EU:s gamla Lissabonstrategi, den som skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi till år 2010, gick åt skogen. Nu har Spanien som ordförandeland i EU lanserat "2020-strategin". Det är en tioårsplan för att förbättra konkurrensförmåga och tillväxt för att finansiera EU-ländernas sociala välfärdssystem.
Reaktionerna på det spanska initiativet har inte varit alltför entusiastiska. Många påpekar att den spanska arbetslösheten går nu upp mot 20 %, det dubbla mot eurozonens genomsnitt. Spanien har stora problem med en bostadsbubbla som har spruckit och en tudelad arbetsmarknad där de som har en fastanställning i princip är omöjliga att sparka och de med tillfälliga anställningar, unga och invandrare blir de som drabbas extra hårt. I detta spanska läge ska alltså Spanien ge goda råd till övriga EU-länder om hur man skall få ekonomin på fötter igen.
Den spanska arbetsmarknaden blir ett nytt testfall för eurozonen och huruvida ett euroland kan ha den politiska viljan att återvinna konkurrenskraft genom att sänka landets arbetskostnader nu när de inte kan devalvera sin valuta. Vilka kommer att tvingas se sina löner sänkta i så fall? Att de unga och invandrarna med tillfällighetsjobb får sänkta lönekostnader är givet. Men hur kommer det att bli för dem med fasta anställningar?
torsdag 14 januari 2010
torsdag 7 januari 2010
En privilegierad skattefrälse EU-elit vill ha mer
Onsdagen den 6 januari 2010 beslöt EU-kommissionen att stämma de 27 medlemsländernas regeringar inför EU-domstolen i Luxemburg för att ha halverat de överenskomna lönepåslagen för cirka 50 000 EU-anställda.
EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.
De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.
Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.
EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.
Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.
Jan Å Johansson
EU-tjänstemännen har bättre lön och villkor än vad motsvarande tjänstemän har i medlemsstaterna, de betalar också en mycket lägre skatt på sina löner. Men den finanskris som drabbat världen vill de välbetalda EU-tjänstemännen definitivt inte se något resultat av i sina lönekuvert. De ingår helt enkelt inte i verklighetens värld.
De 27 stats- och regeringscheferna hade tidigare godkänt att EU-institutionernas personals löner skulle höjas med 3,70 procent enligt en länge gällande beräkningsgrund baserad på löneläget i Bryssel och i åtta EU-länder. Men 20 av EU:s medlemsländer har vägrat att under pågående ekonomiska kris godkänna en enligt dem inflationsdrivande lönehöjning och godkände bara 1,85 procent. Det är också som så att en del medlemsländer rent av har sänkt lönerna för sina inhemska offentligt anställda, i vissa fall på direkt order av EU-kommissionen, för att bromsa de växande budgetunderskotten. Det är ministerrådets medlemmar som är de som huvudsakligen finansierar EU:s verksamhet via sin medlemsavgift. EU-kommissionen och EU-parlamentet betalar inga räkningar så för dem är det enbart jobbigt att ha missnöjda tjänstemän anställda som inte får den lön som de själva anser sig vara värda.
Tusentals EU-anställda strejkade i omgångar i december 2009 för kravet att få behålla utlovade löneökningar. I EU-parlamentet kunde man se uppsatta lappar på EU-tjänstemännens dörrar om att de gått i strejk. Undrar om EU:s 500 miljoner medborgare har märkt av denna strejk på något sätt? Men för all del, låt EU-tjänstemännen fortsätta strejka så att de kan bevisa hur oumbärliga de är.
EU-tjänstemännens fackliga organisationer har också skickat en skrivelse till EU-parlamentets talman Buzek och begärt att han också skall skriva under EU-kommissionens stämning mot ministerrådet som inlämnats till EU-domstolen.
Men hur är det med jävssituationen? Domarna i EU-domstolen i Luxembourg som nu skall ta ställning i lönefrågan påverkas själva av konflikten och deras anställda har första parkett för att påverka domarna.
Oavsett den dom som kommer att komma från EU-domstolen bör det vara EU:s ministerråd som sist och slutligen i egenskap av den högsta beslutande institutionen inom EU fattar beslut om vad som gäller. Det är ministerrådet i sin roll som finansiär och arbetsgivare som skall agera mot EU:s tjänstemän i denna lönekonflikt.
Jan Å Johansson
måndag 21 december 2009
Yttrandefrihet i EU-parlamentet?
Onsdagen den 25 november 2009 debatterade EU-parlamentet kommande EU-toppmöte i december 2009.
UK Independence Partys gruppledare Nigel Farage gjorde ett inlägg i debatten som var föga uppskattat av representanterna för kristdemokraterna och socialisterna i EU-parlamentet. Talmannen Jerzy Buzek klagade efteråt på Farage tal då han ansåg att det var oförskämt i sitt innehåll.
Var det det?
Ja döm själva. Talet finns på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=etP3f-mNkD4&feature=related
I skrift kan det läsas här:
http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20091125+ITEM-006+DOC+XML+V0//SV&language=SV&query=INTERV&detail=3-021
Det skall noteras att Nigel Farage i sitt tal inte uppmanar till upplopp, revolution eller någon annan olaglig handling. Han hetsar inte heller mot någon folkgrupp och säger inget rasistiskt. Farage framför helt enkelt kritik mot Van Rompuy och Lady Ashton. Måhända uttrycker sig Farage i ordalag som kan upplevas lite väl hårda. Men brittisk debattstil kan ibland vara sådan. Politiska makthavare bör också kunna tåla den typ av kritik Farage framför annars vore det illa för yttrandefriheten.
Men yttrandefrihet gäller dock tydligen inte i EU-parlamentet för denna typ av inlägg från EU-skeptiker. EU-federalisterna i EU-parlamentet är idag mycket politiskt osäkra. De har baxat igenom EU-konstitutionen efter många om och men och nu gäller det att sluta leden mot kritikerna. Inlägg av Farage typ är inte välkomna i EU-parlamentet då EU-federalisterna saknar politisk självkänsla och distans till sig själva.
Talmannen Buzek skall tydligen kalla Nigel Farage till ”kvartssamtal” för att diskutera tonläget i Farage tal i EU-parlamentet. Vad hände med rättesnöret; ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att med mitt liv som insats försvara din rätt att yttra denna åsikt”.
Talmannen Buzek borde väl om någon värna om yttrandefriheten då han gärna talar om den tidigare diktaturen i Polen och problemen som fanns då att verka politiskt.
Sammanställt av Jan Å Johansson.
UK Independence Partys gruppledare Nigel Farage gjorde ett inlägg i debatten som var föga uppskattat av representanterna för kristdemokraterna och socialisterna i EU-parlamentet. Talmannen Jerzy Buzek klagade efteråt på Farage tal då han ansåg att det var oförskämt i sitt innehåll.
Var det det?
Ja döm själva. Talet finns på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=etP3f-mNkD4&feature=related
I skrift kan det läsas här:
http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20091125+ITEM-006+DOC+XML+V0//SV&language=SV&query=INTERV&detail=3-021
Det skall noteras att Nigel Farage i sitt tal inte uppmanar till upplopp, revolution eller någon annan olaglig handling. Han hetsar inte heller mot någon folkgrupp och säger inget rasistiskt. Farage framför helt enkelt kritik mot Van Rompuy och Lady Ashton. Måhända uttrycker sig Farage i ordalag som kan upplevas lite väl hårda. Men brittisk debattstil kan ibland vara sådan. Politiska makthavare bör också kunna tåla den typ av kritik Farage framför annars vore det illa för yttrandefriheten.
Men yttrandefrihet gäller dock tydligen inte i EU-parlamentet för denna typ av inlägg från EU-skeptiker. EU-federalisterna i EU-parlamentet är idag mycket politiskt osäkra. De har baxat igenom EU-konstitutionen efter många om och men och nu gäller det att sluta leden mot kritikerna. Inlägg av Farage typ är inte välkomna i EU-parlamentet då EU-federalisterna saknar politisk självkänsla och distans till sig själva.
Talmannen Buzek skall tydligen kalla Nigel Farage till ”kvartssamtal” för att diskutera tonläget i Farage tal i EU-parlamentet. Vad hände med rättesnöret; ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att med mitt liv som insats försvara din rätt att yttra denna åsikt”.
Talmannen Buzek borde väl om någon värna om yttrandefriheten då han gärna talar om den tidigare diktaturen i Polen och problemen som fanns då att verka politiskt.
Sammanställt av Jan Å Johansson.
fredag 11 december 2009
Euron – med vilka kan man dela sina pengar?
Budgetkrisens Grekland har varit uppe till debatt i veckan. Bland annat har Sveriges finansminister Anders Borg uttalat sig i Handelsblatt i veckan. Borg försöker öka trycket på Grekland att sanera sina statsfinanser på egen hand. Borg sade att det inte är EU:s uppgift att ta på sig medlemsländernas skulder. Den grekiska krisen har de skapat genom att inte sköta sina egna finanser, menar Borg.
De dåliga statsfinanserna i Grekland är inget nytt. Det var bara genom fusk med redovisningen som Grekland klarade kriterierna för euron. Euroländerna och Europeiska Centralbanken får dock ta på sig en del av skulden för att de inte kontrollerade Grekland bättre när de skulle få gå med i euron. Greklands valuta fixerades senare mot euron (i juni 2000 i stället för december 1998) just för att de hade finansiella problem.
I tisdags (8/12) fick euron ha tagit rejält med stryk mot både dollarn och yenen, sedan Grekland fått sitt kreditbetyg sänkt. Men euron återhämtade sig dock dagen efter.
Vad kan då Grekland göra. Deras ränta sätts i Frankfurt och är inte anpassad efter Greklands kris som är djupare än genomsnittet bland euroländerna. Grekland har inte heller en egen valuta som kan flyta fritt och som i detta läge skulle kunna sjunka i värde och få igång hjulen i Grekland igen. EU har inte heller någon kraftfull federal finanspolitik som ordna skattelättnader för Grekland och göra stora bidragsutbetalningar. Vilket givetvis är bra då det är som Borg säger – Grekland har misskött sig och ska inte premieras för det.
Det Grekland borde och troligen måste göra är drastiska utgiftsnedskärningar i statsbudgeten. Grekerna får dra åt svångremmen rejält eller söka sig till jobb i andra EU-länder (inget EU-land går särskilt bra just nu). Före finanskrisen arbetade till exempel många rumäner i byggsektor eller i hushållsarbete i Spanien. Många av rumänerna har nu fått ge upp detta. Men nu kanske det blir grekernas tur att söka sig till motsvarande jobbsektorer i de olika EU-länderna. För att få dessa jobb kanske grekerna måste sälja sig mycket billigt.
När Grekland fuskade med siffrorna för att komma in i euron hade de en socialistregering (PASOK). Men högerpartiet Ny Demokrati regerade 2004-2009 och de lyckades inte sanera finanserna. Nu sitter en PASOK-regering under ledning av Giorgos Papandreou. Samme Papandreou var i Sverige inför EMU-omröstningen 2003 och uppmanade svenskarna att rösta ja. Var och en får väl fundera på om den mannens råd var eller är något att lyssna på.
Sverige röstade nej till euron i september 2003. Detta beslut då skall man givetvis alltid vara beredd att ompröva. Men verkligheten talar än en gång sitt tydliga språk. Är vi beredda att dela våra pengar med, och eventuellt även betala räkningar för, länder som så uppenbart inte klarar av att sköta sina egna statsfinanser och vars redovisningar man inte ens kan lita på?
De dåliga statsfinanserna i Grekland är inget nytt. Det var bara genom fusk med redovisningen som Grekland klarade kriterierna för euron. Euroländerna och Europeiska Centralbanken får dock ta på sig en del av skulden för att de inte kontrollerade Grekland bättre när de skulle få gå med i euron. Greklands valuta fixerades senare mot euron (i juni 2000 i stället för december 1998) just för att de hade finansiella problem.
I tisdags (8/12) fick euron ha tagit rejält med stryk mot både dollarn och yenen, sedan Grekland fått sitt kreditbetyg sänkt. Men euron återhämtade sig dock dagen efter.
Vad kan då Grekland göra. Deras ränta sätts i Frankfurt och är inte anpassad efter Greklands kris som är djupare än genomsnittet bland euroländerna. Grekland har inte heller en egen valuta som kan flyta fritt och som i detta läge skulle kunna sjunka i värde och få igång hjulen i Grekland igen. EU har inte heller någon kraftfull federal finanspolitik som ordna skattelättnader för Grekland och göra stora bidragsutbetalningar. Vilket givetvis är bra då det är som Borg säger – Grekland har misskött sig och ska inte premieras för det.
Det Grekland borde och troligen måste göra är drastiska utgiftsnedskärningar i statsbudgeten. Grekerna får dra åt svångremmen rejält eller söka sig till jobb i andra EU-länder (inget EU-land går särskilt bra just nu). Före finanskrisen arbetade till exempel många rumäner i byggsektor eller i hushållsarbete i Spanien. Många av rumänerna har nu fått ge upp detta. Men nu kanske det blir grekernas tur att söka sig till motsvarande jobbsektorer i de olika EU-länderna. För att få dessa jobb kanske grekerna måste sälja sig mycket billigt.
