Som tidigare skrivits om på denna blogg tvingades den svenske generaldirektören Jörgen Holmquist bort från sin post som generaldirektör för inre marknadsdirektoratet i EU-kommissionen i samband med en politisk revirstrid mellan Frankrike och Storbritannien. Vare sig i svensk media eller i svensk EU-debatt har man tagit upp frågan i någon större omfattning.
Kommissionsordförande Barroso gjorde som Sarkozy och Brown ville. Från Reinfeldt verkar det ha varit tyst eller kommit någon svag invändning. Barroso ska då ha yttrat något om att ge Holmquist något motsvarande jobb. Men motsvarande jobb till den höga ställning Holmquist hade var upptagna och inget annat land ville få ”sin” generaldirektör förflyttad. Så det fanns ingen plats för Holmquist. Sveriges statsminister ställdes nu inför fullbordat faktum – petningen är gjord och ersättning utgår inte.
Sverige har nu inte längre någon generaldirektör i EU-kommissionen.
Reinfeldt var med och stödde Barrosos återval, men Reinfeldt var för blyg för att kräva återbetalning. Den typiska svenska formalistiska inställning är att en statsminister skall formellt sett inte lägga sig i ett internt personalärende i EU-kommissionen. En typisk svenskt blåögd inställning som få, om ens någon, av de andra regeringscheferna i EU har.
Sverige har nu varit med i EU i femton år. Men fortfarande har våra svenska ledande politiker en naiv inställning om att ”alla måste se till helheten i EU/ och vi från Sverige skall visa hur den inställningen utövas i praktisk handling”. Därför blir vi alltid blåsta i budgetförhandlingar på såväl inkomstsidan som utgiftssidan, i tjänstetillsättningar och i EU:s handelsförhandlingar med omvärlden.
Jan Å Johansson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar