Ministerrådet fick rätt – löneförhöjning till redan priviligierad EU-personal kan nekas

EU-domstolen i Luxemburg dömde den 19/11 att EU:s ministerråd hade sin fulla rätt att avvisa EU-kommissionens förslag om löneförhöjningar för EU-personalen år 2011. EU-kommissionen ville höja lönerna med 1,7%, men ministerrådet var inte villiga till det. Kristider samt att EU-personalen redan är en välbetald och priviligierad yrkeskår gjorde att motivationen till utgiftsökningar inte fanns hos ministerrådet.

Personalreglerna för EU-tjänstemännen angav fram till 2012 att ministerrådet skulle besluta, på förslag av EU-kommissionen för varje års slut om justering av löner och pensioner genom att använda sig av en ”justeringsmetod”. Denna metod bygger på beräkningar av levnadsomkostnaderna i Bryssel och köpkraften hos nationellt anställda tjänstemän på centrala regeringskanslier i åtta medlemsländer.

Dock, personalreglerna har också ett undantag som säger att vid en allvarlig och plötslig nedgång i den ekonomiska och sociala situationen i EU så kan EU-parlamentet och ministerrådet tillsammans besluta om lönerna utan hänsyn till justeringsmetoden. I denna situation skall EU-kommissionen bidra med objektiv information för att visa på att en ekonomisk kris faktiskt existerar. Men det var inte specificerat vilken institution som skulle vara ansvarig för att undersöka denna information.

2011 var EU-kommissionen och ministerrådet oense om det var en plötslig nedgång i den ekonomiska och sociala situationen i EU och som därmed i konsekvens skulle påverka EU-anställdas löner och pensioner. EU-kommissionen ansåg inte att det var en sådan ekonomisk kris att EU-anställda skulle mista sin lönejustering.

EU-kommissionen gick till EU-domstolen och fick stöd av EU-parlamentet. De politiska ledningarna i dessa två institutioner är alla djupt involverade i att EU-personalen skall få behålla sina generösa löner och förmåner.

Men nu har alltså EU-domstolen avvisat EU-kommissionens krav och beslutat att ministerrådet år 2011, på grundval av information från EU-kommissionen, fann att det existerade en allvarlig och plötslig nedgång och därför inte var förpliktigade att anta EU-kommissionens förslag, som var baserat på justeringsmetoden för det året.

Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Lettland, Nederländerna, Irland, Tjeckien och Danmark stödde ministerrådets beslut i EU-domstolen. Varför fanns inte Sverige med i denna grupp?

Totalt skall det vara lönejusteringar för tre år som nu de med EU-löner ”snuvades” på genom domslutet. För EU:s utrikesminister Ashton var det en förlust på cirka 12 000 pund i utebliven löneförhöjning. För EU-parlamentarikerna handlade det om cirka 5 000 euro för var och en som försvann.

Domslutet var faktiskt lite överraskande. EU-personalen hävdade att ministerrådet satt sig över ingångna avtal om lönejusteringar. En generaladvokat i EU-domstolen hade också i sitt yttrande i september inför domen uttalat sitt stöd för EU-kommissionens linje.

Det är möjligt att domarna i EU-domstolen faktiskt här också gjorde en politisk bedömning. Att ställa sig på samma sida som en välbetald tjänstemannaelit i EU skulle sänka EU-institutionernas popularitet ute bland folk. När det gällde fallet med det svenska Systembolagets monopolställning precis efter att Sverige blev medlem av EU gick EU-domstolen på Sveriges linje, trots att en dansk generaladvokat yttrat sig i precis motsatt riktning samt trots att EU-domstolen i vanliga fall brukar döma för en öppen marknad.

Kort sagt – EU-personal lever inte i en bubbla där lönerna ständigt måste gå upp, de kan ibland påverkas av att det faktiskt är kris för vanligt folk.

Jan Å Johansson