måndag 22 november 2010

Irlands kris – ännu mer av strukturkris för euron

Efter att Irland nu också har bett om ett multimiljardlån från euroländer/EU-länder och Internationella valutafonden står det än mer klart att euron är ett strukturfel.
Euro-anhängarna i Sverige har i tidigare debatter hävdat att problemen i eurolandet Grekland beror på att de misskött sig. Förvisso, men samtidigt har Grekland suttit fast i eurons tvångströja med ränta och växelkurs och fått mindre möjligheter att kunna ta sig ur krisen.

Irland däremot har problem som i grunden handlar om en fastighets- och bankkris och inte ett problem som kan härledas till misskötta statsfinanser. Landet hade istället en högkonjunktur som skenade. Deras finansbubbla förvärrades av euron. Irland hade en ränta som var anpassad efter Tyskland, alltså alldeles för låg för deras lilla euroland långt från Frankfurt am Main. Lånekarusellen snurrade all fortare och byggsektorn hade en enorm expansion, inflationen ökade och bytesbalansens överskott växte. Irland hade före krisen en relativt sett låg statsskuld, inget budgetunderskott och väl skötta statsfinanser.
Irland skulle ha behövt sätta en högre ränta, eller alternativt fört en stramare finanspolitik.

Just i detta ligger eurons strukturfel!
Räntan kunde de inte röra och varför skulle Irland göra nedskärningar när inget annat euroland gjorde det. Den stabilitetspakt som inrättades i samband med eurons skapande övergavs redan under första hälften av 2000-talet.

Lars Calmfors bekräftade detta vid Junilistans eurokrisseminarium 29 oktober. Calmfors anser att Irland är ett tydligt exempel på att den gemensamma räntenivån i hela euroområdet kan skapa problem för enskilda länder.

Tyvärr har vi kanske fler euroländer som kommer att be om lån, i värsta fall står Portugal och Spanien näst på tur. Inte heller de länderna kan sägas direkt ha misskött sig. De har bara valt att ta på sig eurons tvångströja och minskat sina handlingsmöjligheter.

De nationella regeringarna har dock dåligt levt upp till sina åtaganden om starka offentliga finanser i enlighet med den så kallade stabilitetspakten. Visst, till viss del - politiska beslut, eller brist på beslut, ligger bakom en hel del av valutasamarbetets nuvarande problem. Den förväntade konvergensen i euroområdet har inte inträffat i den utsträckning euroanhängarna förväntade sig. Tvärtom, länderna utvecklats olika och de makroekonomiska obalanserna har vuxit.

Me då kommer vi till den stora principiella frågan som varje EU-lands medborgare måste ställa sig;
Med vilka vill du dela dina pengar och din kassa? Kan du lita på andra EU-länders politiska och ekonomiska ansvarstagande? I Sverige röstade en stor majoritet nej till euromedlemskap 2003. Visheten i detta beslut visar sig vara av oerhörda dimensioner.

Villkorsställande för lån till Irland?
Den andra stora principiella frågan nu är om och i så fall vilka villkor andra EU-länder som långivare nu kan ställa på Irland.

Den låga irländska företagsskatten på 12,5 procent har gynnat Irland länge, som lockbete för utländska direktinvesteringar. Krav har nu framförts i debatten bland annat i Sverige och Tyskland om att denna skattesats skall höjas i samband med det stödpaketets utbetalningar. Irland har drivit företagsskatten i Europa mot botten och missgynnat andra länders skatteinkomster. Nu skall Irland få lån från dessa länders skatteinkomster.
Samtidigt har amerikanska företag höjt sina röster för att en höjning absolut inte får ske. En höjning kan skada sysselsättningen på Irland, men det är givetvis svårt att säga exakt om det blir konsekvensen.

Vad är rätt och riktigt i denna fråga?

Om det blir så att man lyckas tvinga Irland att höja företagsbeskattningen så är det ett steg närmare en koordinerad finanspolitik. Det är nog få nationella regeringar som vill ha ett mer koordinerat finanspolitiskt system i eurozonen. Men EU-kommissionen och den federalistiska majoriteten i EU-parlamentet vill säkerligen att det skall bli så i framtiden.

Jan Å Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar