Demokrati, öppenhet och rättvisa gäller inte i praktiken i EU-parlamentet

Många har rätteligen upprörts över att EU-parlamentets talman Martin Schulz (tysk socialdemokrat) har förteslagit att EU-parlamentet skall ha en hemlig omröstning om man skall godkänna rådets förslag till långtidsbudget för EU eller inte. Detta för att de folkvalda EU-parlamentarikerna skall slippa tryck på sig från sina valkretsar där de valdes 2009. EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att de inte har fått tillräckligt av skattebetalarnas pengar.

Att EU-parlamentet blundar för vad väljarna tycker är inte första gången. När det konstitutionella fördraget avvisades i maj/juni 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna (fler länder hade röstat nej i kommande planerade folkomröstningar som ställdes in) sade Schulz i EU-parlamentet att fördragets innehåll måste räddas. Och så blev det - till 99 % återfanns det avvisade konstitutionella fördraget i Lissabonfördraget (detta fördrag hölls det bara en folkomröstning om – irländarna röstade nej).
Demokrati gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

En sluten omröstning i EU-parlamentet om långtidsbudgeten skjuter också den så omtalade öppenheten i sank. Men det är inte första gången. När EU-parlament har behandlat frågorna om hur deras politiska grupper har skött sina räkenskaper, hur EU-parlamentariker har skött sina reseersättningar och frikostiga kostnadsersättningar, hur Regionkommittén har skött sina räkenskaper – då gäller inte heller öppenhet därför att de tre stora politiska grupperna är själva inblandade i oegentligheter och regelbrott.

Öppenhet gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Rättvisa mellan politiska partier i ett demokratiskt system kan också ses som något självklart. Men inte i EU-parlamentet. Just nu behandlas i EU-parlamentets konstitutionella utskott Giannakoubetänkandet om EU-partiernas stadgar. Dels försöker de tre stora grupperna döda de mindre EU-partierna genom att öka kraven på antal medlemmar i olika länder, räkna bort en folkvalda i en del regionala parlament från inräkningen i kvoten med mera. Men framförallt lägger de utan diskussion ett förslag om att allokera om pengarna i EU:s partianslagsbudget till förmån för de tre största partierna (som redan idag tar det mesta av anslaget).

Rättvisa gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Hur kan de tre stora grupperna i EU-parlamentet komma undan med detta?

EU-parlamentet ligger på långt avstånd från väljarna, det har dålig mediabevakning och det har fem års mandatperiod. Därför ligger EU-parlamentet långt ner i det politiska minnet då mycket annat hinner hända politiskt i medlemsländerna under en femårsperiod. I EU-parlamentsvalrörelserna kan de stora politiska partierna köra med tomt retoriksnack om fred, miljö, företagande och sysselsättning i Europa utan att behöva konfronteras med kritiska frågor om att de faktiskt vill öka en EU-budget som har problem med slöseri och oegentligheter, samt att de faktiskt vill införa en direkt beskattning av alla medlemsländers medborgare.

Vi ser nu som direkt exempel hur Lars Adaktusson skall kandidera för KD i EU-parlamentsvalet. Han säger sig vilja jobba för bland annat ­yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, demokratiutveckling och fattigdoms­bekämpning. Han har också uttalat kritik mot EU:s centralisering. Men… han anser även att Sverige ska gå med i eurosamarbetet - själv röstade han ja i EMU-omröstningen 2003. Är man för EMU måste man också i konsekvensens namn vara för att åtgärda eurons nackdelar och vara för EU:s centraliseringspolitik i form av en EU-finanspolitik samt övervakning av medlemsstaternas budgetarbete, bankunion, ökad EU-budget för stöd till krisdrabbade medlemsländer, med mera.
Kommer Adaktusson att ställas mot väggen att han motsäger sig själv när han är mot EU:s centralisering men för Sveriges medlemskap i EMU? Är han för att EU skall få en direkt skatteinkomst? Är han för att EU:s långtidsbudget skall öka så som EU-parlamentet i detta nu driver?

Han och många andra ”wannabe”-kandidater som ställer upp för en plats i EU-parlamentet i den kristdemokratiska, den socialdemokratiska eller den liberala gruppen måste ställas till ansvar om de kommer att följa sina gruppers nuvarande politiska riktlinjer av idag enligt ovan.

Jan Å Johansson

EU-direktiv och verkligheten - vem rättar till när det går fel och vem har ansvaret?

Den 1 februari 2013 införde bland annat Stockholms Lokaltrafik och Östgötatrafiken ett nytt system för köp av sms-biljetter. Det krånglade givetvis direkt.

Istället för att sms:a till ett nummer rakt av för att betala sin biljett för resa med lokaltrafiken måste man först registrera sig som kund, till exempel på de två nämnda trafikbolagens hemsidor. Det kan kännas onödigt om man till exempel bara är i Östergötland på tillfälligt besök och skall ta en lokalbuss. Betalningen blir ett hinder för att resa.

Registreringen är en följd av den nya svenska betaltjänstlagen som säger att den som tillhandahåller en betaltjänst också ska veta vilka det är som utnyttjar tjänsten. Den lagen bygger på i sin tur på ett EU-direktiv.

Frågan är om man kan tolka EU-direktivet på ett annat sätt än vad Sverige har gjort. EU-direktivet vill förhindra penningtvätt och den svenska lagen har då skrivits med det syftet. Men vem tvättar svarta pengar med att köpa lokaltrafiksbiljetter för att sedan sälja dem vidare?

Vi har sett förr hur till exempel personuppgiftslagen, som byggde på ett EU-direktiv, orsakade förvirring i Sverige omkring 1999 över vad man fick skriva på hemsidorna på nätet. Den svenska lagen ändrades också en gång, trots att man skrev av ett och samma direktiv. Om det också i det här fallet handlar om att svenska lagskrivare har övertolkat direktivtexten när man skrev lagen eller om EU-direktivet faktiskt leder till en opraktisk verklighet återstår att se.

EU-kramare skyller gärna på svenska byråkrater, men det är inte alltid det är de som gör fel. När bullbakning och kyrkkaffe 2006 kolliderade med EU:s direktiv om livsmedelshygien skylldes svensk regelhantering på vår egen byråkrati, men det var EU-kommissionen och EU-domstolen som sist och slutligen tolkade och bestämde över direktivets tillämpning och de kunde inte säga att man i Sverige på något sätt gjorde fel.

Men som alltid slutar det i frågan - vem kan man utkräva ansvar av när något går fel? Alla skyller på varandra. Ett EU-direktiv tar det också många år att ändra om det är där felet ligger. Man kanske inte heller kan ändra det därför att EU:s inställning är att det skall vara så här. Det demokratiska ansvarsutkrävandet av samhällets beslutsfattare funderar helt enkelt inte i dessa sammanhang. Sveriges riksdag gummistämplar i princip bara en lag som ett EU-direktiv anbefaller skall antagas. I EU i sin tur finns ingen EU-institution som bär hela ansvaret för beslut som fattas och EU-parlamentet bryr sig få om både när de sammanträder och när det är val på gång till det.

Jan A Johansson

Nu måste KD följa upp Hägglunds nya EU-kritiska linje

När Kristdemokraterna på sitt extra riksting i januari 2000 första gången tog sitt beslut om att driva ett svenskt EMU-medlemskap sade en talare (under applåder) att man solidariskt måste vara med och ta ansvar för eurons “barnsjukdomar”. I KD:s  principprogram från 2001 skriver man också om att “solidariskt dela ansvaret“ och därför „bör Sverige vara medlem i EMU“.

Kristdemokraternas partiledning drev ett ja till Lissabonfördaget som centraliserar EU än mer och var ett stort steg på vägen till EU:s Förenta Stater.

Vid KD:s valupptakt i maj 2009 inför EU-parlamentsvalet sade Göran Hägglund: “Vi har i partistyrelsen nu tagit ett beslut att förorda en folkomröstning nästa mandatperiod. Men vi har inte sagt något om vilket år”. Hägglunds främsta argument till att på nytt ta ställning om EMU var att han ansåg att Sverige förlorade politiskt inflytande i EU på grund av vi stod utanför euron samt att det var en konkurrensnackdel för svenska företag.

Alf Svensson, KD:s EU-parlamentariker sedan 2009, har i EU-parlamentet konsekvent röstat ja till införandet av en EU-skatt, ja till ökad ekonomisk styrning av EU över medlemsländerna för att bemöta eurokrisen, ja till att öka EU-budgeten rejält (genom att ta in mer pengar från medlemsländerna).

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso (KD:s „partikamrat“ i EU) uttalade i EU-parlamentet 12 september 2012 att han vill att EU skall bli en federation, införa en direkt EU-skatt, skapa en “djup och genuin” ekonomisk och monetär union, etcetera.

Allt detta ovan har varit svenska Kristdemokraternas linje sedan mer än tio år och inom KD:s partiledning mycket länge än så.

KD:s nya politiska EU-linje?

Men i fredags, 25 januari 2013, håller KD:s partiledare Göran Hägglund tal på KD:s kommundagar och säger bland annat följande:

“(…) Centrala institutioner har velat överta alltfler beslutsområden från medlemsstaterna, till den överstatliga nivån. Och maktcentralisterna tycks använda krisen som förevändning för den agenda som de har haft länge. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso håller numera tal om tillståndet i unionen efter amerikansk förebild. I höstens tal hävdade han att EU måste gå mot en federation av nationalstater. ”Vi måste fullfölja den ekonomiska och monetära unionen. Vi måste skapa en bankunion och en skatteunion”, sa Barroso. Representanter för kommissionen målar nu entusiastiskt upp ett Europas förenta stater. Gemensam finanspolitik och beskattning. Nya steg, ytterligare centralisering ses som svar på Europas problem. Jag måste erkänna att jag blir lite orolig… Jag tror nämligen inte EU ska skapa en gemensam finanspolitik. Jag tror heller inte att beskattningsrätt på en fjärde nivå är ändamålsenligt.( ...) Gemensam finanspolitik och EU-skatter är knappast att skapa ett medborgarnas Europa eller – för den delen – vad medborgarna efterfrågar. (...) Jag ledde själv partiets ja-kampanj. En gemensam unionsvaluta har obestridliga fördelar. Men detta bara under förutsättning att medlemsländernas ekonomier underkastades en och samma stränga budgetdisciplin. Annars fungerar inte en gemensam valuta. Vi svenska euro-förespråkare uppfattade också att det fanns ett ärligt stöd för de ekonomiska spelreglerna hos euro-länderna själva. Men verkligheten har som bekant visat sig vara en annan. Avtal har inte hållits.

Utfästelser har frångåtts. Kontroller har inte fungerat och undantag och gräddfiler har inrättats efter behag. Vi kan konstatera att fundamentala villkor för den gemensamma valutan inte har visat sig vara så hållbara som förutsetts. Jag önskar att utvecklingen hade varit en annan, men för min blir slutsatsen att ett svenskt deltagande i euron är bortom meningsfull diskussion för överskådlig framtid. (...) Vi kristdemokrater strider för subsidiaritetsprincipen. Den som säger att beslut ska fattas på den mest ändamålsenliga nivån. Det innebär ibland makt till Bryssel, men långt ifrån alltid.

Vi ser nu processer som gravt tycks missa målet och driver EU längre från medlemsländer och medborgare. Jag skulle önska att det som jag nu sagt kan bli startskottet för en intelligent och framåtsyftande borgerlig EU-debatt – och kritik - i Sverige.“

Hur kommer KD att gå vidare med denna nya politik?

Frågan är om Göran Hägglunds tal bara är ett svenskt hemmapublikfrieri för stunden eller om det finns en genuin självkritik och helomvändning bakom detta uttalande?

* Kommer KD:s kommande riksting att riva upp sina tidigare beslut om EU och EMU?

* Kommer Alf Svensson i EU-parlamentet att börja rösta tvärtom mot vad han gjort under de gångna åren?

* Kommer KD att lämna EU-partiet och EU-parlamentsgruppen PPE (som är det politiska fundamentet i byggandet av EU-staten) och gå över till det mer EU-kritiska EU-partiet AECR och EU-parlamentsgruppen ECR?

Detta är vad man måste göra om det skall finnas trovärdighet i vad Göran Hägglund uttalande på KD:s kommundagar 25 januari. Upp till bevis!

EU-budgeten 2013 – svenska regeringen röstade nej – deras EU-parlamentariker ja

I Strasbourg röstade EU-parlamentet i onsdags 12/12 om budgeten för EU 2013.

Sverige var ett av fyra länder som röstade nej till den i ministerrådet. Men bland EU-parlamentariker är det en annan sak.

Gunnar Hökmark (M) skrev följande inför decembersessionen på sin hemsida:

„Till slut har vi uppnått en ökad kompromissvilja i EPP-gruppen som gjorde det möjligt med den gångna veckans överenskommelse mellan råd och parlament. Det ger en vettig budgetnivå och en något bättre fördelning av utgifterna.”

Detta citat ovan säger lite om hur svenska EU-parlamentariker gärna säljer ut sig i EU-parlamentets korridorer och går med på kompromisser som ligger långt från vad man diskuterar hemma i Sverige. Längst från en enad svensk politisk linje på hemmaplan ligger Göran Färm (S), som representerar Socialistgruppen i dess helhet i EU-parlamentets budgetförhandlingar. De svenska Socialdemokraterna i övrigt verkar sätta som riktlinje att inte ta ställning i denna grundläggande viktiga politiska fråga. Vad gör de då i EU-parlamentet överhuvudtaget?

Nedan en sammanställning av omröstningarna i EU-parlamentet om EU-budgeten för år 2013:

Andra behandlingen av 2013 års EU-budget – Onsdag 12 december 2012 i Strasbourg

Det var tre intressanta omröstningar denna dag.

1. Om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 6/2012 för budgetåret 2012, avsnitt III – Kommissionen

Betänkande: Francesca Balzani (A7-0409/2012)

EU-parlamentet återupprepade att 2,9 miljarder euro i extra betalningar borde ha auktoriserats 2012 för att möta de betalningskrav som ansågs finnas i 2012 års budget.

Resolutionen antogs med 514 ja-röster mot 68 nej-röster och 82 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engtröm (PP).

Närvarande, men ej röstat: Fjellner (M).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0410/2012)

Omröstningar med namnupprop 2 och 4.

2. Ett ändringsförslag (nr 1) från konservativa gruppen ECR ville tillägga följande i resolutionen:

2a. Europaparlamentet anser dock att det i det rådande ekonomiska klimatet skulle ha varit bättre med en frysning av budgeten, särskilt i ljuset av den pågående smarta budgetkonsolideringen i medlemsstaterna, trots de begränsningar som vissa av dem erfar på grund av ansträngningarna att korrigera underskott och skuldavvikelser i de nationella budgetarna, vilket krävs i unionens förfarande vid alltför stora underskott.

Detta förslag avslogs med 85 ja-röster mot 549 nej-röster och 39 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

4. Resolutionen i dess helhet innehåller bland annat en klagan att EU-parlamentet oroar sig för att denna anslagsnivå kommer att vara otillräcklig för att täcka de verkliga betalningsbehoven under nästa år.

Sverige och några nettobetalande medlemsländer ytterligare röstade nej i ministerrådet till den budget som nu EU-parlamentet röstade om.

Resolutionen antogs med 498 ja-röster mot 162 nej-röster och 12 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Andersdotter (PP), Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Observera att i skrivande situation (13/12) kan ledamöter anmäla att de har röstat fel. Vi har ännu ej heller tillgång till eventuella tal och röstförklaringar där de motiverar sitt sätt att rösta.

Första behandlingen av 2013 års EU-budget – Tisdag 23 oktober 2012 i Strasbourg

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0311/2012)

EU-parlamentet kräver 6,8 procent ökning av 2013 års EU-budget.

492 ledamoter röstade ja, 123 nej och 82 avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engtröm (PP), Lövin (MP).

Frånvarande: Paulsen (FP), Gustafsson (V).

Statsminister Reinfeldt kritiserade hur en del svenska EU-parlamentariker röstat i EU-parlamentet 23/10. Hans lista var något annorlunda över hur svenskarna hade röstat. Det kan dock bero på att hans talskrivare plockat något röstresultat i omröstningen om budgetlinjerna. Slutomröstningen om resolutionen ovan menar jag dock är den intressanta att hänvisa till då den slår fast den övergripande politiska inriktningen om budgethöjningar från EU-parlamentet.

Jan A Johansson

EU-federalisterna (S+M+KD+C+FP) håller ihop i EU-parlamentet

Tankesmedjan Organization for European Interstate Cooperation (OEIC) har undersökt hur partigrupperna i EU-parlamentet röstar. Socialistgruppen – S&D (där svenska S ingår) och Kristdemokraterna - PPE (där M och KD från Sverige ingår) röstar lika i 97,1 % av slutvoteringarna. Socialisterna och Liberalerna - ALDE (där FP och C ingår) röstar lika till 97,5 %. Kristdemokraterna och Liberalerna röstar lika i 98,1 % av slutvoteringarna.

Pressmeddelandet finns att läsa här:

http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=453

Själva rapporten finns att läsa här:

http://www.oeiceurope.com/attachment/finalvotes2010_oeic.pdf

Siffror från slutomröstningarna i EU-parlamentet 2008 gav ungefär samma resultat så 2010 var ingalunda ett unikt år.

De tre stora grupperna håller ihop för att skapa ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som EU:s högsta politiskt beslutande instans samt vill införa en direkt EU-skatt, utöka EU:s budget kraftigt, bygga EU:s utrikestjänst med mera.

De fem svenska politiska partierna agerar stödtrupper till denna utveckling så länge de ingår i de tre grupperna ovan. En del svenskar är mer aktiva än andra i detta bygge av en federal EU-stat. Göran Färm (S) som konsekvent arbetat för en växande EU-budget (nedskärningar i det offentliga gäller aldrig EU) bör få priset som årets svenske EU-federalist.

Jan A Johansson

Att vara konsekvent emot EU:s utökade maktutövning

Att vara konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).

Men samtidigt, när EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga av dem inte riktigt konsekventa.

EU-parlamentets kulturutskott har ett betänkande till Novembersessionen om att skydda barn i den digitala världen. Det är säkert en behjärtansvärd fråga, men är det av vikt att EU-parlamentariker ägnar sin tid och skattebetalarnas pengar till detta? Vad har EU-parlamentet för nytt att säga i detta? Vad har frågan med EU:s inre marknad att göra?

Men den mest aktuella frågan just nu är ändå om EU skall gå in och lagstifta om kvinnors representation i privata bolags styrelser. En EU-kritiker som Anna Hedh, EU-parlamentariker (S), har applåderat detta. Men själva principfrågan här är dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha beslutsmakten?

Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet röstade 23 maj 2012 ja till helheten i Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.

De vill ha en finansiell transaktionsskatt av princip, även om det nu i verklighetens värld blir så att skatteinkomsterna från denna går in i ett EU-system vars utgifter de i det stora hela är emot. Dessutom ger de skatterätt till ett EU som kommer att befästa sina möjligheter att öka skatten för att ständigt öka sin budget.

Att säga ja till en skatt bara för att man vill ha den av princip samtidigt som man vet att den inte kommer att gå till att finansiera något man anser vara av godo – ja, det är dels att göra sig själv en otjänst, men också att gå direkt emot de egna politiska strävandena.

Plocka russinen ur EU-kakan

Jag tror att om man försöker plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.

Vill man att andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik, en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.

Det finns idag ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över allt från dessa nämnda nivåer.

Denna maktöverföring till EU måste konsekvent kritiseras – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och EU-kritiker inom Socialdemokraterna har som anförts i exemplen ovan släppt sin konsekvens och intagit en mer funktionalistisk syn. De vill gtydligen numera att EU skall få makt på de områden det passar dem. Vilket jag anser är att bita sig själv i svansen.

Till sist vill jag rekommendera de tre skrifterna jag skrivit som utvärderar det svenska EU-medlemskapet under perioden 1995-2012. Skrifterna finns i pdf på följande adress:

http://www.oeiceurope.com/?pageID=publications

Jan A Johansson

Den EU-politiska klassen vill inte vara kopplad till verkligheten

I onsdags (7/11) var jag på ett möte med EU:s politiska partier och till dem kopplade stiftelser. De flesta av EU-partierna är registrerade i Belgien. Generalsekreteraren för PPE (det europeiska kristdemokratiska partiet där M och KD ingår) klagade över att eftersom de är registrerade i Belgien gäller det lönestopp Belgien har infört för alla belgiska arbetsgivare även för EU-partierna och deras stiftelser. Representanterna från socialisterna och de gröna instämde.

Intressant att notera att de utan att skämmas klagade över att också de drabbas av något som alla vanliga belgare bara måste acceptera. De anställda på de stora EU-partierna anser sig tydligen vara förmer än andra och att de har en speciell rätt att stå över vanligt folk i tider av kris.

Nåväl, det är inga nyheter att denna „stå över alla andra“-mentalitet gäller bland de EU-anställda. I torsdags (8/11) strejkade en del EU-tjänstemän på ministerrådet och EU-kommissionen i protest mot att de inte får sina automatiska löneförhöjningar. Dessa löneförhöjningar menar de EU-anställda är skrivna i sten och oberoende av nedskärningar och eurokris.

Till sitt försvar hävdar en av fackföreningarna för EU-anställda att deras löneökningar „bara“ kostar var och en av medborgarna i EU-länderna tvä eurocent (cirka 17 öre) per dag.

Vilket är den vanliga argumentationen från EU när man vill ta pengar från cirka 390 miljoner vuxna medborgare i EU-länderna. Till exempel den totalt onödiga EU-institutionen Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommitten kostar „bara“ motsvarande en kopp kaffe per år för medborgarna i EU-länderna.

Tack vare att EU:s institutioner befinner sig så långt från medborgarna så anser sig de EU-anställda utgöra en speciell klass av välutbildat och välbetalt folk som står över problemen ute i verkligheten.

Det måste bli ett slut på denna EU-mentalitet – sparkniven behöver gå fram rejält över EU:s budget.

Jan A Johansson