EU-parlamentet ute och cyklar - som vanligt

För en gångs skull uppmärksammades i viss mån en omröstning i EU-parlamentet under dess marssession. Det hade föreslagits något som kunde tolkas som ett förbud mot pornografi i tryckta och digitala medier inom EU. I ett betänkande från kvinnoutskottet om avskaffande av könsstereotyper i EU (A7-0401/2012- ett eget initiativ av EU-parlamentet, alltså bara ett tyckande) föreslogs följande skrivning i punkt 17: ”Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.”

Den andra delen som börjar med ”som krävde...” röstades dock ned på sessionen. Efter kritiken från omvärlden verkar de flesta grupperna ha släppt det textförslaget. Tryckfrihetsfrågor tillhör medlemsländernas lagstiftningsområde och EU-parlamentet har inte med detta att göra.

Ett typexempel på hur EU-parlamentet vill tycka till om allt

Dock, betänkandet om avskaffande av könsstereotyper i EU är en intressant del av en debatt om vad EU och särskilt EU-kommissionen och EU-parlamentet skall syssla med. EU skall som bas ägna sig åt de fyra friheterna – fri röstlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Enbart i detta tolkas oerhört mycket. Sedan tillkommer frågan om EU som värderingsunion. I denna värderingsunion öppnas än mer för att EU skall syssla med allt.

EU-parlamentariker som sitter de utskott som inte är särskilt involverade i EU:s lagstiftningsfrågor har alldeles för lite att göra. Med Lissabonfördragets antagande gav EU-parlamentarikerna sig själva mer pengar till att anställa personal därför att de blivit än mer "viktiga och upptagna" politiker. Att EU-parlamentet är valt med ett mycket lägre valdeltagande (43%) än alla andra valda församlingar på samtliga olika nivåer i samtliga medlemsländer och därmed har ett mycket svagt politiskt mandat att förse sig med politiskt makt på de andras bekostnad talas det inte om.

Något måste undersysselsatta EU-parlamentariker göra med sin tid. I princip handlar det då att sitta och spåna hej vilt om saker som EU skulle kunna lägga sig i och dränera medlemsländerna än mer på politisk makt, men också faktiskt om att lägga sig i medborgarnas vardag än mer.

Kulturutskottet och utrikesutskottet – vem skulle sakna dem?

Som till exempel 2008 föreslog EU-parlamentets kulturutskott att man skulle registrera och kontrollera alla bloggare på nätet (Mikkobetänkandet A6-0303/2008).

EU-kommissionen föreslog 2010 ”inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket”. EU-parlamentets kulturutskott blev givetvis mycket entusiastiska och motiverade idén med att det är ett led i strävan att ge medborgarna i EU-länderna en europeisk identitet och därmed öka det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen (Paliadelibetänkandet A7-0311/2010). Det finns redan kulturarvsmärken såväl nationellt som i Förenta Nationerna. Men att EU nu också skall ha det kostar 650 000 euro i EU:s budget för åren 2012-2013.

EU-parlamentet utskott för utrikesfrågor är ett annat exempel på ett utskott som är ständigt i arbete för att fundera över hur EU skall styra över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I utskottet vimlar det av före detta premiärministrar och före detta utrikesministrar. Men det är bara tyckanden de producerar. EU-parlamentets antagna rapporter i utrikesfrågor finns alltid på dagordningen på utrikesministermötena i ministerrådet. Men de brukar bara stämpla in att de fått dem och aldrig ens diskutera dem.

Det finns gott om andra exempel på förslag för att utöka EU:s verksamhet inom nuvarande politiska ram, som till exempel när EU-parlamentet på jordbruksutskottets förslag, har uttalat att biodling skall inkorporeras som bidragsberättigat i den gemensamma jordbrukspolitiken (resolution B5-0410/2003, antagen 2003-10-09).

Finns ingen gräns för EU-centralisering

EU-parlamentet i dess helhet är otroliga politiska besserwissers, till exempel när de önskar reglera idrotten som skolämne i hela EU (Schmittbetänkandet A6-0415/2007).

Man kan göra en välvillig tolkning av EU-parlamentets alla uttalanden som att det bara är viljeuttryck och att de vill alla människor väl. Men problemet är att det finns inte reglerat någon gräns för hur långt EU:s politiska övertagande skall gå. Tvärtom har för varje nytt EU-fördrag allt fler politiska områden centraliserats till EU.

Just denna vilja av EU-institutioner att ständigt arbeta för att centralisera politiskt beslutsfattande till EU-nivån finns givetvis också i EU-kommissionen. Där är det till och med ännu farligare, ty EU-kommissionen har reell förslagsmakt och styr den politiska agendan.

Krav måste ställas på att det i EU:s fördrag sätts en gräns för hur långt EU:s makt skall sträcka sig in i medlemsländerna. EU-kommissionen och EU-parlamentet vill inte endast ha en federal EU-stat, ty de vill inte indela i beslutsnivåer i denna stat. Snarare vill dessa EU-institutioner att EU skall vara en hårt centraliserad enhetsstat, i alla fall om man skall döma av alla de förslag de lägger om att EU skall styra i högt och lågt.

Jan Å Johansson

EU-parlamentet överträffar sig självt igen – mer pengar skall in till EU

Onsdagen den 13 mars röstade EU-parlamentet med röstsiffrorna 506 ja, 161 nej och 23 nedlagda röster igenom en resolution (B7-0129/2013) som avfördar rådets förslag till långtidsbudget 2014-2020. EU-parlamentet vill styra mer av budgetens innehåll, införa en direkt EU-skatt, vill ha in mer pengar från medlemsstaterna för 2012 och 2013 års utgifter istället för att de skall betalas av kommande års budgetar. De vill också ha en revision av långtidsbudgeten när den kommit halvvägs (givetvis för att få in mer pengar i den).

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Svensson (KD), Färm (S).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Avstod: Gustafsson (V), Andersdotter (PP), Engström (PP).

Att Alf Svensson och Göran Färm är Sveriges största EU-kramare har visat sig fler gånger under omröstningarna i EU-parlamentet. Att Piratpartiet inte har en linje i budgetfrågor är också ganska givet. Men varför Gustafsson (V) avstår är svårt att förstå eftersom han borde vara en EU-kritiker och rösta nej som de andra svenskarna, varav flera av dem faktiskt anser sig vara EU-federalister.

Senare under onsdagens omröstning röstade också EU-parlamentet för att urvattna reformen av den i Sverige hårt kritiserade gemensamma jordbrukspolitiken. De vill också behålla planekonomisystemet på EU:s sockermarknad till minst 2020 samt hålla hårt på fortsatta subventioner till tobaksodlarna inom EU.

Det var fyra olika resolutioner (B7-0079/2013 till B7-0082/2013) på jordbrukspolitiken. Johansson (C) och de tre folkpartisterna röstade ja till tre av dem. Svensson (KD) röstade ja två gånger. Hökmark (M), Engström (PP), Färm (S), Hedh (S), Nilsson (S), Ulvskog (S) och Westlund (S) röstade alla ja en gång.
Nej samtliga fyra gånger röstade Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Ludvigsson (S), Gustafsson (V), Andersdotter (PP), Lövin (MP) och Schlyter (MP).
Noterat av Jan Å Johansson

Demokrati, öppenhet och rättvisa gäller inte i praktiken i EU-parlamentet

Många har rätteligen upprörts över att EU-parlamentets talman Martin Schulz (tysk socialdemokrat) har förteslagit att EU-parlamentet skall ha en hemlig omröstning om man skall godkänna rådets förslag till långtidsbudget för EU eller inte. Detta för att de folkvalda EU-parlamentarikerna skall slippa tryck på sig från sina valkretsar där de valdes 2009. EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att de inte har fått tillräckligt av skattebetalarnas pengar.

Att EU-parlamentet blundar för vad väljarna tycker är inte första gången. När det konstitutionella fördraget avvisades i maj/juni 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna (fler länder hade röstat nej i kommande planerade folkomröstningar som ställdes in) sade Schulz i EU-parlamentet att fördragets innehåll måste räddas. Och så blev det - till 99 % återfanns det avvisade konstitutionella fördraget i Lissabonfördraget (detta fördrag hölls det bara en folkomröstning om – irländarna röstade nej).
Demokrati gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

En sluten omröstning i EU-parlamentet om långtidsbudgeten skjuter också den så omtalade öppenheten i sank. Men det är inte första gången. När EU-parlament har behandlat frågorna om hur deras politiska grupper har skött sina räkenskaper, hur EU-parlamentariker har skött sina reseersättningar och frikostiga kostnadsersättningar, hur Regionkommittén har skött sina räkenskaper – då gäller inte heller öppenhet därför att de tre stora politiska grupperna är själva inblandade i oegentligheter och regelbrott.

Öppenhet gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Rättvisa mellan politiska partier i ett demokratiskt system kan också ses som något självklart. Men inte i EU-parlamentet. Just nu behandlas i EU-parlamentets konstitutionella utskott Giannakoubetänkandet om EU-partiernas stadgar. Dels försöker de tre stora grupperna döda de mindre EU-partierna genom att öka kraven på antal medlemmar i olika länder, räkna bort en folkvalda i en del regionala parlament från inräkningen i kvoten med mera. Men framförallt lägger de utan diskussion ett förslag om att allokera om pengarna i EU:s partianslagsbudget till förmån för de tre största partierna (som redan idag tar det mesta av anslaget).

Rättvisa gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Hur kan de tre stora grupperna i EU-parlamentet komma undan med detta?

EU-parlamentet ligger på långt avstånd från väljarna, det har dålig mediabevakning och det har fem års mandatperiod. Därför ligger EU-parlamentet långt ner i det politiska minnet då mycket annat hinner hända politiskt i medlemsländerna under en femårsperiod. I EU-parlamentsvalrörelserna kan de stora politiska partierna köra med tomt retoriksnack om fred, miljö, företagande och sysselsättning i Europa utan att behöva konfronteras med kritiska frågor om att de faktiskt vill öka en EU-budget som har problem med slöseri och oegentligheter, samt att de faktiskt vill införa en direkt beskattning av alla medlemsländers medborgare.

Vi ser nu som direkt exempel hur Lars Adaktusson skall kandidera för KD i EU-parlamentsvalet. Han säger sig vilja jobba för bland annat ­yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, demokratiutveckling och fattigdoms­bekämpning. Han har också uttalat kritik mot EU:s centralisering. Men… han anser även att Sverige ska gå med i eurosamarbetet - själv röstade han ja i EMU-omröstningen 2003. Är man för EMU måste man också i konsekvensens namn vara för att åtgärda eurons nackdelar och vara för EU:s centraliseringspolitik i form av en EU-finanspolitik samt övervakning av medlemsstaternas budgetarbete, bankunion, ökad EU-budget för stöd till krisdrabbade medlemsländer, med mera.
Kommer Adaktusson att ställas mot väggen att han motsäger sig själv när han är mot EU:s centralisering men för Sveriges medlemskap i EMU? Är han för att EU skall få en direkt skatteinkomst? Är han för att EU:s långtidsbudget skall öka så som EU-parlamentet i detta nu driver?

Han och många andra ”wannabe”-kandidater som ställer upp för en plats i EU-parlamentet i den kristdemokratiska, den socialdemokratiska eller den liberala gruppen måste ställas till ansvar om de kommer att följa sina gruppers nuvarande politiska riktlinjer av idag enligt ovan.

Jan Å Johansson

EU-direktiv och verkligheten - vem rättar till när det går fel och vem har ansvaret?

Den 1 februari 2013 införde bland annat Stockholms Lokaltrafik och Östgötatrafiken ett nytt system för köp av sms-biljetter. Det krånglade givetvis direkt.

Istället för att sms:a till ett nummer rakt av för att betala sin biljett för resa med lokaltrafiken måste man först registrera sig som kund, till exempel på de två nämnda trafikbolagens hemsidor. Det kan kännas onödigt om man till exempel bara är i Östergötland på tillfälligt besök och skall ta en lokalbuss. Betalningen blir ett hinder för att resa.

Registreringen är en följd av den nya svenska betaltjänstlagen som säger att den som tillhandahåller en betaltjänst också ska veta vilka det är som utnyttjar tjänsten. Den lagen bygger på i sin tur på ett EU-direktiv.

Frågan är om man kan tolka EU-direktivet på ett annat sätt än vad Sverige har gjort. EU-direktivet vill förhindra penningtvätt och den svenska lagen har då skrivits med det syftet. Men vem tvättar svarta pengar med att köpa lokaltrafiksbiljetter för att sedan sälja dem vidare?

Vi har sett förr hur till exempel personuppgiftslagen, som byggde på ett EU-direktiv, orsakade förvirring i Sverige omkring 1999 över vad man fick skriva på hemsidorna på nätet. Den svenska lagen ändrades också en gång, trots att man skrev av ett och samma direktiv. Om det också i det här fallet handlar om att svenska lagskrivare har övertolkat direktivtexten när man skrev lagen eller om EU-direktivet faktiskt leder till en opraktisk verklighet återstår att se.

EU-kramare skyller gärna på svenska byråkrater, men det är inte alltid det är de som gör fel. När bullbakning och kyrkkaffe 2006 kolliderade med EU:s direktiv om livsmedelshygien skylldes svensk regelhantering på vår egen byråkrati, men det var EU-kommissionen och EU-domstolen som sist och slutligen tolkade och bestämde över direktivets tillämpning och de kunde inte säga att man i Sverige på något sätt gjorde fel.

Men som alltid slutar det i frågan - vem kan man utkräva ansvar av när något går fel? Alla skyller på varandra. Ett EU-direktiv tar det också många år att ändra om det är där felet ligger. Man kanske inte heller kan ändra det därför att EU:s inställning är att det skall vara så här. Det demokratiska ansvarsutkrävandet av samhällets beslutsfattare funderar helt enkelt inte i dessa sammanhang. Sveriges riksdag gummistämplar i princip bara en lag som ett EU-direktiv anbefaller skall antagas. I EU i sin tur finns ingen EU-institution som bär hela ansvaret för beslut som fattas och EU-parlamentet bryr sig få om både när de sammanträder och när det är val på gång till det.

Jan A Johansson

Nu måste KD följa upp Hägglunds nya EU-kritiska linje

När Kristdemokraterna på sitt extra riksting i januari 2000 första gången tog sitt beslut om att driva ett svenskt EMU-medlemskap sade en talare (under applåder) att man solidariskt måste vara med och ta ansvar för eurons “barnsjukdomar”. I KD:s  principprogram från 2001 skriver man också om att “solidariskt dela ansvaret“ och därför „bör Sverige vara medlem i EMU“.

Kristdemokraternas partiledning drev ett ja till Lissabonfördaget som centraliserar EU än mer och var ett stort steg på vägen till EU:s Förenta Stater.

Vid KD:s valupptakt i maj 2009 inför EU-parlamentsvalet sade Göran Hägglund: “Vi har i partistyrelsen nu tagit ett beslut att förorda en folkomröstning nästa mandatperiod. Men vi har inte sagt något om vilket år”. Hägglunds främsta argument till att på nytt ta ställning om EMU var att han ansåg att Sverige förlorade politiskt inflytande i EU på grund av vi stod utanför euron samt att det var en konkurrensnackdel för svenska företag.

Alf Svensson, KD:s EU-parlamentariker sedan 2009, har i EU-parlamentet konsekvent röstat ja till införandet av en EU-skatt, ja till ökad ekonomisk styrning av EU över medlemsländerna för att bemöta eurokrisen, ja till att öka EU-budgeten rejält (genom att ta in mer pengar från medlemsländerna).

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso (KD:s „partikamrat“ i EU) uttalade i EU-parlamentet 12 september 2012 att han vill att EU skall bli en federation, införa en direkt EU-skatt, skapa en “djup och genuin” ekonomisk och monetär union, etcetera.

Allt detta ovan har varit svenska Kristdemokraternas linje sedan mer än tio år och inom KD:s partiledning mycket länge än så.

KD:s nya politiska EU-linje?

Men i fredags, 25 januari 2013, håller KD:s partiledare Göran Hägglund tal på KD:s kommundagar och säger bland annat följande:

“(…) Centrala institutioner har velat överta alltfler beslutsområden från medlemsstaterna, till den överstatliga nivån. Och maktcentralisterna tycks använda krisen som förevändning för den agenda som de har haft länge. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso håller numera tal om tillståndet i unionen efter amerikansk förebild. I höstens tal hävdade han att EU måste gå mot en federation av nationalstater. ”Vi måste fullfölja den ekonomiska och monetära unionen. Vi måste skapa en bankunion och en skatteunion”, sa Barroso. Representanter för kommissionen målar nu entusiastiskt upp ett Europas förenta stater. Gemensam finanspolitik och beskattning. Nya steg, ytterligare centralisering ses som svar på Europas problem. Jag måste erkänna att jag blir lite orolig… Jag tror nämligen inte EU ska skapa en gemensam finanspolitik. Jag tror heller inte att beskattningsrätt på en fjärde nivå är ändamålsenligt.( ...) Gemensam finanspolitik och EU-skatter är knappast att skapa ett medborgarnas Europa eller – för den delen – vad medborgarna efterfrågar. (...) Jag ledde själv partiets ja-kampanj. En gemensam unionsvaluta har obestridliga fördelar. Men detta bara under förutsättning att medlemsländernas ekonomier underkastades en och samma stränga budgetdisciplin. Annars fungerar inte en gemensam valuta. Vi svenska euro-förespråkare uppfattade också att det fanns ett ärligt stöd för de ekonomiska spelreglerna hos euro-länderna själva. Men verkligheten har som bekant visat sig vara en annan. Avtal har inte hållits.

Utfästelser har frångåtts. Kontroller har inte fungerat och undantag och gräddfiler har inrättats efter behag. Vi kan konstatera att fundamentala villkor för den gemensamma valutan inte har visat sig vara så hållbara som förutsetts. Jag önskar att utvecklingen hade varit en annan, men för min blir slutsatsen att ett svenskt deltagande i euron är bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid. (...) Vi kristdemokrater strider för subsidiaritetsprincipen. Den som säger att beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån. Det innebär ibland makt till Bryssel, men långt ifrån alltid.

Vi ser nu processer som gravt tycks missa målet och driver EU längre från medlemsländer och medborgare. Jag skulle önska att det som jag nu sagt kan bli startskottet för en intelligent och framåtsyftande borgerlig EU-debatt – och kritik - i Sverige.“

Hur kommer KD att gå vidare med denna nya politik?

Frågan är om Göran Hägglunds tal bara är ett svenskt hemmapublikfrieri för stunden eller om det finns en genuin självkritik och helomvändning bakom detta uttalande?

* Kommer KD:s kommande riksting att riva upp sina tidigare beslut om EU och EMU?

* Kommer Alf Svensson i EU-parlamentet att börja rösta tvärtom mot vad han gjort under de gångna åren?

* Kommer KD att lämna EU-partiet och EU-parlamentsgruppen PPE (som är det politiska fundamentet i byggandet av EU-staten) och gå över till det mer EU-kritiska EU-partiet AECR och EU-parlamentsgruppen ECR?

Detta är vad man måste göra om det skall finnas trovärdighet i vad Göran Hägglund uttalande på KD:s kommundagar 25 januari. Upp till bevis!

EU-budgeten 2013 – svenska regeringen röstade nej – deras EU-parlamentariker ja

I Strasbourg röstade EU-parlamentet i onsdags 12/12 om budgeten för EU 2013.

Sverige var ett av fyra länder som röstade nej till den i ministerrådet. Men bland EU-parlamentariker är det en annan sak.

Gunnar Hökmark (M) skrev följande inför decembersessionen på sin hemsida:

„Till slut har vi uppnått en ökad kompromissvilja i EPP-gruppen som gjorde det möjligt med den gångna veckans överenskommelse mellan råd och parlament. Det ger en vettig budgetnivå och en något bättre fördelning av utgifterna.”

Detta citat ovan säger lite om hur svenska EU-parlamentariker gärna säljer ut sig i EU-parlamentets korridorer och går med på kompromisser som ligger långt från vad man diskuterar hemma i Sverige. Längst från en enad svensk politisk linje på hemmaplan ligger Göran Färm (S), som representerar Socialistgruppen i dess helhet i EU-parlamentets budgetförhandlingar. De svenska Socialdemokraterna i övrigt verkar sätta som riktlinje att inte ta ställning i denna grundläggande viktiga politiska fråga. Vad gör de då i EU-parlamentet överhuvudtaget?

Nedan en sammanställning av omröstningarna i EU-parlamentet om EU-budgeten för år 2013:

Andra behandlingen av 2013 års EU-budget – Onsdag 12 december 2012 i Strasbourg

Det var tre intressanta omröstningar denna dag.

1. Om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 6/2012 för budgetåret 2012, avsnitt III – Kommissionen

Betänkande: Francesca Balzani (A7-0409/2012)

EU-parlamentet återupprepade att 2,9 miljarder euro i extra betalningar borde ha auktoriserats 2012 för att möta de betalningskrav som ansågs finnas i 2012 års budget.

Resolutionen antogs med 514 ja-röster mot 68 nej-röster och 82 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engtröm (PP).

Närvarande, men ej röstat: Fjellner (M).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0410/2012)

Omröstningar med namnupprop 2 och 4.

2. Ett ändringsförslag (nr 1) från konservativa gruppen ECR ville tillägga följande i resolutionen:

2a. Europaparlamentet anser dock att det i det rådande ekonomiska klimatet skulle ha varit bättre med en frysning av budgeten, särskilt i ljuset av den pågående smarta budgetkonsolideringen i medlemsstaterna, trots de begränsningar som vissa av dem erfar på grund av ansträngningarna att korrigera underskott och skuldavvikelser i de nationella budgetarna, vilket krävs i unionens förfarande vid alltför stora underskott.

Detta förslag avslogs med 85 ja-röster mot 549 nej-röster och 39 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

4. Resolutionen i dess helhet innehåller bland annat en klagan att EU-parlamentet oroar sig för att denna anslagsnivå kommer att vara otillräcklig för att täcka de verkliga betalningsbehoven under nästa år.

Sverige och några nettobetalande medlemsländer ytterligare röstade nej i ministerrådet till den budget som nu EU-parlamentet röstade om.

Resolutionen antogs med 498 ja-röster mot 162 nej-röster och 12 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Andersdotter (PP), Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Observera att i skrivande situation (13/12) kan ledamöter anmäla att de har röstat fel. Vi har ännu ej heller tillgång till eventuella tal och röstförklaringar där de motiverar sitt sätt att rösta.

Första behandlingen av 2013 års EU-budget – Tisdag 23 oktober 2012 i Strasbourg

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0311/2012)

EU-parlamentet kräver 6,8 procent ökning av 2013 års EU-budget.

492 ledamoter röstade ja, 123 nej och 82 avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engtröm (PP), Lövin (MP).

Frånvarande: Paulsen (FP), Gustafsson (V).

Statsminister Reinfeldt kritiserade hur en del svenska EU-parlamentariker röstat i EU-parlamentet 23/10. Hans lista var något annorlunda över hur svenskarna hade röstat. Det kan dock bero på att hans talskrivare plockat något röstresultat i omröstningen om budgetlinjerna. Slutomröstningen om resolutionen ovan menar jag dock är den intressanta att hänvisa till då den slår fast den övergripande politiska inriktningen om budgethöjningar från EU-parlamentet.

Jan A Johansson

EU-federalisterna (S+M+KD+C+FP) håller ihop i EU-parlamentet

Tankesmedjan Organization for European Interstate Cooperation (OEIC) har undersökt hur partigrupperna i EU-parlamentet röstar. Socialistgruppen – S&D (där svenska S ingår) och Kristdemokraterna - PPE (där M och KD från Sverige ingår) röstar lika i 97,1 % av slutvoteringarna. Socialisterna och Liberalerna - ALDE (där FP och C ingår) röstar lika till 97,5 %. Kristdemokraterna och Liberalerna röstar lika i 98,1 % av slutvoteringarna.

Pressmeddelandet finns att läsa här:

http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=453

Själva rapporten finns att läsa här:

http://www.oeiceurope.com/attachment/finalvotes2010_oeic.pdf

Siffror från slutomröstningarna i EU-parlamentet 2008 gav ungefär samma resultat så 2010 var ingalunda ett unikt år.

De tre stora grupperna håller ihop för att skapa ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som EU:s högsta politiskt beslutande instans samt vill införa en direkt EU-skatt, utöka EU:s budget kraftigt, bygga EU:s utrikestjänst med mera.

De fem svenska politiska partierna agerar stödtrupper till denna utveckling så länge de ingår i de tre grupperna ovan. En del svenskar är mer aktiva än andra i detta bygge av en federal EU-stat. Göran Färm (S) som konsekvent arbetat för en växande EU-budget (nedskärningar i det offentliga gäller aldrig EU) bör få priset som årets svenske EU-federalist.

Jan A Johansson