Yttrandefrihet i EU-parlamentet?

Onsdagen den 25 november 2009 debatterade EU-parlamentet kommande EU-toppmöte i december 2009.

UK Independence Partys gruppledare Nigel Farage gjorde ett inlägg i debatten som var föga uppskattat av representanterna för kristdemokraterna och socialisterna i EU-parlamentet. Talmannen Jerzy Buzek klagade efteråt på Farage tal då han ansåg att det var oförskämt i sitt innehåll.

Var det det?
Ja döm själva. Talet finns på YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=etP3f-mNkD4&feature=related

I skrift kan det läsas här:
http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+CRE+20091125+ITEM-006+DOC+XML+V0//SV&language=SV&query=INTERV&detail=3-021

Det skall noteras att Nigel Farage i sitt tal inte uppmanar till upplopp, revolution eller någon annan olaglig handling. Han hetsar inte heller mot någon folkgrupp och säger inget rasistiskt. Farage framför helt enkelt kritik mot Van Rompuy och Lady Ashton. Måhända uttrycker sig Farage i ordalag som kan upplevas lite väl hårda. Men brittisk debattstil kan ibland vara sådan. Politiska makthavare bör också kunna tåla den typ av kritik Farage framför annars vore det illa för yttrandefriheten.

Men yttrandefrihet gäller dock tydligen inte i EU-parlamentet för denna typ av inlägg från EU-skeptiker. EU-federalisterna i EU-parlamentet är idag mycket politiskt osäkra. De har baxat igenom EU-konstitutionen efter många om och men och nu gäller det att sluta leden mot kritikerna. Inlägg av Farage typ är inte välkomna i EU-parlamentet då EU-federalisterna saknar politisk självkänsla och distans till sig själva.

Talmannen Buzek skall tydligen kalla Nigel Farage till ”kvartssamtal” för att diskutera tonläget i Farage tal i EU-parlamentet. Vad hände med rättesnöret; ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att med mitt liv som insats försvara din rätt att yttra denna åsikt”.
Talmannen Buzek borde väl om någon värna om yttrandefriheten då han gärna talar om den tidigare diktaturen i Polen och problemen som fanns då att verka politiskt.

Sammanställt av Jan Å Johansson.

Euron – med vilka kan man dela sina pengar?

Budgetkrisens Grekland har varit uppe till debatt i veckan. Bland annat har Sveriges finansminister Anders Borg uttalat sig i Handelsblatt i veckan. Borg försöker öka trycket på Grekland att sanera sina statsfinanser på egen hand. Borg sade att det inte är EU:s uppgift att ta på sig medlemsländernas skulder. Den grekiska krisen har de skapat genom att inte sköta sina egna finanser, menar Borg.

De dåliga statsfinanserna i Grekland är inget nytt. Det var bara genom fusk med redovisningen som Grekland klarade kriterierna för euron. Euroländerna och Europeiska Centralbanken får dock ta på sig en del av skulden för att de inte kontrollerade Grekland bättre när de skulle få gå med i euron. Greklands valuta fixerades senare mot euron (i juni 2000 i stället för december 1998) just för att de hade finansiella problem.

I tisdags (8/12) fick euron ha tagit rejält med stryk mot både dollarn och yenen, sedan Grekland fått sitt kreditbetyg sänkt. Men euron återhämtade sig dock dagen efter.

Vad kan då Grekland göra. Deras ränta sätts i Frankfurt och är inte anpassad efter Greklands kris som är djupare än genomsnittet bland euroländerna. Grekland har inte heller en egen valuta som kan flyta fritt och som i detta läge skulle kunna sjunka i värde och få igång hjulen i Grekland igen. EU har inte heller någon kraftfull federal finanspolitik som ordna skattelättnader för Grekland och göra stora bidragsutbetalningar. Vilket givetvis är bra då det är som Borg säger – Grekland har misskött sig och ska inte premieras för det.

Det Grekland borde och troligen måste göra är drastiska utgiftsnedskärningar i statsbudgeten. Grekerna får dra åt svångremmen rejält eller söka sig till jobb i andra EU-länder (inget EU-land går särskilt bra just nu). Före finanskrisen arbetade till exempel många rumäner i byggsektor eller i hushållsarbete i Spanien. Många av rumänerna har nu fått ge upp detta. Men nu kanske det blir grekernas tur att söka sig till motsvarande jobbsektorer i de olika EU-länderna. För att få dessa jobb kanske grekerna måste sälja sig mycket billigt.

När Grekland fuskade med siffrorna för att komma in i euron hade de en socialistregering (PASOK). Men högerpartiet Ny Demokrati regerade 2004-2009 och de lyckades inte sanera finanserna. Nu sitter en PASOK-regering under ledning av Giorgos Papandreou. Samme Papandreou var i Sverige inför EMU-omröstningen 2003 och uppmanade svenskarna att rösta ja. Var och en får väl fundera på om den mannens råd var eller är något att lyssna på.

Sverige röstade nej till euron i september 2003. Detta beslut då skall man givetvis alltid vara beredd att ompröva. Men verkligheten talar än en gång sitt tydliga språk. Är vi beredda att dela våra pengar med, och eventuellt även betala räkningar för, länder som så uppenbart inte klarar av att sköta sina egna statsfinanser och vars redovisningar man inte ens kan lita på?

En partipolitiskt obunden EU-kommission?

En lista över de nya kommissionärernas politiska tillhörighet har presenterats. Egentligen är ju kommissionärerna mer att betrakta som ett slags generaldirektörer/höga ämbetspersoner, men vilken av de tre stora politiska familjerna de tillhör betraktas ändå som varande en del av det politiska spelet mellan länderna och "de fyra stora" Sarkozy, Merkel, Brown samt Berlusconi.
Av de 27 kommissionärerna tillhör 13 det kristdemokratiska/borgerliga European Peoples Party (EPP), åtta det europeiska liberala och demokratiska partiet (ELDR) och sex det Europeiska socialistpartiet (ESP).
Rent allmänt visar detta också vilka partier som styr just nu i medlemsstaterna. Politisk tillhörighet hos en kommissionär hänger oftast ihop med vilket parti som styr i hemlandet, men inte alltid. Den av en del socialister ogillade Barroso tillhör EPP men nominerades fram av den portugisiska socialistregeringen. Portugal såg det som viktigare att ha ordförandeposten i kommissionen oavsett vilket parti denna portugis tillhör. Österrike nominerade också en EPP-man till kommissionen även om socialisterna leder landets regering (eller kanske just därför har socialisterna regeringsstöd av EPP i Österrike genom att de gav dem kommissionärsposten). Tjeckien skickar en socialdemokrat (de använder inte begreppet socialist), vilket mer beror på slump i det partipolitiska kompromissandet då Tjeckien har en teknokratregering på grund av oklart partipolitiskt majoritetsförhållande i det nationella parlamentet. Cypern har nominerat en liberal även om kommunistpartiet är det största partiet i regeringskoalitionen med liberaler och socialister.
Fördelningen av kommissionärerna paripolitiskt och medlemsstatsmässigt är som följer:
EPP: Portugal, Österrike, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen och Rumänien.
ELDR: Nederländerna, Belgien, Cypern, Finland, Estland, Irland, Slovenien och Sverige.
ESP: Storbritannien, Spanien, Slovakien, Tjeckien, Grekland och Ungern.

Svensk generaldirektör i EU petad av politiska skäl

European Voice (3/12 2009) rapporterar att Jörgen Holmquist, EU-kommissionens generaldirektör för den inre marknaden fick gå från sitt jobb med bara några timmars varsel.
Skälet var att kommissionsordförande Barroso desperat ville visa att han balanserade den kommande EU-kommissionären för den inre marknaden, fransmannen Barnier med en brittisk generaldirektör. Fransmannen Barnier fruktas driva en typisk fransk politik i enlighet med Sarkozys linje och arbeta för en reglering av finansiella tjänster. Att då på generaldirektörsposten sätta in en britt som är typisk "open market" skulle lugna Storbritannien.
European Voice konstaterar att Sverige må vara ordförandeland i EU just nu, men när det kommer till knytnävsslagsmål mellan fransmän och britter har Sverige inget att säga till om.
Men viktigast av allt - EU-kommissionärerna skall inte företräda sina hemländer och de får inte begära eller ta emot instruktioner från någon nationell regering, något nationellt parlament eller nationella myndigheter. Enligt EU:s fördrag måste medlemsstaterna respektera EU-kommissionärernas oberoende och inte försöka påverka dem. EU-federalister brukar också hävda att nationalitet inte spelar någon roll i EU-samarbetet. "Vi är alla européer" som EU-federalisterna brukar säga. Ändå ser vi gång på gång hur kommissionärerna i det vardagliga arbetet i kommissionen just driver sina respektive hemländers frågor och balansen fransman/britt enligt exemplet ovan är mycket typiskt.

Cecilia Malmström - en hängiven federalist som gärna säljer ut svenskt självbestämmande

Det hör till sakens natur att EU-parlamentariker och EU-kommissionärer ser som sin roll att vara ambassadörer för ökad politisk makt till EU och agitera för en alltmer överstatlig beslutsform i EU. Vi har sett otaliga exempel på detta i svensk debatt.

Nu har Sveriges regering nominerat Cecilia Malmström till att bli EU-kommissionär. Därmed valde man den mest EU-frälsta av de EU-frälsta. I ett inlägg på Folkpartiets hemsida från 2003 skrev Malmström att visionen är ”en europeisk federal modell”, där EU-parlamentet skulle vara det främsta lagstiftande organet. Ett EU-parlament som väljs med ett valdeltagande som bara är hälften av valdeltagandet till de nationella parlamenten och därmed med rätta kan kritiseras för att sakna demokratisk legitimitet.
Det finns betänksamheter angående Malmströms federalistiska inställning i många politiska läger. Under rubriken ”Grattis till Cecilia Malmström!” skriver Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson på sin blogg 17/11 2009 om Folkpartiets och Malmströms ”glada EU-budskap”. Han är inte odelat positiv: ” Just det gör dock att jag kan känna viss tveksamhet - Malmström är lite väl glad i EU:s överstatlighet.”

Sveriges bidrag till EU-kommissionen blir alltså en hängiven EU-federalist som i vardagligt politiskt arbete kommer att göra allt för att ta politiskt inflytande från Sveriges Riksdag och överföra den till EU:s institutioner.

