EU-budgeten 2013 – svenska regeringen röstade nej – deras EU-parlamentariker ja

I Strasbourg röstade EU-parlamentet i onsdags 12/12 om budgeten för EU 2013.

Sverige var ett av fyra länder som röstade nej till den i ministerrådet. Men bland EU-parlamentariker är det en annan sak.

Gunnar Hökmark (M) skrev följande inför decembersessionen på sin hemsida:

„Till slut har vi uppnått en ökad kompromissvilja i EPP-gruppen som gjorde det möjligt med den gångna veckans överenskommelse mellan råd och parlament. Det ger en vettig budgetnivå och en något bättre fördelning av utgifterna.”

Detta citat ovan säger lite om hur svenska EU-parlamentariker gärna säljer ut sig i EU-parlamentets korridorer och går med på kompromisser som ligger långt från vad man diskuterar hemma i Sverige. Längst från en enad svensk politisk linje på hemmaplan ligger Göran Färm (S), som representerar Socialistgruppen i dess helhet i EU-parlamentets budgetförhandlingar. De svenska Socialdemokraterna i övrigt verkar sätta som riktlinje att inte ta ställning i denna grundläggande viktiga politiska fråga. Vad gör de då i EU-parlamentet överhuvudtaget?

Nedan en sammanställning av omröstningarna i EU-parlamentet om EU-budgeten för år 2013:

Andra behandlingen av 2013 års EU-budget – Onsdag 12 december 2012 i Strasbourg

Det var tre intressanta omröstningar denna dag.

1. Om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 6/2012 för budgetåret 2012, avsnitt III – Kommissionen

Betänkande: Francesca Balzani (A7-0409/2012)

EU-parlamentet återupprepade att 2,9 miljarder euro i extra betalningar borde ha auktoriserats 2012 för att möta de betalningskrav som ansågs finnas i 2012 års budget.

Resolutionen antogs med 514 ja-röster mot 68 nej-röster och 82 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S), Andersdotter (PP), Engtröm (PP).

Närvarande, men ej röstat: Fjellner (M).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0410/2012)

Omröstningar med namnupprop 2 och 4.

2. Ett ändringsförslag (nr 1) från konservativa gruppen ECR ville tillägga följande i resolutionen:

2a. Europaparlamentet anser dock att det i det rådande ekonomiska klimatet skulle ha varit bättre med en frysning av budgeten, särskilt i ljuset av den pågående smarta budgetkonsolideringen i medlemsstaterna, trots de begränsningar som vissa av dem erfar på grund av ansträngningarna att korrigera underskott och skuldavvikelser i de nationella budgetarna, vilket krävs i unionens förfarande vid alltför stora underskott.

Detta förslag avslogs med 85 ja-röster mot 549 nej-röster och 39 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

4. Resolutionen i dess helhet innehåller bland annat en klagan att EU-parlamentet oroar sig för att denna anslagsnivå kommer att vara otillräcklig för att täcka de verkliga betalningsbehoven under nästa år.

Sverige och några nettobetalande medlemsländer ytterligare röstade nej i ministerrådet till den budget som nu EU-parlamentet röstade om.

Resolutionen antogs med 498 ja-röster mot 162 nej-röster och 12 nedlagda röster.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Svensson (KD), Färm (S).

Nej: Andersdotter (PP), Engtröm (PP), Lövin (MP), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),  Ulvskog (S), Westlund (S).

Frånvarande: Corazza Bildt (M), Gustafsson (V).

Observera att i skrivande situation (13/12) kan ledamöter anmäla att de har röstat fel. Vi har ännu ej heller tillgång till eventuella tal och röstförklaringar där de motiverar sitt sätt att rösta.

Första behandlingen av 2013 års EU-budget – Tisdag 23 oktober 2012 i Strasbourg

Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2013

Betänkande: Giovanni La Via och Derek Vaughan (A7-0311/2012)

EU-parlamentet kräver 6,8 procent ökning av 2013 års EU-budget.

492 ledamoter röstade ja, 123 nej och 82 avstod.

De svenska ledamöterna röstade som följer :

Ja: Johansson (C), Schmidt (FP), Wikström (FP), Svensson (KD), Färm (S), Andersdotter (PP).

Nej: Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Schlyter (MP).

Avstår: Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engtröm (PP), Lövin (MP).

Frånvarande: Paulsen (FP), Gustafsson (V).

Statsminister Reinfeldt kritiserade hur en del svenska EU-parlamentariker röstat i EU-parlamentet 23/10. Hans lista var något annorlunda över hur svenskarna hade röstat. Det kan dock bero på att hans talskrivare plockat något röstresultat i omröstningen om budgetlinjerna. Slutomröstningen om resolutionen ovan menar jag dock är den intressanta att hänvisa till då den slår fast den övergripande politiska inriktningen om budgethöjningar från EU-parlamentet.

Jan A Johansson

EU-federalisterna (S+M+KD+C+FP) håller ihop i EU-parlamentet

Tankesmedjan Organization for European Interstate Cooperation (OEIC) har undersökt hur partigrupperna i EU-parlamentet röstar. Socialistgruppen – S&D (där svenska S ingår) och Kristdemokraterna - PPE (där M och KD från Sverige ingår) röstar lika i 97,1 % av slutvoteringarna. Socialisterna och Liberalerna - ALDE (där FP och C ingår) röstar lika till 97,5 %. Kristdemokraterna och Liberalerna röstar lika i 98,1 % av slutvoteringarna.

Pressmeddelandet finns att läsa här:

http://www.eudemocrats.org/eud/news.php?uid=453

Själva rapporten finns att läsa här:

http://www.oeiceurope.com/attachment/finalvotes2010_oeic.pdf

Siffror från slutomröstningarna i EU-parlamentet 2008 gav ungefär samma resultat så 2010 var ingalunda ett unikt år.

De tre stora grupperna håller ihop för att skapa ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som EU:s högsta politiskt beslutande instans samt vill införa en direkt EU-skatt, utöka EU:s budget kraftigt, bygga EU:s utrikestjänst med mera.

De fem svenska politiska partierna agerar stödtrupper till denna utveckling så länge de ingår i de tre grupperna ovan. En del svenskar är mer aktiva än andra i detta bygge av en federal EU-stat. Göran Färm (S) som konsekvent arbetat för en växande EU-budget (nedskärningar i det offentliga gäller aldrig EU) bör få priset som årets svenske EU-federalist.

Jan A Johansson

Att vara konsekvent emot EU:s utökade maktutövning

Att vara konsekvent EU-skeptiker är inte alltid lätt för en del. Till exempel är det säkert många EU-skeptiker i Sverige som inte vill att EU skall ha en egen försvarsmakt med en stående EU-armé skyddad av ett kärnvapenparaply (vilket det europeiska kristdemokratiska partiet i alla fall tidigare öppet skrev i sitt program).

Men samtidigt, när EU ger sig in på områden som en del EU-skeptiker har som käpphästar, då är somliga av dem inte riktigt konsekventa.

EU-parlamentets kulturutskott har ett betänkande till Novembersessionen om att skydda barn i den digitala världen. Det är säkert en behjärtansvärd fråga, men är det av vikt att EU-parlamentariker ägnar sin tid och skattebetalarnas pengar till detta? Vad har EU-parlamentet för nytt att säga i detta? Vad har frågan med EU:s inre marknad att göra?

Men den mest aktuella frågan just nu är ändå om EU skall gå in och lagstifta om kvinnors representation i privata bolags styrelser. En EU-kritiker som Anna Hedh, EU-parlamentariker (S), har applåderat detta. Men själva principfrågan här är dock; Hur långt skall EU:s politiska makt sträcka sig? Har denna fråga en så stor betydele för den inre marknadens fyra fria rörligheter att EU måste ha beslutsmakten?

Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter i EU-parlamentet röstade 23 maj 2012 ja till helheten i Podimatabetänkandet (A7-0154/2012) om förslaget till rådets direktiv om ett gemensamt system för en skatt på finansiella transaktioner.

De vill ha en finansiell transaktionsskatt av princip, även om det nu i verklighetens värld blir så att skatteinkomsterna från denna går in i ett EU-system vars utgifter de i det stora hela är emot. Dessutom ger de skatterätt till ett EU som kommer att befästa sina möjligheter att öka skatten för att ständigt öka sin budget.

Att säga ja till en skatt bara för att man vill ha den av princip samtidigt som man vet att den inte kommer att gå till att finansiera något man anser vara av godo – ja, det är dels att göra sig själv en otjänst, men också att gå direkt emot de egna politiska strävandena.

Plocka russinen ur EU-kakan

Jag tror att om man försöker plocka russinen ur EU-kakan handlar man inkonsekvent. Arbetar man för en „feministisk“ politik på EU-nivå (som kvinnorepresentation i bolagsstyrelser, EU-lag mot våld mot kvinnor med mera lagstiftning som går in i medlemsstaternas lagar) då kan man inte i konsekvensens namn motsätta sig EU-lagar och regleringar inom kultur, sport, trafik, badvatten, bullbak och surströmmingsproduktion, justitiefrågor som ett operativ federal EU-polis, bevarande av kulturarv, dett vill säga att EU skall ge sig in i stort som smått.

Vill man att andra skall acceptera en „feministisk“ politik på EU-nivå måste man också acceptera att andra genomdriver att EU också skall ha en rymdpolitik, en försvarspolitik, en industripolitik, en utbildningspolitik, en jordbrukspolitik, en turismpolitik, en bostadspolitik, en drogpolitik, och så vidare.

Det finns idag ingen reglering för hur långt EU:s maktutövning skall sträcka sig över de andra politiska nivåerna (nationella parlament, regionala parlament, lokala fullmäktigen etc). Om EU-parlamentet skulle få som de ville i enlighet med alla de tusentals resolutioner de antagit genom åren, så anser de sig vara kompetenta att ta över allt från dessa nämnda nivåer.

Denna maktöverföring till EU måste konsekvent kritiseras – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och EU-kritiker inom Socialdemokraterna har som anförts i exemplen ovan släppt sin konsekvens och intagit en mer funktionalistisk syn. De vill gtydligen numera att EU skall få makt på de områden det passar dem. Vilket jag anser är att bita sig själv i svansen.

Till sist vill jag rekommendera de tre skrifterna jag skrivit som utvärderar det svenska EU-medlemskapet under perioden 1995-2012. Skrifterna finns i pdf på följande adress:

http://www.oeiceurope.com/?pageID=publications

Jan A Johansson

Den EU-politiska klassen vill inte vara kopplad till verkligheten

I onsdags (7/11) var jag på ett möte med EU:s politiska partier och till dem kopplade stiftelser. De flesta av EU-partierna är registrerade i Belgien. Generalsekreteraren för PPE (det europeiska kristdemokratiska partiet där M och KD ingår) klagade över att eftersom de är registrerade i Belgien gäller det lönestopp Belgien har infört för alla belgiska arbetsgivare även för EU-partierna och deras stiftelser. Representanterna från socialisterna och de gröna instämde.

Intressant att notera att de utan att skämmas klagade över att också de drabbas av något som alla vanliga belgare bara måste acceptera. De anställda på de stora EU-partierna anser sig tydligen vara förmer än andra och att de har en speciell rätt att stå över vanligt folk i tider av kris.

Nåväl, det är inga nyheter att denna „stå över alla andra“-mentalitet gäller bland de EU-anställda. I torsdags (8/11) strejkade en del EU-tjänstemän på ministerrådet och EU-kommissionen i protest mot att de inte får sina automatiska löneförhöjningar. Dessa löneförhöjningar menar de EU-anställda är skrivna i sten och oberoende av nedskärningar och eurokris.

Till sitt försvar hävdar en av fackföreningarna för EU-anställda att deras löneökningar „bara“ kostar var och en av medborgarna i EU-länderna tvä eurocent (cirka 17 öre) per dag.

Vilket är den vanliga argumentationen från EU när man vill ta pengar från cirka 390 miljoner vuxna medborgare i EU-länderna. Till exempel den totalt onödiga EU-institutionen Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommitten kostar „bara“ motsvarande en kopp kaffe per år för medborgarna i EU-länderna.

Tack vare att EU:s institutioner befinner sig så långt från medborgarna så anser sig de EU-anställda utgöra en speciell klass av välutbildat och välbetalt folk som står över problemen ute i verkligheten.

Det måste bli ett slut på denna EU-mentalitet – sparkniven behöver gå fram rejält över EU:s budget.

Jan A Johansson

Sluta jiddra om bankunion Reinfeldt – just drop it!

Varför skall Reinfeldt vara så tillmötesgående och förhandla om att gå med i EU:s bankunion?

Det finns inget sätt att undgå faktumet att om man går med i bankunionen måste man vara med och betala andra länders bankkonkurser – det är ju det som är huvudidén med bankunionen.

Att gå med i bankunionen är lika huvudlöst som att gå med i EMU – då måste man vara beredd att dela sina pengar med de som är med i klubben.

