EU-direktiv och verkligheten - vem rättar till när det går fel och vem har ansvaret?

Den 1 februari 2013 införde bland annat Stockholms Lokaltrafik och Östgötatrafiken ett nytt system för köp av sms-biljetter. Det krånglade givetvis direkt.

Istället för att sms:a till ett nummer rakt av för att betala sin biljett för resa med lokaltrafiken måste man först registrera sig som kund, till exempel på de två nämnda trafikbolagens hemsidor. Det kan kännas onödigt om man till exempel bara är i Östergötland på tillfälligt besök och skall ta en lokalbuss. Betalningen blir ett hinder för att resa.

Registreringen är en följd av den nya svenska betaltjänstlagen som säger att den som tillhandahåller en betaltjänst också ska veta vilka det är som utnyttjar tjänsten. Den lagen bygger på i sin tur på ett EU-direktiv.

Frågan är om man kan tolka EU-direktivet på ett annat sätt än vad Sverige har gjort. EU-direktivet vill förhindra penningtvätt och den svenska lagen har då skrivits med det syftet. Men vem tvättar svarta pengar med att köpa lokaltrafiksbiljetter för att sedan sälja dem vidare?

Vi har sett förr hur till exempel personuppgiftslagen, som byggde på ett EU-direktiv, orsakade förvirring i Sverige omkring 1999 över vad man fick skriva på hemsidorna på nätet. Den svenska lagen ändrades också en gång, trots att man skrev av ett och samma direktiv. Om det också i det här fallet handlar om att svenska lagskrivare har övertolkat direktivtexten när man skrev lagen eller om EU-direktivet faktiskt leder till en opraktisk verklighet återstår att se.

EU-kramare skyller gärna på svenska byråkrater, men det är inte alltid det är de som gör fel. När bullbakning och kyrkkaffe 2006 kolliderade med EU:s direktiv om livsmedelshygien skylldes svensk regelhantering på vår egen byråkrati, men det var EU-kommissionen och EU-domstolen som sist och slutligen tolkade och bestämde över direktivets tillämpning och de kunde inte säga att man i Sverige på något sätt gjorde fel.

Men som alltid slutar det i frågan - vem kan man utkräva ansvar av när något går fel? Alla skyller på varandra. Ett EU-direktiv tar det också många år att ändra om det är där felet ligger. Man kanske inte heller kan ändra det därför att EU:s inställning är att det skall vara så här. Det demokratiska ansvarsutkrävandet av samhällets beslutsfattare funderar helt enkelt inte i dessa sammanhang. Sveriges riksdag gummistämplar i princip bara en lag som ett EU-direktiv anbefaller skall antagas. I EU i sin tur finns ingen EU-institution som bär hela ansvaret för beslut som fattas och EU-parlamentet bryr sig få om både när de sammanträder och när det är val på gång till det.

Jan A Johansson