Finanskrisen och euron - S Wibe

I september 2003 röstade det svenska folket med stor majoritet nej till att införa euron. Några år tidigare hade det danska folket gjort detsamma. Man skulle kunna tro att dessa omröstningar skulle respekteras för lång tid. De genomfördes fullt demokratiskt och resultaten var entydiga trots att Ja- sidan båda gångerna hade mångdubbelt starkare ekonomiska och mediala resurser. I Sverige hade t ex Nej-sidan 50 miljoner kronor till förfogande, medan Ja-sidan disponerade drygt 800 miljoner kronor bara från Svenskt Näringsliv.
Tyvärr har det emellertid utvecklats en säregen syn på demokrati i EU-sammanhang. I korthet går den ut på att EU-etablissemanget respekterar endast de folkomröstningar som ger det svar EU-eliten vill ha. Norge, Irland och Danmark är alla länder där ett folkligt Nej till en ökning av EUs makt på bekostnad av den nationella suveräniteten, lett till att man röstat på nytt. Senaste exemplet är Irland där Lissabonavtalet kunde lotsas igenom endast efter en andra omröstning.
Det är helt i linje med denna demokratisyn som det politiska etablissemanget i Danmark och Sverige nu börjar tala om en ny Euro-omröstning. I Danmark verkar detta i praktiken klart, i Sverige är det mer osäkert. Många politiker inom de borgerliga partierna (i Sverige) kräver en omröstning under nästa mandatperiod (2010-2014), men Centerpartiet har i praktiken bundit sig för att inte genomföra en omröstning före riksdagsvalet 2014. Det nu mest troliga är alltså att Danmark har en ny folkomröstning om 2-3 år, men att den dröjer (minst) 5-6 år i Sverige. (Beträffande Danmark är tidpunkten osäker eftersom Nej-sidan nu är så pass stark. De EU-entusiastiska politikerna kommer inte att utlysa en folkomröstning förrän känner sig ganska säkra på att vinna. Även detta är en vanlig attityd hos EU- etablissemanget.)
Att man överhuvud har nya omröstningar tyder inte bara på ett eroderat sinne för demokratins spelregler. Det visar även att de styrande i denna fråga inte dragit lärdom av de ekonomiska konsekvenserna av ett eventuellt EMU –medlemskap. Ty när man granskar erfarenheterna sedan eurons införande är de empiriska vittnesbörden entydiga – det har gått bättre för de länder som valde att behålla sin egen valuta och sämre för de länder som gick med. För Sverige gäller t ex att tillväxten 1999-2008 var ca 30%, i euroområdet var den drygt 20%. Den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige under perioden var 6,1% medan euro-området hade 8,6%. Inflationen, var högre i euro-området, där steg priserna med totalt 18,7% under perioden mot 14,5 för Sverige. Slutligen hade euroområdet ett genomsnittligt budgetunderskott på ca 1,8% av BNP, Sverige ett överskott på 1,4%
De ekonomiska erfarenheterna av euron går alltså tvärs emot vad man från EU-entusiasterna påstod. Både i Danmark och Sverige hävdade man innan folkomröstningarna att om folken röstade nej så skulle tillväxten avta, medan arbetslöshet, inflation och räntor skulle skjuta i höjden. Det blev precis tvärtom och helt i enlighet med vad eurons kritiker hävdade: det är bättre at behålla sin egen valuta och penningpolitik än att ingå i ett större valutasamarbete. Erfarenheterna gav kritikerna rätt.
För - och nackdelarna med en valuta för ett stort område är väl kända. Det finns en pluspost, nämligen det att man slipper den växlingskostnader. Denna kan i sin tur stimulera handeln mellan länderna vilket i sig ökar tillväxten.
Men denna fördel skall vägas mot nackdelarna som i korthet går ut på att landet inte kan föra en penning- och växelkurspolitik som är anpassad till landets behov. Penningpolitiken (dvs i huvudsak makten att sätta räntenivån) centraliseras och blir gemensam. Detta betyder att oavsett om ett land har låg- eller en högkonjunktur så kan bara en ränta sättas, och den bestäms utifrån hela områdets genomsnitt. Förhållandet har liknats vid situationen att man har villor som är placerade från Barcelona upp till Kiruna, men bara ett termostatreglage, nämligen det i Frankfurt. Det blir då gärna för kallt i husen i Kiruna och för varmt i Barcelona. Endast i Frankfurt har man en behaglig temperatur.
