Att vara
konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert
många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt
med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska
kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).
Men samtidigt, när
EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga
av dem inte riktigt konsekventa.
EU-parlamentets
kulturutskott har ett betänkande till Novembersessionen om att skydda barn i
den digitala världen. Det är säkert en behjärtansvärd fråga, men är det av vikt
att EU-parlamentariker ägnar sin tid och skattebetalarnas pengar till detta?
Vad har EU-parlamentet för nytt att säga i detta? Vad har frågan
med EU:s inre marknad att göra?
Men den mest
aktuella frågan just nu är ändå om EU skall gå in och lagstifta om kvinnors
representation i privata bolags styrelser. En EU-kritiker som Anna Hedh,
EU-parlamentariker (S), har applåderat detta. Men själva principfrågan här är
dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så
stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha
beslutsmakten?
Vänsterpartiets
och Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet röstade 23 maj 2012 ja till
helheten i Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv
om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.
De vill ha en finansiell
transaktionsskatt av princip, även om det nu i verklighetens värld blir så att
skatteinkomsterna från denna går in i ett EU-system vars utgifter de i det
stora hela är emot. Dessutom ger de skatterätt till ett EU som kommer att befästa
sina möjligheter att öka skatten för att ständigt öka sin budget.
Att säga ja till
en skatt bara för att man vill ha den av princip samtidigt som man vet att den
inte kommer att gå till att finansiera något man anser vara av godo – ja, det är
dels att göra sig själv en otjänst, men också att gå direkt emot de egna
politiska strävandena.
Plocka russinen
ur EU-kakan
Jag tror att om
man försöker plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man
för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i
bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i
medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig
EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och
surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande
av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.
Vill man att
andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också
acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en
försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik,
en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.
Det finns idag
ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra
politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen
etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals
resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över
allt från dessa nämnda nivåer.
Denna maktöverföring
till EU måste konsekvent kritiseras – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och
EU-kritiker inom Socialdemokraterna har som anförts i exemplen ovan släppt sin
konsekvens och intagit en mer funktionalistisk syn. De vill gtydligen numera
att EU skall få makt på de områden det passar dem. Vilket jag anser är att bita
sig själv i svansen.
Till sist vill
jag rekommendera de tre skrifterna jag skrivit som utvärderar det svenska
EU-medlemskapet under perioden 1995-2012. Skrifterna finns i pdf på följande
adress:
Jan A Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar