EU-parlamentet valde vid sin januarisession en ny talman för återstoden av den femåriga mandatperioden. I enlighet med samarbetsavtalet mellan kristdemokraterna (där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår) och Socialist & Demokratgruppen (där Socialdemokraterna ingår) avlöstes en polsk kristdemokrat av en tysk socialdemokrat. Den tyske socialdemokraten Martin Schulz valdes och besegrade en brittisk Liberaldemokrat och en brittisk konservativ som kandiderade emot honom.
EU-parlamentets talman står inte över partierna på samma sätt som i Sveriges Riksdag. En talman i EU-parlamentet är alltid en megafon på EU:s toppmöten och i media för mer makt till EU och särskilt då till EU-parlamentet samt försvarar den politiska plattform (=ökad EU-överstatsutveckling) som EU-parlamentets majoritet antagit. Traditionella höger-vänsterfrågor är mycket nedprioriterade. I EU-parlamentets gäller samarbete mellan socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler för att bygga ett Europas Förenta Stater med EU-parlamentet som högste politiska instans.
Martin Schulz invigningstal var typiskt för denna traditionella politiska linje. Schulz underströk till exempel på tal om det mellanstatliga avtalet för att stärka euroländernas budgetdisciplin att parlamentarisk granskning (det vill säga av EU-parlamentet) är en förutsättning för demokratisk legitimitet. Schulz sade citat: ”Resultatet av en politik som inte är tillräckligt parlamentariskt förankrad uppfattas som diktat från Bryssel. Priset för det betalas av EU som helhet. Det är en grogrund för EU-negativa stämningar. Detta kommer Europaparlamentet inte att fortsätta att bevittna stillatigande! Den som tror att man kan åstadkomma mer för Europa med mindre parlamentarism tar jag gärna en debatt med!”
Han sade också citat: ”Vårt uppdrag är att företräda människornas intressen. Jag vill vara tydlig: De väljare som genom att rösta på oss har gett oss sitt förtroende väntar sig att vi ska kämpa för dem.”
Typiskt struntprat
Detta är typiskt selektivt struntprat från en EU-parlamentariker. EU-parlamentet valdes 2009 med ett valdeltagande på cirka 43 %, det vill säga 57 % av de röstberättigade röstade inte. Men som vanligt är det bara de som avlagt sin röst som man talar om. De väljare som inte röstar finns helt enkelt inte för de som har blivit valda till EU-parlamentet. Detta EU-parlaments demokratiska legitimitet finns inte. Valen till de nationella parlamenten i medlemsländerna ligger i alla fall runt 60-95 % valdeltagande. Det är de nationella parlamenten som har den demokratiska legitimiteten – inte EU-parlamentet. Detta bör de nationella parlamentarikerna debattera med EU-parlamentets nye talman!
EU-parlamentstalman – toppen och slutet är uppnått
Att bli vald till talman i EU-parlamentet brukar vara toppen och slutet av en politisk karriär. I regel kommer en talman från ett av de större medlemsländerna och en av de två största partigrupperna. Något undantag har funnits som till exempel Pat Cox, en irländsk liberal som var talman 2002-2004
Några som har blivit EU-parlamentets talman har haft en karriär i nationell politik, ibland en misslyckad sådan, och sedan blivit EU-parlamentariker. Andra, som Schulz, är ”nobodies” i sina medlemsländer och fick sitt första uppdrag som EU-parlamentariker och har avancerat inom sin parlamentsgrupp till att nå talmansposten. Men gemensamt för båda dessa grupper är att har man väl varit talman så är man en ”före detta” i EU-parlamentet och går där och väntar på sin pensionering. Någon annan politisk karriär i sitt hemland och i sitt nationella parti har en före detta EU-parlamentstalman inte, ty där är man sidsteppad av en annan maktstruktur. Detta är EU-parlamentarikerna smärtsamt medvetna om och det är en del av anledningen till deras dåliga politiska självkänsla.
Jan Å Johansson
torsdagen den 2:e februari 2012
söndagen den 22:e januari 2012
EU:s fiskeavtal med Marocko – medlemsländernas särintressen styr
Under decembersessionen i Strasbourg röstade EU-parlamentet om fiskepartnerskapsavtalet mellan EU och Marocko. Det handlar rent konkret om att EU:s fiskeflotta skall få fiska på Marockos samt på det av Marocko ockuperade Västsaharas fiskevatten. För det skall EU betala EU 36,1 miljoner euro per år.
Det är sagt att detta ”partnerskap” skall utveckla fiskesektorn i Marocko. Så har inte skett. Fisket från EU-flottan skall också stadga EU:s konsumenters tillgång till fisk. Men detta fiske bidrar bara marginellt till tillgången på fisk på EU:s inre marknad. En del fiskarter i de aktuella fiskevattnen är också överexploaterade och en del av det allmänna problemet med överfiske i världen. Det är också, trots starka krav från i alla fall en del politiska krafter i EU, om Västsaharas befolkning på något sätt gynnas socio-ekonomiskt av de pengar som EU betalar för fisket i Västsaharas del av fiskevattnen.
Det är främst spanska fartyg som fiskat i dessa vatten. Vid ett tillfälle i mitten av 1990-talet sade Marocko ensidigt upp fiskeavtalet. Det ledde till att EU fick betala dyrt för fiskeavtal i Mauretanien för spanjorerna samt lägga in stora pengar för att den del av den spanska fiskeflottan som blev sysslolös skulle kunna gå på EU-bidrag istället. Det är främst EU:s Medelhavsländer som gynnas av EU:s fiskeavtal med framförallt länder i Afrika.
Men fiskeavtalet med Marocko har helt enkelt gått för långt in i absurditetens land. Nu var förslaget att fiskeavtalet med Marocko skulle förlängas till februari 2015.
Men en majoritet i EU-parlamentet sansade sig till slut vid en omröstning den 14 december 2012 och röstade nej till fiskeavtalet med 326 nej-röster mot 296 ja-röster och 58 nedlagda.
Det pratas mycket om att ”vi är alla européer och ser till de europeiska intressena”. Men denna omröstning gick helt klart efter nationella särintressen. De stora grupperna kristdemokraterna EPP, socialdemokraterna S&D samt liberalerna ALDE splittrades. De gröna och vänstern GUE/NGL röstade dock nej så gott som enhälligt med undantag av några ledamöter från dessa grupper som lade ned sina röster.
Ser man röstfördelningen utifrån länder så röstade de allra flesta av ledamöterna från Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Tjeckien, Danmark, Sverige, Finland och Estland nej. Det är länder som i regel inte fiskar i Afrika och som har i regel en medvetenhet om överfiskets hot mot den globala miljön.
De länder vars ledamöter röstade ja till fiskeavtalet var Frankrike, Spanien, Italien, Grekland, Malta, Portugal, Polen och Rumänien. Det är länder som i regel gynnas av att EU sluter fiskeavtal med de afrikanska länderna eller som på andra sätt är nettomottagare av EU-stöd och därför backar upp de länder som gynnas av fiskeavtalen enligt talesättet ”I scratch your back if you scratch mine”.
De idag 20 svenska ledamöterna röstade alla nej till fiskeavtalet. Men Olle Schmidt (FP) meddelade i efterhand att han avsett att rösta ja?! Men det var säkerligen bara ett konstigt misstag då han på sin blogg var tydlig med sitt motstånd mot fiskeavtalet.
Noterat av Jan Å Johansson
Det är sagt att detta ”partnerskap” skall utveckla fiskesektorn i Marocko. Så har inte skett. Fisket från EU-flottan skall också stadga EU:s konsumenters tillgång till fisk. Men detta fiske bidrar bara marginellt till tillgången på fisk på EU:s inre marknad. En del fiskarter i de aktuella fiskevattnen är också överexploaterade och en del av det allmänna problemet med överfiske i världen. Det är också, trots starka krav från i alla fall en del politiska krafter i EU, om Västsaharas befolkning på något sätt gynnas socio-ekonomiskt av de pengar som EU betalar för fisket i Västsaharas del av fiskevattnen.
Det är främst spanska fartyg som fiskat i dessa vatten. Vid ett tillfälle i mitten av 1990-talet sade Marocko ensidigt upp fiskeavtalet. Det ledde till att EU fick betala dyrt för fiskeavtal i Mauretanien för spanjorerna samt lägga in stora pengar för att den del av den spanska fiskeflottan som blev sysslolös skulle kunna gå på EU-bidrag istället. Det är främst EU:s Medelhavsländer som gynnas av EU:s fiskeavtal med framförallt länder i Afrika.
Men fiskeavtalet med Marocko har helt enkelt gått för långt in i absurditetens land. Nu var förslaget att fiskeavtalet med Marocko skulle förlängas till februari 2015.
Men en majoritet i EU-parlamentet sansade sig till slut vid en omröstning den 14 december 2012 och röstade nej till fiskeavtalet med 326 nej-röster mot 296 ja-röster och 58 nedlagda.
Det pratas mycket om att ”vi är alla européer och ser till de europeiska intressena”. Men denna omröstning gick helt klart efter nationella särintressen. De stora grupperna kristdemokraterna EPP, socialdemokraterna S&D samt liberalerna ALDE splittrades. De gröna och vänstern GUE/NGL röstade dock nej så gott som enhälligt med undantag av några ledamöter från dessa grupper som lade ned sina röster.
Ser man röstfördelningen utifrån länder så röstade de allra flesta av ledamöterna från Tyskland, Storbritannien, Irland, Nederländerna, Tjeckien, Danmark, Sverige, Finland och Estland nej. Det är länder som i regel inte fiskar i Afrika och som har i regel en medvetenhet om överfiskets hot mot den globala miljön.
De länder vars ledamöter röstade ja till fiskeavtalet var Frankrike, Spanien, Italien, Grekland, Malta, Portugal, Polen och Rumänien. Det är länder som i regel gynnas av att EU sluter fiskeavtal med de afrikanska länderna eller som på andra sätt är nettomottagare av EU-stöd och därför backar upp de länder som gynnas av fiskeavtalen enligt talesättet ”I scratch your back if you scratch mine”.
De idag 20 svenska ledamöterna röstade alla nej till fiskeavtalet. Men Olle Schmidt (FP) meddelade i efterhand att han avsett att rösta ja?! Men det var säkerligen bara ett konstigt misstag då han på sin blogg var tydlig med sitt motstånd mot fiskeavtalet.
Noterat av Jan Å Johansson
torsdagen den 15:e december 2011
Ytterligare ett totalt onödigt EU-projekt startas – EU:s kulturmärke
Frågan om ett särskilt EU-kulturmärke har diskuterats en tid inom EU:s institutioner. Onsdagen den 16 november 2011 röstade EU-parlamentet om frågan i en andra behandling efter att ministerrådet sagt ja till projektet.
Motiveringen till ett sådant projekt har varit rent skrattretande. När ärendet var uppe i EU-parlamentet 2010 skrev föredraganden Chrysoula Paliadeli (grekiska PASOK, S&D-gruppen) i sin motivering till betänkandet följande:
„Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för
Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa bred sammanhållning och solidaritet.
Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till
Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess multinationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.“
Även önskan att höja valdeltagandet i EU-parlamentsvalen dras av föredraganden Paliadeli in i resonemanget om behovet av ett särskilt kulturarvsmärke i EU. Hon skriver också fölnade i motiveringen:
„Föredraganden delar den åsikt som kommer till uttryck i konsekvensanalysen, nämligen att ”(det gamla) kulturarvsmärket ensamt inte kan överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU” men att ”det mer blygsamt var tänkt att vid sidan av andra initiativ bidra till att åtgärda samma problem”. Hon instämmer också i anmärkningarna i samma text om ”det sorgligt låga deltagandet i EU-valet i juni 2009”, och resultaten av ett antal Eurobarometrar som ”visar att bilden av EU inte har blivit mer positiv under de senaste åren, utan tvärtom ligger antalet EU-medborgare med en positiv uppfattning om EU (45 %) på den lägsta nivån sedan hösten 2005”.
EU:s institutioner har fortfarande mycket kvar att göra på viktigare områden om de ska kunna ändra på detta. Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Värden som demokrati och frihet, med rötter i Europas kulturella förflutna, är lika viktiga som öppenhet och solidaritet och behövs lika mycket idag, eftersom vi behöver och önskar överbrygga klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarna i EU:s medlemsstater.“
Huruvida EU:s kulturarvsmärke kommer att påverka valdeltagandet i EU-parlamentsvalen vart femte år får var och en fundera över.
Det finns kulturarvsmärken både i medlemsländerna samt FN-organet UNESCO har en världsarvslista. Men det räcker alltså inte enligt EU-parlamentets majoritet. Detta EU-kulturarvsmärke har en summa avsatt uppgående till 650 000 euro i EU:s budget 2012-2013. Dessutom skall mycket arbetstid läggas av EU:s institutioner på projektet. En europeisk jury skall tillsättas och listan över kulturarv skall diskuteras i EU-kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och i Regionskommittén. Många pannor skall läggas i djupa veck under utarbetandet av en logotyp och ett regleverk. På detta vis har EU-byråkratin hittat ytterligare en „viktig“ arbetsuppgift och mening åt sig själva.
EU-parlamentets omröstning
Vid EU-parlamentets omröstning 16/11 röstade 59 ledamöter ja till att avvisa förslaget, 517 röstade nej till det och stödde därmed förslaget medan 63 avstod.
Men en del EU-parlamentariker var nog lite förvirrade över hur de skulle rösta. Just detta att man skulle rösta ja när man var emot ett förslag förvirrar alltid några av de röstande. 12 stycken har i efterhand anmält felröstning. En ledamot röstade motsatt till vad hans röstförklaring anger. Fler borde ha röstat för att avvisa Ministerrådets ståndpunkt, till exempel de brittiska konservativa avstod.
EU-parlamentsgrupperna röstade som följer:
Liberala ALDE: 3 ja, 72 nej, 1 avstod.
Konservativa ECR: 2 ja, 1 nej, 48 avstod.
EU-kritiska EFD: 11 ja, 14 nej, 2 avstod.
Vänstern GUE/NGL: 2 ja, 19 nej, 8 avstod.
Grupplösa: 13 ja, 6 nej, 2 avstod.
Kristdemokratiska PPE: 18 ja, 200 nej, 1 avstod.
Socialdemokratiska S&D: 9 ja, 157 nej, 0 avstod.
Gröna/Regionalisterna: 1 ja, 48 nej, 1 avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Fjellner (M), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M) (röstade ja men anmälde i efterhand att han skulle ha röstat nej), Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP).
Avstod: Gustafsson (V).
Frånvarande: Corazza Bildt (M), Ibrisagic (M), Lövin (MP) (var försenad).
Moderaternas inställning är svår att förstå sig på. Tydligen fanns ingen riktig partilinje då Hökmark röständrat.
Den enda svenska ledamoten som fogat sin inställning till protokollet är Mikael Gustafsson (V). Han skriver i en röstförklaring följande:
„Jag lade ned min röst i omröstningen om betänkandet. Det står uttalat att syftet med förslaget är att stärka européernas känsla av att tillhöra Europeiska unionen. Detta är en av många konstlade symbolakter för att skapa en EU-identitet hos medborgarna. Att lägga ned sin röst är inget försvar för nationalismen, utan ett ställningstagande mot EU:s försök att skapa konstgjorda kulturella identiteter för att motivera stormaktsbygge.“
Med denna goda inställning borde Gustafsson ha röstat ja till att avvisa förslaget och inte avstått.
Jan Å Johansson
Motiveringen till ett sådant projekt har varit rent skrattretande. När ärendet var uppe i EU-parlamentet 2010 skrev föredraganden Chrysoula Paliadeli (grekiska PASOK, S&D-gruppen) i sin motivering till betänkandet följande:
„Utformningen av en gemensam europeisk identitet och det ökande intresset för
Europeiska unionen och dess tillblivelse är utmaningar som EU:s institutioner måste ta sig an om de ska lyckas i sina försök att skapa bred sammanhållning och solidaritet.
Det finns förvisso andra, mer radikala sätt att stärka EU-medborgarnas tilltro till
Europeiska unionen och dess ledare (den senaste finanskrisen har visat att mycket fortfarande återstår att göra på de högre administrativa nivåerna). Men kunskapen om vår kontinents historia, kännedomen om dess multinationella men ändå gemensamma kulturarv samt undervisningen av den yngre generationen i de idéer och personer som ledde fram till bildandet av Europeiska unionen kan faktiskt bidra till att överbrygga klyftan mellan EU och dess medborgare.“
Även önskan att höja valdeltagandet i EU-parlamentsvalen dras av föredraganden Paliadeli in i resonemanget om behovet av ett särskilt kulturarvsmärke i EU. Hon skriver också fölnade i motiveringen:
„Föredraganden delar den åsikt som kommer till uttryck i konsekvensanalysen, nämligen att ”(det gamla) kulturarvsmärket ensamt inte kan överbrygga klyftan mellan medborgarna och EU” men att ”det mer blygsamt var tänkt att vid sidan av andra initiativ bidra till att åtgärda samma problem”. Hon instämmer också i anmärkningarna i samma text om ”det sorgligt låga deltagandet i EU-valet i juni 2009”, och resultaten av ett antal Eurobarometrar som ”visar att bilden av EU inte har blivit mer positiv under de senaste åren, utan tvärtom ligger antalet EU-medborgare med en positiv uppfattning om EU (45 %) på den lägsta nivån sedan hösten 2005”.
EU:s institutioner har fortfarande mycket kvar att göra på viktigare områden om de ska kunna ändra på detta. Tanken på Europeiska unionens kulturarvsmärke som ett märke som syftar till att öka EU-medborgarnas känsla av ett gemensamt kulturarv (genom kunskap om historien och deltagande i insatser som främjar den interkulturella dialogen) och att ge en vision av EU-bygget som en ständigt pågående process är en tanke i rätt riktning.
Värden som demokrati och frihet, med rötter i Europas kulturella förflutna, är lika viktiga som öppenhet och solidaritet och behövs lika mycket idag, eftersom vi behöver och önskar överbrygga klyftan mellan EU:s institutioner och medborgarna i EU:s medlemsstater.“
Huruvida EU:s kulturarvsmärke kommer att påverka valdeltagandet i EU-parlamentsvalen vart femte år får var och en fundera över.
Det finns kulturarvsmärken både i medlemsländerna samt FN-organet UNESCO har en världsarvslista. Men det räcker alltså inte enligt EU-parlamentets majoritet. Detta EU-kulturarvsmärke har en summa avsatt uppgående till 650 000 euro i EU:s budget 2012-2013. Dessutom skall mycket arbetstid läggas av EU:s institutioner på projektet. En europeisk jury skall tillsättas och listan över kulturarv skall diskuteras i EU-kommissionen, EU-parlamentet, ministerrådet och i Regionskommittén. Många pannor skall läggas i djupa veck under utarbetandet av en logotyp och ett regleverk. På detta vis har EU-byråkratin hittat ytterligare en „viktig“ arbetsuppgift och mening åt sig själva.
EU-parlamentets omröstning
Vid EU-parlamentets omröstning 16/11 röstade 59 ledamöter ja till att avvisa förslaget, 517 röstade nej till det och stödde därmed förslaget medan 63 avstod.
Men en del EU-parlamentariker var nog lite förvirrade över hur de skulle rösta. Just detta att man skulle rösta ja när man var emot ett förslag förvirrar alltid några av de röstande. 12 stycken har i efterhand anmält felröstning. En ledamot röstade motsatt till vad hans röstförklaring anger. Fler borde ha röstat för att avvisa Ministerrådets ståndpunkt, till exempel de brittiska konservativa avstod.
EU-parlamentsgrupperna röstade som följer:
Liberala ALDE: 3 ja, 72 nej, 1 avstod.
Konservativa ECR: 2 ja, 1 nej, 48 avstod.
EU-kritiska EFD: 11 ja, 14 nej, 2 avstod.
Vänstern GUE/NGL: 2 ja, 19 nej, 8 avstod.
Grupplösa: 13 ja, 6 nej, 2 avstod.
Kristdemokratiska PPE: 18 ja, 200 nej, 1 avstod.
Socialdemokratiska S&D: 9 ja, 157 nej, 0 avstod.
Gröna/Regionalisterna: 1 ja, 48 nej, 1 avstod.
De svenska ledamöterna röstade som följer:
Ja: Fjellner (M), Schlyter (MP).
Nej: Johansson (C), Paulsen (FP), Schmidt (FP), Wikström (FP), Hökmark (M) (röstade ja men anmälde i efterhand att han skulle ha röstat nej), Svensson (KD), Färm (S), Hedh (S), Ludvigson (S), Ulvskog (S), Westlund (S), Engström (PP).
Avstod: Gustafsson (V).
Frånvarande: Corazza Bildt (M), Ibrisagic (M), Lövin (MP) (var försenad).
Moderaternas inställning är svår att förstå sig på. Tydligen fanns ingen riktig partilinje då Hökmark röständrat.
Den enda svenska ledamoten som fogat sin inställning till protokollet är Mikael Gustafsson (V). Han skriver i en röstförklaring följande:
„Jag lade ned min röst i omröstningen om betänkandet. Det står uttalat att syftet med förslaget är att stärka européernas känsla av att tillhöra Europeiska unionen. Detta är en av många konstlade symbolakter för att skapa en EU-identitet hos medborgarna. Att lägga ned sin röst är inget försvar för nationalismen, utan ett ställningstagande mot EU:s försök att skapa konstgjorda kulturella identiteter för att motivera stormaktsbygge.“
Med denna goda inställning borde Gustafsson ha röstat ja till att avvisa förslaget och inte avstått.
Jan Å Johansson
onsdagen den 30:e november 2011
Är EU-parlamentariker tillräckligt ansvarsfulla för att få ett större politiskt inflytande
Jag presenterade den 28 november en rapport om EU-parlamentarikernas närvaro under omröstningen de hade den 23 juni detta år i Bryssel. Rapporten finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.
http://www.oeiceurope.com/attachment/ep.voting.behaviour.23.06.2011.pdf
Problemet är att dels saknas en del EU-parlamentariker under omröstningarna, men också att under längre omröstningspass smiter en del EU-parlamentariker och det blir slumpartade resultat. Detta är inte värdigt ett folkvalt parlament. EU-parlamentarikerna behöver bättre disciplin i sitt voterande.
EU-parlamentet har med varje nytt EU-fördrag fått ökat inflytande. Närvaron under omröstningarna har också gått upp (precis som lönen). Störst betydelse för närvaron var när man för lite mer än tio år sedan införde bestämmelsen att för att få ett helt dagstraktamente måste EU-parlamentarikerna under en dag med omröstningar ha deltagit i minst hälften av omröstningarna med namnupprop.
Felröstningar sker ofta i EU-parlamentet och det finns inte heller något kvittningssystem för att jämna ut närvaron mellan grupperna. Nu slarvar de stora grupperna ungefär lika mycket med närvaron vilket gör att det jämnar ut sig någorlunda. Men om den kristdemokratiska gruppen som är störst (där M och KD ingår) hade en god disciplin skulle de kunna styra EU-parlamentet i princip helt på egen hand. Men den disciplinen har de inte och lyckas tydligen inte heller motivera sina medlemmar i tillräcklig grad för att få det.
Jan Å Johansson
Vårt pressmeddelande om rapporten på engelska:
PRESS RELEASE 2011-11-28
From EUDemocrats and Organization for European Interstate cooperation
Members of the European Parliament:
Do not repeat the mistakes of the 23rd of June vote in Brussels!
Many mistakes were made in the hour-and-a-half-long Brussels session vote on Thursday, 23rd of June of this year, during which an unacceptable number of MEPs left.
There were 106 Roll call votes and 22 electronic votes during the one and a half hour of votes the 23rd of June which makes it possible to “map out” how single members, national delegations, and groups took part and voted.
It was a day of important votes, such as the “six packet” on economic governance in the euro area, and it was “Ordinary legislative procedure (first reading)” which means that the European Parliament had co decision together with the Council on these matters.
Ten RCVs and ten EVs were decided in votes in which the gap between yes and no was 35 votes or less. There was randomness in results – which members that had left or not influenced the results.
For example, an important RCV about the amended proposal as a whole from the European Parliament on the surveillance of budgetary positions and surveillance and coordination of economic policies took place after ten MEPs had already left. The groups that voted no and lost by a 30 vote margin could have won if the nine members from ECR, twelve members from S&D and ten members from Verts/ALE that either voted yes or abstained would have voted with their group majorities.
PPE group should be the masters of the EP
The PPE group is the largest group and should be the master of the European Parliament. If all its 244 voting members stayed for the whole vote, it could have won multiple additional votes. PPE and ALDE won the six close votes connected to the “six packet” on economic governance, but PPE lost the three votes with the closest margins. It was not only because ALDE switched to S&D and ECR’s side, but also because 16-17 of its MEPs voted contrary to the majority of the group and more than ten MEPs from the PPE had already left.
A tobacco vote with a random result
The vote on the Balzani report on the 2012 draft budget trilogue (Budgetary procedure), amendment 8 part 2/Delete, in which only six votes separated yes and no, is an interesting vote to analyze in the context of national interest.
An Italian MEP from PPE tabled an amendment to delete paragraph 46 in the proposed report. At the vote the paragraph was split in two, and the decision to delete the second part, “and regrets the continued subsidising of the tobacco production in the EU, which is contrary to the objectives of the EU health policy;” was decided with only six votes separating yes and no.
291 MEPs voted no to delete this text from the report, 285 voted yes. The PPE was cohesive in deleting this part and they got support from tobacco growing countries’ MEPs in S&D. The Italians mostly voted yes to delete the text. Twelve Italians either left the plenary before this vote or did not vote, however, and of these twelve Italians, nine belong to the PPE. If these nine Italian PPE members would have voted, the text would have been deleted. Even so, this is an example of how national interests over power group discipline in the European Parliament.
Proposals to solve the problem of random voting results in the EP
The European Parliament has to solve this problem of a decreasing attendance during longer votes. With every new treaty, the European Parliament has increased political influence within the European Union. It needs to show that it takes responsibility to adjust its voting procedure according to this increased political responsibility.
• Voting must be given more time in the schedule.
• More time must be given to the MEPs to vote when there is a RCV. To have four RCVs in one minute is too stressful. The members must get more time to press the vote button. Ideally, they should have at least 20 seconds for each vote.
• If the MEPs have been voting for more than an hour and a half and still have not completed the list, the rest of the votes must be postponed until the next day or the next session.
• Groups must demand that their members are present when there is a vote. Tougher rules should be implemented that reduce allowances if MEPs are absent from too many sessions over the course of the year.
• MEPs should be able to take sick leave or parental leave from the European Parliament. Substitute members should be called in if a MEP is on leave for more than 30 days.
• Some sort of pairing system between the groups in the European Parliament should be created. Those that work in the European Parliament should consider this further.
In the end, however, the group leaderships and the MEPs themselves share the largest responsibility to ensure that randomness does not dictate vote results.
torsdagen den 24:e november 2011
Finns det svenska EU-parlamentariker som stödjer EU:s fiskeavtalspolitik?
Tisdagen den 27 september röstade EU-parlamentet om ett partnerskapsavtal om fiske mellan EU och Kap Verde (Gallagherbetänkandet A7-0299/2011). Det var ett godkännandeförfarande från EU-parlamentets sida, vilket ger EU-parlamentet vetorätt. EU:s ministerråd kan inte negligera EU-parlamentets inställning.
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
Detta var den femte gången som EU-parlamentet sedan valet 2009 röstade om ett fiskeavtal mellan EU och ett land i Afrika eller Stilla Havet. Det var dock första gången under denna tid som det var omröstning med namnupprop och det kunde noteras hur olika ledamöter röstade. 539 ledamöter röstade ja, 82 nej och 21 avstod medan 94 ledamöter var frånvarande eller röstade inte.
EU:s fiskeavtalspolitik har kritiserats därför att haven helt enkelt inte har fisk nog för det storskaliga fångstmaskineri som vuxit fram under de senaste årtiondena. När de europeiska fiskevattnen har utfiskats köper EU fiskerättigheter i Afrika istället. Men de afrikanska bestånden är också överfiskade, liksom tyvärr de flesta bestånd av goda matfiskar i världen. På några årtionden har haven tömts på 90 procent av rovfisken visar flera internationella studier.
Fiskbestånden utanför Västafrika är enligt FN:s rådgivande fiskekommitté CECAF i de flesta fall överfiskade, utfiskade eller har ett oklart läge. Trots det har EU valt att teckna fiskeavtal och betalt kompensation till de berörda afrikanska länderna.
Den minskade lönsamheten subventioneras av EU:s skattebetalare. Inte minst har generösa EU-bidrag hjälpt till i denna utveckling. EU:s subventioner till fiskenäringen beräknas till och med vara större än värdet av den fisk som fiskas upp. Upp till 80 procent av fiskeföretagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten står EU:s kassa för.
De svenska ledamöternas positioner
Av de svenska ledamöterna röstade fyra ledamöter ja, Paulsen, Schmidt och Wikström från Folkpartiet Centerpartisten Ek. För Lena Ek var det en av de sista omröstningarna innan hon intog den svenska miljöministerposten. Nu kan det för Folkpartiet del handla om en felröstning, under förra mandatperioden röstade Folkpartiet mestadels nej till dylika fiskeavtal. I Eks fall är det mer tveksamt vad hon ville, under förra mandatperioden avstod hon mestadels i liknande ärenden.
Socialdemokraterna röstade nu nej. Under valrörelsen till EU-parlamentet 2009 tvärvände de på en femöring då de under fem år som de enda svenskarna konsekvent röstat ja till EU:s fiskeavtal. Piratpartiet bryr sig egentligen inte om fiskefrågorna men röstade lojalt med den gröna gruppen som röstade nej.
Jämfört med det förra EU-parlamentet 2004-2009 har motståndet mot EU:s fiskeavtal ökat något, om än marginellt. Vilka insatser gör våra svenska ledamöter i EU-parlamentet och i sina respektive grupper för att argumentera mot den rovdrift med fisket i världshaven och utsugning av världens fattiga länder som EU:s fiskeavtal med afrikanska och stillahavsländer innebär? Är Folkpartiet i EU-parlamentet nu anhängare av EU:s fiskeavtalspolitik? Och vad är Centerpartiets linje?
Jonas Sjöstedt (V) har på Europaportalen frågat FP och C vilken som är deras linje i fiskeavtalsfrågor med utvecklingsländer. En FP-riksdagsledamot, Lars Tysklind, har svarat att man är emot dessa fiskeavtal. Dock, från FP i EU-parlamentet samt Lena Ek, Centerpartiet, har det inte kommit någon förklaring till varför de röstade ja till EU:s fiskeavtal med Kap Verde den 27:e september.
Jan Å Johansson
torsdagen den 17:e november 2011
Vad vet ledamöterna i EU-parlamentet om verkligheten?
Hur väl representerar de folkvalda sina medborgare? Vad vet de folkvalda om villkoren för dem som har svårt att klara av att betala sina räkningar i slutet av månaden och de bakomliggande orsakerna till detta? Vad vet de folkvalda om levnadsvillkoren som arbetslös, långtidssjukskriven eller socialbidragstagare?
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
Desto mer centraliserade representativa demokratier är ju längre avstånd mellan folkvalda och de som valt dem. I EU-parlamentsvalet 2009 var det cirka 388 miljoner röstberättigade som skulle välja 736 EU-parlamentariker. Nu var det dock bara omkring 43 % av de röstberättigade som brydde sig att rösta.
Vad för sorts personer röstade de fram till EU-parlamentet?
Jo, en välmående ”vit” övre medelklass.
Jag presenterade för ett par veckor sedan en rapport på engelska om EU-parlamentarikernas sociala bakgrund. Den finns att läsa här:
http://www.oeiceurope.com/attachment/meps_social_background_201006_201110.pdf
Följande fyra kriterier på en god representativitet uppfylls INTE i EU-parlamentet:
1/ Jämställdheten
Ungefär 35 % av EU-parlamentarikerna är kvinnor. Inte nog högt, men problemet framför allt är att en del medlemsländer har alltför låg kvinnlig representation som drar ner genomsnittet. En del länder har inte utvecklats särskilt långt i jämställdhet inom politiken.
2/ Etniska minoriteter
Representanter med egen erfarenhet eller erfarenhet inom familjen av immigration kan också vara till fördel för att känna de praktiska villkoren av migration. Särskilt när det i EU talas så mycket om att man skall flytta mellan medlemsländer för arbete. Något som inte alltid är lätt på grund av olika språk och kulturtraditioner. Totalt har inte mer än 30 av 736 ledamöter första eller andra generationens erfarenhet av att deras familj emigrerat/immigrerat. Inte heller den stora etniska minoriteten av romer i framförallt Öst- och Centraleuropa är särskilt välrepresenterad. Idag sitter det endast en romsk ledamot (från Ungern) i EU-parlamentet trots att denna minoritet är betydande i många EU-länder.
3/ Utbildningsnivå
Minst 88 % av EU-parlamentarikerna har en filosofie kandidatexamen eller högre. Bra så. Om de 388 miljoner väljarna hade motsvarande proportioner i utbildningsnivå skulle vi ha mer än 340 miljoner högutbildade röstberättigade medborgare. Tyvärr är det inte så. Eller vi skulle ha 12,1 miljoner universitetsprofessorer i väljarkåren om proportionen vore den samma som bland EU-parlamentarikerna.
4/ Profilen yrkesvis i EU-parlamentet
I Skandinavien har alla partier värdesatt att till exempel ha representanter från LO-grupperna i riksdagen. Även Moderaterna har haft riksdagsledamöter som kommit direkt från industriarbete till riksdagen. Men i Medelhavsländerna har traditionen varit annorlunda och oftast har snarare samtliga partiers parlamentsgrupper, från vänster till höger, utgjorts av professorer och läkare.
I EU-parlamentet har det över tiden alltid varit en stark överrepresentation av professorer, universitetsanställda, advokater, läkare, höga tjänstemän och företagsledare. Till viss del beror det på att i regel krävs goda språkkunskaper för utövandet av uppdraget.
Andelen arbetare och lägre tjänstemän bland EU-parlamentarikerna har minskat under de senaste femton åren från tolv år 1996 till tre idag. Av dessa tre var en läkarsekreterare, en metallarbetare men fackföreningsaktiv på heltid samt en flygvärdinna som också var fackligt förtroendevald på heltid.
Jämfört med tidigare undersökningar om EU-parlamentarikers yrkesbakgrund 1996 och 1999 har antalet ledamöter som var yrkespolitiker redan före sitt inval i EU-parlamentet ökat märkbart från omkring 20 % 1996 till över hälften idag. Yrkespolitikerna hade redan före den politiska karriären i regel välbetalda jobb inom näringsliv och utbildningssektorn. EU-parlamentet har fått ökat politiskt inflytande och lönen har höjts rejält. Tidigare när EU-parlamentet var enbart en diskussionsklubb (vilket det till en del fortfarande är) var en större andel av församlingen antingen pensionerade politiker eller folk som gjorde sin debut i den politiska karriären och som siktade på att komma vidare till den nationella politiska nivån. Nu är det fler fullblodspolitiker som satsar på EU-parlamentet.
Slutsatser
Utbildnings- och yrkesprofilen i EU-parlamentet utgör definitivt inte ett tvärsnitt av väljarkåren i EU-länderna. Huruvida detta är bra eller dåligt får var och en fundera över. Särskilt i dessa dagar när EU-parlamentet bara vill höja EU:s budget och införa en EU-skatt samtidigt som 23 av 27 medlemsländer har stora ekonomiska problem och står inför tuffa besparingsåtgärder. Vad vet EU-parlamentarikerna om denna verklighet?
I Sverige är det många politiker från olika läger som talar om att de representerar ”verklighetens folk”. Det är möjligt att de gör det. Men i EU-parlamentet är det få ledamöter som vet något om verkligheten och de tuffa villkor som många i EU-länderna lever under.
Mobilitet och integration skall vara hörnstenarna i EU:s idé sägs det. Men det är mest paroller, de som sitter i EU-parlamentet kan föga om detta utifrån sin egen erfarenhet. Visst en del av dem har läst på olika universitet runt om i EU under sin studietid. Men det är trots allt en ganska begränsad livserfarenhet.
Jan Å Johansson
tisdagen den 1:e november 2011
Fischer klarspråk om att EU måste bli ett Europas förenta stater
Joschka Fischer, tysk grön före detta utrikesminister, hade en intressant kolumn i DN måndag 31/10. Intressant på så vis att han ville tala klarspråk om att ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog, enligt honom, att förhindra den hotande katastrof som eurokrisen orsakar.
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
Den andra intressanta delen när han skriver om en europeisk federation är att han helt utelämnar EU-parlamentet i den modell han skissar. Han skriver att en ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är „oundgänglig“. Till en början, menar Fischer, kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll- och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten.
Som sagt – det är intressant att han insett de nationella parlamentens värde och helt ignorerar EU-parlamentet, valt med det lägsta valdeltagandet av samtliga val i samtliga EU-länder.
I övrigt Fischers skriverier om Europas förenta stater får stå för sig självt med följande citat:
„Låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen. (...) I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. (...) Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. (...) Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.“
Det är bra att de EU-federalistiska ambitioner som bland annat tyska och belgiska politiker har, för att inte tala om de flesta EU-parlamentsledamöterna, kommer fram i svensk debatt. De svenska politikerna i Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna brukar tiga och bara åka med på EU-vagnen. De är ändå marginella i sina respektive EU-partier och vill inte ta en debatt i Sverige om en EU-federalism som de bara förlorar väljare på.
Dessutom, ett sista tillägg, EMU förutsätter utvecklingen av en omfattande EU-budget och en EU-skatt med mera. Något ja-sidan i EMU-omröstningen 2003 i Sverige vägrade att medge.
Jan A Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