När Grekland fuskade med siffrorna för att komma in i euron hade de en socialistregering (PASOK). Men högerpartiet Ny Demokrati regerade 2004-2009 och de lyckades inte sanera finanserna. Nu sitter en PASOK-regering under ledning av Giorgos Papandreou. Samme Papandreou var i Sverige inför EMU-omröstningen 2003 och uppmanade svenskarna att rösta ja. Var och en får väl fundera på om den mannens råd var eller är något att lyssna på.
Sverige röstade nej till euron i september 2003. Detta beslut då skall man givetvis alltid vara beredd att ompröva. Men verkligheten talar än en gång sitt tydliga språk. Är vi beredda att dela våra pengar med, och eventuellt även betala räkningar för, länder som så uppenbart inte klarar av att sköta sina egna statsfinanser och vars redovisningar man inte ens kan lita på?
tisdag 8 december 2009
En partipolitiskt obunden EU-kommission?
En lista över de nya kommissionärernas politiska tillhörighet har presenterats. Egentligen är ju kommissionärerna mer att betrakta som ett slags generaldirektörer/höga ämbetspersoner, men vilken av de tre stora politiska familjerna de tillhör betraktas ändå som varande en del av det politiska spelet mellan länderna och "de fyra stora" Sarkozy, Merkel, Brown samt Berlusconi.
Av de 27 kommissionärerna tillhör 13 det kristdemokratiska/borgerliga European Peoples Party (EPP), åtta det europeiska liberala och demokratiska partiet (ELDR) och sex det Europeiska socialistpartiet (ESP).
Rent allmänt visar detta också vilka partier som styr just nu i medlemsstaterna. Politisk tillhörighet hos en kommissionär hänger oftast ihop med vilket parti som styr i hemlandet, men inte alltid. Den av en del socialister ogillade Barroso tillhör EPP men nominerades fram av den portugisiska socialistregeringen. Portugal såg det som viktigare att ha ordförandeposten i kommissionen oavsett vilket parti denna portugis tillhör. Österrike nominerade också en EPP-man till kommissionen även om socialisterna leder landets regering (eller kanske just därför har socialisterna regeringsstöd av EPP i Österrike genom att de gav dem kommissionärsposten). Tjeckien skickar en socialdemokrat (de använder inte begreppet socialist), vilket mer beror på slump i det partipolitiska kompromissandet då Tjeckien har en teknokratregering på grund av oklart partipolitiskt majoritetsförhållande i det nationella parlamentet. Cypern har nominerat en liberal även om kommunistpartiet är det största partiet i regeringskoalitionen med liberaler och socialister.
Fördelningen av kommissionärerna paripolitiskt och medlemsstatsmässigt är som följer:
EPP: Portugal, Österrike, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen och Rumänien.
ELDR: Nederländerna, Belgien, Cypern, Finland, Estland, Irland, Slovenien och Sverige.
ESP: Storbritannien, Spanien, Slovakien, Tjeckien, Grekland och Ungern.
Av de 27 kommissionärerna tillhör 13 det kristdemokratiska/borgerliga European Peoples Party (EPP), åtta det europeiska liberala och demokratiska partiet (ELDR) och sex det Europeiska socialistpartiet (ESP).
Rent allmänt visar detta också vilka partier som styr just nu i medlemsstaterna. Politisk tillhörighet hos en kommissionär hänger oftast ihop med vilket parti som styr i hemlandet, men inte alltid. Den av en del socialister ogillade Barroso tillhör EPP men nominerades fram av den portugisiska socialistregeringen. Portugal såg det som viktigare att ha ordförandeposten i kommissionen oavsett vilket parti denna portugis tillhör. Österrike nominerade också en EPP-man till kommissionen även om socialisterna leder landets regering (eller kanske just därför har socialisterna regeringsstöd av EPP i Österrike genom att de gav dem kommissionärsposten). Tjeckien skickar en socialdemokrat (de använder inte begreppet socialist), vilket mer beror på slump i det partipolitiska kompromissandet då Tjeckien har en teknokratregering på grund av oklart partipolitiskt majoritetsförhållande i det nationella parlamentet. Cypern har nominerat en liberal även om kommunistpartiet är det största partiet i regeringskoalitionen med liberaler och socialister.
Fördelningen av kommissionärerna paripolitiskt och medlemsstatsmässigt är som följer:
EPP: Portugal, Österrike, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen och Rumänien.
ELDR: Nederländerna, Belgien, Cypern, Finland, Estland, Irland, Slovenien och Sverige.
ESP: Storbritannien, Spanien, Slovakien, Tjeckien, Grekland och Ungern.
söndag 6 december 2009
Svensk generaldirektör i EU petad av politiska skäl
European Voice (3/12 2009) rapporterar att Jörgen Holmquist, EU-kommissionens generaldirektör för den inre marknaden fick gå från sitt jobb med bara några timmars varsel.
Skälet var att kommissionsordförande Barroso desperat ville visa att han balanserade den kommande EU-kommissionären för den inre marknaden, fransmannen Barnier med en brittisk generaldirektör. Fransmannen Barnier fruktas driva en typisk fransk politik i enlighet med Sarkozys linje och arbeta för en reglering av finansiella tjänster. Att då på generaldirektörsposten sätta in en britt som är typisk "open market" skulle lugna Storbritannien.
European Voice konstaterar att Sverige må vara ordförandeland i EU just nu, men när det kommer till knytnävsslagsmål mellan fransmän och britter har Sverige inget att säga till om.
Men viktigast av allt - EU-kommissionärerna skall inte företräda sina hemländer och de får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, något nationellt parlament eller nationella myndigheter. Enligt EU:s fördrag måste medlemsstaterna respektera EU-kommissionärernas oberoende och inte försöka påverka dem. EU-federalister brukar också hävda att nationalitet inte spelar någon roll i EU-samarbetet. "Vi är alla européer" som EU-federalisterna brukar säga. Ändå ser vi gång på gång hur kommissionärerna i det vardagliga arbetet i kommissionen just driver sina respektive hemländers frågor och balansen fransman/britt enligt exemplet ovan är mycket typiskt.
Skälet var att kommissionsordförande Barroso desperat ville visa att han balanserade den kommande EU-kommissionären för den inre marknaden, fransmannen Barnier med en brittisk generaldirektör. Fransmannen Barnier fruktas driva en typisk fransk politik i enlighet med Sarkozys linje och arbeta för en reglering av finansiella tjänster. Att då på generaldirektörsposten sätta in en britt som är typisk "open market" skulle lugna Storbritannien.
European Voice konstaterar att Sverige må vara ordförandeland i EU just nu, men när det kommer till knytnävsslagsmål mellan fransmän och britter har Sverige inget att säga till om.
Men viktigast av allt - EU-kommissionärerna skall inte företräda sina hemländer och de får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, något nationellt parlament eller nationella myndigheter. Enligt EU:s fördrag måste medlemsstaterna respektera EU-kommissionärernas oberoende och inte försöka påverka dem. EU-federalister brukar också hävda att nationalitet inte spelar någon roll i EU-samarbetet. "Vi är alla européer" som EU-federalisterna brukar säga. Ändå ser vi gång på gång hur kommissionärerna i det vardagliga arbetet i kommissionen just driver sina respektive hemländers frågor och balansen fransman/britt enligt exemplet ovan är mycket typiskt.
torsdag 3 december 2009
Cecilia Malmström - en hängiven federalist som gärna säljer ut svenskt självbestämmande
Det hör till sakens natur att EU-parlamentariker och EU-kommissionärer ser som sin roll att vara ambassadörer för ökad politisk makt till EU och agitera för en alltmer överstatlig beslutsform i EU. Vi har sett otaliga exempel på detta i svensk debatt.
Nu har Sveriges regering nominerat Cecilia Malmström till att bli EU-kommissionär. Därmed valde man den mest EU-frälsta av de EU-frälsta. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev Malmström att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet. Ett EU-parlament som väljs med ett valdeltagande som bara är hälften av valdeltagandet till de nationella parlamenten och därmed med rätta kan kritiseras för att sakna demokratisk legitimitet.
Det finns betänksamheter angående Malmströms federalistiska inställning i många politiska läger. Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson på sin blogg 17/11 2009 om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ” Just det gör dock att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Sveriges bidrag till EU-kommissionen blir alltså en hängiven EU-federalist som i vardagligt politiskt arbete kommer att göra allt för att ta politiskt inflytande från Sveriges Riksdag och överföra den till EU:s institutioner.
Nu har Sveriges regering nominerat Cecilia Malmström till att bli EU-kommissionär. Därmed valde man den mest EU-frälsta av de EU-frälsta. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev Malmström att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet. Ett EU-parlament som väljs med ett valdeltagande som bara är hälften av valdeltagandet till de nationella parlamenten och därmed med rätta kan kritiseras för att sakna demokratisk legitimitet.
Det finns betänksamheter angående Malmströms federalistiska inställning i många politiska läger. Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson på sin blogg 17/11 2009 om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ” Just det gör dock att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”
Sveriges bidrag till EU-kommissionen blir alltså en hängiven EU-federalist som i vardagligt politiskt arbete kommer att göra allt för att ta politiskt inflytande från Sveriges Riksdag och överföra den till EU:s institutioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)