Hopplöst läge på Island – för EU alltså

EU-parlamentet skulle på sin majsession i Strasbourg behandla uttalanden från ministerrådet och EU-kommissionen med framstegsrapporter från medlemskapsförhandlingarna med Island, Bosnien-Hercegovina och Makedonien. De punkterna fanns med i förslaget till arbetsordning. Men när EU-parlamentet öppnade sin session och antog arbetsordningen ströks Island från den.

Inte undra på det. EU-motståndet i den isländska regeringen är kompakt och i det isländska parlamentet efter valet i slutet av april finns det ett starkt EU-motstånd både till vänster, i mitten och till höger.

Men EU kommer säkert att fortsätta sin stora satsning på att flyga isländska lokalpolitiker på propagandaresor... förlåt ”studieresor” till Bryssel, fortsätta med sin propagandakampanj för isländskt EU-medlemskap via den ”ambassad” man har på Island, med mera.

Jan Å Johansson

Elitpolitiker börjar tala alltmer om EU:s mål att bli en federal stat

Hösten 2012 talade EU-kommissionsordförande Barroso om att EU skulle bli ”en federation av nationalstater”, en omskrivning för en federal superstat.

Nu har även Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) skrivit att han vill samma sak. I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 17 maj 2013 skriver Bildt bland annat att det i världen finns en efterfrågan på "ett starkare Europa - ett Europa som tillsammans vågar och kan mera."

Vidare fortsätter Bildt citat: "Jag tillhör dem som inte är rädda för att säga att jag välkomnar en utveckling mot ett Europa som är en federation av nationalstater. Med alla de svårigheter som finns - och vi lever med dem snart sagt varje dag - gäller det att bygga en demokratisk ordning. En ordning som har kraft och möjligheter också utöver de nationella stater som gångna århundradens krig och konflikter har värkt fram i vår del av världen."

I övrigt lämnar Carl Bildt inte någon närmare beskrivning hur hans EU-federation skulle se ut eller vilka maktbefogenheter den skulle ha. Men per definition innebär ett federalt organiserat EU ökad centralisering av den politiska makten till Bryssel och motsvarande avdemokratisering av EU:s medlemsländer med allt maktlösare nationella parlament. En försvarsmakt för EU i dess helhet bör väl också då komma till skott.

Dagen före, den 16 maj, gjorde den franske presidenten François Hollande ett liknande uttalande och föreslog en ekonomisk regering för euroländerna med betydande befogenheter. Inom två år vill Hollande se en ”euroregering” med egen budget som kan ta ut skatter, låna på den globala finansmarknaden och ha en heltidsordförande. Euroregeringen ska träffas en gång i månaden för att samordna euroländernas ekonomiska politik.

Utspelet utgör i ett inlägg i principdebatten om valutasamarbetet – det går inte att ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik. Precis osm nej-sidan sade i den svenska eurofolkomröstningen 2003.

Det farliga är nu om man precis som när nya fördrag har antagits på EU-toppmöten börjar utfärda generalorder i de stora partifamiljenrna kristdemokraterna, socialdemokraterna och liberalerna om att nu gäller linjen att utvecklingen av den federala  EU-staten skall gå vidare iän högre tempo. De svenska politikerna tillhörande dessa tre nämnda partifamiljer kommer då bara att konstatera fullbordat faktum och försvara denna linje. Självständigt tänkande har inte utmärkt dessa svenska partiläger.

Jan Å Johansson

Första maj, första maj – Europas socialdemokrater i kris

I Socialdemokraternas första majtal var det tyst om Europas Socialdemokraters samfällda politiska arbete, trots att det snart är EU-parlamentsval. Anledningen är givetvis att det är bäst att tiga om sina svaga punkter. EU:s Socialdemokrater har varit med om att skapa eurokrisen som starka anhängare av den gemensamma valutan och penningpolitiken. I EU styr tillsammans de tre politiska familjerna kristdemokraterna, socialisterna/socialdemokraterna och liberalerna med ett politiskt program att skapa ett federalt EU.

Var styr Socialdemokraterna?

Men ute i de 27 medlemsländerna går det otroligt dåligt för de socialdemokratiska partierna så gott som överallt. Politisk korruption är och har varit en del av deras vardag.
Av 27 EU-länder har Socialdemokraterna/Socialisterna åtta premiärministerposter, inräknat Italien. På lilla Malta vann man nyligen efter 15 år i opposition. Folk ville ha en förändring oavsett vad där. I Slovakien styr nu Socialdemokraterna utan det extremist- och främlingsfientliga parti man var i koalition med under en mandatperiod. I Rumänien, där de stora partierna mer är kriminella nätverk än traditionella politiska partier, styr Socialdemokraterna i regeringen tillsammans med liberalerna, detta i ständiga konstitutionella gräl mot en Kristdemokratisk president. I Österrike styr Socialdemokraterna tillsammans med de Konservativa/Kristdemokraterna, de senare styrde tidigare landet tillsammans med extremistpartiet FPÖ. I Belgien har Socialisterna premiärministerposten i en bred koalition som tillträdde efter mer än ett år utan regering i landet. I Frankrike styr Socialisterna med rekorddåligt stöd i opinionsundersökningarna. Det samma i Danmark där Socialdemokratiet i opinionsmätningarna ligger på cirka 15% , vilket är deras sämsta stöd sedan valresultatet 1898. I Italien fick Demokratiska partiet (DP) till slut regeringschefposten. Trots att DP stod i opposition mot Berlusconi, med otaliga åtal mot sig fick en helt ny rörelse, Femstjärnerörelsen, de missnöjda väljarnas röster.

Går dåligt också i opposition

För Socialdemokraterna i opposition går det inte mycket bättre. Tyska SPD ligger på 26% i opinionsundersökningarna (23% i valet 2009), vilket är mer än 10-15% under valresultaten de senaste tre årtiondena. I Storbritannien leder Labour på 39% i opinionen, det kan ge en seger i nästa val, men det blir hårt för dem. I Grekland där högerpartiet Ny Demokrati och socialistiska PASOK växlat vid makten och satt partipolitiska belöningar och korruption i system, ligger nu PASOK på 5,5% i opinionen (12,3% i senaste valet 2012), så sent som 2009 tog de 43,9%.

Varför rösta på Socialdemokraterna?

Varför skall man rösta på de Socialdemokratiska partierna i opposition, de tycker ju samma som sittande borgerliga regeringar i dessa länder?
I den svenska EU-debatten i början av 1990-talet talades det mycket om vilken framgångssaga Europas socialdemokrati var och om hur man skulle gå mot nya segrar. I dag, 2013, är det snarare som så att den håller på att försvinna och i den mån den finns kvar i olika länder har man kastat ut sin grundideologi.

Kristdemokrater och Liberaler inget alternativ

Det europeiska Kristdemokratiska partiet har heller inget att komma med, eurokrisen är minst lika mycket deras fel och har man en politiker som Berlusconi i sina led säger det allt om denna politiska familjs ärlighet. Det finns fler skumma medlemmar hos dem. De europeiska Liberalerna är det samma sak med. Men det partiet är mindre och sitter inte vid makten i lika många länder, vilket gör att de har färre skurkar.

Några intressanta omröstningar i EU-parlamentet på aprilsessionen

1/ Fiskeavtal med afrikanska länder
På tisdagen 16 april röstade man om ett partnerskapsavtal om fiske mellan Mauritius och EU. Som bekant har det varit mycket kritik mot dessa fiskeavtal på grund av rovdrift, EU:s utnyttjande av fattiga länder som inte kan säga nej av olika skäl med mera. Nu kan det alltid hävdas att EU är på gång att reformera sin fiskeripolitik och att just Mauritius inte är det värsta fallet när det gäller problem samt att beloppet för ersättning från EU till det landet har höjts. Dock, den övergripande frågan är fortsatt – är det inte bättre att lämna Mauritius i fred och låta dem utveckla sin egen fiskenäring?
Betänkandet om partnerskapsavtalet antogs med överväldigande majoritet (som vanligt). Alla svenskar röstade ja med undantag av Gustafsson (V) som avstod.

2/ EU:s propagandafond

På tisdagen var det också tre stycken omröstningar om EU:s fond för justering för globaliseringseffekter. Denna fond handlar mer om att propagera för att EU är goda givare till platser som drabbats av arbetslöshet på grund av rationaliseringar till följd av globaliseringen. Om bidraget gett några långsiktiga resultat vill man inte utvärdera. Men det ser snyggt ut för EU. Egentligen är det ju medlemsländers eller regioners politiska uppgift att ta ett samhällsansvar och se till att de som blir arbetslösa omskolas eller hittar andra arbeten. Svenska regeringen har varit skeptisk till denna EU-fonds existens, men givetvis har EU-kommissionen och EU-parlamentet varit starka förespråkare av dess existens och ekonomiska anslag.
Så gott som samtliga svenskar röstade ja till dessa utbetalningar. Men några skiljde ut sig. Schlyter (MP) röstade nej i alla tre fallen, Fjellner (M) röstade inte alls på de tre ärendena, men röstade i ärenden direkt före och efter. I det tredje ärendet som gällde anslag till förmån för tidigare anställda vid en tobaksfabrik i Österrike avstod den gröna/regionalistiska gruppen och den linjen följdes av Andersdotter (PP), Engström (PP) och Lövin (PP).
Men i detta fall med de tre omröstningarna om EU-fonden för justering för globaliseringseffekter är det bara Schlyter (MP) som får godkänt. Varför Fjellner (M) ”försvann” från dessa omröstningar kan man fråga sig.

3/ Utsläppsrätter och partitrohet

En tredje intressant fråga som man röstade om på tisdagen gällde tidsschemat för auktioner av utsläppsrätter för växthusgaser. Den svenska regeringen var en stark anhängare av förslaget. Men det var ett medbeslutandeärende i första behandling och EU-parlamentet förkastade förslaget med 334 röster för förkastande, 315 mot och 63 nedlagda röster. Dock, EU-parlamentets omröstningar är snabba så alla ledamöter hänger inte med. På måndag kväll en vecka efter omröstningen har 14 ledamöter anmält felröstning och med deras anmälda intentioner att rösta skulle resultatet ha varit 328-323-61. Nu förändrar inte det resultatet i efterhand, men hade man tagit det lugnare med denna omröstning kunde slumpen hade gått åt andra hållet. Av svenskarna röstade bara Moderaterna för förkastandet av förslaget, och mot sin egen regering och partilinje hemmavid, alla andra svenskar stödde förslaget.
Utan att ta ställning i sakfrågan i sig är det intressant att notera att de fyra moderaterna följde sin PPE-grupps linje (fast många av gruppens ledamöter följde inte gruppiskan) och vägrade att lyssna på partilinjen hemifrån. Det är intressant att notera då det trots allt är Moderaterna i Sverige som nominerar kandidater till M-listan 2014 och de svenska väljarna som röstar fram dem. Skall man rösta på ledamöter som inte lyssnar till sin hemmavalkrets?
Problemet med EU-parlamentet är ofta att de glömmer vad man säger hemmavid och bara tar in ett Brysselperspektiv på saker.
Cecilia Wikström (FP) har tidigare deklarerat att hennes partiledare heter Guy Verhofstadt (ALDE-gruppens ledare i EU-parlamentet) och inte Jan Björklund (Europaportalen 14/2 2013).
Det är just detta ovan som är kärnan i problematiken runt EU-parlamentet. När personer väljs som ledamöter fångas de in i en isolerad egen miljö långt från verkligheten, blir politiska besserwissers i allt och bara skriker efter mer skattepengar till EU, trots kristider.
Jan Å Johansson

EU-parlamentet ute och cyklar - som vanligt

För en gångs skull uppmärksammades i viss mån en omröstning i EU-parlamentet under dess marssession. Det hade föreslagits något som kunde tolkas som ett förbud mot pornografi i tryckta och digitala medier inom EU. I ett betänkande från kvinnoutskottet om avskaffande av könsstereotyper i EU (A7-0401/2012- ett eget initiativ av EU-parlamentet, alltså bara ett tyckande) föreslogs följande skrivning i punkt 17: ”Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.”

Den andra delen som börjar med ”som krävde...” röstades dock ned på sessionen. Efter kritiken från omvärlden verkar de flesta grupperna ha släppt det textförslaget. Tryckfrihetsfrågor tillhör medlemsländernas lagstiftningsområde och EU-parlamentet har inte med detta att göra.

Ett typexempel på hur EU-parlamentet vill tycka till om allt

Dock, betänkandet om avskaffande av könsstereotyper i EU är en intressant del av en debatt om vad EU och särskilt EU-kommissionen och EU-parlamentet skall syssla med. EU skall som bas ägna sig åt de fyra friheterna – fri röstlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Enbart i detta tolkas oerhört mycket. Sedan tillkommer frågan om EU som värderingsunion. I denna värderingsunion öppnas än mer för att EU skall syssla med allt.

EU-parlamentariker som sitter de utskott som inte är särskilt involverade i EU:s lagstiftningsfrågor har alldeles för lite att göra. Med Lissabonfördragets antagande gav EU-parlamentarikerna sig själva mer pengar till att anställa personal därför att de blivit än mer "viktiga och upptagna" politiker. Att EU-parlamentet är valt med ett mycket lägre valdeltagande (43%) än alla andra valda församlingar på samtliga olika nivåer i samtliga medlemsländer och därmed har ett mycket svagt politiskt mandat att förse sig med politiskt makt på de andras bekostnad talas det inte om.

Något måste undersysselsatta EU-parlamentariker göra med sin tid. I princip handlar det då att sitta och spåna hej vilt om saker som EU skulle kunna lägga sig i och dränera medlemsländerna än mer på politisk makt, men också faktiskt om att lägga sig i medborgarnas vardag än mer.

Kulturutskottet och utrikesutskottet – vem skulle sakna dem?

Som till exempel 2008 föreslog EU-parlamentets kulturutskott att man skulle registrera och kontrollera alla bloggare på nätet (Mikkobetänkandet A6-0303/2008).

EU-kommissionen föreslog 2010 ”inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket”. EU-parlamentets kulturutskott blev givetvis mycket entusiastiska och motiverade idén med att det är ett led i strävan att ge medborgarna i EU-länderna en europeisk identitet och därmed öka det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen (Paliadelibetänkandet A7-0311/2010). Det finns redan kulturarvsmärken såväl nationellt som i Förenta Nationerna. Men att EU nu också skall ha det kostar 650 000 euro i EU:s budget för åren 2012-2013.

EU-parlamentet utskott för utrikesfrågor är ett annat exempel på ett utskott som är ständigt i arbete för att fundera över hur EU skall styra över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I utskottet vimlar det av före detta premiärministrar och före detta utrikesministrar. Men det är bara tyckanden de producerar. EU-parlamentets antagna rapporter i utrikesfrågor finns alltid på dagordningen på utrikesministermötena i ministerrådet. Men de brukar bara stämpla in att de fått dem och aldrig ens diskutera dem.

Det finns gott om andra exempel på förslag för att utöka EU:s verksamhet inom nuvarande politiska ram, som till exempel när EU-parlamentet på jordbruksutskottets förslag, har uttalat att biodling skall inkorporeras som bidragsberättigat i den gemensamma jordbrukspolitiken (resolution B5-0410/2003, antagen 2003-10-09).

Finns ingen gräns för EU-centralisering

EU-parlamentet i dess helhet är otroliga politiska besserwissers, till exempel när de önskar reglera idrotten som skolämne i hela EU (Schmittbetänkandet A6-0415/2007).

Man kan göra en välvillig tolkning av EU-parlamentets alla uttalanden som att det bara är viljeuttryck och att de vill alla människor väl. Men problemet är att det finns inte reglerat någon gräns för hur långt EU:s politiska övertagande skall gå. Tvärtom har för varje nytt EU-fördrag allt fler politiska områden centraliserats till EU.

Just denna vilja av EU-institutioner att ständigt arbeta för att centralisera politiskt beslutsfattande till EU-nivån finns givetvis också i EU-kommissionen. Där är det till och med ännu farligare, ty EU-kommissionen har reell förslagsmakt och styr den politiska agendan.

Krav måste ställas på att det i EU:s fördrag sätts en gräns för hur långt EU:s makt skall sträcka sig in i medlemsländerna. EU-kommissionen och EU-parlamentet vill inte endast ha en federal EU-stat, ty de vill inte indela i beslutsnivåer i denna stat. Snarare vill dessa EU-institutioner att EU skall vara en hårt centraliserad enhetsstat, i alla fall om man skall döma av alla de förslag de lägger om att EU skall styra i högt och lågt.

Jan Å Johansson

EU-parlamentet överträffar sig självt igen – mer pengar skall in till EU

Onsdagen den 13 mars röstade EU-parlamentet med röstsiffrorna 506 ja, 161 nej och 23 nedlagda röster igenom en resolution (B7-0129/2013) som avfördar rådets förslag till långtidsbudget 2014-2020. EU-parlamentet vill styra mer av budgetens innehåll, införa en direkt EU-skatt, vill ha in mer pengar från medlemsstaterna för 2012 och 2013 års utgifter istället för att de skall betalas av kommande års budgetar. De vill också ha en revision av långtidsbudgeten när den kommit halvvägs (givetvis för att få in mer pengar i den).

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Svensson (KD), Färm (S).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Hökmark (M), Ibrisagic (M), Hedh (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Lövin (MP), Schlyter (MP).
Avstod: Gustafsson (V), Andersdotter (PP), Engström (PP).

Att Alf Svensson och Göran Färm är Sveriges största EU-kramare har visat sig fler gånger under omröstningarna i EU-parlamentet. Att Piratpartiet inte har en linje i budgetfrågor är också ganska givet. Men varför Gustafsson (V) avstår är svårt att förstå eftersom han borde vara en EU-kritiker och rösta nej som de andra svenskarna, varav flera av dem faktiskt anser sig vara EU-federalister.

Senare under onsdagens omröstning röstade också EU-parlamentet för att urvattna reformen av den i Sverige hårt kritiserade gemensamma jordbrukspolitiken. De vill också behålla planekonomisystemet på EU:s sockermarknad till minst 2020 samt hålla hårt på fortsatta subventioner till tobaksodlarna inom EU.

Det var fyra olika resolutioner (B7-0079/2013 till B7-0082/2013) på jordbrukspolitiken. Johansson (C) och de tre folkpartisterna röstade ja till tre av dem. Svensson (KD) röstade ja två gånger. Hökmark (M), Engström (PP), Färm (S), Hedh (S), Nilsson (S), Ulvskog (S) och Westlund (S) röstade alla ja en gång.
Nej samtliga fyra gånger röstade Corazza Bildt (M), Fjellner (M), Ibrisagic (M), Ludvigsson (S), Gustafsson (V), Andersdotter (PP), Lövin (MP) och Schlyter (MP).
Noterat av Jan Å Johansson

Demokrati, öppenhet och rättvisa gäller inte i praktiken i EU-parlamentet

Många har rätteligen upprörts över att EU-parlamentets talman Martin Schulz (tysk socialdemokrat) har förteslagit att EU-parlamentet skall ha en hemlig omröstning om man skall godkänna rådets förslag till långtidsbudget för EU eller inte. Detta för att de folkvalda EU-parlamentarikerna skall slippa tryck på sig från sina valkretsar där de valdes 2009. EU-parlamentets federalistiska majoritet anser att de inte har fått tillräckligt av skattebetalarnas pengar.