Det svenska folket måste få veta vad summan skulle vara för att gå med i bankunionen i form av att lägga in pengar i en fond som sedan används till att stötta banker i kris, just nu till exempel i Belgien och Katalonien? I Sverige har vi insättningsgaranti och investerarskydd – skall dessa inordnas under bankunionen eller skall bankunionen skapa ett parallellt system? Det sistnämnda är nog troligast – men vilka summor talar vi om?

Vad är prislappen? Detta måste klargöras av den som eftersträvar att Sverige skall med i bankunionen. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt måste rimligen säga till det svenska folket vad kostnaden kan bli eftersom han nu håller på att förhandla om ett svenskt medlemskap (med vissa oklara reservationer). Det är ett stort ansvar den gode Reinfeldt tar på sig i denna fråga – vill han ens inse det?

Men den borgerliga regeringen och det största oppositionspartiet S vill desperat inte stänga dörren till ett svenskt EMU-medlemskap. Därför ser de som sin plikt att haka på allt vad det heter som European StabilitetsMekanism, fiskal pakt med mera.

Jan A Johansson

EU:s motsvarigheter till KD/M och S vill öka Sveriges EU-avgift – rejält!

På EU-parlamentets Strasbourgsession i september höll EU-kommissionens ordförande Barroso sitt “State of the Union”-tal (EU-federalisterna har en barnslig fallenhet att vilja likna USA och USA:s presidents motsvarande tal till kongressen varje år).

Bland annat talade Barroso om att inför nästa EU-parlamentsval 2014 kan EU:s kristdemokrater, PPE, (där M och KD ingår) och EU:s socialdemokrater, PSE, ställa upp en kandidat vardera med var sitt valprogram till EU-kommissionens ordförandepost.

Men - EU:s kristdemokrater (med Barroso i spetsen) och socialdemokrater tycker ju samma sak. Båda vill öka EU-budget och finansiera den med en direkt EU-skatt samt stärka EU:s kontroll över all ekonomisk politik. Så vad skulle dessa båda partiers kandidater till EU-kommissionsordförandeposten säga som skiljer dem åt i en EU-parlamentsvalrörelse? S (PSE) + M (PPE) i EU = sant.

Som ett konkret exempel på vad Barrosos krav på en större EU-budget innebär kan tas som exempel den eventuella ökning av EU-avgiften som Sverige står inför. Sverige får i dag runt 5,5 miljarder kronor i rabatt och betalar drygt 30 miljarder i avgift.

I veckan rapporterades det i media att Sveriges finansdepartement uppskattar att EU-avgiften kan komma att öka med 10 miljarder kronor om året.

Detta därför att Barroso vill banta Sveriges rabatt på EU-avgiften kraftigt. Dessutom vill han att EU:s budget ska öka med åtta procent i den kommande långtidsbudgeten 2014-2020, jämfört med nuvarande sjuårsperiod. För Sverige och andra länder som är stora nettobetalare innebär det rejält ökade kostnader.

Sveriges finansminister Borg sade om sin PPE-kollega Barroso att Barrosos krav skulle göra honom till Borgs dyraste minister. Som vanligt, överallt skall det skäras ner utom i EU-institutionerna.

„Det är ingen utgift i budgeten som ökar så mycket de närmaste åren, som kommissionens budgetförslag gör“ i ett direkt citat från finansminister Borg.

Men har M inget att säga till inom i sitt EU-parti PPE i frågan om EU:s dyra budgetexpansion? Troligen har man förlorat i den frågan inom PPE-partiet för länge sedan och nu får man istället försöka att hålla emot i ministerrådet.

Jan A Johansson

Seminarium om Euron i Almedalen

Fredagen den 6 juli 2012 genomförde EUDemocrats och Junilistan ett seminarium om euron i Almedalen. Det var mycket välbesökt, men täckningen av media kunde ha varit bättre.
Det är att konstatera att panelen var oerhört imponerande och deras argument mot svenskt euromedlemskap skulle ingen euroanhängare klara av att bemöta.
Seminariet leddes av Birgitta Swedenborg och medverkade gjorde Rune Andersson, Nils Lundgren, Anne-Marie Pålsson och Stefan de Vylder.
Material från seminariet håller på att läggas ut på Youtube. Stefan de Vylders inlägg finns här: http://www.youtube.com/watch?v=MdXiiZxlGFM
Bland annat kom frågan om svenska företags växlingskostnader upp. Men det avfärdades av Rune Andersson och Stefan de Vylder att växlingskostnader skulle vara ett problem. Till exempel är inte länder som Norge, USA och Kina medlemmar av euron.
Jan Å Johansson