EU-parlamentet ute och cyklar - som vanligt

För en gångs skull uppmärksammades i viss mån en omröstning i EU-parlamentet under dess marssession. Det hade föreslagits något som kunde tolkas som ett förbud mot pornografi i tryckta och digitala medier inom EU. I ett betänkande från kvinnoutskottet om avskaffande av könsstereotyper i EU (A7-0401/2012- ett eget initiativ av EU-parlamentet, alltså bara ett tyckande) föreslogs följande skrivning i punkt 17: ”Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.”

Den andra delen som börjar med ”som krävde...” röstades dock ned på sessionen. Efter kritiken från omvärlden verkar de flesta grupperna ha släppt det textförslaget. Tryckfrihetsfrågor tillhör medlemsländernas lagstiftningsområde och EU-parlamentet har inte med detta att göra.

Ett typexempel på hur EU-parlamentet vill tycka till om allt

Dock, betänkandet om avskaffande av könsstereotyper i EU är en intressant del av en debatt om vad EU och särskilt EU-kommissionen och EU-parlamentet skall syssla med. EU skall som bas ägna sig åt de fyra friheterna – fri röstlighet för personer, varor, kapital och tjänster. Enbart i detta tolkas oerhört mycket. Sedan tillkommer frågan om EU som värderingsunion. I denna värderingsunion öppnas än mer för att EU skall syssla med allt.

EU-parlamentariker som sitter de utskott som inte är särskilt involverade i EU:s lagstiftningsfrågor har alldeles för lite att göra. Med Lissabonfördragets antagande gav EU-parlamentarikerna sig själva mer pengar till att anställa personal därför att de blivit än mer "viktiga och upptagna" politiker. Att EU-parlamentet är valt med ett mycket lägre valdeltagande (43%) än alla andra valda församlingar på samtliga olika nivåer i samtliga medlemsländer och därmed har ett mycket svagt politiskt mandat att förse sig med politiskt makt på de andras bekostnad talas det inte om.

Något måste undersysselsatta EU-parlamentariker göra med sin tid. I princip handlar det då att sitta och spåna hej vilt om saker som EU skulle kunna lägga sig i och dränera medlemsländerna än mer på politisk makt, men också faktiskt om att lägga sig i medborgarnas vardag än mer.

Kulturutskottet och utrikesutskottet – vem skulle sakna dem?

Som till exempel 2008 föreslog EU-parlamentets kulturutskott att man skulle registrera och kontrollera alla bloggare på nätet (Mikkobetänkandet A6-0303/2008).

EU-kommissionen föreslog 2010 ”inrättande av Europeiska unionens insats för det europeiska kulturarvsmärket”. EU-parlamentets kulturutskott blev givetvis mycket entusiastiska och motiverade idén med att det är ett led i strävan att ge medborgarna i EU-länderna en europeisk identitet och därmed öka det låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen (Paliadelibetänkandet A7-0311/2010). Det finns redan kulturarvsmärken såväl nationellt som i Förenta Nationerna. Men att EU nu också skall ha det kostar 650 000 euro i EU:s budget för åren 2012-2013.

EU-parlamentet utskott för utrikesfrågor är ett annat exempel på ett utskott som är ständigt i arbete för att fundera över hur EU skall styra över utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I utskottet vimlar det av före detta premiärministrar och före detta utrikesministrar. Men det är bara tyckanden de producerar. EU-parlamentets antagna rapporter i utrikesfrågor finns alltid på dagordningen på utrikesministermötena i ministerrådet. Men de brukar bara stämpla in att de fått dem och aldrig ens diskutera dem.

Det finns gott om andra exempel på förslag för att utöka EU:s verksamhet inom nuvarande politiska ram, som till exempel när EU-parlamentet på jordbruksutskottets förslag, har uttalat att biodling skall inkorporeras som bidragsberättigat i den gemensamma jordbrukspolitiken (resolution B5-0410/2003, antagen 2003-10-09).

Finns ingen gräns för EU-centralisering

EU-parlamentet i dess helhet är otroliga politiska besserwissers, till exempel när de önskar reglera idrotten som skolämne i hela EU (Schmittbetänkandet A6-0415/2007).

Man kan göra en välvillig tolkning av EU-parlamentets alla uttalanden som att det bara är viljeuttryck och att de vill alla människor väl. Men problemet är att det finns inte reglerat någon gräns för hur långt EU:s politiska övertagande skall gå. Tvärtom har för varje nytt EU-fördrag allt fler politiska områden centraliserats till EU.

Just denna vilja av EU-institutioner att ständigt arbeta för att centralisera politiskt beslutsfattande till EU-nivån finns givetvis också i EU-kommissionen. Där är det till och med ännu farligare, ty EU-kommissionen har reell förslagsmakt och styr den politiska agendan.

Krav måste ställas på att det i EU:s fördrag sätts en gräns för hur långt EU:s makt skall sträcka sig in i medlemsländerna. EU-kommissionen och EU-parlamentet vill inte endast ha en federal EU-stat, ty de vill inte indela i beslutsnivåer i denna stat. Snarare vill dessa EU-institutioner att EU skall vara en hårt centraliserad enhetsstat, i alla fall om man skall döma av alla de förslag de lägger om att EU skall styra i högt och lågt.

Jan Å Johansson