Att EU-parlamentet blundar för vad väljarna tycker är inte första gången. När det konstitutionella fördraget avvisades i maj/juni 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna (fler länder hade röstat nej i kommande planerade folkomröstningar som ställdes in) sade Schulz i EU-parlamentet att fördragets innehåll måste räddas. Och så blev det - till 99 % återfanns det avvisade konstitutionella fördraget i Lissabonfördraget (detta fördrag hölls det bara en folkomröstning om – irländarna röstade nej).
Demokrati gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

En sluten omröstning i EU-parlamentet om långtidsbudgeten skjuter också den så omtalade öppenheten i sank. Men det är inte första gången. När EU-parlament har behandlat frågorna om hur deras politiska grupper har skött sina räkenskaper, hur EU-parlamentariker har skött sina reseersättningar och frikostiga kostnadsersättningar, hur Regionkommittén har skött sina räkenskaper – då gäller inte heller öppenhet därför att de tre stora politiska grupperna är själva inblandade i oegentligheter och regelbrott.

Öppenhet gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Rättvisa mellan politiska partier i ett demokratiskt system kan också ses som något självklart. Men inte i EU-parlamentet. Just nu behandlas i EU-parlamentets konstitutionella utskott Giannakoubetänkandet om EU-partiernas stadgar. Dels försöker de tre stora grupperna döda de mindre EU-partierna genom att öka kraven på antal medlemmar i olika länder, räkna bort en folkvalda i en del regionala parlament från inräkningen i kvoten med mera. Men framförallt lägger de utan diskussion ett förslag om att allokera om pengarna i EU:s partianslagsbudget till förmån för de tre största partierna (som redan idag tar det mesta av anslaget).

Rättvisa gäller inte i praktiken för EU-parlamentets federalistmajoritet av kristdemokrater, socialdemokrater och liberaler.

Hur kan de tre stora grupperna i EU-parlamentet komma undan med detta?

EU-parlamentet ligger på långt avstånd från väljarna, det har dålig mediabevakning och det har fem års mandatperiod. Därför ligger EU-parlamentet långt ner i det politiska minnet då mycket annat hinner hända politiskt i medlemsländerna under en femårsperiod. I EU-parlamentsvalrörelserna kan de stora politiska partierna köra med tomt retoriksnack om fred, miljö, företagande och sysselsättning i Europa utan att behöva konfronteras med kritiska frågor om att de faktiskt vill öka en EU-budget som har problem med slöseri och oegentligheter, samt att de faktiskt vill införa en direkt beskattning av alla medlemsländers medborgare.

Vi ser nu som direkt exempel hur Lars Adaktusson skall kandidera för KD i EU-parlamentsvalet. Han säger sig vilja jobba för bland annat ­yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, demokratiutveckling och fattigdoms­bekämpning. Han har också uttalat kritik mot EU:s centralisering. Men… han anser även att Sverige ska gå med i eurosamarbetet - själv röstade han ja i EMU-omröstningen 2003. Är man för EMU måste man också i konsekvensens namn vara för att åtgärda eurons nackdelar och vara för EU:s centraliseringspolitik i form av en EU-finanspolitik samt övervakning av medlemsstaternas budgetarbete, bankunion, ökad EU-budget för stöd till krisdrabbade medlemsländer, med mera.
Kommer Adaktusson att ställas mot väggen att han motsäger sig själv när han är mot EU:s centralisering men för Sveriges medlemskap i EMU? Är han för att EU skall få en direkt skatteinkomst? Är han för att EU:s långtidsbudget skall öka så som EU-parlamentet i detta nu driver?

Han och många andra ”wannabe”-kandidater som ställer upp för en plats i EU-parlamentet i den kristdemokratiska, den socialdemokratiska eller den liberala gruppen måste ställas till ansvar om de kommer att följa sina gruppers nuvarande politiska riktlinjer av idag enligt ovan.

Jan Å Johansson