Olle Ludvigsson (S) överdriver sin och EU-parlamentets betydelse

EU-parlamentet antog tisdagen 8 oktober Regnerbetänkandet (A7-0291/2013) om internationell privaträtt och bestämmelser på anställningsområdet. Lavalfallet i Vaxholm spökar fortfarande. Någon debatt hölls inte om betänkandet, bara en kortfattad redogörelse av rapportören. Det var också bara ett tyckande utanför lagstiftning och inte ens det första i ämnet. Det hölls bara en enda omröstning på betänkandet, med handuppräkning utan registrering av vem som röstade vad. EU-parlamentet har flera gånger, särskilt under förra mandatperioden, antagit liknande resolutioner med ungefär samma innehåll.
Regners resolution som uppmanar till nya EU-regler som slår fast att det är domstolen i det land där en stridsåtgärd vidtas som ska vara behörig att döma i tvistemål. EU-parlamentet uppmanar återigen EU-kommissionen att se över möjligheterna att förändra det aktuella regelverket. Detta för att skydda arbetstagarnas rättigheter och värna de olika nationella arbetsmarknadsmodellerna i EU.
Olle Ludvigsson (S) försöker entusiastiskt förhärliga en fortsatt mycket mörk situation som han, EU-parlamentet och flera nationella regeringar gått bet på att förändra.
I ett uttalande säger Ludvigsson citat: ”Tvister på svensk arbetsmarknad ska avgöras i svensk domstol”. Men det är ett spel för gallerierna och även rent hyckleri. Han försöker påskina att processen är igång för förändring, men så är det inte. EU-kommissionen som förslagställare har inte rört ett finger efter Lavaldomen och tänker inte heller göra det. Det vill ha fri rörlighet, punkt.
Ludvigsson tycker att det är fel att det i det så kallade Torline-målet en dansk domstol hade rätt att bedöma lagligheten i stridsåtgärder som en svensk fackförening vidtagit i Sverige. Men Ludvigsson borde ju veta att om nu facket var missnöjd med domen kan man gå till EU-domstolen i Luxemburg. De är enligt EU:s grundfördrag då skyldiga att tillämpa EU-rätten före nationell rätt. Denna tågordning har ju de svenska socialdemokraterna godkänt en gång för alla då de varit anhängare av varje nytt EU-fördrag som antagits och satts i verket.
Så vad gnäller Ludvigsson om? Hans parti har ju varit med och skapat just denna rådande modell där EU-domstolen är allenarådande sist och slutligen och som fattade domslutet i Lavalfallet.
Så svensk fackföreningsrörelse sitter kvar i Lavalfallets fälla som EU-institutionen EU-domstolen slog igen och som EU-kommissionen inte vill ändra på. Sedan kan Ludvigsson (S) försöka få det att framstå som att han arbetar hårt med frågan. Men han kunde lika gärna sparka sig trött. Det skulle ge samma resultat – ingenting så länga man inte i ett nytt EU-fördrag begränsar EU:s och EU-institutionernas överallt rådande beslutsfattare.
Jan Å Johansson