån skall pengarna tas?
Tanken leder vidare till att under den svenska EMU-folkomröstningskampanjen 2003 drev några vilsna fackföreningsledare på ja-sidan att det skulle inrättas buffertfonder i Sverige att använda vid externa chocker. Men de fick släppa det under kampanjen och Göran Perssson (S) tog avstånd från tankar på „fondsocialism“.
Under EMU-folkomröstningskampanjen 2003 var det svårt att rekrytera yrkespolitiker till nej-sidan från S, M, KD och FP. Men nu börjar EMU-anhängarsidan att vackla. S-ledningen har gjort det och nu senast både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg under helgen 10-11 september.
„I det läget vi är i nu kan man säga att det är rätt skönt att vi inte är med i euron“, sade Borg i Agenda söndag den 11 september. På frågan om han är glad att han förlorade folkomröstningen svarade finansminister Borg citat: „I det läget vi är nu känns det inte som en nackdel för Sverige.“
I Ekots lördagsintervju 10 september sade Fredrik Reinfeldt att han inte vill se en ny folkomröstning innan Socialdemokraterna är med på det. Reinfeldt konstaterade också att det var rätt att behålla kronan. Detta citatet skall sparas och framhållas: „Ja det är klart, att vi har ett beslut från svenska folket att stå utanför euron har tjänat oss bättre i tider av oro och mycket stort tryck mot euron, det erkänner jag.“
Jan A Johansson
Två triljoner euro nämns som summa, men det finns de som talar om att det dubbla behövs. Men varifrån skall pengarna tas?
Tanken leder vidare till att under den svenska EMU-folkomröstningskampanjen 2003 drev några vilsna fackföreningsledare på ja-sidan att det skulle inrättas buffertfonder i Sverige att använda vid externa chocker. Men de fick släppa det under kampanjen och Göran Perssson (S) tog avstånd från tankar på „fondsocialism“.
Under EMU-folkomröstningskampanjen 2003 var det svårt att rekrytera yrkespolitiker till nej-sidan från S, M, KD och FP. Men nu börjar EMU-anhängarsidan att vackla. S-ledningen har gjort det och nu senast både statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg under helgen 10-11 september.
„I det läget vi är i nu kan man säga att det är rätt skönt att vi inte är med i euron“, sade Borg i Agenda söndag den 11 september. På frågan om han är glad att han förlorade folkomröstningen svarade finansminister Borg citat: „I det läget vi är nu känns det inte som en nackdel för Sverige.“
I Ekots lördagsintervju 10 september sade Fredrik Reinfeldt att han inte vill se en ny folkomröstning innan Socialdemokraterna är med på det. Reinfeldt konstaterade också att det var rätt att behålla kronan. Detta citatet skall sparas och framhållas: „Ja det är klart, att vi har ett beslut från svenska folket att stå utanför euron har tjänat oss bättre i tider av oro och mycket stort tryck mot euron, det erkänner jag.“
Jan A Johansson
onsdag 24 augusti 2011
Kris och åter kris – eurons trovärdighet som politiskt project helt sänkt – när svänger Moderaterna?
Kris sedan tidigare i Grekland, Portugal och Irland. Kris i Spanien och blinkande varningssignalerna för Italien, nu senast också för Frankrike.
Sarkozy och Merkel har haft sitt „toppmöte“ och föreslår en EU-skatt på finansiella transaktioner. Det är dock fortfarande oklart om de vill att dessa skatteinkomster skall gå till EU-kassan, som EU-kommissionen har föreslagit, eller om den skall gå till medlemsstaterna för att hjälpa dem hantera sina finanskriser. Frankrike och Tyskland skall återkomma med ett mer detaljerat förslag i september.
Ett par folkpartister skrev i SvD om “solidaritet” och hur bra euron är, men de missar att solidaritet bygger på att de som är med tar ansvar efter förmåga. Det har inte Grekland gjort, de både fuskade sig med i EMU och fortsatte sitt politiska belöningssystem med offentliga jobb till partimedlemmar. Italien har till exempel inte tagit ansvar vare sig för att man har en pensionsbomb framför sig eller för att effektivisera sin skatteuppbörd. Det gäller för övrigt fler EMU-länder än dem.
Vi måste som alltid fråga oss när det gäller ett eventuellt svenskt framtida EMU-medlemskap – vilka vill vi dela pengar med? Kommer de som vi ska dela pengar med att visa sitt ansvar i „solidaritetens“ namn? Hittills har många av dem definitivt inte gjort det och deras ledande politiker har bevisat många gånger att de inte är att lita på – vare sig från deras väljares sida eller från de andra medlemsländerna i EU och EMU.
Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomsik-politiska talesperson, uttalade 22 augusti att de avskriver medlemskap i euron för lång tid framöver. Bra, det har jag väntat på länge.
Men när svänger Moderaterna? Det är nästa ja till-eurofästning att inta. Kristdemokraternas partiledning måste också pressas att svänga snarast möjligt. KD har alltid haft en liten krets av euromotståndare som nu bör kunna vädra morgonluft.
Om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt nej till euron bör de också se till att driva att Sverige i EU:s fördrag får ett fördragsfäst undantag vad gäller euromedlemskap.
Signerat Jan A Johansson
Sarkozy och Merkel har haft sitt „toppmöte“ och föreslår en EU-skatt på finansiella transaktioner. Det är dock fortfarande oklart om de vill att dessa skatteinkomster skall gå till EU-kassan, som EU-kommissionen har föreslagit, eller om den skall gå till medlemsstaterna för att hjälpa dem hantera sina finanskriser. Frankrike och Tyskland skall återkomma med ett mer detaljerat förslag i september.
Ett par folkpartister skrev i SvD om “solidaritet” och hur bra euron är, men de missar att solidaritet bygger på att de som är med tar ansvar efter förmåga. Det har inte Grekland gjort, de både fuskade sig med i EMU och fortsatte sitt politiska belöningssystem med offentliga jobb till partimedlemmar. Italien har till exempel inte tagit ansvar vare sig för att man har en pensionsbomb framför sig eller för att effektivisera sin skatteuppbörd. Det gäller för övrigt fler EMU-länder än dem.
Vi måste som alltid fråga oss när det gäller ett eventuellt svenskt framtida EMU-medlemskap – vilka vill vi dela pengar med? Kommer de som vi ska dela pengar med att visa sitt ansvar i „solidaritetens“ namn? Hittills har många av dem definitivt inte gjort det och deras ledande politiker har bevisat många gånger att de inte är att lita på – vare sig från deras väljares sida eller från de andra medlemsländerna i EU och EMU.
Tommy Waidelich, Socialdemokraternas ekonomsik-politiska talesperson, uttalade 22 augusti att de avskriver medlemskap i euron för lång tid framöver. Bra, det har jag väntat på länge.
Men när svänger Moderaterna? Det är nästa ja till-eurofästning att inta. Kristdemokraternas partiledning måste också pressas att svänga snarast möjligt. KD har alltid haft en liten krets av euromotståndare som nu bör kunna vädra morgonluft.
Om Socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt nej till euron bör de också se till att driva att Sverige i EU:s fördrag får ett fördragsfäst undantag vad gäller euromedlemskap.
Signerat Jan A Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)