EU-parl omröstning sept 09 - mer pengar till jordbruket

Under valrörelsen till EU-parlamentet i maj/juni 2009 var så gott som alla politiska partier överens om att EU:s jordbrukspolitik av idag absolut inte är bra. De som tyckte annorlunda (läs centerpartiet) valde att hålla tyst i dessa frågor och tala om annat.
EU-parlamentets majoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler agerar i princip som en intressegrupp för jordbruks- och livsmedelsproducenter. Kommissionen i EU är inte heller dåliga på att lägga förslag om subventioner, interventionsstöd, lagringsstöd samt exportstöd inom jordbruket. Men EU-parlamentets jordbruksutskott vill alltid lägga till ytterligare stödförslag.
Vid det nyvalda EU-parlamentets session i september var ett ärende uppe till omröstning om att förlänga interventionsuppköpen på bland annat smör och skummjölkspulver. EU-parlamentets jordbruksutskott lade ett tilläggsförslag som syftade till att också återupprätta stödet till privat lagring av ost. Nu var det bara ett tyckande från EU-parlamentet. Men vid Lissabonfördragets eventuella ikraftträdande får EU-parlamentet medbeslutande i dessa frågor.
Stödet för EU:s intervention på smör, skummjölkspulver och även alltså för privat lagring av ost var massivt i EU-parlamentet - 447 ja-röster mot 70 nej-röster och 16 nedlagda röster. De svenska ledamöterna bröt dock i regel mot sina respektive grupper och röstade nej. Men två ledamöter från Sverige skiljde ut sig.
Anna Maria Corazza Bildt (M) röstade ja till betänkandet medan de andra två närvarande Moderaterna röstade nej. Lena Ek (C) röstade ja samtidigt som hon skrev på en skeptisk röstförklaring tillsammans med tre nej-röstande FP-ledamöter. Ek utmärkte sig även under föregående mandatperiod genom att vara den svenska ledamot som i högst utsträckning röstade för olika förslag från EU-parlamentet till en mycket reglerad jordbrukspolitik på EU-nivå.
Det vore intressant att höra argumenten från Corazza Bildt och Ek varför de stödjer EU:s gemensamma jordbrukspolitik på det här sättet?
De kan ju alltid hävda att det var en felröstning. Men sådant kan felanmälas i efterhand inom en viss tid. Tre svenska ledamöter, Alf Svensson (KD), Eva-Britt Svensson (V) och Anna Hedh (S) råkade rösta för betänkandet men har i efterhand anmält att de avsåg att rösta nej. Dessutom har som sagt Lena Ek (C) ett långt register av andra ärenden där hon genom åren har stött EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Huruvida Corazza Bildt ser mer till den kristdemokratiska gruppens helhetsposition än de svenska Moderaternas återstår för henne att motivera.

Sammanställt av Jan Å Johansson

Finanskrisen och euron - S Wibe

I september 2003 röstade det svenska folket med stor majoritet nej till att införa euron. Några år tidigare hade det danska folket gjort detsamma. Man skulle kunna tro att dessa omröstningar skulle respekteras för lång tid. De genomfördes fullt demokratiskt och resultaten var entydiga trots att Ja- sidan båda gångerna hade mångdubbelt starkare ekonomiska och mediala resurser. I Sverige hade t ex Nej-sidan 50 miljoner kronor till förfogande, medan Ja-sidan disponerade drygt 800 miljoner kronor bara från Svenskt Näringsliv.
Tyvärr har det emellertid utvecklats en säregen syn på demokrati i EU-sammanhang. I korthet går den ut på att EU-etablissemanget respekterar endast de folkomröstningar som ger det svar EU-eliten vill ha. Norge, Irland och Danmark är alla länder där ett folkligt Nej till en ökning av EUs makt på bekostnad av den nationella suveräniteten, lett till att man röstat på nytt. Senaste exemplet är Irland där Lissabonavtalet kunde lotsas igenom endast efter en andra omröstning.
Det är helt i linje med denna demokratisyn som det politiska etablissemanget i Danmark och Sverige nu börjar tala om en ny Euro-omröstning. I Danmark verkar detta i praktiken klart, i Sverige är det mer osäkert. Många politiker inom de borgerliga partierna (i Sverige) kräver en omröstning under nästa mandatperiod (2010-2014), men Centerpartiet har i praktiken bundit sig för att inte genomföra en omröstning före riksdagsvalet 2014. Det nu mest troliga är alltså att Danmark har en ny folkomröstning om 2-3 år, men att den dröjer (minst) 5-6 år i Sverige. (Beträffande Danmark är tidpunkten osäker eftersom Nej-sidan nu är så pass stark. De EU-entusiastiska politikerna kommer inte att utlysa en folkomröstning förrän känner sig ganska säkra på att vinna. Även detta är en vanlig attityd hos EU- etablissemanget.)
Att man överhuvud har nya omröstningar tyder inte bara på ett eroderat sinne för demokratins spelregler. Det visar även att de styrande i denna fråga inte dragit lärdom av de ekonomiska konsekvenserna av ett eventuellt EMU –medlemskap. Ty när man granskar erfarenheterna sedan eurons införande är de empiriska vittnesbörden entydiga – det har gått bättre för de länder som valde att behålla sin egen valuta och sämre för de länder som gick med. För Sverige gäller t ex att tillväxten 1999-2008 var ca 30%, i euroområdet var den drygt 20%. Den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige under perioden var 6,1% medan euro-området hade 8,6%. Inflationen, var högre i euro-området, där steg priserna med totalt 18,7% under perioden mot 14,5 för Sverige. Slutligen hade euroområdet ett genomsnittligt budgetunderskott på ca 1,8% av BNP, Sverige ett överskott på 1,4%
De ekonomiska erfarenheterna av euron går alltså tvärs emot vad man från EU-entusiasterna påstod. Både i Danmark och Sverige hävdade man innan folkomröstningarna att om folken röstade nej så skulle tillväxten avta, medan arbetslöshet, inflation och räntor skulle skjuta i höjden. Det blev precis tvärtom och helt i enlighet med vad eurons kritiker hävdade: det är bättre at behålla sin egen valuta och penningpolitik än att ingå i ett större valutasamarbete. Erfarenheterna gav kritikerna rätt.
För - och nackdelarna med en valuta för ett stort område är väl kända. Det finns en pluspost, nämligen det att man slipper den växlingskostnader. Denna kan i sin tur stimulera handeln mellan länderna vilket i sig ökar tillväxten.
Men denna fördel skall vägas mot nackdelarna som i korthet går ut på att landet inte kan föra en penning- och växelkurspolitik som är anpassad till landets behov. Penningpolitiken (dvs i huvudsak makten att sätta räntenivån) centraliseras och blir gemensam. Detta betyder att oavsett om ett land har låg- eller en högkonjunktur så kan bara en ränta sättas, och den bestäms utifrån hela områdets genomsnitt. Förhållandet har liknats vid situationen att man har villor som är placerade från Barcelona upp till Kiruna, men bara ett termostatreglage, nämligen det i Frankfurt. Det blir då gärna för kallt i husen i Kiruna och för varmt i Barcelona. Endast i Frankfurt har man en behaglig temperatur.
Det är precis så som EMU nu fungerar. Räntan sätts efter ett genomsnitt, och detta genomsnitt bestäms naturligtvis av de ekonomiskt tunga länderna, Italien, Spanien och Frankrike. Detta ledde t ex till för några år sedan att räntan sattes alltför lågt för Irland som i början av 2000-talet upplevde en enastående högkonjunktur. Irland hade behov av att kyla av ekonomin med en räntehöjning, men i och med att man deltog i eurosamarbetet var detta omöjligt. Räntan sattes i Frankfurt utifrån EUs ekonomiska genomsnittsläge. Resultatet blev en inflatorisk utveckling på Irland som, när krisen kom i förra året, stod med alldeles för höga priser. Resultatet blev ett dramatiskt fall i Irlands export och en arbetslöshet som nu närmar sig 15% och ett budgetunderskott som överstiger 10% av BNP!
En förändring av växelkursen kan rädda ett land i en kostnadskris, men även detta vapen har man avhänt sig då man deltar i ett större valutaområde. Irland kan inte korrigera sin kostnadsnivå med en sänkt växelkurs, och på det sättet rädda tusentals jobb. Man har låst sin valuta och tvingas nu till en mycket smärtsam kostnadsanpassning som går via sambandet minskad export - ökad arbetslöshet – lönesänkningar – nedskärningar - prissänkningar. Det som nu kännetecknar Irland är att arbetslöshet och budgetunderskott stiger och att regeringen tvingas till omfattande nedskärningar
Utvecklingen på Irland är precis som läroboken förutsäger: ett land som inte kan anpassa sin kostnadsnivå via växelkursen kommer at få betala detta med hög arbetslöshet och nedskärningar i välfärdssystemen, allt för att pressa priserna. Precis samma sak skedde i Sverige 1992 , då vi knöt vår krona till Ecu:n (som euron då hette). Argentina råkade ut för exakt samma sak 2001 då man knöt sin valuta till dollarn, och idag drabbar detta fenomen med full kraft de baltiska staterna som alla fixerat sin valuta till euron. (Och som alla nu ser sin arbetslöshet rusa mot 15% -nivån.). En fast växelkurs (eller en gemensam valuta) förutsätter att den ekonomiska utvecklingen drabbar alla deltagande länder lika och när detta är fallet inte får länderna problem. Det ekonomiska klimatet är olika i EUs länder och därför skall man inte ha en gemensam penning- och växelkurspolitik. Alla mår bäst av om alla kan föra en ekonomiska politik som riktar in sig på exakt de problem som varje enskilt land har.
En märklig detalj i utvecklingen är dock vad som skedde på Irland i samband med den andra omröstningen om Lissabonfördraget. Det främste skälet till att irländarna denna gång röstade Ja var tydligen att man trodde att fördraget skulle hjälpa landet ur den ekonomiska krisen (!) Så långt kan alltså ren propaganda nå. Man har en kris som i allt väsentligt beror på att man givit upp sin egen valuta och sin penningpolitik och anslutit sig till euron. Men i en folk-omröstning lyckas politiker och media övertyga allmänheten om att sanningen är den motsatta, nämligen att det är för lite integration (med EU) som orsakat krisen och att man löser problemen bara man överlåter ännu mer makt till överstaten!
En del hävdar att växelkursförändringar är ett osolidariskt sätt för ett land att ta sig ur en kris. De har fel. Hela Europa skulle gått igenom den nuvarande finanskrisen mycket bättre och smidigare om varje land behållit sin egen valuta istället för att inför euron. Som det nu är så drabbas t ex Sverige av nedskärningarna inom hela euroområdet eftersom efterfrågan fråppn t ex Tyskland faller. Situationen med en enda valuta påminner i ekonomiska avseende om vad som hände på 1930-talet, då en allmän återgång till guldmyntfoten (dvs att man låste valutornas värde till varandra genom att knyta alla till ett visst guldpris) bidrog till att krisen spred sig så snabbt över världen.
Så tragiska följder som på 1930-talet leder väl inte vår tids finanskris till. Men nedskärningarna i välfärden och den stora stegringen i arbetslösheten kommer att orsaka problem i Europa för lång tid framåt. Införandet av euron, och borttagandet av de enskilda ländernas möjlighet att föra en framgångsrik penningpolitik, kommer att märkas i många år. Sverige och Danmark har hittills lyckats stå utanför och det har faktiskt gynnat både Norden och Europa i stort.
Sören Wibe
Professor, Umeå

Det gick att få undantag! - S Wibe

Som bekant har EU inskränkt den svenska arbetsrätten. I praktiken kräver man att Sverige inför minimilöner, något som den svenska fackföreningsrörelsen alltid motsatt sig. Detta krav var anledningen till att många ville att Sverige skulle vägra underteckna Lissabonfördraget innan vi fått ett undantag. I korthet skulle detta undantag gå ut på att svensk arbetsrätt skulle gälla på svensk mark oavsett EUs lagstiftning.

Själv deltog jag i många debatter om detta. Svaret blev hela tiden att ”det går inte att få ett undantag – Lissabonfördraget är färdigförhandlat”.

Nu vet vi att detta vara fel. Tjeckien och Irland fick undantag och klarlägganden på flera för dessa länder väsentliga punkter. Hade Sverige stått på sig hade vi mycket väl kunnat rädda arbetsrätt och kollektivavtal. Men det gjorde vi inte. Tyvärr fortsätter den svenska politiska eliten att uppvisa en långgående eftergivenhet inför EUs krav. Lite mer motståndsvilja skulle sannerligen inte skada.
Mvh
Sören Wibe