Det är precis så som EMU nu fungerar. Räntan sätts efter ett genomsnitt, och detta genomsnitt bestäms naturligtvis av de ekonomiskt tunga länderna, Italien, Spanien och Frankrike. Detta ledde t ex till för några år sedan att räntan sattes alltför lågt för Irland som i början av 2000-talet upplevde en enastående högkonjunktur. Irland hade behov av att kyla av ekonomin med en räntehöjning, men i och med att man deltog i eurosamarbetet var detta omöjligt. Räntan sattes i Frankfurt utifrån EUs ekonomiska genomsnittsläge. Resultatet blev en inflatorisk utveckling på Irland som, när krisen kom i förra året, stod med alldeles för höga priser. Resultatet blev ett dramatiskt fall i Irlands export och en arbetslöshet som nu närmar sig 15% och ett budgetunderskott som överstiger 10% av BNP!
En förändring av växelkursen kan rädda ett land i en kostnadskris, men även detta vapen har man avhänt sig då man deltar i ett större valutaområde. Irland kan inte korrigera sin kostnadsnivå med en sänkt växelkurs, och på det sättet rädda tusentals jobb. Man har låst sin valuta och tvingas nu till en mycket smärtsam kostnadsanpassning som går via sambandet minskad export - ökad arbetslöshet – lönesänkningar – nedskärningar - prissänkningar. Det som nu kännetecknar Irland är att arbetslöshet och budgetunderskott stiger och att regeringen tvingas till omfattande nedskärningar
Utvecklingen på Irland är precis som läroboken förutsäger: ett land som inte kan anpassa sin kostnadsnivå via växelkursen kommer at få betala detta med hög arbetslöshet och nedskärningar i välfärdssystemen, allt för att pressa priserna. Precis samma sak skedde i Sverige 1992 , då vi knöt vår krona till Ecu:n (som euron då hette). Argentina råkade ut för exakt samma sak 2001 då man knöt sin valuta till dollarn, och idag drabbar detta fenomen med full kraft de baltiska staterna som alla fixerat sin valuta till euron. (Och som alla nu ser sin arbetslöshet rusa mot 15% -nivån.). En fast växelkurs (eller en gemensam valuta) förutsätter att den ekonomiska utvecklingen drabbar alla deltagande länder lika och när detta är fallet inte får länderna problem. Det ekonomiska klimatet är olika i EUs länder och därför skall man inte ha en gemensam penning- och växelkurspolitik. Alla mår bäst av om alla kan föra en ekonomiska politik som riktar in sig på exakt de problem som varje enskilt land har.
En märklig detalj i utvecklingen är dock vad som skedde på Irland i samband med den andra omröstningen om Lissabonfördraget. Det främste skälet till att irländarna denna gång röstade Ja var tydligen att man trodde att fördraget skulle hjälpa landet ur den ekonomiska krisen (!) Så långt kan alltså ren propaganda nå. Man har en kris som i allt väsentligt beror på att man givit upp sin egen valuta och sin penningpolitik och anslutit sig till euron. Men i en folk-omröstning lyckas politiker och media övertyga allmänheten om att sanningen är den motsatta, nämligen att det är för lite integration (med EU) som orsakat krisen och att man löser problemen bara man överlåter ännu mer makt till överstaten!
En del hävdar att växelkursförändringar är ett osolidariskt sätt för ett land att ta sig ur en kris. De har fel. Hela Europa skulle gått igenom den nuvarande finanskrisen mycket bättre och smidigare om varje land behållit sin egen valuta istället för att inför euron. Som det nu är så drabbas t ex Sverige av nedskärningarna inom hela euroområdet eftersom efterfrågan fråppn t ex Tyskland faller. Situationen med en enda valuta påminner i ekonomiska avseende om vad som hände på 1930-talet, då en allmän återgång till guldmyntfoten (dvs att man låste valutornas värde till varandra genom att knyta alla till ett visst guldpris) bidrog till att krisen spred sig så snabbt över världen.
Så tragiska följder som på 1930-talet leder väl inte vår tids finanskris till. Men nedskärningarna i välfärden och den stora stegringen i arbetslösheten kommer att orsaka problem i Europa för lång tid framåt. Införandet av euron, och borttagandet av de enskilda ländernas möjlighet att föra en framgångsrik penningpolitik, kommer att märkas i många år. Sverige och Danmark har hittills lyckats stå utanför och det har faktiskt gynnat både Norden och Europa i stort.
Sören Wibe
Professor, Umeå