Den 1 februari 2013
införde bland annat Stockholms Lokaltrafik och Östgötatrafiken ett nytt system
för köp av sms-biljetter. Det krånglade givetvis direkt.
Istället för att
sms:a till ett nummer rakt av för att betala sin biljett för resa med
lokaltrafiken måste man först registrera sig som kund, till exempel på de två
nämnda trafikbolagens hemsidor. Det kan kännas onödigt om man till exempel bara
är i Östergötland på tillfälligt besök och skall ta en lokalbuss. Betalningen blir
ett hinder för att resa.
Registreringen är
en följd av den nya svenska betaltjänstlagen som säger att den som
tillhandahåller en betaltjänst också ska veta vilka det är som utnyttjar tjänsten.
Den lagen bygger på i sin tur på ett EU-direktiv.
Frågan är om man
kan tolka EU-direktivet på ett annat sätt än vad Sverige har gjort.
EU-direktivet vill förhindra penningtvätt och den svenska lagen har då skrivits
med det syftet. Men vem tvättar svarta pengar med att köpa lokaltrafiksbiljetter
för att sedan sälja dem vidare?
Vi har sett förr
hur till exempel personuppgiftslagen, som byggde på ett EU-direktiv, orsakade
förvirring i Sverige omkring 1999 över vad man fick skriva på hemsidorna på
nätet. Den svenska lagen ändrades också en gång, trots att man skrev av ett och
samma direktiv. Om det också i det här fallet handlar om att svenska
lagskrivare har övertolkat direktivtexten när man skrev lagen eller om
EU-direktivet faktiskt leder till en opraktisk verklighet återstår att se.
EU-kramare
skyller gärna på svenska byråkrater, men det är inte alltid det är de som gör
fel. När bullbakning och kyrkkaffe 2006 kolliderade med EU:s direktiv om
livsmedelshygien skylldes svensk regelhantering på vår egen byråkrati, men det
var EU-kommissionen och EU-domstolen som sist och slutligen tolkade och
bestämde över direktivets tillämpning och de kunde inte säga att man i Sverige
på något sätt gjorde fel.
Men som alltid
slutar det i frågan - vem kan man utkräva ansvar av när något går fel? Alla
skyller på varandra. Ett EU-direktiv tar det också många år att ändra om det är
där felet ligger. Man kanske inte heller kan ändra det därför att EU:s
inställning är att det skall vara så här. Det demokratiska ansvarsutkrävandet
av samhällets beslutsfattare funderar helt enkelt inte i dessa sammanhang. Sveriges
riksdag gummistämplar i princip bara en lag som ett EU-direktiv anbefaller
skall antagas. I EU i sin tur finns ingen EU-institution som bär hela ansvaret för
beslut som fattas och EU-parlamentet bryr sig få om både när de sammanträder
och när det är val på gång till det.
Jan A Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar